Svenska Fyrsällskapet Blänket 1998-2

BLÄNKET 1998:2 Informationsblad för medlemmar i Svenska Fyrsällskapet

Red. Dan Thunman Författarna är själva ansvariga för artiklarnas innehåll Omslagsbild:Fiskefyr i Grynge fiskeläge på Gotland. Foto: Esbjörn Hillberg. Tryck: Sjöfartsverket. Norrköping 3382 - 98

Innehåll
Ordförandes sektor . Esbjörn Hillberg	2
Fyrarna på Danmarks ostligaste punkt. Harry Sellmann	4
Livet på Svartklubbens fyrplats.. Olle Häggroth	6
Understens fyrplats 150 år Dan Thunman	9
Hur ser fyrarnas och fyrplatsernas framtid ut? Dan Thunman	11
IALAS XIV:e konferens Christian Lagerwall	14
International Lighthouse and Lightship Weekend / Amatörradio från fyrplatser världen över Nils Ebbedahl och Erik Norojärvi	17
Välkomna till Kulturrum Ratan Dan Thunman	19
Föreningsmöten Esbjörn Hillberg	19
Några fyrmuseer utomlands och i Sverige. Esbjörn Hillberg	21
Bo på fyrplatser. Esbjörn Hillberg	21
Information och kontakt sökes. Esbjörn Hillberg	22
Smått och Gott. Esbjörn Hillberg	23
Film om fyrar. Esbjörn Hillberg	23
Tack för hjälpen. Esbjörn Hillberg	24
Avslutning.	24
Annonser: FYRAR i litteraturen.
	1

Ordförandes sektor
Esbjörn Hillberg

Så har då sommar nummer två av Fyrsällskapets hittills mycket korta liv passerat om vi nu verkligen kan säga att vi har haft en riktig sommar i år. I vilket fall som helst har glädjande nog vår goda tillväxt fortsatt oberoende av regn och rusk. Vi kommer troligtvis att vara bortåt 350 medlemmar på vår 2-årsdag den femte oktober 1998. Inte dåligt va! Det är även mycket uppmuntrande att bara ett tiotal av våra ursprungliga medlemmar ej förnyat sitt medlemskap. Hoppas nu bara att vi kan utöka våra aktiviteter, få ännu fler medlemmar och goda vänner samt kanske också påverka vad som händer med våra fyrar.
Vissa av er har kanske sett vår nya vackra broschyr som vi sänder ut till intresserade. Anders Hedin har gjort den, stort tack för detta, och den innehåller några vackra bilder från Anders samlingar. I broschyren nämner vi även att vi skall försöka rädda fyrar och ju fler vi blir ju större möjligheter har vi att påverka debatten. Jag har även hört att Sjöfartsverkets generaldirektör, Anders Lindström, var intresserad av min debattartikel om att rädda fyrarna i förra numret av Blänket. Han tycker att det vore fint om man kunde inventera och dokumentera alla svenska fyrar för att få ett beslutsunderlag till vad man skulle kunna göra i ett senare skede. Jag har även blivit kontaktad av Riksantikvarieämbetet som ville ha mer information om Fyrsällskapet. Så vem vet vi kanske är på god väg att utveckla något men allt kommer naturligtvis att ta tid då det finns många intressenter och många olika åsikter och då det också är mycket kostsamt att rädda fyrar.
Under sommaren har styrelsen arbetat vidare på Fyrbesökshandboken som nu börjar ta form. Vi hoppas kunna sända ut en enklare ej inbunden A5 upplaga till våra medlemmar runt årsskiftet. Vår idé är sedan att ni alla skall komma med synpunkter så att vi senare kan ge ut en förbättrad inbunden upplaga med fotografier av alla fyrar i boken. Boken kommer att innehålla drygt ett sextiotal fyrar men kan naturligtvis lätt utökas senare och omfatta fler.
En sak som har tagit alldeles för lång tid att få fram är Svenska Fyrsällskapets logotype. För drygt ett år sedan bestämde vi att vår logo skulle vara fyrflamman som man finner på de gamla sjökorten. Vi har redan använt den i vissa sammanhang men det har tagit en otroligt lång tid att få fram en riktig datamall. Nu är vi äntligen där och vi kommer bland annat att ha den på våra medlemskort för 1999. Vi undersöker även möjligheter och kostnader för att göra en kavajnål och någon slags tröja med vår logo.
Då denna regniga och blåsiga sommar inte har uppmuntrat mig så mycket att vara ute i båten har jag och min fru Ulla istället passat på att besöka några fyrar mestadels med bil för att kolla vissa uppgifter i fyrhandboken. Efter midsommar, då vi alltid är uppe i Söderhamn, körde vi norrut och besökte först Lennart von Post och hans fru Lisbet i Härnösand. I deras öppna båt körde vi ut till Lungö fyrplats som Lennart och en vän har köpt. Vilket fantastiskt ställe de har, men de har även jobb i

några årtionden att rusta upp allting. De arbetar för närvarande med den gamla fyrmästarbostaden för att återställa den i dess ursprungliga skick. Vi fortsatte sedan norrut och tog båten från Barsta till Högbonden där det nu är vandrarhem och där man håller på att måla om huset in och utvändigt. Därefter körde vi söderut till Bönans lotsplats utanför Gävle och fick tillstånd av lotsarna att gå in i den gamla fyrmästarbostaden och upp i det gamla fyrtornet av trä. Tyvärr är museet stängt för allmänheten på grund av personalbrist.
Resan fortsatte sedan till Uppsala där Danne, vår redaktör för Blänket, bor. Tillsammans körde vi via Öregrund ut på Gräsö där vi besökte Eva och Gunnar Welin som har kaffeservering och rumsuthyrning på Djurstens fyrplats. Sedan vidare norrut på Gräsö där Per Mattsson hämtade oss med båt och körde oss över till Örskär. Landshövdingen hade dagen innan varit där och invigt Örskärs vandrarhem. Per som är tillsyningsman på Örskär och bor där året runt håller i vandrarhemmet tillsammans med Siv Ölund. Alla hus är upprustade och i mycket gott skick. Vi tillbringade en helt underbar men allt för kort tid uppe i fyren utanför lanterninen i den varma kvällssolen med utsikt över hela Öregrundsgrepen. Sikten var klar och vi kunde även i fjärran se fyrarna Björn, Eggegrund och Understen. Därefter var vi inne hos Per som visade gamla kort från Örskar och även spelade lite på sitt dragspel.
Senare under sommaren tillbringade jag en dag på Nidingen hos Berndt Jonasson och Kerttu Pärnänen som båda är tillsyningsmän och bor där året runt. Tillsammans med oss var även Lennart Nilsson som håller i Stiftelsen Nidingen samt en reporter med fotograf som skulle göra några artiklar om Nidingen och Svenska Fyrsällskapet. I slutet av juli talade jag med Leif Lehmann (Stiftelsen Måseskär) och vi bestämde att Leif och hans fru Britta skulle hämta mig och Ulla med sin segelbåt i Smögen för att segla upp till Ursholmen och vara med på Stiftelsen Ursholmens årsmöte som alltid går av stapeln på Ursholmen sista lördagen i juli. Vi seglade upp en mycket blåsig fredag och angjorde Ursholmen cirka 19.30. Trots styv kuling var det en underbar vacker solnedgång över ön med fyrens och fyrstumpens siluetter i bakgrunden. Lördagen var minst lika blåsig så tyvärr hade mycket få människor kunnat ta sig ut till Ursholmen men ett mycket trevligt informellt årsmöte var det under ordförandens Leif Nordströms ledning och med efterföljande fika inne hos Leif och Kerstin.
Nästa lilla fyrutflykt var till Öland där vi under en dag besökte fyrarna Långe Jan, Segerstad, Kapelludden, Högby (tyvärr var Stephan Lundh inte hemma) och Långe Erik. Vi åkte även in till Köpingsvik för att träffa Håkan Cederberg och komma ut till Dämman för att se hur långt de hade hunnit med reparationerna, men inte heller Håkan var hemma. Jag har senare hört från Håkan att Dämman skall vara klar för återinvigning till våren.
I september gjorde vi även en tredagars tripp runt Gotland och besökte fyrarna Hoburgen, Faludden, När, Fårö, Stenkyrkehuk och Hallshuk. Tyvärr hade vi inte tid att åka ut till Stora Karlsö, Östergarn och Gotska Sandön men vi besökte Grynge fiskeläge på ostkusten där vi såg resterna av de gamla ”överensfyrarna” där man

Nidingens fyrplats. Fyrtornen på bilden togs i bruk år 1832 men påbyggdes redan 1846. År 1945 ersattes de av en ny fyr av betong. Foto: Esbjörn Hillberg.

eldade på öppen häll (se omslagsbild). Vi såg även vippfyren i Bunge friluftsmuseum på västkusten. Sjöfartsverket i Visby var mycket hjälpsamma så att vi kunde komma in i fyrarna. Vi träffade även Mats Nyman som förevisar Hoburgen samt Arendt Engström som bor på Hoburgen sedan cirka 20 år. På det vackra Fårö träffade vi tillsyningsmannen Börje Söderdahl som låste upp fyrmästarbostaden där vi bodde en natt.
De flesta av de människor som jag har nämnt ovan är medlemmar i Fyrsällskapet så du kan se vad trevligt man kan ha genom att söka kontakter och besöka medlemmar och fyrar runt Sveriges långa kust.
Hoppas vi träffas på något föreningsmöte eller i andra sammanhang och hör gärna av dig med idéer och synpunkter på vår verksamhet.
Top

Fyrarna på Danmarks ostligaste punkt
Harry Sellmann

Jag har alltid längtat efter att besöka Christiansö ca 10 dist.min. NO om Bornholm. Jag hade många år tidigare seglat till Bornholm, men kuling satte då stopp för ett besök på ögruppen som på danska heter Ertholmene.
Det är två bebodda öar, Christiansö och Fredriksö, Gräsholm är fågelreservat

och vidare är det en rad små skär. Från Bornholm går det färja året runt till Ertholmene. Redan på medeltiden var öarna bebodda av fiskare. Vid freden i Roskilde år 1658 tillföll Bornholm Sverige, men redan samma år gjorde folket uppror och besegrade svenskarnas lilla garnison, som satt i det gamla medeltidsfästet Hammershus på Bornholms nordudde.
Bornholms kuster är släta utan naturliga hamnar, men på Ertholmene fanns en fin naturhamn mellan de två största öarna och Christian V började 1684 bygga en starkt försvarad örlogshamn där. På Ertholmene fick den danska örlogsflottan en strategisk framskjuten position. Det blev så småningom en hel örlogsbas med fästningstorn, batterier, soldater och verkstäder. Med myndigheternas goda minne bedrevs också kaperi härifrån och år 1808 bombarderade en engelsk flotteskader i sex timmar Christiansö utan att uppnå resultat.
Under 1800-talet förlorade öarna militärt värde och utnyttjades som fängelse och i någon mån som nödhamn för handelsfartyg. Byggnationen började förfalla, men 1870 ”upptäcktes” området av en grupp konstnärer som flyttade ut och senare kom fiskare. I dag bor ca 120 personer fast på öarna i det pietetsfullt restaurerade byggnaderna. Ertholmene har ett mycket behagligt klimat med förvånansvärt rik flora och fauna, men detta är ju en fyrtidning och nu skall jag tala om fyrar.
När jag besökte fästningsmuseet visade det sig, att damen som skötte museet hade sett mig i svensk Tv när jag talade om fyrar och Svenska Fyrsällskapet. Hon ringde genast elverket, som sköter fyrarna på ögruppen och jag fick besöka huvudfyren på Christiansös högsta topp. Mogens Nilsen visade mig denna verklig

Christiansö, notera fyren som sticker upp i fästningstornet. Foto: Harry Sellmann

originella fyr vars torn är byggt inne i det gamla fästningstornet, där vindsplanen rivits ut. fyrtornet är ca 12 m högt, men utanpå ser man bara lanterninen ovanför fästningsmuren.
Från år 1770 har det funnits en primitiv fyr på ön, men den nuvarande fyren tillkom år 1805. Detta år konstruerade Danmarks skicklige fyrkonstruktör och fyrchef, kommendör Lövenörn, en apparat om tre oljelampor med paraboliska speglar - allt drevs runt av ett urverk med lod. Längre fram fick man en omgående apparat med inte mindre än 12 lampor med speglar. Så sent som 1904 fick man så den nuvarande franska optiken med två 180 grader förskjutna stora planlinser, som roterade. Oljelamporna ersattes så småningom med fotogenljus och sedermera elljus. Först 1997 blev fyren helautomatiserad och har nu en 1000 W lampa. Lysvidden är ca 19 dist.min.
I smalaste delen av sundet står en konventionell träfyrkur. Fyren har en ledande vit sektor i vardera norra och södra hamnen. Slutligen har man på det nordligaste skäret, ca 1000 m från huvudön en liten runtlysande, solcellsdriven fyr.
Som avslutning kan här nämnas, att öarna är självförsörjande vad gäller el och har ett eget dieseldrivet elverk - inte heller för telefon går det kablar till Bornholm, utan detta är löst med radiolänk.
Top

Livet på Svartklubbens fyrplats
Olle Häggroth

I sista numret av den trevliga skriften ”Blänket” skrev ordföranden om framtida eventuella möjligheter för folk att bo vid våra nedlagda fyrplatser. Då jag har den förmånen vill jag gärna berätta lite om hur det livet kan vara. Att förmånen kom mig till del beror, som så mycket annat trevligt, på hustrun. Hennes far, farfar och farfars far var lotsar och överlotsar på Svartklubben, som alltså var både lots- och fyrplats. Den gamla delen av den stuga som vi fick överta är från 1890-talet och fungerade som ”överliggebostad” då man var i tjänst. Grundantydningar till en ännu äldre och mindre stuga finns nära den nuvarande. Man kan undra över varför samma arbetsgivare tillhandahöll tjänstebostäder till fyrfolket men inte till lotsarna. Kanske var det så att fyrfolket flyttade mera, man sökte bättre tjänster och på äldre dagar kanske man ville komma till en landfyr. Lotsarna däremot utbildades för ett kustavsnitt och etablerade sig någonstans i detta. Då min far var fyrmästare har jag upplevt detta med att flytta och byta skola. Endast under mitt första skolår hade jag förmånen att få bo hemma. Vi bodde då på Djursten och vägen till skolan, nästan 3 km, gick delvis på smal stig genom skogen. Ingen skoltaxi där inte! Mina övriga skolår bodde jag ”inackorderad” hos snälla släktingar eller hos vilt främmande människor. Idag talar man om vådan för barn att byta skola, lärare och kamrater. Jag fick byta allt och till yttermera visso icke bo hos mina föräldrar.

Som alla förstår var loven efterlängtade och kunde ett sådant förlängas p g a ishinder var min glädje stor, dock inte föräldrarnas; pojken måste ju till skolan.
Detta blev ett avsteg. Jag skulle ju berätta om hur det är att vara fritidsboende på Svartklubben idag. På ön finns alltså f.d. tjänstebostäder för fyrfolket och f.d. privatägda bostäder för lotsarna. De gamla fyrhusen är byggda av gamla ”Lotsverkets” folk som visste vad som krävdes utefter kusterna och som hade yrkesstolthet. Det är alltså inte bara kraftigt dimensionerat och välbyggt utan man har också bjudit till att försköna takutsprång , dörrar o.s.v. Motsatsen gäller för en del av de gamla lotsöverliggestugorna. ”Man tager vad man hafver” sa Kajsa Varg och detta gällde tydligen ibland. I vår stuga kan man se takstolar gjorda av gamla prickar. En del lyser röda andra svart-vita. Vid ett tillfälle skulle jag ta upp ett nytt fönster i sjöboden. Arbetet försvårades dock avsevärt beroende på att väggarna bestod av gamla lastrumsluckor.
Eftersom alla på platsen är fritidsboende blir aktiviteterna därefter. Inte så att vi är lata och onyttiga. Jobb finns alltid. Gamla hus har en enastående förmåga att hålla sina ägare sysselsatta. Det av naturkrafterna utsatta läget gör att husen tar mer stryk än på fastlandet. Särskilt de gamla sexrutiga fönstren drar tid. Mycket att skrapa, kitta och skrapkantmåla. Trädgårdslanden utgör ett angenämt pyssel som huvudsakligen sköts av kvinnorna. Höstens hämtning av ilandfluten tång, som är utmärkt gödningsmedel, tar männen hand om.

Svartklubbens lots- och fyrplats en vårdag 1969. Fyren uppfördes 1819-21 som en täckt stenkolsfyr Foto: Anna-Lena Häggroth

Då vi är omflutna av vatten ägnar sig flera av oss åt husbehovsfiske. En del kastar med sina långa vackra spön och får sina gäddor då de är ”på hugget”. Andra fiskar med nät och får abborre, flundra och sik, men hoppas förstås på lax, åter andra filosoferar med blicken stadigt fäst på ett guppande flöte. Vilka bor då på ön idag? En ”salig blandning” kan man säga vad gäller yrkestillhörighet. Här finns lärare, bankfolk, ingenjörer, officerare, tekniker, formgivare, sjömän och chefer för statliga verk och departement. Vad gäller inställning till natur och skärgård är vi dock ganska lika. Man söker sig inte hit ut om man inte tycker om det. Bland de som bor i fyrplatsens tidigare tjänstebostäder finns inga med anknytning till ön, vilket däremot är fallet vad gäller de gamla lotsstugorna. Av dessa ägs och bebos fyra av barn till tidigare lotspersonal. Vi eftersträvar alla att bibehålla platsen sådan den var under den aktiva tiden. En och annan extravagant uteplats, solterass och badbrygga har väl kommit till men i stort sätt är allt som förr.

Årets begivenhet är midsommarfirandet. På eftermiddagen samlas vi på ”barackplanen”, öns största plana yta, för att klä stången. Blommor och blader har hämtats från fastlandet. Kanske får ön bidra med något som det just då finns gott om. Efter resandet vidtar sedvanliga lekar och sista året hade vi två duktiga lekledare som även ordnat en femkamp som blev mycket uppskattad. Så blir det gemensamt kaffe med tillbehör som intages sittande på marken som i gamla dagar. Senare på kvällen då alla ätit samlas vi på en bergknalle för att avnjuta solnedgången. Grillad korv, vin och andra godsaker håller oss sysselsatta tills solen gått ned.
Våren är nog den tid som uppskattas mest. Då kommer ljuset och alla fåglar, naturen vaknar till liv. Under högsommarens semestertider kommer andra ”flyttfåglar” de rörliga turisterna. Många tror naturligtvis att ön fortfarande är en lots- och fyrplats, vi har ju strävat efter att ej förändra så mycket. Följaktligen tar man iland som på den gamla goda tiden och beskådar allt som kan vara av intresse. Det kan ibland bli tröttsamt som när någon trycker näsan platt mot fönsterrutan för att riktigt se hur dessa pittoreska skärgårdsbor har det i sina stugor. En gång stod några storstadsdamer vid vårt lilla trädgårdsland: ”Åh, hur väl sköter inte dessa idoga lotshustrur sina odlingar”. En annan gång för många år sedan, skulle en krögare på en skärgårdskrog i närbeläget ”fiskeläge” börja med ”månskensturer” till romantiska Svartklubben. Har var själv med vid första turen men en god och tuff granne och jag fick in honom bakom en sjöbod och sade åt honom att han för sitt eget välbefinnande inte skulle fortsätta med detta och så blev det lyckligtvis.
Detta var lite om fritidsboende på en nedlagd fyrplats. Det skall inte jämföras med ”riktigt boende” då man får utstå de ”tuffa” årstidernas vedermödor. Skärgården är dock ett underbart andningshål och jag vill sluta med vår kände roslagsmålare Harald Lindbergs skaldande: ”Att vara nära havet är att leva nära livet”.
Top

Understens fyrplats 150 år
Dan Thunman

På eftermiddagen den 11 november 1848 tändes ett nytt fyrsken i södra Kvarken. Det fasta fyrskenent kom från tio stycken rovoljelampor med paraboliska mässingsspeglar i lanterninen på det nybyggda fyrtornet på klippan Understen. Den första provfyrningen gick bra och vid halv femtiden kunde den ordinarie fyrningen ta sin början. Detta skedde för exakt 150 år sedan, varför det här finns anledning att uppmärksamma händelsen.
Det var säkert ett gäng lättade herrar som efter ett års problematiskt arbete kunde konstatera att fyren äntligen hade tänts. Men låt oss gå tillbaka ytterligare ett år i tiden för att se hur det hela började. Kravet om en fyr på Understen kom från såväl ryskt som svenskt håll och 1847 godkände Kungl. Maj:t ritningar och kostnadsförslag upprättade av konduktören Carl Sandell. Ett byggnadskontrakt skrevs mellan Förvaltningen av sjöärenden och handelshuset G. Moberg i Västervik som innehöll uppförande av ett fyrtorn av gråsten, ett bostadshus, ett uthus, ett dass samt anläggande av en väg från hamnen till byggplatsen. Därefter kom arbetena i gång. Här följer nu ett utdrag ur uppsatsen ”De svensk fyrarnas bebyggelsehistoria, från 1600-talet till 1850” av undertecknad, vilket ger en god bild av händelseförloppet:
För ledande av byggnadsarbetena på platsen hade entreprenören, handelshuset G. Moberg i Västervik, som ombud utsett verksgesällen Abraham Hedin som var hemmahörande på orten. Kronan hade skickat ut konduktören Ferngren som uppsyningsman. Ferngrens besvikelse infann sig redan vid första besöket på byggplatsen i oktober 1847. De inledande arbetena hade gått mycket sakta. Ferngren konstaterade att endast 56,5 kbm gråsten var sprängd, att endast grunden till boningshuset var påbörjad och att bortsprängning av hällar för vägens framdragande pågick. På skäret fanns en provisorisk smedja av timmer med ett boningsrum med eldstad för arbetsfolket uppförd, men ingen bostad åt Ferngren som var inskrivet i kontraktet. Ferngren fick i stället bo på Svartklubben och därifrån pendla till Understen. Först när bostadshuset var uppfört kunde Ferngren under den sista tiden av byggnadsarbetena bosätta sig på Understen.
Under arbetets gång klagade Ferngren ständigt på att arbetsstyrkan var för liten samt att material och pengar saknades. Situationen blev ej bättre av att flera kalkstensblock som levererats dit från Fårö, under en storm följde med ner i havet. Ferngren skyllde på oförsiktighet hos ombudet Hedin och förklarade för lotsdirektören att det ej skulle bli lätt att ersätta kalkstensblocken eftersom ”dessa stenar skola brytas på det ställe der kalkstensbrott finnes och dessutom af samma halt som de hitförda”. Stenblocken, som till största delen skulle huggas till konsoller för fyraltanen, bärgades dock något senare.

Arbetet fördröjdes ytterligare genom att murtegel saknades för uppmurning av trappan i fyrtornet samt eldstäderna i boningshuset. Senare lastades tegel ombord på en skuta i Stockholm men med fel destinationsorder. Teglet skulle enligt orden till Svartklubben, men skepparen erbjöd sig att mot en billig penning fortsätta och lossa vid Understen. Hedin hade emellertid inte vågat gå med på detta, varför teglet lossades på Svartklubben. När Ferngren fick reda på detta blev han rasande arg. I sin upprördhet föreslog han i ett brev till lotsdirektören att straffen för kontraktsbrott skulle vara strängare.
Senare under juli månad 1848 hade förhållandena förbättrats. Arbetsstyrkan uppgick till ca 25 personer. För att bli klar i tid skulle det emellertid behövas 50 man menade Ferngren. Dessutom hade tegelsten börjat levereras i småbåtar från Svartklubben. Men problemen var ej över. Efter att kalkstensblocken bärgats ur havet befanns de vara för smått tilltagna, vilket försvårade stenhuggarens arbete. Ungefär samtidigt sprack dessutom tre valvstenar av gråsten till portvalvet strax innan de var klara. Orsaken var sprickor i den sprängda gråstenen. Murningen av tegelvalven m.m. försvårades p.g.a. att ”en af de bästa murarna ibland dem som arbetar på tornet har flyttat i från arbetet, hvilket gör ganska mycket uppehåll, emedan det är så ont efter skickliga murare här på orten.”
Så småningom blev emellertid murarbetena klara och det var dags för kronan att leverera fyrlanternin och fyrapparat till platsen. Lanternin och fyrapparat lastades på slupen Charlotta i Stockholm och seglades under skeppare Möller, och med översyn av konduktör Carlsson, till Understen. Men när båten kom fram Understen blåste det för mycket för att närma sig skäret, varför fiskare från Singö inkallades och mot en mindre betalning fraktade alla delarna i fiskebåtar till Understen. Ferngren kvitterade leveransen och förvarade materielen så gott han kunde. Konduktören Carlsson seglade vidare till Grisslehamn, varifrån han p.g.a. blåsten valde att fortsätta med gästgivarskjuts tillbaka till Stockholm. I slutet av oktober kom mekanikus Gelertzén ut och ledde monteringsarbetena med lanterninen och fyrapparaten och på eftermiddagen den 11 november var det dags för provfyrningen.
Förutom Gelertzén och hans montörer får vi förmoda att någon tjänsteman från lotsdistiktet deltog samt den nyantagna fyrmästaren Hans Petter Andersson. Det ansågs viktigt och lämpligt att skola in den nya fyrmästaren genom att han aktivt fick delta i monteringsarbetena med den nya fyrapparaten. Fyren var sedan i drift till år 1916 då en ny betongfyr byggdes. Den gamla fyren kom under denna tid aldrig att byggas om, vilket annars var vanligt, varför den i dag utgör den bäst bevarade kustfyren uppförd före 1850. Fyrapparaten är emellertid sedan länge demonterad. Fyrtornet är därför i dag klassat som byggnadsminne och är ett av mina verkliga favoriter bland landets fyrar och det gäller föresten hela fyrplatsen.
Berättelsen om tillblivelsen av Understens första fyr kan låta lite trist och negativ men faktum är att problemen vid uppförande av stenfyrar vid denna tid ungefär var de samma. Fyrplatserna ofta ensliga belägenhet gjorde dessa byggnadsföretag mycket vanskliga. För den som vill läsa mer om Understen och det liv som

sedan kom att levas där rekommenderas Anders Hedins fantastiska bok ”Ljus längs kusten”. Förhoppningsvis kommer Understens sista fyrvaktare, Marianne Brus, att skriva en artikel till nästa nummer av Blänket med bilder från livet på Understens fyrplats.

Understens fyrplats omkr. 1920. På bilden syns såväl det gamla tornet från 1848 som det senare av betong uppfört 1915-16.
Källa: Vykort utgivet av förlaget M.B. Mertzén.
Top

Hur ser fyrarnas och fyrplatsernas framtid ut?
Dan Thunman

I förra numret av Blänket förde Esbjörn Hillberg en diskussion kring fyrarnas framtid. Här följer ytterligare en artikel i ämnet.
Sverige har under långa tider varit en av världens ledande fyrnationer. Landets svårnavigerade farvatten har föranlett flera stora vetenskapsmän att ta sig an problemen. Kända namn som Jonas Norberg, Anders Polheimer, Gustaf Dahlén m.fl. har utvecklat fyrtekniken och för alltid placerat Sverige på den fyrhistoriska kartan. Dahléns AGA-fyrar lyste under en tid upp farvattnen runt hela vårt jordklot. Sverige har m.a.o. ett stort och viktigt arv att ta vara på och förvalta. Men hur ska detta ske? Som en följd av att fyringenjörerna utvecklat och förfinat fyrtekniken

så har fyrpersonalen blivit överflödig. Fyrarna har automatiserats och fyrpersonalen successivt avvecklats. Dessutom har navigationstekniken med fr.a. satellitnavigeringen utvecklats så att många av våra fyrar, oftast större kustfyrar, inte längre anses nödvändiga för handelssjöfarten. Som en följd av denna utveckling har flera fyrar släckts med rivningshot som följd.
Som en följd av indragningen av fyrpersonal har fyrarnas och fyrplatsbebyggelsens underhåll påtagligt försämrats. Fyrplatserna har de kanske svåraste yttre omständigheterna av all bebyggelse i landet. Här krävs extra tillsyn och ständiga underhållsåtgärder med extra kostnader som följd. Men det eftersatta underhållet gäller även fyrarnas interiörer. Lotskaptenernas årliga visitationer vid fyrplatserna förutsatte tidigare noggrant underhåll och vård av all statens egendom. I dag står många fyrar kalla, delvis dåligt ventilerade och luktar fukt. Vad detta kan leda till är fortfarande oklart. En gyllene regel i sådana här sammanhang är att ett ständigt underhåll minskar på sikt skadorna och därmed även kostnaderna.
Sjöfartsverket har under lång tid varit fyrplatsernas självklara ägare och förvaltare. Efterhand som fyrarna blivit överflödiga har sjöfartsverket successivt sålt fyrar och fyrvaktarbostäder. Nya ägare har ofta som ren räddningsaktion tagit på sig ägare och förvaltaransvaret och därmed gjort en mycket hedervärd bevarandegärning. Men problem kommer att uppstå när det ständiga underhållet och restaureringsinsatserna blir aktuella med stora kostnader som följd. Hur ska dess föreningar eller privatpersoner klara av det kostsamma underhållet? Medel för antikvariska överkostnader kan sökas hos respektive länsstyrelse. Hur dessa beräknas och ev beviljas i liknade fall är emellertid för mig i dag oklart. Dessutom är det tveksamt om detta tillvägagångssätt är hållbart i längden. Sammanfattningsvis kan konstateras att där fyrplatserna fortfarande är åretrunt bemannade bör de bästa förutsättningarna för att ordna med ett kontinuerligt underhåll finnas. I Esbjörns artikel diskuteras flera tänkvärda alternativ till året runt bemanning.

Vad är det vi vill bevara , varför och framförallt hur?

Vilka fyrplatser / fyrar ska bevaras och varför? Låt oss i stället ställa följande fråga. Om fyrväsendet fortsätter att utvecklas/avvecklas i den takt det gjort under 1900-talet kommer det om hundra år att enbart utgöra en epok i landets sjöfartshistoria. Vad vill vi då att den generationen ska kunna ta del av, uppleva och lära om fyrväsendet? Jo, t.ex. fyrarnas bebyggelshistoria, teknikhistoria, de liv som levdes på fyrplatserna m.m. För att pedagogiskt visa detta för våra efterlevande måste rätt bedömningar och rätt insatser göras. Det vill säga, vi måste ha kunskaper om bebyggelsehistoria, teknikhistoria och livet på fyrplatserna. I dag finns stora kunskaper om fyrväsendet men fortfarande saknas ett riksomfattande helhetsperspektiv. Undertecknad har skrivit om de svenska fyrarnas bebyggelsehistoria före 1850 och tillsammans med ytterligare böcker och uppsatser av olika författare kan vi idag säga att vi har en tämligen god bild av landets ca 35 första fyrar. Många av dess är dessutom byggnadsminnen. Men det är efter 1850 som den stora bygg-

ruschen inom fyrväsendet inleddes och här saknar vi idag en hel del kunskaper. Det är därför av största vikt att en landsomfattande fyrinventering i kombination med arkivforskning snarast inleds för att fylla denna kunskapslucka. Utifrån ett sådant material kan sedan mer exakta bedömningar göras och diskussioner kring kulturhistoriska värden och riksintressen föras. Arbetet bör leda till en nationell handlingsplan för att bruka, bevara och levandegöra det viktiga kulturarv som fyrväsendet utgör. En liknade plan har nyligen tagits fram i Norge och kan fungera som en referens i sammanhanget.
En nationell handlingsplan för Sveriges fyrar/fyrplatser bör ha sin utgångspunkt i en riksomfattande inventering. Utifrån den kan sedan, i likhet med Norges vårdplan, ett antal omistliga fyrplatser/fyrar utpekas som direkt kopplas till olika typer av skyddslagstiftning och där staten, vad beträffar underhåll och vård, tar sitt ansvar. Kanske kan vi kalla dem för riksintressen. Andra fyrar kan vara av regionalt eller lokalt intresse att bevara. Där kanske länsstyrelser, länsmuseer, kommuner och lokala föreningar m.fl. får ta ett större ansvar.
Hur länge till har vi fyrfolk som kan berätta om livet på en fyrplats eller fyrskepp, eller som kan berätta om kassunfyrarnas byggande etc.? Ett sekelskiftesfotografi av en fyrvaktarfamilj framför den kombinerade fyr och fyrvaktarbostaden någonstans i Sverige fick mig att fundera kring följande. Tänk om dessa människor kunde berätta om sin situation, om livet på fyrplatsen, om vården och underhållet av fyren och bostaden m.m. Detta är nu givetvis omöjligt, människorna på bilden är sedan länge döda. Men kvar i dag står den kombinerade fyren och fyrvaktarbostaden, något luggsliten men ändå en historisk källa som ännu kan berättar för oss om t.ex. fyrteknik, byggnadsteknik, boendeförhållanden m.m. Men för att bevaras inför framtiden måste byggnaden användas annars kommer den att förfalla och motiven för bevarande minskar med rivningshot som följd. Fyrfolket som en gång bemannade fyrplatserna är snart historia. Våra insatser bör inriktas så att deras insatser, livsverk och livsbetingelser aldrig glöms bort.
En springande punkt i bevarandediskussioner är givetvis ambitionen att bruka kulturarvet. Det bästa sättet att bevara inför framtiden är att fortsätta använda en anläggning till det den var tänk att användas. För yrkessjöfarten är kanske många större fyrar snart överflödiga men för andra sjöfarande fyller de fortfarande en funktion under såväl natt- som dagtid. Sjöfartsverket bör ges möjligheter och ansvar att fortsätta hålla ett antal kustfyrar lysande för dessa, och samtidigt fungera som en reserv om t.ex. GPS-systemet sätt ur funktion.
En levande fyrplats med folk som sköter om en eller flera närliggande fyrar, underhåller byggnader m.m. är givetvis den högsta önskan, men vem ska betala? Kanske ska Sverige i likhet med USA utse åtminstone en fyrplats med speciellt höga kulturhistoriska värden och bestämma att den aldrig får avbemannas. Men vad ska hända med resterande fyrplatser? Esbjörn Hillberg nämner i sin artikel en rad möjligheter. Givetvis finns det inte några färdiga lösningar på detta problem. Vi får lita till olika lösningar som passar just för den aktuella fyrplatsen.
Att fyrplatserna och fyrarna till viss del privatiseras är tämligen självklart men

vi bör slå vakt om allas möjligheter att som besökare, utan att känna sig påträngande, kunna besöka fyren. Detta kan regleras i en detaljplan eller s k områdesbestämmelser, vilka upprättas av kommunerna. I sådant planarbete kan även skyddsbestämmelser, vård och underhåll diskuteras. Vi bör även se till att fyren och fyrplatsen garanteras ett fortsatt underhåll med utgångspunkt från de kulturhistoriska värden som finns. Planläggning kostar emellertid som någon eller några ska betala. Där det av olika skäl inte är önskvärt eller möjligt med lagstiftning kan kanske speciella vård- eller handlingsplaner upprättas för respektive bevarandevärd fyrplats, där t.ex. ägaren/förvaltaren tillsammans med kommunen och länsmuseet kommer överens om de allmänna hänsyn och rekommendationer som bör gälla just där.
Vad beträffar skydd enligt lag så har många av våra äldsta fyrar upptagits i förteckningen över byggnadsminnen. Tyvärr gäller i flertalet fall skyddet enbart fyren. Går man in med en skyddslagstiftning i dessa sammanhang, vilket man för de mest bevarandevärda fyrplatserna enligt min mening ska, måste man mer än tidigare se till helheten. För att förstå livet vid fyrplatsen är det viktigt att även bevara bostadshus, ekonomibyggnader, väderstationer, flaggstänger, trädgårdar, staket m.m. Många äldre byggnadsminnesbestämmelser bör därför ses över och i detta syfte kompletteras. Det är inte enbart fyrarna som är våra minnen utan hela fyrmiljön och de människor som levde och verkade där.
Top

IALAS XIV:e konferens
Christian Lagerwall

Den 9-19 juni 1998 hölls i Hamburg IALAS XIV:e konferens. Men först kanske det är på sin plats att berätta vad IALA är för något? IALA kallas även för AISM på Franska.

IALA International Association of Lighthouse Authorities
AISM Association Internationale de Signalisation Maritime

Vad är IALA?

IALA är en icke vinstgivande internationellt teknisk förbund med huvudsäte i Paris.
IALA Grundades 1957 för att sammanföra myndigheter ansvariga för marin navigation, tillverkare och konsulter från alla delar av världen och erbjuda dem möjligheten till utbyte av erfarenhet och framsteg.
IALA uppmuntrar deras medlemmar att arbeta tillsammans för att gemensamt harmonisera hjälpmedel för sjötrafiken och att försäkra att framförandet av fartyg är säkert, snabbt och kostnadseffektivt.

Hur blev IALA grundat?
I slutet av 1800 talet förstod flera myndigheter, ansvariga för marin navigation, att det var mycket viktigt att förbättra deras effektivitet och deras undersöknings och utvecklingsarbete samt att utbyta erfarenheter på ett regelbundet vis. Regelbundna konferenser hölls vart fjärde eller femte år. År 1950 blev det uppenbart att ett sekretariat behövdes för att garantera det kontinuerliga flödet av teknisk information mellan myndigheterna. 1957 grundades IALA av 20 länder. IALA har i dag 200 medlemmar, 80 nationella myndigheter och 60 är kommersiella firmor.

Vad gör IALA?
Ett antal tekniska kommittéer har etablerats med målet att underlätta design och implemiteringen av olika system. Arbetet försäkrar att användarna har sjösäkerhetsanordningar som möter deras behov både nu och i framtiden. IALA uppmuntrar samarbete mellan nationer och strävar efter att ge utvecklingsländer möjlighet att använda ny typ av sjösäkerhetsteknik.
Kommittéerna, Operations, VTS, Radionavigation och Engineering arbetar bl.a. med att ta fram rekommendationer och anvisningar samt att granska ämnen relaterade till respektive kommitté. Utöver dessa tekniska kommittéer finns det en Industrial Members Committee för kommersiella firmor inom IALA. Det har även på initiativ av IALA bildats en Advisory Panel for the ”Preservation of Historical Lighthouses”. IALA samarbetar med organisationer som IMO, ITU och IHO och styrelsen består av 18 valda ledamöter. I dag är Sverige ej representerat.

Konferensen
Konferenser hålls vart fjärde år. Värdlandet växlar och i år var det Tysklands tur att arrangera denna konferens som hölls i Hamburg. Konferensen fokuserade på nuvarande status, utveckling och framtida mix av teknik inom marin navigation. Det var en stor mängd ämnen och arbeten som diskuteras och presenterades. Under konferensen hölls också en industrimässa. Detta gav oss konstruktörer och operatörer ett unikt tillfälle att övervara presentationer, besöka utställningen, träffa leverantörer och se ny typ av fyr- och bojteknisk utrustning samt att knyta kontakter inom teknikområdet. Konferensen besöktes av ca 200 personer från 50 länder. Från Sjöfartsverket kom personal från tekniska- och trafikavd. under olika delar av konferensen. Följande ämnesområden presenterades och diskuterades på konferensen.

- Management
Som omfattar en mängd olika ämnen inom planering och servicenivå, såsom, utvärdering av tillförlitlighet, centraliserat underhåll, intrigerat ledning genom ett underhållsstyrsystem, privatisering av underhåll, m.m. Många av dessa presentationer hanterade aspekten kostnadsbesparingar.

- Engineering
Behandlade flytande utrustningar, energikällor, ljusutrustningar och fjärrkontroller. Trinity House presenterade studier om att, i stället för att ersätta gamla linser mot nya små moderna som är anpassade för de nya lamporna, komplettera de nya lamporna med en speciell spridningslins och därmed behålla den gamla linsen.
Canadian Coast Guard berättade om deras arbete att utveckla en boj för fem års drift utan underhåll. Kanada har 20 000 st fast och flytande utmärkningar varav 60% består av prickar och bojar, så där finns mycket pengar att spara. Många rapporter behandlade kostnadsbesparande ombyggnationer av fyrar och bojar till sol,- vind- och vågenergiedrift och blandningar av dessa system.

Preservation of Historical Lighthouses

Det anses nu internationellt att det är ett snabbt kommande problem med att bibehålla våra gamla fyrar i nuvarande skick. P.g.a. kostnadsbesparingar avbemannas nu fyrplatser runt om i värden och därmed ett kraftigt försämrat underhåll.
Det har även på initiativ av IALA bildats en Advisory Panel for the ”Preservation of Historical Lighthouses”.

Bojar tillverkade i plast av olika typer utställda utanför kongresshallen i Hamburg. Foto: Christian Lagerwall.

Denna intressanta avdelning började med en presentation av vad arbetsgruppen har beslutat definierar en historiskt intressant fyr. Två av nedan angivna kriterier skall vara uppfyllda:
- tornets höjd skall vara mer än 10m
- ljusets räckvidd skall vara mer än 15NM
- fyrplatsen skall vara eller ha varit bemannad och bestå av flera byggnader
- ljuset skall ha använts för allmänt navigationsbruk

En bok kommer att publiceras i höst, ”Lighthouse of the World”, där ca 100 av värdens historiskt mest viktiga fyrar kommer att beskrivas.

Övriga ämnen som presenterades var, Vessel Traffic Services och Radio aids och behandlade planering, hur systemen bör presentera information, radar hjälpmedel, Automatiskt Identifikations System, DGPS, bemanning och träning, m.m.
Top

International Lighthouse and Lightship Weekend / Amatörradio från fyrplatser världen över.

Radio SMOSVI, bemannad av Nils Ebbedahl och Erik Norojärvi

”Åk till Örskär”, sade Esbjörn. Örskär är lätt att nå. Örskär är en stenfyr från 1739, på sin tid Sveriges nordligaste med en lång historia och så finns Per Mattsson och Siw Ölund där.
Det visade sig vara ett lyckokast. Per kom och hämtade oss med passbåten. Allt bagage med en fyrhjuling och där låg den - Örskärs fyr.
Solen går ner över Östersjön, det skymmer och fyren tänds. Vi ser Understen med sitt gröna ljus, vi anar Märket och i söder ser vi Djursten. Allt från lanterninens trettiotvå meter över havsytan. Det är fredag kväll och vi måste få upp antennerna och den övriga radioutrustningen. Klockan 0000 UTC börjar The International Lighthouse and Lightship Weekend. Vi skall från Örskär försöka få radiokontakt med fyrar världen över. Antennerna släpper vi ner från lanterninen. Det känns lite ovan att sitta trettiotvå meter upp och se ner på antennerna. Vi får fart på vår hundrawatts radiostation, jodå, det fungerar. Höjden över havet och det faktum att vi är omgivna av havsvatten borde ge oss goda kontakter. Snart upptäckte vi att de lägre frekvenserna, där svenskarna håller till, är utstörda av ett brum från fyren. Det finns många elinstallationer som går in i våra mottagare - men att släcka fyren - nej det skulle dom inte gilla i Norrköping.
Genom vår organisation Sveriges Sändare Amatörer hade vi fått veta att Fyrskeppen Finngrundet, Svenska Björn och Fladen samt fyrarna Huvudskär, Kullen, Utklippan, Hoburgen och Pater Noster skulle vara radioaktiva. Men på grund av brummet från vår egen fyr fick vi inte kontakt med alla. Desto större var aktiviteten på de högre frekvenserna. Radioamatörer från hela Europa ville ha

en pratstund med Örskär position N 60 31 56 E 18 22 60. Ibland så många att vi fick stänga av och gå ut för att koppla av med den vidunderliga utsikten.
Hela situationen är lite overklig. En fyr från 1739 och en kortvågsradio. Två företeelser som snart förlorat sin betydelse för sjöfarten. Radiotelegrafin försvann från svenska fartyg 1990, men än lever många fyrar sitt ensliga ensamma liv - fjärrstyrda från Norrköping.
Bland dom hundratals kontakter vi hade med radioamatörer som körde hemifrån var det svårt att urskilja våra vänner på fyrarna. Även om de flesta gav plats för en fyr- till fyrförbindelse. Island och Torshavns fyr på Färöarna var starka, liksom Scotska Ayr Lighthouse och Tarbet Ness Lighthouse. Engelsmännen var mycket aktiva med Roker Lighthouse i spetsen, samt ytterligare ett tiotal. Museifyrskeppet i Ebeltoft och fyren Eisenhoved i Danmark var trevliga kontakter liksom ett antal finska fyrar.
Vi har fått nya vänner i Europa. I Frankrike, Belgien och Kroatien. Så småningom kommer ett kort som en bekräftelse på kontakten, ett kort med en fyr, en fyrplats och en fascinerande historia.
Åk till Örskär där finns ett vandrarhem i STF:s regi, en fantastisk natur och där finns Per Mattsson och Siw Ölund som tar väl hand om dig.

Teckning av Ditte Werner

Top

Välkomna till Kulturrum Ratan !
Dan Thunman

Ratan ligger ca fyra mil norr om Umeå. Kulturrum Ratan ingår i kulturturistprojektet ”Sevärt i Västerbottens län” som initierats av länsantikvarien. Målsättningen är att på olika platser lyfta fram Västerbottens historia. Kulturrum Ratan är inrymt i övervåningen i den gamla tullgården. I utställningen ”Ratan - historien om en hamn” ges inblickar i den norrländska sjöfarten, lots- och fyrväsendet, post- och telegrafhistorien och mycket mer.
Den första fyren i Ratans hamn byggdes på Ledskär 1867 och utgjordes av ett boningshus med lykta på väggen. År 1892 byggdes där ett mindre fyrtorn av betong och järn. På Rataskär uppfördes 1874 två överensfyrar vid södra inloppet till hamnen. Den inre bestod av ett mindre boningshus med lykta på väggen och den yttre av en lykta upphissad i en träställning. De yttre fyren togs ner 1890 samtidigt som det inre fyrhuset byggdes om och erhöll en linsapparat. Fyrarna på Ledskär och Ratans hamn sköttes gemensamt av en fyrmästare och en fyrvaktare. Fyren på Ledskär ersattes 1941 av en ny fyr. Båda fyrarna är fortfarande i drift. Ratan har även en gammal kulturhistoriskt värdefull båk uppförd omkr. 1820 som även fungerade som lotsutkik.
Utställningen ”Ratan - historien om en hamn” är producerad av Hugin&Munin Kulturinformation AB. För ytterligare information ring Inge Lindström 0934-40050.
Top

Föreningsmöten
Esbjörn Hillberg

Antalet deltagare vid våra föreningsmöten ökar stadigt och ger alla medlemmar en fantastisk chans att träffa gamla vänner och knyta nya kontakter. Fler och fler personer förevisar även fyrgrejor samt säljer böcker, tavlor, m.m. under kaffestunden efter mötet. Sedan det sista numret av Blänket har vi haft följande möten:
Göteborg 980428 då Erik Nordström, grundare av och ordförande i Stiftelsen Ursholmen, kåserade om ”Tiden då han var fyrvaktare på Ursholmen”. Efter föredraget förevisade och sålde Victoria Ask och Erik Sigge sin mycket trevliga bok ”Ursholmens fyrplats”. Totalt 65 personer (varav 22 kvinnor), rekord hittills, kom till detta möte och stämningen var fantastisk.
Stockholm 980505 då Harry Sellmann upprepade sitt populära föredrag från Göteborg om ”Fyrskeppens historia”. Totalt 46 medlemmar deltog och mötet blev en mycket lyckad uppföljning av vårt tidigare besök på fyrskeppet Finngrundet.
Fyrutflykt på västkusten 980912 med båten Nolhotten i Fjällbacka-

skärgården där skepparen Stellan berättade om öarnas och människornas fantastiska historia och Harry Sellmann berättade om fyrarna. Förutom från västkusten deltog även medlemmar från Oxelösund, Värnamo, Örebro, Hyltebruk och Otterbäcken Vi var 53 medlemmar som njöt av en fantastisk solig, trevlig tripp med en underbar fiskgrytelunch på Nolhotten. Detta var vår första fyrutflykt och alla deltagare önskade att vi skall arrangera många fler utflykter. (se bild nedan)
Stockholm 980915 där det denna gång var dags för medlemmarna att få veta lite om ett par utländska fyrar. Undertecknad berättade historierna om den engelska fyren Eddystone och den franska fyren Cordouan. Ett trettiotal medlemmar hade som vanligt en trevlig kväll i Sjöfartsverkets fina lokaler.
Norrköping 980930 då undertecknad gav en repris på sitt föredrag om Eddystone och Cordouan ibland alla experter i lejonets kula (Sjöfartsverket). Detta var vår första kvällsträff på en plats utanför Stockholm och Göteborg. Inte mindre än 23 personer deltog i vårt första Norrköpingsmöte, vilket naturligtvis uppmuntrar oss till ytterligare arrangemang i denna stad.

Vi kommer att fortsätta arrangera fyra möten per år, vardera i Göteborgs och Stockholms områdena, samt om möjligt möten på andra platser som exempelvis nu i Norrköping. Det vore dock fint om du kunde kontakta någon av oss om du kan hjälpa till vid möten på olika platser.

Från fyrutflykten med båten Nolhotten i Fjällbackaskärgården den 12 september. Foto: Esbjörn Hillberg.

Top

Några fyrmuseer utomlands och i Sverige
Esbjörn Hillberg

I det första numret av Blänket nämnde jag några fyrmuseer och jag tycker nu att det är dags att uppdatera denna lista:

Det engelska fyrmuseet Trinity House National Lighthouse Museum, Wharf Road, Penzance TR18 4BN är öppet mellan påsk och oktober och ligger nära Lands End. Om du är i London kan man även be att få besöka Trinity House huvudkontor, Tower Hill, London EC3N 4DH, tel. 00944 171 480 7662.
Det skotska fyrmuseet Scotland’s Lighthouse Museum, Kinnaird Head, Fraserburgh, Aberdeenshire AB43 9DU, tel 00944 1346 511022 är öppet dagligen året runt. Ett annat fyrmuseum i Skottland heter Gairloch Heritage Museum, Achtercairn, Gairloch, Ross-shire, tel 00944 1445 712287.
På Orkneyöarna finns ett museum som visar vissa lokala fyrprylar nämligen: Stromness Museum, 52 Alfred Street, Stromness, Orkney KW16 3DF, tel. 00944 1856 850025.
Det amerikanska museet Shore Village Museum, 104 Limerock Street, Rockland, Maine 04841, tel.0091 207 594 0311 är i stort sätt öppet året runt och är antagligen det bästa fyrmuseet i världen.
I Sverige finns det tyvärr ännu ej något riktigt fyrmuseum men man kan hitta vissa fyrprylar bland annat på Dalénmuseet i Stenstorp, Sjöfartsmuseet i Stockholm, Sjöhistoriska i Göteborg, fyrskeppet Finngrundet vid museifartygen i Stockholm, fyrskeppet Fladen vid Maritima Centret i Göteborg, hembygdsmuseet i Öregrund där det bland annat finns ett par mycket vackert snidade grindar från Storjungfrun, ett mindre museum på Gotska Sandön, ett litet museum i en fyrvaktarbostad vid Ölands Södra Udde (Långe Jan), det lilla innehållsrika museet på Ursholmens fyrplats, museet i båken på Vinga fyrplats samt det lilla museet i fyrvaktarbostaden på Bönans lotsplats utanför Gävle.
Jag har säkert glömt några museer så om du känner till fler kan du väl kontakta Dan Thunman eller undertecknad.
Top

Bo på fyrplatser
Esbjörn Hillberg

Det blir mer och mer populärt att hyra ett hus på en fyrplats eller utnyttja vandrarhem eller bed och breakfast möjligheter på fyrplatser. I Sverige kan du som medlem i Svenska Fyrsällskapet hyra fyrvaktarbostäder på följande fyrplatser: Hölick, Näskubben, Fårö, Hoburg, Sandhammaren, Höllviken, Haken,

Kullen, Erholmen och Hållö. Det finns även fantastiska vandrarhem på Högbonden tel. 0613-23005, Örskär tel. 0173-34021, Stora Karlsö tel. 0489-240500 och Gotska Sandön tel. 0498-34287. Man kan också året runt per dag eller vecka hyra fyrmästarbostaden på Vinga. Kontakta May Rosander (031-858120) eller Lisa Söderberg (031-858274) Vid Djurstens fyrplats finns möjligheter att hyra in sig i gamla fyrmästarbostaden, ring Eva Welin 0173-33120. Under våren 1999 kommer även Dämmans fyrplats att öppna för gäster (tel. 0485-72200).
I Skottland kan du via Scotland’s Lighthouse Museum boka rum på följande fyrplatser: Corsewell Point (lyxhotell), Neist Point, Sumburg Head, Cantick Head, Rubha Reidh och Ardnamurchan Point (självhushåll).
På Shetlandsöarna finns möjligheter att övernatta på Bresson Lighthouse, Kirkapisterness, Bressey Sound. I Irland kan man bo på Clare Island Lighthouse, County Mayo (Irlands västkust), e-mail:clareislandlighthous@tinet.ie. I England kan du bl.a. bo på Great Orme Lighthouse, John Callin, Marine Drive, Great Orme’s Head, Llandudno LL30 2XD (tel/fax 01492-876819). I USA finns det många ställen och du kan bl.a. bo på The Elms B&B, 84 Elm Street, Camden ME 04843 (tel. 207 236 6250) där varje sovrum är inrett med fyrprylar. Hyresvärden arrangerar även fyrutflykter med båt och bil till många av Maine’s vackra fyrar. Från The Elms tar det bara cirka 10 minuter med bil till Shore Village Museum som man bara måste besöka om man kommer till Maine.
Om du vill ha fler idéer var du kan övernatta på fyrplatser kan du höra av dig till Esbjörn.
Top

Information och kontakt önskas
Esbjörn Hillberg

En av våra medlemmar, Margareta Jansson, Edsvägen 27, 642 35 Vänersborg tel. 0521-19666, har under en lång tid sökt tillförlitlig information om vilka årtal vissa fyrar i Vättern ursprungligen byggdes, ombyggdes och tillbyggdes. Du som vet något om följande fyrar: Fjuk, Vadstena, Hästholmen, Jönköping, Visingsö norra och södra, Motala nedre och övre samt Freberga nedre och övre kan väl vänligen kontakta Margareta.
Vi får ofta förfrågningar, speciellt från människor i Tyskland, om de kan få kontakter med medlemmar som önskar byta fotografier och vykort som visar fyrar och fyrskepp. Jag skulle vilja uppmuntra er alla att utnyttja denna möjlighet att öka ert kontaktnät i världen. Här är ytterligare en som söker kontakt: Manfred Weiss, Joh. Kepler Strasse 8, D-18069 Rostock, Germany. Om du inte kan tyska kan du skriva på engelska.
Top

22

Smått och Gott
Esbjörn Hillberg

Visste du att:
- Boston Light i USA är den enda amerikanska fyren som är bemannad och att kongressen i USA har bestämt att den alltid skall förbli bemannad på grund av att den var Amerikas första fyr.

- För länge sedan utnämndes alla fyrvaktare i USA personligen av USA’s president.

- US Lighthouse Society planerar att arrangera en 14-dagars fyrresa i Sverige under juli 1999 för sina medlemmar. I september detta år har de arrangerat en motsvarande resa i England och nu är det Sveriges tur. Ett fyrtiotal medlemmar brukar deltaga och det är naturligtvis ingen billig resa.

- Man i Polen under 1998 har publicerat landets första engelskspråkiga fyrbok. Boken kan beställas från författaren Mr. Apoloniusz Lysejko, Maritime Office in Gdynia, 10 Chrzanowski Street, 81-338 Gdynia, Poland.

- Fyren North Foreland SSO om London är Englands sista bemannade fyr men att även denna kommer att automatiseras och avbemannas under november 1998. Något slags fyrsken har alltid funnits på denna plats sedan år 1500.

- Vissa medlemsländer inom IALA (dock ej Sverige) har sammanställt information och bilder om fler än 100 kända fyrar världen över till en ny bok. En tysk version har redan publicerats och en engelsk utkommer under senhösten.
Top

Film om fyrar
Esbjörn Hillberg

Som du kanske kommer ihåg har vi tidigare nämnt att Christian Petri, Jan Röed och Magnus Enqvist på Charon Film AB håller på att spela in en långfilm om olika fyrar i världen och livet på fyrarna. De har tidigare producerat långfilmen Atlanten som vann en Guldbagge för bästa foto 1995. Nu har de under ett år rest runt i världen och filmat ett otal fyrar och fyrpersonligheter. De har samlat ett enormt material. Filmen är så gott som färdigklippt och de skall börja ljudsätta den. De beräknar att filmen skall presenteras på filmfestivalen i Berlin i februari 1999 och att den skall ha premiär i Sverige februari/mars 1999. Speltiden blir nästan två timmar och den kommer att handla om fyrar och fyrhistorier i Brasilien, Frankrike, Italien, Japan, Spanien, Sydafrika, Tyskland, USA och kanske Sverige. För att filmen inte skall bli för lång kan de tyvärr inte redovisa alla fyrar som de har filmat.

Christian har, som du kanske sett, skrivit några fyrartiklar i Dagens Nyheter under 1998. Han håller även på att skriva en bok om fyrar som han hoppas skall vara färdig till filmpremiären. Fyrsällskapet planerar att göra något slags medlemsarrangemang i samband med premiären och vi återkommer till våren.

Top

Tack för all hjälp !
Esbjörn Hillberg

Svenska Fyrsällskapet vill framföra sitt stora tack till Furetank Rederi AB på Donsö för att ni låtit och låter oss utnyttja er kopieringsmaskin och kopieringspapper. Med ett starkt växande medlemsantal behöver vi kopiera en hel del papper till våra medlemsutskick cirka fyra gånger per år. En ideell förening lever alltid under knappa ekonomiska omständigheter och all hjälp vi kan få från medlemmar och andra intresserade är mycket uppskattad. Med tiden kanske vi blir tvungna att köpa en egen kopieringsmaskin. Vi skulle därför uppskatta om du har något bra tips var vi kan få tag i en bra och billig kopieringsmaskin.
Återigen ett varmt tack till Furetank Rederi AB för all hjälp

Top

Avslutning

I förra numret av Blänket utlovades några artiklar som tyvärr inte kommit med i detta nummer. Jag hoppas att ni inte blev alltför besvikna för det. Det är styrelsens förhoppning att numret ändå varit läsvärt. Däremot har vi hållit vad vi lovade beträffande en bättre tryckningen av detta nummer av Blänket.

I nästa nummer, som utkommer i april 1999, kommer Norges nyligen utgivna Nasjonal verneplan for fyrstasjoner att närmare granskas och kommenteras. Några nya medlemmar har undrat vilka som ingår i styrelsen för Svenska fyrsällskapet. Av den anledningen kommer nästa nummer av Blänket att innehålla en kort presentation av styrelsens ledamöter och suppleanter.

Skriv gärna själva några rader och berätta om sådant som kan vara av intresse för den fyrintresserade. Manusstopp är 15 mars 1999.

Med vänlig hälsning

Dan Thunman / redaktör
Eksoppsvägen 29
756 46 Uppsala

Back Home

Back
Home