Lördagen den 13 mars höll Svenska Fyrsällskapet sitt årsmöte på Sjöhistoriska museet i Stockholm. 18 medlemmar hade slutit upp. Innan mötesförhandlingarna inleddes serverades kaffe och wienerbröd medan ordföranden Esbjörn Hillberg delgav församlingen allehanda fyrinformation. Som vanligt när medlemmar i fyrsällskapet träffas var det mycket som skulle avhandlas ”vid sidan om”, men snart kunde församlingen tystas ner och förhandlingarna inledas. Styrelsens verksamhetsberättelse, den ekonomiska redovisningen och revisionsrapporten godkändes och styrelsen beviljades ansvarsfrihet för kommande verksamhetsår. Huvuddelen av styrelsen omvaldes. Kassören Magnus Blomstrand hade dock avsagt sig sitt uppdrag och i hans ställe valdes Joakim Agby från Göteborg. Magnus, som varit med i styrelsen sedan fyrsällskapet bildades, fick en mycket välförtjänt avtackning. 
  Efter mötet hölls ett lotteri med en fyrtavla av Katarina Elfast som pris. Det vackra fyrmotivet vanns av Esbjörn Hillberg. Med tanke på det arbete han lagt ner för fyrsällskapet måste väl även detta, minst sagt, betraktas som välförtjänt. Fyrsällskapets nya T-shirt och kavajnål visades och såldes. Därefter följde en visning av Sjöhistoriska museets permanentutställning om skeppsbygge. Mikael Brandt lotsade oss kunnigt fram genom historien från forntidens enkla farkoster till 1800-talets ångfartyg. Dagen avslutades med en middag på båten Rygefjord vid Södra Mälarstrand.
 
 

Fd kassören Magnus Blomstrand avtackades vid årsmötet med en glaspjäs föreställande Kullens fyr samt med  första exemplaret av fyrsällskapets nya T-shirt. Foto: Christian Lagerwall

För att undvika att Sjöfartsverket skulle riva ned Måseskärs gamla fyr (Heidenstamsfyr-uppförd 1865) och därmed beröva fyrplatsen mycket av dess karaktär bildades 1983 en stiftelse, vars namn blev ”Rädda Måseskär”. Stiftelsen arbetar helt ideellt och har varit verksam sedan 1983 och haft Sjöfartsverkets stöd och förståelse för verksamheten. Tack vare allmänhetens stöd och Göteborgs Postens hjälp står den gamla Heidenstamsfyren kvar efter restaureringen 1988. Många var också de företag som stödde oss. 
  Sedan dess har emellertid fyrplatsen tyvärr avbemannats och vår stiftelse, numera Stiftelsen ”Bevara Måseskär”, har nu hela ansvaret för fyrplatsens underhåll och bevarande av dess kulturhistoriska värden allt utan kostnad för skattebetalarna. Detta innebär stora kostnader för oss och vi hoppas nu än en gång på allmänhetens och företagens ekonomiska stöd för att vi skall kunna underhålla den gamla fyren och därmed bevara en unik skärgårdsmiljö och fyrplats.
  Fyrplatsen har sedan länge haft samarbete med Sjöräddningssällskapets station på Käringön och många är de människoliv som räddats tack vare fyrpersonalens observationer och larm till SSRS på Käringön.
  Stiftelsen ”Bevara Måseskär” fortsätter detta aktiva samarbete med Käringöns sjöräddningsstation. Vår verksamhet behöver bidrag för att kunna fortsätta denna viktiga verksamhet. För att säkra detta samarbete – men framförallt för att bevara denna unika fyrplats – måste vi ha stöd och bidrag från omvärlden.
Hjälp oss med detta! 

Vårt postgironummer är 85079-2
Vårt bankgironummer är 699-0667

För styrelsen: Ordförande Leif Lehmann, kassör Lars Ledelius, Ingalill Österberg, räddningsskeppare Gunnar Karlsson, sekreterare Britta Martinsson, Lars Holm, Bengt Österberg samt Rolf Westerström VD för Sjöräddningssällskapet.

År 1992 presenterade det norska miljövårdsdepartementet en handlingsplan för kulturminnesvården. Riksantikvarien fick här i uppdrag att ta fram en nationell vårdplan för landets fyrplatser, vilket inleddes samma år. Uppgifter om fyrplatserna samlades in och låg till grund för ett urval av 164 st som mer noggrant inventerades och beskrevs. Därefter gjordes ett mer preciserat urval och år 1995 lades ett förslag fram om ”fredning” av 84 fyrplatser, vilka presenteras i rubricerade skrift. 
  I värderingen har stor vikt lagts vid helhetsmiljön och platsens roll i ett större sammanhang. ”Representativt” har varit ett centralt begrepp. Följande värdekategorier har funnits med i diskussionerna: ålder, autenticitet, fyrtyp, fyrteknik, byggnadsmaterial, arkitektur/utformning, fyrens förhållande till sin omgivning, fyrens sammanhang med annan kulturhistoria, fyren som arbetsplats och livsmiljö. Dessutom har hänsyn tagits till geografisk spridning och fyrens tillgänglighet och användbarhet i andra sammanhang.
  I planen framgår att alla fyrar har ett kulturhistorisk värde men att det är praktiskt, ekonomiskt och politiskt omöjligt att bevara alla fyrplatser. Därför har fyrplatser valts ut som tillsammans representerar huvudstrukturen i den historiska utvecklingen. Här konstateras att det är staten som byggt upp landets fyrbestånd och att det är staten som nu tar ansvaret för att ett representativt urval av fyrplatser blir bevarade. Men även andra fyrplatser har höga värden och bör bevaras men det blir ett lokalt ansvar. 
  De utvalda fyrplatserna kopplas samman med kulturminneslagen som lägger fast de övergripande bestämmelserna. För varje fyrplats ska sedan speciella skyddsbestämmelser utarbetas. Här påtalas vikten av att dessa bestämmelser inte får förhindra fortsatt verksamhet vid fyrplatserna. För de avfolkade fyrplatserna ska en löpande tillsyn av byggnaderna organiseras. Fyrplatserna betraktas som en kulturhistorisk resurs och en viktig uppgift blir att försöka hitta alternativa lösningar för ett fortsatt brukande. 
  Detta var i korthet något av innehållet i den norska bevarandeplanen. De utvalda fyrplatserna presenteras på ett tilltalande sätt med kort historik och ett vackert bildmaterial. Rapporten är skriven av Danckert Monrad-Krohn.
  I Sverige har vi inte hunnit så långt som i Norge men ett första steg i denna rikting har tagits. Riksantikvarieämbetet och Sjöfartsverket har inlett ett samarbete som under 1999 ska resultera i en inventering av landets fyrar och fyrplatser. Denna inventering ska kombineras med arkivstudier och resultatet ska presenteras i en rapport under slutet av året. Denna rapport ska sedan utgöra ett underlagsmaterial inför den senare planerade bevarandeplanen för Sveriges fyrar och fyrplatser. 

Vem visste att det har funnits ca 180 fyrar i Vänern? Och vem visste att många av dem är så välbevarade? Jag blev i varje fall glatt överraskad när jag tog del av den nyligen framtagna bebyggelsedokumentationen av fyrar och fyrmiljöer i Vänern. Bakom detta arbete står Länsstyrelsen i Värmlands län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Vänermuseet och Vänerns Seglationsstyrelse. Inventeringsarbetet har bedrivits av Erik Holmström vid Vänerns museum och de nya bilder har tagits av fotografen Anders Martinsson. 

Vänern har en lång och intressant sjöfartshistoria där fyrarna fr.o.m. 1800-talet utgjort och fortfarande utgör en viktig del. Fyrväsendet har här legat under Vänerns Seglationsstyrelse och därmed fått en något annan utveckling än i övriga riket. Dessutom har det yttre slitaget på fyrarna inte varit lika allvarligt och behovet av ombyggnad därmed inte lika stort. Om detta och mycket mer kan man läsa i den nya rapporten. Tyvärr är den första mycket begränsade upplagan slut men en ny, delvis omarbetad, och större upplaga planeras. I den riksomfattande fyrinventering som nu planeras av Riksantikvarieämbetet och Sjöfartsverket måste detta arbete betraktas som en viktig del. 
 

Heidenstamsfyrar
Harry Sellmann

Nils-Gustaf von Heidenstam föddes 1822 i Blekinge. Som ung skrevs han in i flottan enligt familjetraditionen. Hans sinne för teknik och hans praktiska handlag förde honom snart över till Fortifikationen och krigsmaktens ingenjörskår. Han fick god utbildning och erfarenhet av anläggningsarbeten och förordnades redan vid 27 års ålder till ingenjör vid lotsverkets Fyr-och Båkinrättning. Han kom att ägna resten av sitt liv åt detta arbete.
   I Sverige brukar man datera "den industriella revolutionen" till mitten av 1800-talet. Heidenstam som ung ingenjör mitt i denna tid kom naturligt att intressera sig för järnets möjligheter som byggmaterial. Efter studieresor utomlands hade han många idéer med sig hem som sedan kom att manifesteras i hans nya fyrkonstruktioner.

Malörens fyrplats   Foto Harry Sellman

FYRNAMN              ÅR    TORNETS HÖJD       ANM.

Rödkallen               1872     21,4 m  (3 moduler)   1974 släckt,men kvar som sjömärke
Rönnskär                1905     37,0      (7 moduler)   1973 släckt, flyttad från Sandhammaren.
Skag                       1871     17,5       (2 moduler)  1957 släckt.1965  flyttad till Jävrebyn.
Svenska Högarna   1874     18,4       (2 moduler)   I drift.
Häradsskär             1863     29,4       (5 moduler)   I drift
Kapelludden          1872     31,8        (6 moduler)   I drift
Utklippan               1870     30,9       (3 moduler)   I drift. Tornet är uppfört på ett äldre 
                                                                                befästningsverk.
Sandhammaren      1862     29,4       (5 moduler)    I drift. Den norra fyren släcktes 
                                                                                 1891 och uppfördes senare på 
                                                                                 Rönnskär. Två moduler tillkom.
Pater Noster           1868     32,0       (6 moduler)    1977 släckt, men kvar som sjömärke.
Måseskär               1865      21,7       (3 moduler)    1978 släckt            -"-
Väderöbod             1867     19,0       (2 moduler)    1964 släckt och skrotad
Valsörarna             1886     33,3       (6 moduler)     Finsk fyr i funktion

Anmärkning: Med moduler menas antal steg i den öppna konstruktionen.
 

Dubbelfyrarna vid Sandhammaren. Ur beskrifning öfver Svenska fyrarne 1872.

Fördelarna med "Heidenstammarna" var byggsatsidén som dels gjorde fyrarna lätta, dels förenklade transporterna ut till byggplatsen. Byggsatsen kunde beställas på vanliga skeppsvarv eller mekaniska verkstäder. Monteringen kunde ske så snabbt, att godväderssäsongen april-september räckte för att färdigställa fyren.
   På lös mark t.ex.sand kunde man borra ner stora järnskruvar flera meter och sedan grundlägga fyren på dessa. Slutligen kunde fyren demonteras och flyttas till annan plats.
    Finska myndigheterna var intresserade av Heidenstams fyrar och han fick i uppdrag att rita ett antal fyrar bl.a. för Wargögadden, Valsörarna och Bogskär. Den första kom aldrig till utförande, den andra har redovisats ovan i tabellen och Bogskär är en särskild historia. För det låga och mycket utsatta Bogskär ritade Heidenstam en fyr med dubbla järntorn inuti varandra och monterade på en hög stenfot. Redan första året 1880 tog sjön hela stenfoten, som fick byggas om starkare och högre nästa säsong. Fyren blev svårt skadad av sjön 1889 och fick genomgå en stor reparation. Av den ursprungliga fyren finns nästan inget kvar efter beskjutning under världskriget.
   När man går igenom vad Heidenstam utfört inom fyrväsendet får man ha klart för sig, att han som chef i många år har påverkat all ny- och ombyggnation. Detta innebär naturligtvis inte att alla fyrar under hans tid från början ritats eller konstruerats av honom själv.
   Denna artikel gör inte anspråk på att kunna redovisa alla Heidenstams ritningar och konstruktioner, men väl alla intressanta objekt, där han som chef haft ett inflytande. Slutligen får man inte glömma, att Heidenstam var en duglig administratör som genomförde en modern  organisation för fyrväsendet. Under 1850-talet utarbetade han väl underbyggda planer för hela svenska kusten. Dessa planer kom till stor del att realiseras.
 

Det finns öar och vatten som är så mytomspunna att de utövar nästan magisk dragningskraft på en långfärdspaddlare. Blotta ljudet av det uttalade namnet på en sådan plats kan sända ilningar av längtan att ge sig ut i det hävande havsriket.
   Ön Utsira, ständigt återkommande i sjörapportens “Syd Utsira”, har länge sänt sådana signaler till mig. Belägen i Nordsjön femton kilometer utanför norska Karmöy söder om Haugesund, är den långa tider på grund av hårt väder oåtkomlig för en paddlare. De två gånger jag i min kajak passerat havssträckan Stavanger – Bergen har jag från sittbrunnen kastat längtansfulla blickar ut mot den böljande Nordsjön bortom vars horisont i väster ön är gömd.
   Men nu, i augusti 1993, var timmen slagen och den alltid färdigutrustade paddlaren Sven Berggren, också han inbiten “fyrsamlare”, följde med. Bilfärden från Solna till sjösättningen i Stavanger är ca 110 mil. Vi kom fram i god tid andra dagen, var snabbt på sjön i våra välbunkrade kajaker och satte kurs mot nordväst. Stundtals regn och en allt friskare vind utifrån havet gjorde att vi gick i väntläger över natten. Nästa dag var fin med svag vind och soldis, perfekt för språnget via Kvitsöy till Karmöy, på vars sydsida vi slog läger nummer två.
   Så kom den oförglömliga tredje dagen då vi skulle göra vår attack mot Utsira. Respektfullt strök vi först i åtta kilometer nära Karmöys utsida innan vi vände stävarna rakt ut mot Nordsjön, nådde snabbt med hjälp av en stark ström ögruppen Ferkingstadöyarne, där vi i hjälpligt lä för Nordsjöns svall mot branta klippor satt gungande i våra kajaker och fyllde på våra kroppars näringsdepåer.
   I grått och opålitigt väder gick vi ut på öppet hav bland vågor vars rytm stördes av en för tillfället nordgående ström. Med ihärdig paddling höll vi vår utsatta kurs och snart började Utsira skymta från vågtopparna. Efter bekväm landning i Sydhamnen vandrade vi en idyllisk liten väg längs fårbetade ängar, uppför den lilla höjden till Utsira huvudfyr. Från den vitkalkade trappan till den rödfärgade bastanta men inte särskilt höga fyrbyggnaden hade vi fri utsikt över havet. I öster anades svagt konturen av norska kusten. 
   Prognosen spådde hårdare väder och för att inte bli inblåsta lämnade vi snart Utsira, eller “Sira” som öborna säger, bakom oss och paddlade nordostvart mot Haugesund via ögruppen Urter där dock dyningarna strömmade över kala klippor och omöjliggjorde en säker landning. På öarna närmare fastlandet runt Feöy erbjöds emellertid en säker lägerplats.
   Följande dag frossade vi i “fyrsamlarlust” i arkipilagen vid Rövär, innan vi paddlade in i Haugesund och avnjöt en god måltid på “lokal”, varefter kursen sattes söderut längs Karmsundet. Under överfarten av Boknfjorden rullade växande dyningar in från havet och för att inte hamna i en

Sven Berggren vid fyren Vindballen, Utsira. Foto: Jim Danielsson.

Lägerholmens fyr tändes för första gången den 1 november 1908 och den har sedan dess hjälpt till att göra farvattnen mellan Åhus och Sölvesborg säkrare. Holmen som fyren står på, ligger längst ut i skärgården utanför Landön, en plats där jag vuxit upp. Fyren har jag besökt många gånger under min barndom och ungdom eftersom först min farbror och sedan min fader var tillsyningsman för fyren. Jag vill minnas att de på 1950-talet fick 25 kronor i månaden för detta uppdrag. I deras åligganden ingick att de en gång i månaden skulle besöka fyren för att se till att det fanns tillräckligt med acetylengas och då även putsa fyrlinsen och glasen i lanterninen. Någon gång hände det att fyren hade slocknat och då fick de försöka ta sig ut till fyren så fort som möjligt. Ungefär en gång om året kom lotsångaren från Malmö på besök och då fick de hjälpa till med att bära nya gastuber från bryggan nedanför fyren in till fyrbyggnaden och bära tillbaka de tomma tuberna till bryggan.
   Fyren var från början en AGA-fyr som baserades på de uppfinningar som Gustaf Dalén gjort. Det var dels en klippapparat som möjliggjorde att fyrljuset kunde bli blinkande och dels en solventil med en svart stav som utvidgar sig vid ljus och stänger en gasventil. Motsvarande sker när mörkret inträder. Denna sista uppfinning, som tillkom 1907, var gasbesparande och torde finnas på fyrar världen över. Det fanns två klipparater som växelvis användes och de skulle arbeta ungefär en månad och därpå vila en månad. En liten "evighetslåga" skulle se till att fyren tändes när solventilen släppte fram gas. De här uppfinningarna gjorde att man kunde bygga obemannade fyrar. Lägerholmens fyr lär vara den andra fyren i Sverige med dessa anordningar.
   Redan i oktober 1889 föreslog lotsdirektören i Malmö hos Lotsstyrelsen att en fyr skulle byggas "å Lindö vid Landö hamn". Hans motivering var att "sjöfarten på  Åhus ökat ganska betydligt de senare åren varför också en fyr för angöring visat sig alltmera av behovet påkallat. Fartyg som nu hinna upp till prickarna i mörkningen hava ingen ledning för att ligga och hålla utanför grunden till dess dager åter inträtt. En klippfyr på Lindö skulle icke allenast vara till stort gagn för detta ändamål utan jämväl bliva en ledning för inseglingen till Landö hamn”.
   En bidragande orsak till att lotsdirektören kom med sitt förslag 1889 kan ha varit en händelse den 9 september 1888 då barken Britannia från Kristiania gick på grundet Blackorna strax sydväst om Lägerholmen. 
   Lotsdirektören lämnade årligen förslag till Lotsstyrelsen om nya eller förändring av redan befintliga säkerhetsanstalter för sjöfarten. I oktober 1895 skriver han "att de pågående hamnförbättrade ändringsarbetarna vid Åhus skola vara avslutade den 1ste januari 1897 och att hamndirektions avsigt var att anordna fyrbelysning för inseglingen till hamnen, som således kommer att kunna 

Ytterst i havet, utanför alla andra holmar och skär, sju distansminuter från Singö, ligger Understen, på gränsen mellan Ålands hav och Södra kvarken. Långt utanför sprakande höstfärger, fyller Understen 150 år. Här ute är det de grå tonerna, som gäller. Grått är urberget, grå är oktoberhimlen, gråa vältrar sig vågorna. Inga tordmular cirklar runt båten, men vi ser senhöstens första alfågelsvärm på utresan.
  Vinden är nordvästlig, sikten mycket god, horisonten skarp och Ålandsskären hägrar. Här ute har jag präglats för hela livet, här lärde jag mig gå, att tala, att prata precis som många andra barn, som börjat sina liv här, som har sina tidiga understensminnen.
  År 1968 till jul flyttade den sista fyrpersonalen iland härifrån med sitt bohag. Då var fyren automatiserad. Inga fyrvaktare behövdes längre för att tända och släcka fyren och starta “skrikan”, när tjockan tätnade. Slut var det med familjeliv, julkalas, kaffebjudningar och stortvättar i tvättstugan. När tvätten, både lakan och randigt var sköljd från ekan i hamnen hängdes den på långa, mellan stänger uppspända klädstreck på stenmarn. Den dagen fick det inte blåsa för mycket. Så mycket lä fanns inte. Men tvättkaffe bjöd man alltid varandra på.
  Jag är tacksam för mina småbarnsår här ute, på den tiden, när sjögubben var den mest skrämmande varelsen näst efter bocken, som var argsint och hade stora horn, men han var tjudrad vid ett stort ankare på gräsplätten vid gamla fyren. Den gamla fyren på Understen blev färdigbyggd och tändes för första gången på senhösten 1848.
  Fyrfolket på Understen levde isolerat från yttervärlden, men mycket nära varandra i sin lilla värld för sig själva. Det kunde gå månader utan besök, veckor utan landresa. Men gemenskapen var stark. Till Understen har jag alltid längtat – men aldrig därifrån. Det har jag sagt och det är sant. Här har också mina barn täljt sina första barkbåtar och tagit sina första simtag i Badskrubban på Norrudden och fått sina första julklappar av Understenstomten. 
  Vi far iland igen, lämnar ljuset, tystnaden, stillheten, sälarna, havsörnarna, korpen och hornugglan som inte låter de reströtta kungsfåglarna och rödhakarna vara i fred. Ha den äran Understens gamla fyr! I morgon kommer jag tillbaka, om vind och sjö tillåter.

Eftersom Fyrsällskapet vuxit kraftig sedan starten 1996 följer här en kort redogörelse för hur sällskapet bildades och en presentation av styrelsen
   Det börjar faktiskt i augusti 1993 då jag bodde i England och fick möjlighet att komma över ett femtiotal engelska fyrböcker.  Jag bestämde mig för att börja samla fyrlitteratur då jag tyckte att det var ett greppbart ämne och då jag alltid varit intresserad av fyrar. Samlandet gick mycket snabbt och jag har nu troligtvis världens största samling av fyrlitteratur (c:a 1200 böcker och c:a 500 tidningar). Jag fick genom mitt letande av böcker kontakt med många fantastiska personer världen runt och blev även medlem i det Engelska Fyrsällskapet (ALK). Då jag samlade försökte jag genom vänner och andra kontakter få tag i fyrlitteratur från hela världen. Det var frapperande hur få böcker jag hittade om svenska fyrar. Vissa fyrrapporter hade skrivits på universiteten och på det sättet lyckades jag efter lite detektivarbete finna Danne Thunman i Uppsala. Vi taldes vid på telefon några gånger och jag lyckades komma över hans rapporter. Genom en studentkompis på AGA fick jag kontakt med Ebbe Almqvist och genom honom namnen på lite fler fyrböcker samt kontakt med Dalénmuseet som då var under uppbyggnad. Jag hade tidigare genom en seglarkompis träffat Harry Sellmann.
Tanken började snurra i mitt huvud att jag skulle starta ett svenskt fyrsällskap någon gång när jag flyttade hem till Sverige igen. Jag testade min idé på Danne Thunman när vi möttes första gången under ett par timmar i Uppsala den 15 maj 1995 innan jag skulle flyga hem till London igen. Han tyckte om min ide och lovade att hjälpa mig om vi kom igång. Ett år senare, våren 1996, bestämde min fru och jag att det var dags att flytta hem till Sverige igen efter 20 år utomlands och nu satte jag fart. Jag kontakta ovan nämnda tre personer och fick till slut tag i namnen på ett 50-tal personer som vi trodde kunde vara intresserade av att starta ett Svenskt Fyrsällskap. I början av augusti samma år skrev jag till dessa och frågade om de var intresserade, 35 svarade positivt. Jag flyttade hem till Sverige i mitten av augusti, skrev till dem igen och inbjöd de som hade svarat till ett konstituerande möte med syfte att bilda Sveriges första fyrsällskap. Olle Svensson ordförande i Dalénsällskapet lånade ut Dalénmuseet och vi fick en neutral plats att träffas för vårt konstituerande  möte som gick av stapeln den 5 oktober 1996.
   Därefter har det bara gått fortare och fortare och vi växer och växer. Vi har haft en fantastisk tur med vår ”timing” och vi kan nog utan överdrift säga att Svenska Fyrsällskapet har blivit en stor succe.

Vilka är vi i styrelsen?

Ledamöterna presenterar sig själva:

Christian Lagerwall (v.ordförande). Född 1951 och uppvuxen i Göteborg. Har via Umeå och Stockholm kommit till Norrköping där jag nu bor med min familj – fru och två barn. Intressena är, förutom familjen, huset, resor och fritidsstället i Stavnäs utanför Stockholm. Dessutom är jag allmänt historiskt intresserad och fyrhistoriken faller väl inom dessa ramar. Arbetar på Sjöfartsverket sedan 27 år (oj!) med farledsteknik främst fyrar, bojar och prickar inom teknikområdet optik, el- och teleteknik. Arbetet består av kontorsarbetet men även av resor inom och utanför Sverige. 
  Jag är ärftligt belastad vad det gäller arbete med fyrar. Min farfars far började som timmerman vid byggnationen av Utgrunden på 1870-talet. Flyttade sedan till Utklippan och arbetade som fyrvaktare och fyrmästare. Min farfar och hans bror arbetade som fyrvaktare på samma plats. Farfar flyttade sedan vidare till God natt och slutade som fyrmästare på Kullen. Pappa arbetade främst inom lotsverksamheten.

Johnny Söderlund (sekreterare). Född 1946, gift och har två vuxna barn. Bor i Göteborg och arbetar till vardags på försäkringskassan. Har sedan 20 år tillbaka bott några veckor varje sommar på Valö fyrplats och blev efter några år intresserad av fyrar och deras historia. Skrev en bok om fyrplatsen och har sedan dess ett stort engagemang för fyrar och deras kulturhistoriska värde. Älskar att paddla havskajak tillsammans med hustrun, en fritidssysselsättning som är utmärkt att kombinera med intresset för fyrar. Tycker det är spännande med fyrar bl.a. för att man kan grunda sitt fyrintresse utifrån så många infallsvinklar – historiskt, tekniskt, konstnärligt eller av helt andra skäl. Samlar på böcker om svenska fyrar. Gillar inte: När det blir för mycket prylar, presentartiklar och krimskrams på temat fyrar.

Dan Thunman (redaktör) Född 1958 och uppvuxen i Älvkarleby. Gift och har två barn. Har alltid varit intresserad av historia och utbildade mig på 80-talet till bebyggelseantikvarie. Intresset för fyrar kommer nog av att min mor vuxit upp på olika fyrplatser och att mina förfäder på hennes sida i flera släktled varit lots- och fyrfolk (Roslagen). Denna intressekombination - historia och fyrar - har resulterat i flera uppsatser och artiklar i ämnet. Ett angränsande och spännande område är arkitekturhistoria som jag också ägnar en del tid åt.
Sedan tio år tillbaka arbetar jag som kommunantikvarie i Uppsala. Under 1999 har jag fått tjänstledigt för att inventera fyrar under åtta månader. 

Håkan Slotte (suppleant). Född 1961 och bosatt i Tyresö. Kommunbiolog i Botkyrka kommun. Tjänstledig för doktorandstudier i agrarhistoria, speciellt lövtäktshistoria i Sverige. Genom att ha vistats mycket på Åland och i den åländska skärgården har mitt intresse för lots- och fyrväsendet väckts. Mitt fyrintresse är brett, från livet vid fyrplatserna, teknik- och byggnadshistoria, till naturen. På 1980-talet forskade jag i arkiv och skrev en bok om fyrplatsen Lågskär som ligger nästan mitt emellan Sverige och Åland. Lågskär har en spännande båk- och fyrhistoria, med sedan 1600-talet åtta olika båkar och fyrar.

Joakim Agby, vår nya kassör, presenteras i nästa nummer av Blänket.

 Styrelsen: Dan Thunman, Magnus Blomstrand, Håkan Slotte, Harry Sellmann, Esbjörn Hillberg, Johnny Söderlund och Christian Lagerwall. (Magnus Blomstrand avgick vid senaste årsmötet och ersattes av Joakim Agby) 

Antalet deltagare vid våra föreningsmöten ökar stadigt vilket ger alla medlemmar en fantastisk chans att träffa gamla vänner och knyta nya kontakter. Fler och fler personer förevisar även fyrgrejor samt säljer böcker, tavlor, m.m. under kaffestunden efter mötet. Sedan det sista numret av Blänket har vi haft följande möten:
   Göteborg 981117 då Stig Karsegård från Nidingens Vänner talade om Nidingen, Sveriges första fyrplats för det största antalet deltagare vi någonsin haft på ett föreningsmöte, hela 74 stycken! Stig och hans vänner hade klätt föreläsningssalen med sjökort och underbara fotografier från Nidingen. Föredraget var mycket intressant och ackompanjerades av ett hundratal diabilder som Stig hade tagit på den isolerade lilla ön i Kattegat. Efter föredragit åt och trängdes vi alla medan vi njöt av den underbara stämningen. 
   Stockholm 981124 då Hans Lennart Ohlsson från Sjöhistoriska museet förevisade museets gömda samlingar bland annat mängder av fyrmaterial såsom fyrmodeller, lyktor, linser, m.m. som Sjöfartsverket har deponerat där. Dessutom fick vi se Sveriges största museibåtssamling. Ett 55-tal deltagare beundrade den unika visningen och hoppas på att få återkomma fler gånger. 
   Göteborg 990223 då medlemmarna fick njuta av två fyrar. Otroligt nog kom 124 personer och varenda plats i Sjömanskyrkans stora sal var fylld. Till alla åhörares stora överraskning började kvällen med att årets Kal i Göteborg, Bosse Englund, sjöng visan ”Fyrvaktarvalsen” till eget gitarrackompanjemang. Därefter berättade vår sekreterare Johnny Söderlund, som även är storpaddlare, författare av boken ”Valö - från röse till AGAfyr” och medlem i Göteborgs Kanotförening, om Valö fyrplats och dess historia. Valö fyrplats ägs sedan 1936 av Göteborgs kanotförening och nu fick vi alla tillfälle att besöka och njuta av platsen genom Johnnys mycket vackra diabilder och berättelser. Slutligen övertog Leif Lehmann, mannen bakom aktionen Rädda Måseskär 1978 och 1983 grundaren av stiftelsen med samma namn, podiet. Leif berättade med stor inlevelse om fyrplatsen och allt man gjort för att rädda den från förstörelse och rivning. Nu är det dags att göra en ny upprustning av den gamla Heidenstammaren och Leif passade på att göra ett upprop för att starta föreningen Måseskärs Vänner. Intresset var mycket stor bland åhörarna och vi önskar Leif och Måseskär all lycka. Under Leifs presentationen framförde Bosse Englund ytterligare två fyrvisor, en benämnd Fyrmannen på Måseskär av okänd författare och en, troligtvis hittills okänd, fyrvisa skriven av Lasse Dahlqvist. 
   Stockholm 990309 då Stig Karsegård upprepade sitt synnerligen populära föredrag om Nidingen som han höll i Göteborg i höstas. Arrangemanget gick av stapeln på Sjöhistoriska museet. 70 besökare kunde lyssna till ett mycket intressant föredrag om fyrplatsen Nidingen och dess mycket speciella historia. Efter föredraget serverades kaffe och smörgås.

Vänermuseet har i samarbete med Vänerns Seglationsstyrelse, Länsstyrelsen i Värmland och Länstyrelsen i Västra Götaland givit ut en utomordentligt omfattande, mycket bra och läsvärd rapport benämnd Vänerns fyrar och fyrmiljöer, bebyggelsedokumentation 1998. Rapporten, som omfattar 101 innehållsrika sidor, är författad av Erik Holmström, antikvarie vid Vänermuseet i Lidköping. I rapporten beskriver Erik fyrutvecklingen i Vänern alltsedan vår största insjös första fyr Skoghall byggdes år 1803. Han redovisar fakta och i många fall bilder av inte mindre än 185 Vänerfyrar inklusive några båkar. Upplagan är slut men museet planerar och hoppas kunna publicera rapporten som bok under 1999. 
   En annan fantastisk ny fyrbok är IALA publikationen Lighthouses of the World på engelska som även ges ut på tyska och franska. I boken presenteras 125 fyrar från hela världen med mycket vackra fotografier och text. Varje medlemsland har ombetts välja ut några fyrar i sitt land samt lite information om landet och sända materialet till IALA som har sammanställt detta och publicerat boken. Tyvärr finns inte Sverige med denna gång men det ryktas dock att IALA skall publicera en ny upplaga och att Sjöfartsverket vill deltaga denna gång. Nuvarande engelska boks ISBN nummer är: 0-7627-0387-3.

Smått och Gott
Esbjörn Hillberg

Visste du att:
- Beachy Head en engelsk fyr som legat en bit ute till havs, för första gången under sitt nästan 100-åriga liv har fått en landfast förbindelse. Fyren är belägen i närheten av det lilla kustsamhället Eastbourne på engelska sydkusten. På fastlandet innanför fyren reser sig de väldiga vita klipporna av krita 130 m högt. Det är mycket populärt att promenera utmed den vackra kusten som stupar brant ned i havet. Troligtvis på grund av mycket långvarigt skyfall har klipporna underminerats och den 10 januari 1999 rasade tusentals ton av klipporna ned i vattnet och fyllde ut den c:a 30 meter vida, djupa vattenremsan mellan fyren och fastlandet. Ingen människa och ej heller fyren skadades men England har aldrig tidigare förlorat så mycket av sin ö till havet.
- Man har länge fruktat att den kanske mest kända fyren i USA, Cape Hatteras i North Carolina, genom stranderosion skulle rasa i Atlanten. Nuvarande 58 m höga fyr byggdes 1870 och dess fundament har förstärkts många gånger. Man har trots otaliga diskussioner aldrig kommit översens om en långsiktig lösning men nu har man äntligen bestämt sig för att flytta hela fyren på räls längre in på land så att den blir räddad  för all framtid.
- I USA finns det ett par byggföretag som har specialiserat sig på att restaurera, reparera och underhålla gamla fyrar. De är även specialister på att flytta hela fyrar utan att montera ned dem. 
- Cape Agulhas fyren i Sydafrika fyllde 150 år den 1 mars 1999. Några vänner till fyren har bett människor från hela världen att sända gratulations e-mail till fyren. De skall sedan samla alla på en CD och mura in denna i fyrens fundament för kommande generationer. Deras mål är att erhålla minst en million e-mails. 

Som vissa av er kanske redan vet finns det i England ett fyrsällskap som heter Association of Lighthouse Keepers (ALK). Sällskapet grundades 1988 av både fortfarande verksamma och pensionerade fyrvaktare för att hålla kontakt mellan dem och andra fyrvänner världen runt. Medlemskap i föreningen är öppen för alla och man har även en aktiv sektion för juniorer. Man ordnar inte så många föreningsmöten men alla medlemmar är välkomna att deltaga som åhörare på föreningens styrelsemöten. Föreningen publicerar en mycket bra och innehållsrik tidskrift ”Lamp” som utkommer varje kvartal. Årsavgiften för en person som bor i Sverige är £12,50 eller $20. 
   Jag själv har varit medlem sedan jag bodde i England och har genom ALK träffat många trevliga engelsmän och fått mycket intressant information genom deras tidning. Nu är ju alla engelska fyrar avbemannade men under min tid i England var fortfarande vissa fyrar bemannade så att vi även kunde besöka medlemmar som arbetade som fyrvaktare på olika fyrplatser.
   Jag rekommenderar verkligen de som är intresserade av att vidga sitt kontaktnät och bli medlem i ALK att skriva till: Joy Adcock, 2 Ansell Close, Hatherley, Cheltenham  GL51 5JS, England.