Idén att med eldsken underlätta sjöfarandes navigering är mycket gammal. Redan omkring 280 f Kr byggdes det över 100 m höga tornet Faros utanför Alexandria, ett av världens sju underverk: Faros stod i nära sextonhundra år innan det rasade.

  Vårt lands äldsta fyrplatser är Falsterbo och Kullen, kända sedan 1200-talet, och Nidingen från början av 1600-talet. De här tre fyrplatserna har vi dock övertagit från danskarna, Nidingen genom freden i Brömsebro 1645 och Falsterbo och Kullen genom freden i Roskiide 1658.

  Vår första helsvenska fyrplats är Landsort på ön Öja, där stentornet från 1670-talet yänstgör än idag.

  Ljuskällan var först en vedeld på mark, i torn eller järnkorg, fäst i en vippstång för att höja ljuset. Från 1600-talet användes stenkol. Genom slutna glaslanterniner och böjda speglar som koncentrerade ljuset kunde man i början av 1800-talet även använda rovoljelampor. Vid sekelskiftet kom fotogenglödljuset och acetylengasen. Idag övertar elektriciteten.

  Svenskarna Jonas Norberg med den roterande spegelapparaten (1781) och GustafDalen med klippljuset (1904) och solventilen (1907) har varit banbrytare Inom fyrväsendet.
 

NIDINGEN

  Nidingen är en ö i Kattegatt, en dryg halvmil sydväst om Onsalalandet utanför Kungsbackafjorden. Den utgör toppen på en rullstensås med grunda stränder och rev som flyttas av stormarna.
  Här anlade danskarna en fyrplats 1624. För att särskilja Nidingen bla från Anholt söderut byggdes två vipparmsfyrar intill varandra, den första kända plats i världen med sådan karaktär. Då svenskarna tog över 1645 anlades fyrpannor för stenkol. 1832 byggdes två stentorn av material från Varbergs fästning. Först då den smäckra 23,5 m höga betongfyren tändes 1946 försvann Nidingens gamla särmärke: två lika fyrljus. Men stentornen står kvar, som kulturminnesmärken. Här fanns också Sveriges första mistsignal, en klockstapel, redan 1766.
 

  Östra Skånes sydkust har en lång sandstrand, älskad av semesterfirare men betraktad med respekt av sjömännen. Öster om Kåseberga böjer stranden av mot havet och i dessa farvatten finns förrädiska sandrev som i alla tider krävt sin tribut.
  Det dröjde dock ända till 1836 innan man byggde fyr här. 1862 uppfördes två nya rödmålade torn i järn. Det var lotsöveringen- jören Gustaf von Heidenstam, skalden Vemers far, som ritade dessa fyrar. Samma slags fyr uppfördes på många platser under denna tid, än idag finns "Heidenstammare" i bruk.
  Det påstås att Oscar II sett de två tornen och tyckt detta vara lyxigt. Hur som helst. den inre fyren togs ner 1908. Men den yttre står där, 29,4 m hög, och lyser än.
 

  Halvön Rådmansö utanför Norrtälje är mellansveriges östligaste fastland, nästan på samma längdgrad som Gotlands östsida. Dessutom finns en stor, rikt sönderdelad skärgård utanför. Norrlandssjöfarten stryker utmed öarna. Mitt i ögyttret går också den stora leden för finlandsbåtarna från Stockholm och Kapellskär.
  Tidigt byggdes en känningsbåk på den yttersta ön Torskär. 1839 byggdes det 21 m höga vita tornet med sitt röda bälte, bostäder för lots och fyrfolk tillkom och namnet Söderarm myntades. Lotsarna är nu borta men än är Söderarm bemannat, också som sjöräddningsstation, inte minst genom insatser av öns nyligen bortgångne fyrmästare Evert Ahlberg. (1988)
 

  I norra delen av Bottenhavet, där norra Kvarken tar vid, ligger ett förrädiskt grund, Vernersgrundet, 45 km från Umeå uthamn och omkring 3 mil från närmaste kust. 1862 lades här ut ett fyrskepp med namnet Sydostbrottet, senare kallat Sydostbrotten
 

Frimärken utgivna 3 juni 1982 

Sverige har under åren 1980-1982 infört ett nytt internationellt sjöutmärkningssystem System A, med märken som avgränsar dels farledens sidor, dels friliggande grund. Minnesregeln är "rött om babord" vid fard från hav till hamn.
Lateralmärkena markerar farledens sidor och åskådliggörs här i Albrektssunds kanal Marstrand i fonden. 

Punktmärke placeras på grund med liten utbredning. Ses här tillsammans med lotsbåt vid provutläggning utanför Skagsuddes fyr.