UTVECKLINGEN FRÅN ÄLDSTA TID TILL 1800

En av de äldsta fyrar historien känner och ett av antikens sju underverk var tornet Faros, uppfört omkring år 280 f.Kr. vid Alexandria.

I dess topp lyste nattetid en eld, vars sken för dåtidens sjöfarare på Medelhavet syntes som en klar stjärna mot himlen över Egyptens kust. Tornet lär ha varit omkring 120 m högt, ett mått som aldrig senare överträffats av någon fyrbyggnad. Faros ödelades på 1200-talet vid en jordbävning, men namnet lever ännu kvar i flera språk, exempelvis i det franska ordet för fyrtorn: phare.
Redan före Faros' tid torde emellertid fyrar ha funnits. Sålunda ornnärmner en grekisk skriftställare omkring år 660 f.Kr. en fyr vid Sigeion strax söder om inloppet till Dardanellerna, nära Troja.
Under romerska rikets glansdagar anlades åtskilliga fyrar, särskilt i Medelhavsländerna. Vid tiden för rornarrikets sammanbrott, alltså på 400-talet e.Kr.,

På klippan Eddystone i Engelska Kanalen har ej mindre ån tre fyrtorn fnnnits före det nuvarande. De fyra tornen, som hår år återgivna i samma skala, fårdigställdes respektive 1698, 1709, 1759 och 1882. De tre ä1dre tornen är avbildade vid lågvatten, högvattenytan gick upp till klippgrundets översta del.

 Nästa torn på Eddystone var liksom det första en träbyggnad och en skapelse av en privatman; det byggdes 1706-09 och nedbrann 1755. Redan följande år påbörjades nästa fyrbyggnad, ett 28 m högt torn av granitblock, som blev färdigt 1759. Klippgrunden under detta torn började -"
emellertid undermineras vid mitten av 1800-talet, och därför uppfördes 1878---82 intill det gamla ett nytt torn av sten, som fick en höjd av 51 m.
I Sverige funnos vid 1800-talets ingång elva fyrplatser nämligen Falsterbo (anlagd 1202), Kullen (1560), Nidingen (1624), Landsort (omkr. 1669), Örskär (1687), Korsö nära Sandhamn (omkr. 1750, numera nedlagd), Holmögadd (1764), Djursten nära Öregrund (1766), Grönskär utanför Sandhamn (1774), Carlsten i Marstrand (1781, numera nedlagd) och Ölands södra udde (1785). De tre förstnämnda tillkommo medan Skåne och Halland tillhörde Danmark. Landsort är sålunda den första fyrplats, som anlagts inom svenskt område.
Utvecklingen av fyrtekniken före år 1800 kännetecknas dels av nya ljuskällors tillkomst, dels av två svenska insatser, nämligen införandet av det första optiska hjälpmedlet, speglar, för koncentrering av ljuset samt av rörliga fyrapparater. Ända in på 1600-talet bestodo fyrskenen i regel av enkla vedeldar, men därefter kom den öppna kolelden så småningom i bruk. Det dröjde ändock till mitten av 1700-talet innan man lyckades konstruera en sluten, med glasfönster försedd lanternin,

Olika typer av koleldade fyrar: Bilden t.v. visar en s.k. vippfyr från 175o-talet, med eldkorg. -I mitten Nidingens fyrplats, anlagd 1624 på sk året Nidingen i Kattegatt och från 1635 världens första s.k. dubbelfyr. Öppna koleldar enligt bilden användes här til1 1832, då två stentorn med kolfyr i glaslanternin uppfördes. Tornen fick linsapparater 1846 och gjorde tjänst till 1946, då en ny betong-fyr med elektriskt ljus togs i bruk. - T.h. Djursten fyr utanför Öregrund, anlagd 1765, med öppen fyrpanna.

 i vilken elden kunde brinna utan att alltför snabbt sota igen rutorna. En dansk uppfinning från mitten av 1500-talet var »vippfyren», en ved-eller koleld i järngryta, som hängde i ändan av en vippstång och därmed kunde lyftas till en höjd av 10-15 m över marken.
Under 1600-talet började även talg- och vaxljus samt enkla veklampor för rovolja eller andra vegetabiliska oljor att finna mera allmän användning i fyrar. Tidigare hade sådana ljuskällor endast sällan förekommit på grund av deras ringa ljusstyrka, men man hade nu funnit på att med hjälp av krökta speglar av metall koncentrera ljuskällans strålning mot horisonten, vilket gav en flerfaldig ökning av lampans egen ljusstyrka. Veklamporna förbättrades sedermera successivt, särskilt på 1780-talet av schweizaren Argand, som uppfann principen för den cylindriska veken med lufttillförsel såväl utanför som inuti lågan.

TIDIGA SVENSKA INSATSER

Såvitt känt är infördes paraboliska speglar i fyrtekniken första gången i Sverige, nämligen redan omkring 1669 i Landsorts fyr och vidare 1687 i fyren Örskär. Utomlands synas sådana speglar icke ha kommit till användning i fyrar förrän nära hundra år senare.
De paraboliska speglarna gåvo tämligen koncentrerade ljusknippen, riktade mot horisonten. En fyr, som skulle lysa inom en vid vinkel eller horisonten runt måste därför förses med många speglar med var sin lampa. Ett stort framsteg gjordes därför när svensken Jonas Norberg, kommissarie vid Modellkammaren, fann på att utföra vridbara spegelapparater. Den första av dessa bestod av två stora lanternor, med dubbla speglar. Apparaterna vredos fram och åter en vissvinkel av ett urverk och installerades i Korsö fyr 1768. Följande år anordnade Norberg en liknande apparat med sex lanternor i fyren Örskär.
Norbergs största och verkligt banbrytande uppfinning, som är internationellt känd och erkänd, var emellertid hans konstruktion av världens första roterande fyrapparat. Denna installerades 1781 i den då nyanlagda fyren på Carlstens fästning i Marstrand. Den innehöll tre lampor med vardera två speglar och roterade mycket långsamt, ett varv på fem minuter, kring sin vertikala axel. Fyren alstrade sålunda sex, mot horisonten riktade ljusknippen, som vredos långsamt likt ekrarna i ett jättehjul och för dåtidens sjöfarare på Skagerak gåvo intrycket av ett starkt ljus, vilket lyste upp sex gånger på fem minuter, d.v.s. en gång var 50:e sekund. Norberg hade härmed infört historiens första fyr med regelbunden blänkkaraktär. Nästa apparat av roterande typ installerades i Cordouanfyren 1783, varefter den roterande fyrapparatens princip blev allmänt erkänd och införd i åtskilliga fyrar .

1800- TALETS FYRTEKNIK

De 150 år, som nu förflutit sedan 1800-talets början, kännetecknas inom fyrteknikens område av en stark och i huvudsak obruten utveckling, som möjliggjort en ökning av antalet fyrljus i världen från cirka 170 vid periodens början till för närvarande omkring 30 000, varav över 2 000 större havs- och kustfyrar (angöringsfyrar). Sveriges andel i dessa senare siffror är omkring 2200 resp. 134. 
Den franske fyrteknikern Augustin Fresnel inledde 1800-talets utveckling genom sin utomordentligt betydelsefulla konstruktion av den första användbara fyrlinsapparaten, vilken installerades i Cordouanfyren 1823. Apparaten var av s.k. stråIkastartyp och bestod av åtta lika »fack», anbragta cirkulärt runt en enda fyrlampa. Varje fack, sammansatt av ett antal koncentriska prismaringar, tjänstgjorde som ett förstoringsglas, som samlade ljuset från lampan till ett knippe av parallella ljusstrålar, riktade mot horisonten. Liksom Norbergs spegelapparat roterade Fresnels linsapparat kring sin vertikala axel och alstrade därvid regelbundna ljusblänkar.
Fresnels linsapparat av stråIkastartyp fick snart stor användning. Dess främsta fördel gentemot de äldre spegelapparaterna var, att blott en enda ljuskälla erfordrades. Vidare kunde man lätt framställa stora linsapparater, som dessutom hade mindre ljusbrytningsförluster än speglarna.
Strax efter att ha fullbordat den första stråIkastarlinsen konstruerade Fresnel en annan linstyp, trumlinsen. 

Trumlinsen kastar ut ljus i alla horisontella riktningar samtidigt ," den användes i de flesta mindre fyrar samt på fyrskepp och lysbojar" Här visas en sådan lins för fyrskepp, uppställd på en balanserad ( ej synlig) pendel, varigenom ljuset alltid blir riktat mot horisonten oberoende av fartygets rörelser i sjön"

Denna är uppbyggd av ett antal horisontella prismaringar, som sammanbryta ljuset endast i vertikalled. Ljuset utgår därvid i alla horisontella riktningar samtidigt men blir ej lika mycket förstärkt som av strålkastarlinsen. Trumlinsen ger sålunda ett fast sken (där ej ljuskällan tändes och släckes) och är särskilt lämpad för sektorfyrar och andra mindre fyrar.
Fresnels linsapparater blevo banbrytande för den moderna fyrtekniken, och de användas numera i praktiskt taget alla fyrar med undantag blott för en del mindre hamnfyrar o.dyl., där våra dagars ljuskällor äro tillräckliga utan optisk förstärkning.
Roterande stråIkastarlinser förekomma ej i så stort antal; de användas emellertid i de flesta storfyrar, där hög ljusstyrka är påkallad. Vissa sådana linser ha imponerande mått. De största i Sverige äro syskonapparaterna på Kullen och Hoburg, vilka väga flera ton och uppbäras av ringformiga, i kvicksilver flytande flottörer. Båda dessa fyrar äro numera elektrifierade och försedda med speciallampor med 1000 watts effekt. Genom linsen erhålles härvid en ljusstyrka av omkring 3,5 miljoner normalljus. Med det före elektrifieringen använda fotogenglödljuset var ljusstyrkan »blott» omkring 300 000 normalljus.
De roterande linsernas rörelse underhålles i de flesta fall av loddrivna urverk, men på senare tid ha även elektriska drivanordningar kommit i bruk. Såsom reserv för denna drivkraft bibehålles dock nästan alltid de gamla urverken.
Fasta stråIkastarlinser äro numera ej ovanliga hos fyrar, som skola lysa i huvud-sakligen blott en riktning (ensfyrar). Det ojämförligt största antalet fyrar har emellertid trumlins, nämligen flertalet ledfyrar. I allmänhet äro dessa avskärmade, så att de belysa olika sektorer med sken av olika färg för att därigenom kunna lämna ledning i grundfria farleder och varna för grund. Trumlinsen användes även på lysbojar och de flesta fyrskepp, ävensom i fartygslanternor m.m.

FYRKARAKTÄRERNAS UPPKOMST

Tillkomsten av de roterande spegel- och linsapparaterna medförde den betydelsefulla fördelen, att man kunde erhålla fyrsken, som på karaktäristiskt sätt lyste upp och försvann i bestämd rytm. Fyrljusen fingo vad man numera benämner fyrkaraktär. Denna kunde varieras från den ena fyren till den andra genom att fyrapparaterna gåvos olika rotationshastighet och olika antal speglar eller linsfack samt genom att dessa arrangerades regelbundet runt omkretsen eller placerades gruppvis på ett eller annat sätt.
Redan före de roterande apparaternas tillkomst hade behovet av fyrkaraktärer börjat göra sig gällande i och med det ökade antalet fyrar. I brist på annat än fast sken hade man därför på sina håll börjat upprätta två, stundom tre fyrar ett stycke från varandra på samma plats för att därigenom underlätta de sjöfarandes möjligheter att särskilja olika fyrplatser. Flera sådana dubbelfyrar ha funnits, även i Sverige. Äldst bland dem var Nidingen, som år 1635 blev historiens första dubbelfyr. Nidingen var också världens sista dubbelfyr när dess två gamla torn togos ur bruk så sent som 1946.
Fresnels andra linstyp, den stillastående trumlinsen, som under mellersta delen av 18oo, talet blev allt vanligare i mindre fyrar, gav såsom redan framhållits icke någon fyrkaraktär. Det började därför utvecklas olika slag av mekaniska anordningar för rytmisk avskärmning av lampan i fyrar med trumlins. Äldst bland dessa apparater är intermittenshylsan, vars urtyp konstruerades av skotten R. Stevenson redan 1811 (för en spegelfyr); den består av en cylinder, som med jämna mellanrum sänkes ned över ljuskällan och sålunda avbländar denna.
På 187o-talet uppfann den svenske lotsdirektören, sedermera statsrådet C. G. von Otter den s.k. persiennapparaten, som består av »mattor»av vertikala plåtremsor, placerade intill lanterninfönstren. Alla plåtbanden i en sådan matta öppnas och slutas samtidigt i bestämd rytm, vilken kan vara olika för olika lysvinklar hos en och samma fyr. Persiennerna kunna på så sätt göra samma tjänst som senare tiders avskärmning med färgade glas. Liksom intermittenshylsoma drivas persiennerna av urverk med lod och förekomma alltjämt i ett mindre antal fyrar.
En annan svensk uppfinning från denna tid var rotatorn, som uppfanns 1882 av konstruktören L. F. Lindberg hos lotsstyrelsen. Rotatorn består av en lätt,

Exempel på vanliga fyrkaraktärer. Sx = snabblixtsken (minst 60 blixtar per minut), Ex = blixt-sken, E = blänksken (blänken är långsammare än blixten, den har minst 2 sekunders ljustid), K = klippsken (ljus- och mörktider lika långa), Int = intermittent sken (längre ljustid än mörktid).

cylindrisk trådställning, som roterar kring fyrlampan, driven av den därifrån uppströmmande varmluften, vilken påverkar ett på rotatoms övre del anbragt propellerhjul. I höjd med fyrlågan har rotatorn ett antal vertikala skärmplåtar, som regelbundet blända av ljuset. I enstaka fall förekommo färgade glasremsor i stället för plåtar, varvid fyren visade omväxlande vitt och färgat sken (s.k. växeIsken). Rotatorn användes i mindre fotogenfyrar och fick stor spridning både i Sverige och utomlands. under de senaste årtiondena har den dock samtidigt med veklamporna nästan helt kommit ur bruk.

NY A LJUSKÄLLOR

Utvecklingen under 18oo-talet bjuder många nyheter även ifråga om fyrarnas ljuskällor. Redan i början av århundradet hade man konstruerat ljusstarka veklampor med flera koncentriska vekar. Det dröjde dock ända till 1868 innan det kom fram en veklampa, som var lämplig för mineralolja (fotogen).
Elektriskt bågljus, matat från lokalt elverk, infördes första gången i den engelska fyren South Foreland 1858, och liknande anläggningar tillkommo vid några andra engelska och franska fyrar under de närmast följande årtiondena. Bågljuset har dock trots sin stora ljusintensitet aldrig fått mera allmän användning i fyrar, ty det fordrar oavlåtlig passning och förorsakar stark sotbeläggning på linser och lanterninfönster. Numera förekommer det endast i ett fåtal fyrar, huvudsakligen i Frankrike.
Från 1884 daterar sig den elektriska glödlampans användning inom fyrtekniken; detta och de närmast följande åren inrättade man nämligen i Frankrike några obevakade småfyrar med mindre glödlampor, som matades av galvaniska element. I New Yorks hamn utlades 1889 ett antal lysbojar med glödlampa, vilka försågos med ström genom kablar från land och användes under åtskilliga år .

UTVECKLINGEN EFTER 1900

De stora fyrtekniska framstegen under 1900-talet inleddes med tillkomsten av en ny typ av fyrlampa med god ljusstyrka, nämligen fotogenglödljuset. Konstruktionen hade utarbetats inom det franska fyrväsendet och var färdig 1898. Fotogenen, som frammatas under tryck, bringas genom upphettning att förgasas och förbrännes liksom i en blåslampa med blå, mycket het låga. Denna är omgiven av en glödstrumpa (glödnät), impregnerad med vissa salter, som av värmen bringas att vitglöda.
Fotogenglödljuset började snart införas tämligen allmänt i de större, bevakade fyrarna såsom ersättning för de gamla veklamporna. I vårt eget land installerades den nya ljuskällan - här ofta benämnd Luxljus - i ett 5o-tal fyrar under åren 1902-1912. Ännu i dag är fotogenglödljuset i bruk i många fyrar världen runt, däribland nära 20 i Sverige. Antalet minskar dock år efter år, främst till följd av de alltmer ökade möjligheterna till elektrifiering.
Försök att såsom lysämne i fyrar använda brännbar gas, fettgas m.m., förvarad under tryck i transportabla behållare, började göras på flera håll under 1880-talet. Man blev snart intresserad av acetylengasen, som ger ett intensivt vitt ljus. Komprimerad acetylen är emellertid explosiv, varför Pintsch utexperimenterade en blandning av acetylen och fettgas, som utan risk kunde komprimeras. Hans system fick omfattande användning och förekommer alltjämt ehuru med avsevärda modifikationer .

DALÈNS UPPFINNINGAR

Omkring sekelskiftet började en ny fransk konstruktion av acetylenbehållare komma i marknaden. Behållarna voro fyllda med en porös massa och aceton, en vätska, som har förmågan att under tryck upplösa stora mängder acetylen. Den porösa massan eliminerar explosionsriskerna. Vår frejdade landsman Gustaf  Dalén fick av den nya behållarkonstruktionen den första impulsen till sina världs-

Agafyrens ljusapparater består av tryckregu-lator (nederst), klippljusapparat (i mitten) och brännarstativ med brännare. Den enkla två-armade brännaren på bilden ger en fiskstjärt-formad låga. I undantagsfall används gruppbrännare, sammansatta av flera enkla. Evighetslågan sitter i vinkeln mellan de båda brännarskänklarna.

berömda uppfinningar av fyrljusapparater för acetylen. De första av Dalens apparater, som togos i praktiskt bruk, installerades 1904 i lysbojen Trädgårdsgrund strax söder om Kalmar och i fyren Gåsfeten utanför Ronneby. I båda dessa användes fast sken; förutom gasbehållaren fanns det blott brännare och en tryckregulator, som automatiskt nedbringade det höga trycket från behållaren till det ganska låga värde, som är bäst för brännaren.
Dalén insåg dock snart, att acetylenfyrljusets framtid låg i möjligheten att åstadkomma blixtljuskaraktär genom regelbunden tändning och släckning av lågan. Härigenom skulle stora mängder gas kunna sparas. Dalén gjorde också redan 1905 sin första stora uppfinning, den berömda klippljusapparat, vars utförande än i dag är nära nog oförändrat.
Klippljusapparaten är en rund behållare, som till lock har ett rörligt, fjäderbelastat membran. En i apparaten befintlig ventiltunga är anbragt mellan till -och avloppsöppningarna för gasen och med en fjäder kopplad till membranet. När gas påsläppes lyftes detta och drar snart över tungan till andra läget. Härvid stänges tilloppet, och samtidigt öppnas avloppet, som leder till brännaren. Efter ytterligare ett kort ögonblick har så mycket gas strömmat ut, att tungan återgår till första läget, varefter förloppet upprepas. Tungan är av järn och ventilsätena av magnetiserat stål, vilket gör att tungans rörelser bli momentana och ljuskaraktären distinkt. I brännaren tändes gasen av en mycket liten, ständigt brinnande evighetslåga
Genom reglering av membranets fjäderbelastning och av tilloppsöppningens storlek kan man inom vida gränser reglera blixtfrekvensen och förhållandet mellan ljustid och mörktid. Ytterligare möjligheter att erhålla olika fyrkaraktärer erhöllos med den s.k. dubbelklippapparat, som Dalén konstruerade något senare; denna är avsedd för olika slag av gruppblixtsken m.m.
Dalens nästa stora uppfinning var solventilen (1907), som under inverkan av värmestrålningen hos dagsljuset håller fyren släckt under dygnets ljusa del. Solventilen består av några metallstavar, av vilka en är svärtad och de övriga blankpolerade. Den svarta staven absorberar mest av värmestrålningen och får därför under dagen något högre temperatur än de blanka stavarna. Temperaturskillnaden åstadkommer en ytterst liten skillnad i längdutvidgning mellan stavarna, och denna lilla skillnad lyckades Dalén utnyttja för att med hjälp av en utväxlingsanordning påverka en avstängningsventil i gastilledmngen.

Gustaf Dalens geniala sol ventil är en förnämlig fin mekanisk konstruktion, dä en längdutvidgningsskillnad av några tusendels millimeter utnyttjas för att manövrera en avstängnings ventil i, gastilledningen till aga- eller dalenfyrens huvudlåga, Solventilen åstad kommer en gasbesparing al omkring 35,5 %.

De hittills omnämnda av Daléns fyrapparater äro avsedda för öppen acetylenlåga, d.v.s. oblandad acetylen, som brinner i luft. Detta system benämnes numera agaljus efter det av Dalén grundade och utvecklade företaget Aga (Svenska AB Gasaccumulator), som exploaterat alla hans konstruktioner. Under 1910-talet utvecklade Dalén ett andra system, benämnt dalénljus, som kännetecknas av att acetylengasen före förbränning blandas med luft i lämplig proportion. Lågan blir då icke lysande utan endast svagt blå men i stället mycket hetare än agaljusets låga. Den får brinna inom ett glödnät på samma sätt som vid fotogenglödljuset. Enstaka föregångare till dalénljuset förekommo tidigare utomlands, första gången i den franska fyren Chassiron år 1902. Daléns konstruktioner blevo emellertid de banbrytande. Dalénljuset bygger sin funktion på en sinnrik automatisk apparat för blandning av acetylen och luft i de rätta proportionerna. Apparaten är sammansatt av ett antal kamrar och membran, vilka hållas i rörelse av den framströmmande gasen och därvid åstadkomma erforderlig pump- och blandningsverkan. Brännaren är också av en speciell konstruktion, som förhindrarbakslag av lågan till den explosiva gasblandningen i rörledningar och blandarapparat.Fyrkaraktär kan vid dalenljuset liksom vid agaljuset erhållas med hjälp av klippljusapparater.

Dalénljus med fast sken användes emellertid i många fyrar med roterande strålkastarlins, varvid även linsapparaten kan drivas av gasen genom en länkmekanism, ansluten till ett av blandarapparatens membran. Dalenljusets glödnät ha rätt begränsad livslängd. För att systemet skulle kunna användas i obevakade fyrar konstruerade därför Dalen en automatisk glödnätsbytare. Dess funktion grundar sig därpå, att lågan skjuter ut i en spets när glödnätet brister sönder. Lågan träffar då en liten trästicka, som håller utväxlingsmekanismen i vila. Så snart stickan efter några sekunder bränts av, träder därför mekanismen i arbete och skjuter fram en annan hållare med nytt glödnät - och ny trästicka - till brännaren.
Daléns fyrsystem ha fått mycket omfattande användning. Det enklare agaljuset, som besitter en enastående driftsäkerhet, förekommer mest i mindre, obevakade fyrar samt i lysbojar. Av Sveriges nära 2 000 landfyrar lysa omkring 1 100 med agaljus, och i våra 170 lysbojar är systemet nära hundraprocentigt företrätt. Dalénljusutrustningen är mera invecklad och dyrbar, men på grund av sin högre ljusstyrka föredrages den i vissa fall, främst i en del större fyrar, vanligen utan ständig bevakning eller med reducerad sådan. Dalénljuset förekommer i 24 av de 134 angöringsfyrarna i Sverige.
 Även utomlands ha Daléns fyrsystem erövrat stora marknader. En tidig och mycket uppmärksammad leverans av fyrutrustningen för Panamakanalen, som Aga fick leverera efter hård konkurres med flera fyrtekniska storföretag i andra länder.

ELEKTRISKT FYRLJUS

Såsom tidigare anförts började de elektriska ljuskällorna vinna insteg i fyrtekniken redan vid mitten av förra århundradet. Fyrelektrifieringen tog dock ej nämnvärd fart förrän ett stycke in på 1900-talet, då den allmänna elektrifieringen i samhällen och på landsbygden började komma i gång.
Så vitt känt äro de äldsta elektriska fyrarna i Sverige två ensfyrar i Oxelösund, vilka anordnades 1908 såsom ersättning för två äldre veklampsfyrar. Den första större fyr i vårt land, som blev elektrifierad, var angöringsfyren i Hälsingborg, i vilken det tidigare fotogenglödljuset ersattes med en 1000 watts glödlampa 1922. Vid denna tidpunkt funnos redan omkring 75 mindre elektriska fyrar i
landet. Numera förekommer elektriskt ljus i omkring 700 av våra fyrar, därav 50 angöringsfyrar.
Liksom acetylenljuset har den elektriska glödlampan fördelen att lätt kunna tändas och släckas. Denna fördel utnyttjas också ofta, varvid en elektrisk klippljusapparat användes. Den i Sverige vanligaste typen drives av en elektromagnetisk »oro», som över en spärrhjulsmekanism matar en kamskiva, vilken i sin tur påverkar en kontakt för lampströmmen.
Hos obevakade elektriska fyrar av större vikt måste det finnas en reservljuskälla, som automatiskt träder i tjänst vid strömavbrott och lampfel. En pålitlig sådan med acetylenljus har utvecklats under dr Daléns ledning. En svag kontrollström får här passera genom fyrlampan och därefter genom en elektromagnetisk gasventil. Av strömmen hålles denna stängd men öppnas vid strömavbrott eller lampfel. Gas släppes då fram till gasbrännaren (genom en gasklippapparat) samt till ett membranhus, som uppbär en rörlig ställning, på vilken glödlampan och gasbrännaren äro anbragta. I membranhuset påverkas lampväxlarställningen av gastrycket så, att gasbrännaren intar glödlampans plats i linsens brännpunkten speciell fördel med elektrifiering föreligger vid ensfyrar, d. v .s. sådana fyrar , som parvis och hållna överens utmärka en rak farledssträcka. Med alla andra ljuskällor måste man för samhörande ensfyrar välja olika och så beskaffade fyrkaraktärer, att minst en blixt hos den ena fyren alltid kommer att infalla under den avsevärt längre ljustiden hos den andra. Äro fyrarna elektriska kan man emellertid ge dem samma ljuskaraktär med hjälp av en gemensam klippljusapparat. Fyrarna lysa då fullkomligt synkront, vilket avsevärt underlättar navigeringen längs enslinjen. 
Vid elektrifiering av de mindre ledfyrarna av »skärgårdstyp» användes i regel vanliga belysningslampor om 25-100 watt. Ljusstyrkan blir redan med dessa väsentligt högre än med agaljus. I större fyrar nyttjas lampor med högre effekt, oftast s.k. ljuskastarlampor, vari glödtråden är starkt sammanträngd till en tämligen liten ljuskropp. Effekten hos dessa lampor är i allmänhet 250-1000 watt. Som jämförelse kan nämnas, att en normal brännare för fotogenglödljus ifråga om ljusstyrka motsvarar en glödlampa på 100-200 watts effekt-
Elektrifiering öppnar goda möjligheter till fjärrmanövrering och fjärrövervakning av fyranläggningar. I Sverige beträddes detta nya område av fyrtekniken redan 1940, då fyrarna Krongrundet och Skansgrundet vid ändpunkterna av Kalmarsunds djupränna färdigställdes. Båda dessa fyrar, uppbyggda från havsbottnen intill rännan, ha elektriskt fyrljus med automatisk agareserv samt elektriska mistsignalapparater. Sjökablar till fyrarna utgå från Kalmar; dessa kablar innehålla ej blott högspänningsledare för kraften utan även ett antal signalledare.

Till vänster »Långe Jan» på Ölands södra udde, Sveriges högsta fyrtorn, uppfördes redan 1785, troligen av ryska krigsfångar. Byggnadsmaterialet år kalksten, tornets höjd 41,6 m och dess basdiameter 12 m. Ljuskällan var stenkolseld till 1845, då veklampa och linsapparat installe-rades; fotogenglödljus infördes 1906. Fyren år sedan 1948 elektrifierad.

Till höger fyren Sillåsen, uppförd 1943- 44 på ca 9 m vattendjup utanför Skäggenäs i norra delen av Kalmarsund, år en betongfyr med 21,5 m höjd över vattenytan. Fyrutrustningen omfattar elektriskt fyrljus, fasadbelysning, nautofon för mistsignalering och automatiskt reservkraftaggregat. Den ordinarie kraften erhålles genom sjökabel för högspänning från Skäggenäs, varifrån anlägg-, ningarna åven fiårrmanövreras. 

Genom dessa överföras impulser för manövrering - tändning och släckning samt till- och frånkoppling av mistsignalerna - samt i motsatt riktning för kontroll att allt fungerar rätt.
Likartade anläggningar tillkommo år 1944 på skäret Simpnäsklubb vid Ålandshav och på den från havsbottnen uppförda fyren Sillåsen i norra Kalmarsund. De skilja sig från föregångarna genom att de äro försedda med dieselelektriska reservkraftaggregat samt ett mera fulländat manöver- och kontrollsystem. Aggregaten, som automatiskt träda i funktion vid behov - strömavbrott då fyren är tänd eller då mistsignalering pågår - äro motiverade främst av att kraftnäten här äro mindre pålitliga än stadsnätet i Kalmar.
Ytterligare en fjärrstyrd anläggning av ännu mera avancerad typ färdigställdes 1947-48 på en ny fyr, uppförd på 10 m vattendjup vid norra änden av grundbanken Utgrunden i södra Kalmarsund. Hit överföres blott kraften genom

En åttkantig järnkur, inrym-mande såväl ljusapparater som gasackumulatorer och placerad på ett betongfundament, år numera vår vanli-gaste typ av skärgårdsfyr, här representerad av fyren Idö i Västerviks skärgård. Avskärmning erhålles genom att lanterninfönstren sammansätts av omväxlande vita och färgade glas. I bakgrunden synes den uttjänta fotogenfyren med lykta på gaveln.

sjökabel medan all manövrering och kontroll sker via ultrakortvågsradio från den 8 km avlägsna fyrplatsen Garpen intill Bergkvara. Manöver- och kontrollutrustningen arbetar efter samma principer som en automatisk telefonstation. Utrustningen på fyren omfattar elektriskt fyrljus med automatisk dalenreserv, mistsignalmaskineri och reservkraftaggregat. Dessutom är en s.k. riktad radiofyr installerad på Utgrunden, även denna fjärrmanövrerad från Garpen. Fyren ersätter det förutvarande fyrskeppet med samma namn.

FYRBYGGNADER

Våra dagars fyrbyggnader äro av högst varierande slag. Stora fyrtorn med höjder av 20-40 m, ibland ännu mera, användas blott för stora kust- och havsfyrar. Redan i de yttre skärgårdarna bli tornen mindre för att i skärgårdsfarlederna krympa samman till små fyrkurar eller ibland ställningar med fyrlyktor av bojtyp i toppen. I kanaler och hamninlopp användas i regel blott smärre lyktor eller lampor utan lins, anbragta på dykdalber, stolpar, byggnader e.dyl. Byggnadsmaterialet för de större fyrtornen var långt in på 18oo-talet i all-mänhet natursten. Trätorn förekommo också emellanåt. Tegel har använts sporadiskt och likaså järn, som t.o.m. var rätt vanligt fyrbyggnadsmaterial under en period i slutet av 18oo-talet. Järntornen voro i regel 6ppna konstruktioner med en vertikal tub i centrum, innehållande spiraltrappa.

Fyren Ölands södra grund är ett imponerande byggnadsverk med den totala höjden 47 m, varav 12 m under vattnet. I våningarna 1- 3 inryms kraftcentral, batteri- och radiofyran-läggningar samt förråd av olika slag, medan bostäder, dagrum och kök finns i våningarna 4- 5. Personalen utgöres av sju man, av vilka minst fyra alltid samtidigt skall tjänstgöra på fyren.

FYRSKEPP

De landfasta fyrarna räkna såsom vi sett sina anor från antiken. Så är emel-lertid icke fallet med fyrskeppen, ty det första fartyget av detta speciella slag utlades så sent som 1732 vid grundbanken Nore i Thames' mynning. Från detta fyrskepp visades nattetid ljuset från två vanliga fartygslanternor i riggen. Det dröjde ända till 1807 innan ett fyrskepp med speciell s.k. fyrmast och lanternin kom till utförande. 
Utvecklingen gick sedan tämligen raskt. Man intresserade sig bl.a. på ett tidigt stadium för elektriskt fyrljus på fyrskepp, särskilt i USA, som hade fyra elek-trifierade fyrskepp redan vid 1900-talets ingång.
Antalet fyrskepp i hela världen är numera omkring I 000. Behovet av fyrskepp är mycket beroende av kustfarvattnens djupförhållanden m.m. I svenska farvatten finnas numera 17 fyrskeppsstationer, i Danmark 13 men i Norge med dess branta och djupa kuster blott en enda. Vid Storbritanniens och Irlands kuster förekomma omkring 100 fyrskepp.
Fyrskepp stationeras dels till sjöss för att leda sjöfarten på betryggande avstånd från farliga grund, dels även i trängre farvatten, där de mera motsvara ledfyrar, Vissa fyrskepp tjänstgöra även såsom angöringspunkter vid större inlopp, t.ex, Vinga fyrskepp vid huvudinloppet till Göteborg.
Ett modernt fyrskepp för stationering i öppen sjö är i regel ett järnfartyg, rödmålat med stationens namn på båda sidor. Det har ett deplacement av 300-500 ton och en längd av 30-40 m. Ankardonen äro naturligtvis synnerligen

:Sveriges yngsta fyrskepp är »Sydostbrotten», levererat 1934 och stationerat i norra delen av Bottenhavet. Det har elektriskt fyrljus, nau-tofon (i aktra masten), radiofyr och radiotelefon-förbindelse med land. Fartygets längd är 34,4 m  och dess deplacement fullt rustat ca 460 ton. Propellern drivs av en 400 hk råoljemotor, som  även ger kraft till ankarspelet.

grova. Förutom fyrljuset ha alla fyrskepp mistsignalmaskineri och många numera även radiofyr. Bemanningen på ett större fyrskepp utgöres av 6-10 man. Alla svenska fyrskepp äro bemannade, men utomlands förekomma på sina håll även obemannade fyrskepp av begränsad storlek.
Sveriges första fyrskepp hette »Cyklop» och var ett träfartyg av 21 m längd. Det färdigställdes 1844 och stationerades utanför Falsterborev i stället för ett förhyrt segelfartyg, som fått tjänstgöra såsom fyrskepp på denna station sedan 1831. Efter »Cyklop» tillkommo närmast »Finngrundet» (1859) i södra och »Sydostbrotten» (1862) i norra delen av Bottenhavet. Antalet ordinarie fyrskepp är numera såsom redan nämnts 17, men utom dessa finnas 4 reservfyrskepp, som användas vid de ordinarie fartygens rustningsperjoder. 
Ett kontinuerligt arbete pågår med modernisering av våra fyrskepp. På 13 av dem finnes redan elektriskt ljus och 12 av dessa ha elektriskt fyrljus. Radiofyr finnes på 7 och radiostation för förbindelse med land på 16 av fyrskeppen.

LYSBOJAR

Vid sidan av fyrskeppen finnes ett annat viktigt slag av »flytande fyrljus», nämligen lysbojarna. Dessa äro av tämligen ungt datum, ty en förutsättning för konstruktion av en användbar lysboj var tillkomsten av ljuskällor, som kunde arbeta längre tid utan tillsyn.
De första lysbojarna torde ha tillkommit i England omkring 1880; i dessa användes brännare och apparatur för komprimerad fettgas enligt Pintsch's system. I Sverige utlades de två första lysbojarna redan 1881 vid Oxdjupet i Stockholms skärgård; dessa hade veklampa som ljuskälla. En av svensken Lyth 1889 konstruerad veklampa för 10 dygns bränntid utan tillsyn kom sedan under 
 

De i Sverige vanligaste två typerna av utsjöbojar, den mindre utan och den större med ljudpipa ( Cylindern under lyktan). Agaljusets gasackumulator år placerad längst ned såsom »köl». Den mindre bojens totala längd år 8 m och dess vikt 1,5 ton. Hos den större bojtypen år längden 10,5 m och vikten 3 ton dess gasackumulator rymmer omkring 40 000 liter acetylengas. - Bilden nedan. visar den större bojtypen utlagd i öppna havet.

1890-talet till användning i åtskilliga nya svenska lysbojar, dock endast i skyddade farvatten, där man kunde räkna med att ofta angöra bojen för tillsyn. Vid sekelskiftet hade Sverige 28 lysbojstationer.
Daléns uppfinning av det oerhört driftsäkra agaljuset medförde en stor utveckling även inom lysbojarnas område. Många agabojar tillkommo också i Sverige redan under de första åren efter agasystemets genombrott 1905. Agabojarna kunna utföras för obruten drift under mycket lång tid - halvår och år utan tillsyn och förnyelse av gasförrådet.
Lysbojarna fullgöra liknande uppgifter som fyrskeppen, dock i mindre skala, ty bojlyktorna kunna ej placeras lika högt över vattnet eller ges samma ljus-styrka som kan uppnås på fyrskepp. Bojamas utseende - färgsättning - följer i allmänhet samma regler, som tillämpas för prickar.
En för våra nordliga farvatten speciell nackdel med bojar är att de måste tagas in vintertid - då de i regel bäst skulle behövas - ty de kunna icke uthärda isens påfrestningar. Samma olägenhet gör sig naturligtvis gällande ifråga om fyrskeppen. Man söker därför alltmer där så låter sig göra anordna bottenfasta fyrar såsom ersättning för lysbojar och fyrskepp, varvid man även vinner flera andra fördelar, såsom ökad höjd och ljusstyrka samt möjlighet att avskärma fyrljuset i led- och varningssektorer .

MISTSIGNALER

När fyrljusen insvepas i dimma blir deras lysvidd mer eller mindre begränsad, och de kunna då endast i ringa omfattning eller icke alls tjäna sitt ändamål. Sedan länge har man därför vid mindre goda siktförhållanden använt ljudsignalering, mistsignaler, av ett eller annat slag för att vägleda sjöfarten. Ljudets utbredning är ju oberoende av sikten men å andra sidan underkastad en tillsynes nyckfull inverkan av andra faktorer. Vidare är det omöjligt att med större noggrannhet bestämma den riktning, varifrån ett ljud kommer, åtminstone utan hjälp av invecklade apparater. Av dessa skäl ha mistsignalerna aldrig lyckats bli annat än ett ofullständigt surrogat för ljusfyrarna.
Man har icke några uppgifter om när ljudsignalering första gången kom i bruk för fartygs vägledning i tjocka. Regelbunden mistsignalering synes dock ej ha förekommit förrän på det första fyrskeppet, »Nore», vid dess tillkomst 1732. Som ljudinstrument användes här en vanlig skeppsklocka.
Vid Nidingens fyrplats i Kattegatt anordnades 1766 en klocka i stapel, med vilken fyrpersonalen under tjocka klämtade fyra slag varje kvarts timme. Nidingen torde härigenom kunna räkna äran av att vara världens första landfasta mistsignalstation. Klockan, som gjorde tjänst ända till 1883, är numera uppställd vid sjöfartsmuseet i Göteborg. På dess ena sida står följande fromma bön att läsa:

Låt tu mit liud, o store Gud, 
En önskad nytta göra !
Då går på haj ei kiöl i qvaf,
 Och iag titt loj skal föra.

Nidingens närmaste efterföljare såsom mistsignalstation blev den skotska utsjöfyren Bell Rock, som färdigställdes 1810 och försågs med två klockor. Först vid mitten av 18oo-talet tillkommo ytterligare landfasta mistsignalanläggningar, till en början med klockor, gonggong eller kanon, senare med ång- eller tryckluftdrivna ljudanordningar, inom vilket område England och USA togo initiativen. I Sverige funnos 1872 omkring 20 fyrplatser och 9 fyrskepp med mistsignalering. Ångdrivna mistsignalstationer började införas i vårt land, under 188o-talet, motordrivna ett decennium senare.
Mistsignalering med klocka förekommer alltjämt vid några få svenska fyrplatser. Med ett undantag äro dessa obevakade, varvid klockan anslås av en mekanism, som drives av komprimerad kolsyra. I torr väderlek hålles slaganordningen i vila av en s.k. dimventil, som stänger av kolsyretillförseln. Dimventilens kännande organ är en hårsträng, vars längd varierar med luftfuktigheten.
Bortsett från klockorna är knallsignaleringen äldst bland våra nuvarande system för mistsignalering. Knallarna alstras av trotylpatroner, som avfyras i det fria. Systemet, som numera förekommer vid blott en enda fyrplats, är otillfredsställande för sjöfarten och dyrbart i drift.
Sirener och tyfoner äro mistsignalinstrument, som drivas med komprimerad luft eller ibland ånga. Sirenen påminner om en ångturbin; den har ett skovelhjul, som drives runt av den framströmmande luften och åstadkommer momentana avbrott i luftströmmen, varvid ljudet alstras. Detta förstärkes och riktas av det till en tratt utformade avloppet. Det förekommer även kolvsirener, s.k. diafoner, vari ljudet alstras av en oscillerande kolv.
Tyfonen, en svensk uppfinning från början av 192o-talet, som även fått stor användning på fartyg och såsom flyglarmsinstrument, har ett cirkulärt stålmembran, vars mittparti nätt och jämnt ligger an mot öppningen för den framströmmande luften (samma princip som i munspel och dragspel). Membranet sättes i vibration av luftströmmen, och det härvid alstrade ljudet riktas och förstärkes med hjälp av en tratt såsom vid sirenen.
Det yngsta bland mistsignalinstrumenten är den elektriska membransirenen, nautofonen, en ursprungligen tysk konstruktion från 192o-talet, som arbetar efter en högtalares princip. Varje enhet hos en nautofon har två parallella stålmembran med polskor, som påverkas av växelströmsmatade spolar. En nautofon sammansättes vanligen av två eller flera, ända upp till åtta enheter, anbragta över varandra. Ljudöppningarna äro så utformade och arrangerade, att ljudstrålningen blir starkt koncentrerad i horisontalplanet. Nautofonen har fördelen av att lätt kunna fjärrmatas och fjärrmanövreras.
Vid anläggningar med siren, tyfon eller nautofon avges ljudstötar enligt bestämda schema, motsvarande fyrarnas ljuskaraktärer.
Lysbojar förses ofta med mistsignalanordning. Ett äldre system härför består av en klocka på bojen, som anslås av kläppar, pendlande i sjögången. Vanligast är dock numera ljudpipan, ett slags visselpipa för låg och dov ton, ansluten till en nedåt öppen kammare i bojkroppen. Vid dennas rörelser i sjögång pumpas luft ut och in genom pipan. Mycket stora bojar förses ibland med kolsyredrivna klockor.
Ett nytt slag av mistsignalering framkom 1904, då man började försök med att utsända ljud i havsvattnet. Fördelen härmed är att ljudets utbredning i vattnet sker praktiskt taget utan inverkan av temperaturen och av andra yttre förhållanden, varför en vattenmistsignal blir långt mera tillförlitlig än en ljudsignal i luften. Å andra sidan erfordras för avlyssning av vattenmistsignaler - utom på mycket små avstånd - en särskild apparat, hydrofon, varför vattenmistsignaleringen endast fått begränsad användning. Hydrofonen består av två eller flera mikrofoner, inbyggda i fartygets bordläggning nedanför vattenlinjen, vilka äro anslutna till en hörtelefon. Tämligen noggrann riktningsbestämning är också möjlig med en modern hydrofon. Som vattenmistsignalsändare användes ursprungligen i vattnet nedsänkta klockor. På 192o-talet tillkommo elektriska ljudinstrument, arbetande enligt nautofonens princip. Systemet med vattenmistsignalering är dock numera statt på avskrivning flerstädes; i Sverige förekommer det alltjämt blott på två av fyrskeppen samt vid inloppet till Trelleborg.

RADIOFYRAR

Den moderna radioteknikens första stora landvinningar gjordes under första världskriget. Då konstruerades bland annat radiopejlmottagaren med vridbar ramantenn, som snart fullkomnades till ett instrument väl användbart för tämligen noggrann bestämning av riktningen till en radiostation.
Efter krigsslutet dröjde det ej länge innan pejlmottagaren kom i bruk såsom ett värdefullt navigeringshjälpmedel för handelssjöfarten. Man började med att inrätta landfasta pejlstationer, som på trådlös begäran från fartyg inpejlade riktningen till dessa. Med ledning av sådana pejlingar från minst två stationer kunde man fastställa fartygets position med i allmänhet nöjaktig noggrannhet. Snart tillkommo emellertid pejlmottagare för fartygsbruk, och detta ledde snabbt till det system för navigering med hjälp av s.k. radiofyrar, som numera är allmänt i bruk. Radiofyrarna äro sändarstationer, placerade på sådana ställen – i regel fyrplatser eller fyrskepp - att man vid inpejling av stationerna från allmänna farvatten i deras närhet erhåller bäringar, lämpliga för positionsbestämnjng eller kurssättning,
Radiofyrsystemets företräden framför de landfasta pejlstatjonerna blevo snart uppenbara. Den största nackdelen med de landfasta pejlstationerna är, att sådana blott kunna betjäna ett fartyg i sänder, medan radiofyrarna alltid bjuda sin tjänst åt ett obegränsat antal positionssökande fartyg. De pejlstationer, som på sill tid inrättades i olika länder, ha därför så småningom börjat nedläggas.
Den första sjöradiofyren inrättades 1921 på fyrskeppet »Ambrose» vid inloppet till New York. Numera finnas i hela världen omkring 500 sådana radiofyrar. I Sverige tillkom den första 1927 på fyrskeppet »Finngrundet» i Bottenhavet; antalet har numera stigit till 24. Sju av dessa äro fyrskeppsanläggningar. Det för radiofyrarna anvisade våglängdsbandet vid omkring 1000 m våglängd är mycket litet. Främst med anledning härav har det varit nödvändigt att upprätta avtal mellan olika länders fyrmyndigheter om radiofyrarna, särskilt beträffande sådana farvatten som de europeiska och nordamerikanska, där trafiken är intensiv och antalet radiofyrar därför blivit tämligen stort. I avtalen fastställas radiofyrarnas belägenhet samt deras räckvidd, våglängd, sändnings.; tider m.m. på sådant sätt, att risken för ömsesidiga störningar dem emellan blir minimal. Sverige är delaktigt i två sådana radiofyravtal, vilka tillsammans omfatta alla farvatten från Engelska kanalen och Nordsjön till Finska viken och Bottenviken. Dessa avtal, som tillkommo vid konferenser i Paris och Stockholm 1933, äro numera föråldrade och föremål för revisionssträvanden. Ett förarbete härvidlag har utförts vid en våglängdskonferens i Geneve 1949 samt vid ett omfattande prov med omgruppering av vissa radiofyrar i Engelska kanalen 1950. Radiofyrar kombineras ibland med luft- eller vattenmistsignaler på så sätt, att ett speciellt tecken i radiosignalen avgives samtidigt med mistsignalens ljudstöt. Enär radiovågorna gå fram med praktiskt taget oändlig hastighet, medan ljudvågornas hastighet är begränsad, öppnas härvid en möjlighet för navigatören, att bestämma sitt avstånd till mistsignalstationen. Han behöver nämligen blott mäta tiden mellan de ögonblick, då han hör radiosignalen och den senare framkommande mistsignalen; produkten av denna tid och ljudhastigheten ger avståndet.
De hittills behandlade radiofyrarna kallas cirkulära, emedan deras utsändning sker likformigt åt alla håll. Det förekommer emellertid ett begränsat antal radiofyrar av annat slag. En sådan typ är den roterande radiofyren, vars speciella antennsystem ger strålning åt alla håll utom en enda, skarpt markerad riktning. Antennen roterar, och därför vrider sig minimiriktningen horisonten runt. Radiofyren avger en speciell signal när minimiriktningen passerar t.ex. norrstrecket. Man har nu att på fartyget mäta tiden mellan denna signal och det ögonblick, då minimet passerar fartyget- signalen upphör ett kort ögonblick -varefter man med kännedom om, vridningshastigheten kan beräkna riktningen till radiofyren. Pejlapparat erfordras alltså ej för bestämningen, blott en vanlig mottagare.

En modern radiofyr ( t.v .) består i regel av två sändare ( ytterstativen) av vilka den ena utgör reserv. En av sändarna kan dessutom användas får förbindelse med kustradiostation vid fel på telefonkabeln till fyrplatsen. Mittstativet innehåller manöver- och kontrollapparater .
Radiofyrantennen (t.h.) är en vertikal, ca 20 m hög mast, placerad på en isolator och försedd med isolerade stag. Den matas från sändaren genom en speciell typ av jordkabel.

En annan speciell typ är den riktade radiofyren, som medelst sin s.k. kurslinje utmärker en rak farled. Vid avlyssning av sändningen hör man på kurslinjen en jämn ton, men så snart man kommer något på sidan framträda tydliga morsetecken i sändningen, vilka äro olika på kurslinjens båda sidor. Det bjuder då icke någon svårighet att föra fram ett fartyg längs kurslinjen med hjälp enbart av vad som kan avlyssnas i en vanlig mottagare.
Riktade radiofyrar utvecklades först för den civila luftfarten. I USA finnes sedan flera år före andra världskriget ett nät av sådana radiofyrar över kontinenten. Avsevärda tekniska svårigheter föreligga emellertid att applicera typen för sjöfartsändamål. Särskilt i Sverige ha dock beaktansvärda insatser för att övervinna dessa svårigheter gjorts av Aga-företaget.

ADMINISTRATION

Redan de medeltida fyrarna torde i allmänhet ha tillkommit på statligt eller annat allmänt initiativ. Det första fyrljuset inom nuvarande svenskt område, Falsterbo, anordnades sålunda år 1202 på befallning av konung Valdemar II av Danmark »på lybeckarnas begäran). Likaså anbefallde Fredrik II år 1560, att en »Fyrpande» ständigt skulle hållas vid makt på Kullen». Dåtidens fyrmästare hade privilegium på sin syssla och ofta rätt att åtnjuta viss ersättning från sjöfarten; dessutom erhöllo många av dem för sin livstid ett hemman vid fyren. Något egentligt fyrväsende härutöver förekom ej.
Grunden till ett ordnat statligt fyrväsende i Sverige och Finland lades av Carl XI genom en förordning den 19 september 1696, som även omfattade lotsväsendet i de båda länderna. Förvaltningen ordnades militärt under amiralitetskollegium såsom centralmyndighet. Först 1872 tillkom ett särskilt civilt ämbetsverk, lotsstyrelsen, såsom chefsmyndighet för Sveriges fyr- och lotsväsende. Ursprungligen sorterade lotsstyrelsen under sjöförsvarsdepartementet men överfördes vid departementalreformen 1920 till handelsdepartementet.
Lotsverkets lokalförvaltning är uppdelad på flera distrikt, vilkas antal växlat under årens lopp. Sedan 1905 finnas sex distrikt, vart och ett med en lotsdirektör (tidigare benämnd lotskapten) såsom chef. I varje distrikt finnes ett tjänstefartyg, som användes för utprickning, bojarbeten, transport av förnödenheter till fyrplatser och fyrskepp, inspektionsresor m.m. I likhet med centralmyndigheten lotsstyrelsen är denna lokalförvaltning gemensam för lots- och fyrväsendet. Ännu så sent som vid mitten av 1800-talet funnos blott mycket få fyrar i vårt land, de flesta av dem kust- eller angöringsfyrar, anordnade till tjänst för den allmänna sjöfarten i öppen sjö. Dessa fyrar voro alla statliga. År 1872 hade antalet svenska fyrljus stigit till omkring 150, varav 9 voro fyrskepp och de övriga landfyrar. Bland de sistnämnda funnos 19 kommunala ledfyrar i skärgårdsleder, avsedda att lämna ledning vid infarten till de egna hamnarna, samt ett 50-tal enskilda ledfyrar i inlandsfarvatten, främst Vänern. De övriga fyrarna och alla fyrskeppen tillhörde lotsverket. 
Numera finnas i vårt land omkring 2200 fyrljus, därav nära 2000 landfyrar. Utvecklingen har emellertid - liksom flerstädes utomlands - gått därhän, att större delen av fyrarna äro i kommunal eller enskild ägo medan det mindre antalet, som dock innefattar de största och viktigaste anläggningarna, förvaltas av fyrmyndigheten. Endast omkring 800 eller 40% av landfyrarna i Sverige sortera sålunda under lotsstyrelsen. Ifråga om lysbojarna äro förhållandena likartade, medan däremot samtliga fyrskepp och de allra flesta mistsignalstationer och radiofyrar tillhöra lotsverket.
Bland våra enskilda »fyrägare» märkes främst Venerns Seglationsstyrelse, en sammanslutning av industriföretag och kommuner, som enligt särskilda, av K. M :t fastställda stadgar utövar förvaltningen av såväl fyr- som lotsväsendet i sjön Vänern. De över 100 fyrarna i farleden genom Göta älv mellan Vänersborg och Göteborg tillhöra däremot det statliga, under vattenfallsstyrelsen sorterande kanalverket, medan fyrbelysningen i Göta kanal mellan Vänern och Vättern samt mellan Vättern och Östersjön ombesörjes av Göta Kanalbolag.
Även om lotsstyrelsen sålunda icke svarar för mera än en begränsad del av fyrbelysningen vid Sveriges kuster, så står denna ändock i sin helhet under styrelsens överinseende. En fyr, boj, mistsignalstation e.d. får sålunda icke anordnas eller nedläggas, ej heller får ljus- eller ljudkaraktär, lysvinkel eller liknande egen-skap hos en befintlig anläggning ändras utan lotsstyrelsens tillstånd.
Utomlands råda i allmänhet likartade förhållanden, i det att större och för den allmänna sjöfarten erforderliga fyranläggningar anordnas av en statlig myn-dighet, medan kommuner, korporationer och enskilda svara för fyrbelysningen längs infartslederna till och i de egna hamnarna under fyrmyndighetens överinseende.
Ett särskilt omnämnande må ägnas åt Storbritanniens högsta fyrmyndighet, Trinity House, en ursprungligen religiös orden från Henrik VII:s tid, som redan från början hade vissa uppgifter ifråga om lotsning och som 1565 fick rättighet att anordna fyrar. Genom en förordning år 1836 anförtroddes åt Trinity House överinseendet över Englands, Skottlands och Irlands samtliga fyranläggningar samt uppgiften att vid Englands kuster anordna och underhålla för den allmänna sjöfarten erforderliga fyrar, fyrskepp och bojar. I Skottland och Irland ombesörjes detta sistnämnda av lokala myndigheter.
Det internationella samarbetet mellan olika länders fyrförvaltningar är sedan länge ganska omfattande. Från senare delen av 1800-talet har det sålunda ofta förekommit, att represententer för fyrförvaltningar företagit studieresor i främ-mande länder, resor, som burit rik frukt för fyrbyggnads- och fyrapparatteknikens utveckling, ej minst i vårt eget land. Under perioden mellan de båda världskrigen började man dessutom anordna internationella fyrtekniska konferenser, första gången i London 1929, sedan i Paris 1933 och i Berlin 1937. Detta samarbete återupptogs sommaren 1950 genom en ny konferens i Paris. Vid dessa konferenser dryftas under några dagar problem och erfarenheter av allmänt intresse, varefter följer en studieresa till fyranläggningar i konferenslandet. Radioteknikens intåg i fyrväsendet ökade starkt behovet av internationell samverkan, ty som redan förut nämnts måste regionala avtal mellan olika länder upprättas ifråga om radiofyrarna. Ett ännu intimare samarbete mellan sjöfarts-länderna kommer att erfordras med anledning av de nya radionavigerinssystem, som utvecklats under andra världskriget. En början till detta samarbete har redan gjorts genom två konferenser av huvudsakligen informerande natur, nämligen i London 1946 och i New York 1947.
Fyrtekniken är liksom dess arbetsgivare, sjöfartsnäringen, av internationell karaktär, och ett mellanfolkligt arbete inom området är därför ofrånkomligt.
 

Tillbaka/Back
Home