Havet har alltid erbjudit människorna de bästa möjligheterna till samfärdsel. Att lämnakusten har därvid icke vållat några större svårigheter, då platsen för avfärden varit känd, samt tidpunkten och därmed vädret kunnat väljas. Färdmot kusten har däremot ofta varit förenad med vanskligheter av skilda slag såsom mer eller mindre okänd kust, olämplig tidpunkt under dygnet, av svåra väderleksförhållanden orsakade omständigheter, m. m. Naturliga känningsmärken såsom karakteristiska landforma- tioner, öar, uddar , flyttblock, träd, m. m. blevo snart otillräckliga, varför man förbättrade möjligheterna att navigera genom att förstärka de naturliga märkenas utseende eller genom att anordna nya fasta eller flytande märken. Man målade vita band eller andra tecken på berghällar, ett träd kunde förses med en tavla av 

Junkö norra stångmärke

Hävringe båk, uppförd 1753.

Vinga fyrplats. Från vänster det gamla fyrtornet med påbyggd lotsutkik,
båken, uppförd på 1600-talet och nya fyren (uppförd 1890)

leder och teknikens utveckling har möjliggjort smäckrare konstruktioner .
Som rena dagmärken har av naturliga skäl byggnadsverk av sten icke uppförts i några större dimensioner. I Norrland och på många andra håll längs kusten fanns det visserligen sten i övermått på öarna men trä fanns det också på nära håll och detta material var lättare att bearbeta och hantera.
Behovet av ledning av sjöfarten under mörker gjorde sig tidigt gällande i första hand för fartyg kommande från sjön. Elden togs till hjälp. Kasar tändes och grytor eller korgar av järn med öppen koleld anordnades. Vid Falsterbo, landets under alla tider mest trafikerade hörn, tändes såvitt känt är den första fyrbåken i Sverige redan år 1202. Den sista öppna kolfyren brann på Ölands södra uddes fyr så sent som år 1822 och den sista täckta kolfyren släcktes på Holmö Gadd år 1854. Dessa första »fyrapparater>, eldgrytorna eller eldkorgarna, ställdes först på en naturlig 
 

Vippfyr på Gotland av på 1700-talet använd typ

upphöjning eller en uppkastad jordhög, vilken med den samlade slaggen kunde växa allt högre. Behovet att få upp eld- skenet över marken för att bl. a öka synvidden löstes även genom att eld- korgen hängdes i en vippstång. vilande på en träställning eller ställdes på ett murat torn av sten. I enstaka fall an vändes trätorn, vilket dock övergavs på grund av den stora eldfaran. Vippfyren var även eldfarlig och brann stundom ned. Den var emellertid enkel att upp föra och höll sig därför kvar mycket länge. På Holmö Gadd ersattes en sådan med murat stentorn så sent som år 1838. Murade stentorn med kolfyr voro kost- bara att uppföra men vida överlägsna vippfyrarna" Man kunde använda stör re eldgryta och erhöll därigenom större ljusstyrka, elden kunde skötas bättre, etc. Därjämte erhöll man ett

Även två under 1700-talet uppförda fyrar med spegelapparater och rovoljelampor äro av samma typ. Undantag äro Grönskärs fyr och Holmö Gadds fyr, vilka äro relativt smäckra stentorn. Höjden på dessa fyrar var endast 11-18 m. Undantag utgör Örskär och Ölands södra uddes fyrar, vilka uppfördes till en höjd av 25 resp. 34 m. Det måste ha varit en avsevärd prestation att på den sistnämnda fyren forsla upp inemot 700 tunnor kol pr fyringssäsong jämfört med nutidens bekväma fyringssätt. Flera av de äldre fyrarna ha i samband med övergång till nytt fyringssätt påbyggts i större eller mindre grad. Landsorts fyrtorn, som uppfördes år 1687, är det äldsta av våra nu använda fyrtorn. Sedan följde Örskär 1739 (det försågs dock med spegelapparat), Korsö 1757 (nedlagd spegelfyr),

Översta bilden: Bergshauptman Anders Polheimers förslag till kolfyjr på Niding- ens fyrplats av år 1793. Bilden under: Polheimers principritning för koleldad fyr.

Grönskär 1774, Ölands södra udde 1785, Falsterbo 1795, Östergarn (gamla tornet) 1818, Svartklubben 1820, Nidingen (de två gamla tornen) 1832, Holmö Gadd 1838 och Storjungfrun 1839. Därmed av- slutades byggandet av kolfyrar. Vi ha redan sett, att sättet för fyringens anordnande i ej ringa grad inverkat på fyrkonstruktionen och därmed fyrens utseende - vippfyr, öppen kolfyr och sluten kolfyr.  Stora Karlsö fyr- och bostadshus, uppfört 1887.

Utvecklingen under 1800-talet, då spegel- apparater samt linsapparater av olika slag framställdes och kom till användning, medförde, att ett flertal fyrtyper fram kommo. Fyrapparaterna erfordrade allt mindre utrymme genom att allt bättre speglar, linser, lampor och oljor kunde framställas och blevo dessutom mindre eldfarliga. Fyrtorn av sten kunde därför uppföras med mindre planmått, T.v. Pater Nosters fyrtorn av järn. uppfört 13/7 - 2/9 1868. T.h. Fårö fyrtorn av sten, uppfört 1846 -47.

fyrtorn helt av järn restes och trä kom slutligen till användning i mycket hög grad. Under åren 1840-48 uppfördes så- lunda ej mindre än sju stora fyrtorn av sten, av vilka särskilt tornen på Ölands norra udde och Fårö ha en smäcker och elegant resning. Därmed var stenbygg- nadsepoken avslutad men upptogs till- fälligt- kanske med hänsyn till stenindu- striens utveckling - då Vinga nya 29 m höga fyrkantiga granittorn uppfördes år 1889-90. Därefter har granit av estetiska  Närs fyr, uppförd 1872, av järn.

eller andra skäl endast använts som ut-  vändig beklädnad  exempelvis på Kullens fyr uppförd år 1900. Man övergick i stället för en tid till tegel, varav  några fyrar byggdes på 1850-talet. Materialet var emellertid mindre lämpligt i vårt kli- mat för detta ändamål och en del av des- sa jämte fyren Garpen, som uppfördes så sent som år 1893, ha skattat åt för- gängelsen och ersatts med betongfyrar . Ett mera beständigt byggnadsmaterial har järn visat sig vara. Det uppfördes ett tio- tal öppna pelartorn under åren 1862-74 och många slutna plåttorn samtidigt och intill slutet av 1800-talet. Den uppblom- strande industrien togs därmed till hjälp för tillverkning av färdiga byggnads- element, vilka på ett enkelt sätt kunde  Trelleborg, 8-kantigt järntorn uppfört 1897. Ett identiskt torn uppfört 1865 finns i Ystad.

Malören. Fyrtorn av trä uppfört 1851. Fyringen flyttades år 1852 till ett nytt trätorn vid bostads- husets gavel, men återupptogs i gamla tornet i samband med agafiering år 1910. ihopmonteras på byggnadsplatsen. Dessa fyrtorn representera konstruktivt elegan- ta, standardiserade lösningar av fyrbygg- nadsfrågan. De öppna pelartornen ha en höjd varierande mellan 17 och 37 m. De största äro Rönnskär, Sandhammaren, Häradsskär och Paternoster. De slutna plåttornen ha använts på platser, varest fordran på lyshöjd ej varit så stor, varför

höjden endast uppgår till 10 a 17 m. Den mest kända av denna typ är Trelleborgs östra fyr . På grund av fyrapparaturens allt mindre eldfarlighet började man snart montera den i träbyggnader av olika slag. Träbåk med fyr uppfördes sålunda på Malören år 1851, på Hjortens udde 1852, på Gotska Sandön (järn och trä) 1859, etc. Vidare uppsatte man fyrlanternin på taket till bo- stadshus, vilket skedde på Eggegrund redan år 1838 och på den numera nedlagda fyren Grimskär år 1851 samt på ett flertal andra platser. Ett trätorn med lanternin på bostadshusets gavel blev även en vanlig syn längs kusten med början på Hanö år 1869. De allt behändigare fyr- Vålarö fyr, anordnad 1886. Träkur av standard- typ med plåtskåp för fyrapparaten och fristående skärmställningar.

apparaterna kunde även placeras i plåtskåp på husväggar samt på eller i små fyrkantiga träkurar eller i runda järnkurar. Alltnog, apparaternas utveckling medgav ett förenklat byggnadssätt och detta jämte den lägre kostnaden för de nya fabrikstillverkade lanterninerna och fyrapparaterna av olika storlekar medförde, att fyrväsendet fick ett storartat uppsving och kunde i möjligaste mån tillfredsställa den alltmer växande sjöfartens krav. Vid 1800- talets ingång fanns det endast 11 fyrar i landet, år 1850 ca 30 och år 1900 ej mindre än ca 440, varav ca 180 voro privata. Det mest anmärkningsvärda är, att av i senaste fyrlista angivna angöringsfyrar 11 uppfördes åren 1826-1850 och 61 åren 1851-1900. I detta sammanhang bör dessutom anmärkas, att man på dessa fyrplatser i allmänhet även uppförde bostadshus och andra byggnader för personalens och platsens behov, hamn eller brygga m. m. Att alla dessa stora arbeten kunde realiseras på en relativt kort tid visar, att statsmakterna hyste ett livligt intresse för sjöfartens behov av säkerhetsanstalter. Införandet av agaljus,

Norrbyskär övre, uppförd år 19lt3. På toppen av det 21 m höga dagmärket har fyrlykta anbringats  dalénljus och elektriska lampor såsom ljuskälla i fyrarna underinnevarande sekel nödvändiggjorde i vanliga fall inte någon förändring av fyrkonstruktionerna, men träkurarna utbyttes dock i allmänhet mot 8-kantiga fyrkurar av järn med lutande glas, varigenom en ur optisk syn-

punkt bättre konstruktion erhölls. Fyrlyktor för utvändigt bruk med aga- eller elek-  triskt ljus möjliggjorde emellertid en förenkling av konstruktionerna därigenom att lyktan kunde placeras på en stolpe eller en enkel ställning av trä eller järn, vilken vid behov av dagmärke kunde förses med trätavla. Detta har dessutom medfört, att mån- ga befintliga dagmärken kunnat förses med fyrbelysning på ett enkelt sätt.
Utvecklingen inom betongtekniken under de sista årtiondena har möjliggjort, att för- hållandevis billiga och därtill närmast underhållsfria konstruktioner kunnat utföras av betong, vilket har stor betydelse ur underhållssynpunkt med hänsyn till att antalet fy- rar blivit allt större och platsen för många av dem allt otillgängligare. Betongen har därför blivit det dominerande byggnadsmaterialet även inom fyrbyggnadstekniken. I början utfördes fyrtornen av oarmerad eller svagt armerad betong och efterliknade till sin yttre utformning de tidigare stentornen. Den senare införda armerade betongen har emellertid möjliggjort smäckrare konstruktioner och utformningen har kunnat rätta sig efter apparaturens behov och moderna byggnadsmetoder samt på senare