NILS GUSTAF DALEN

NOBELPRISTAGARE I FYSIK 1912.

En märkespunkt i Nobelprisens historia är för Sverige 1912 års prisutdelning. Emot Tysklands sjutton och Frankrikes tio pristagare, kan vårt land nu visserligen ej uppställa mer än fem, men bland dessa återfinnes en representant för hvardera af de fem Nobel-ämnesområdena. Sedan Arrhenius, Arnoldson, Gullstrand och Selma Lagerlöf hemfört kemiens, fredsrörelsens, den medicinska vetenskapens och litteraturens Nobelbelöning, har ingenjören NILS GUSTAF DALÉN af Vetenskapsakademien tilldelats Nobelpriset i fysik. Därmed kan också vårt land med berättigad stolthet peka på, att det inom alla de grenar af kulturarbete, där Nobelpriset är världens förnämsta offentliga utmärkelse, häfdat sin ställning- i täflan med de yppersta ur alla nationer. Endast Frankrike kan hittills uppvisa samma mångsidighet.
Enligt formuleringen af akademiens beslut erhöll Dalen Nobelpriset i fysik såsom belöning
.för sina uppfinningar af självverkande regulatorer att i kombination med gasaccumulatorer användas till belysning af fyrar och lysbojar. Denna rubrik angifver i sin ordknappa realism innebörden af en storartad uppfinnaregärning, hvilken gjorde Nobeldagen 19 I 2 till en ärans dag för svensk ingenjörskonst.
Nils Gustaf Dalen föddes vid Stenstorp i Skaraborgs län den 30 november 1869, den tredje i ordningen af fem syskon. Fadern var landtbrukaren Anders Johansson och modern Lovisa Dahlén, syster till järnvägsbyggaren, kaptenen i väg- och vattenbyggnadskåren Gustaf Dahlén. Redan som barn visade Dalén utpräglade mekaniska anlag och sysslade vid unga år med uppfinningar , konstruerade små maskiner o. d. i folkskolan erhöll han sin första undervisning, och som hans håg låg åt det praktiska hållet bestämdes, att han skulle öfvertaga faderns landtbruk, hvarför han äfven genomgick kurser vid folkhögskolan och landtmannaskolan Stenstorp samt utbildade sig i mejerihandtering och trädgårdsskötsel.
Han kom dock att efterhand känna en allt starkare kallelse för ingenjörsyrket och beslöt slutligen att på allvar ägna sig åt denna bana. Efter någon tids själfstudier och privatundervisning, vann han 1892 inträde vid Chalmers Tekniska läroanstalt, gick ett år i dess lägre afdelning, men lyckades redan följande år komma upp i den högre af delningen och utexaminerades 1896 från institutet som maskiningenjör. Sina tekniska studier fullbordade han därefter under ett års vistelse vid Eidgenössisches Polytechnikum i Zurich. Omedelbart efter återkomsten till fäderneslandet 1897 fick han tillfälle att i Göteborg ägna sig åt experiment, hvilka åsyftade konstruerandet af en varmluftsturbin och i samband därmed luftkompressorer och pumpar. På föranstaltande af framlidne direktör D. Norrman förlades dessa arbeten under tv änne perioder 1899-1901 samt 1903-1905 till A.-B. de Lavals ångturbins verkstäder vid Stockholm. En hel del detaljanordningar vid turbiner uppfunnos och patenterades af Dalen under denna tid. Experimenten omfattade äfven elektriska maskiner, speciellt unipolarmaskiner, direktkopplade med hastigtgående ångturbin er. Jämsides med denna verksamhet var Dalen medarbetare i ingenjörskfirman Dalén & Celsing 1900-1905, hvilken firma bl. a. hade till syfte att exploatera uppfinningar, och han kom därigenom i beröring med Svenska Karbid & Acetylen A.-B., för hvars acetylenapparater Dalen & Celsing hade försäljning. Åtskilliga uppfinningar från denna period vittna om Dalens rastlösa energi och mårigsidighet. Nämnas må här pasteuriseringsapparater för mejeri hanteringen samt hans mjölkningsmaskin, som sedan exploaterades af A.-B. Ymer och hvarå tillverkningsrätt öfvertogs af A.-B. Separator. Men det var acetylenbelysningstekniken som särskildt blef föremål för hans arbeten.
Svenska Karbid & Acetylen A.-B. hade år 1901 förvärfvat patenträtten för Skandinavien å de s. k. » acetylene dissous » -patenten, hvilka skyddade den franska uppfinningen af en acetylengasaccumulator med i porös fyllmassa uppsugen aceton som lösningsmedel för acetylenen. För denna uppfinnings tillämpning för mobil belysning (järnvägsvagnar, automobiler o.d.), fyrar på svårtillgängliga platser, lysbojar, järnvägssignaler m. m. , togs Dalens tekniska kapacitet och uppfinnarebegåfning i anspråk och hans insatser härvidlag gjorde sig ganska snart gällande. Såsom verkstadschef vid nämnda bolag 1901- 1903 och öfveringenjör från 1906 vid A.-B. Gasaccumulator, hvilket sistnämnda år öfvertog Sv. Karbid & Acetylen A.-B:s verksamhet, lade Dalen den tekniska grunden till den världsindustri, som utvecklat sig på basis af hans uppfinningar. Vid A.-B. Gasaccumulators rekonstruktion år 1909 blef Dalen verkställande direktör i det då bildade Svenska A.-B. Gasaccumulator, hvilken befattning han fortfarande innehar .
G. Holmberger.
 
 

AF ÖFVERINGENJÖREN UNO GRÖNVALL.

Då det tillkännagafs att K, Vetenskapsakademien vid sitt sammanträde den 12 november 1912 tilldelat Ingeniören Gustaf Dalén Nobelpriset i fysik »för hans uppfinningar. af själfverkande regulatorer att i kombination med gasaccumulatorer användas till belysning af fyrar och lysbojar» , beredde denna underrättelse säkerligen hvarje svensk tekniker stor glädje och tillfredsställelse, För Svenska Teknologföreningens medlemmar torde anledningen till glädje vara dubbel, då den man, som nu erhållit den högsta utmärkelse, som i vår tid kan komma en uppfinnare och fysiker till del, ej allenast är svensk utan äfven en högt värderad och afhållen medlem af vår förening. Den nya Nobelpristagaren i fysik är född 1869 i Stenstorp i Västergötland. Efter år 1896 aflagd afgångsexamen från Chalmers tekniska läroanstalt i Göteborg fortsatte han sina vetenskapliga studier bland annat vid Polytechnicum i Zurich, Sedan Dalén återkommit till fäderneslandet har hans lif varit fylldt af arbete, ständiga studier och forskningar, oafbrutna undersökningar och experiment på det rent fysiska eller på det fysisktmekaniska området. Det har ej varit gamla tilltrampade vägar, som Dalén älskat att vandra, han är tvärtom framförallt en de nya ideernas, de nya uppslagens man. Han har ej allenast som vetenskapsman och uppfinnare den lifliga fantasi och klara skarpblick, som utmärka det verkliga geniet, utan äfven, hvad mera sällsynt är, med dessa medfödda snillegåfvor förenade ovanlig arbetsförmåga och energi samt praktisk erfarenhet och omdömesförmåga, hvilka egenskaper föranledt honom att omedelbart omsätta de lösta vetenskapliga problemen i revolterande uppfinningar och genialiska konstruktioner, som öfver hela världen funnit användning i det praktiska lifvet.
Evad, som i främsta rummet gifvit Gustaf Dalén världsrykte, redan innan han tilldelades Nobelpriset, är hans uppfinningar och konstruktioner beträffande den automatiska fyrbelysningen, hvars reformator och nyskapare han är. Det är också såsom belöning för denna sin lifsgärning han nu tilldelats den stora utmärkelse, hvarigenom han upptagits i kretsen af samtidens stormän på andens område. Några åt efter hemkomsten till Sverige emottog Ingeniör Dalén erbjuden anställning hos »Aktiebolaget Gasaccumulator , eller som det numera, till skillnad från sina dotterbolag i främmande länder, kallas »Svenska Aktiebolaget Gasaccumulator», i hvilket bolag han 1906 blef öfveringeniör och teknisk ledare och hvars verkställande direktör han dessutom är sedan 1909.
Detta bolags exempellöst hastiga utveckling och framgångar blefvo de för allmänheten synbara resultaten af Daléns i snabb följd gjorda rön och uppfinningar. Det var den af de båda fransmännen, Georges Claude och Albert Eess år r896 gjorda uppfinningen af »acetylene dissous» , som gaf Dalén impulsen till den serie af märkliga uppfinningar och konstruktioner på det fyrtekniska området, hvilka af honom sedan utförts. Denna franska uppfinning består som bekant däri att acetylengas, ett gasformigt kolväte af sammansättningen C2H2, löses i aceton, en brännbar vätska med den kemiska sammansättningen CH3 . CO. CH3, som stelnar vid -80 C och kokar vid + 56°C. Vid en temperatur af + 15° C och under ett tryck af 10 atm. löser exempelvis aceton en med lätthet r 00 gånger sin egen volym acetylengas, hvilken i den mån som trycket minskas, åter afgifves i oförändradt skick. Vid vanligt atmosfärtryck är ren acetylengas icke explosiv. Detta förhållande ändras dock, när trycket ökas, och redan vid 2 atmosfärer kan gasen bringas till explosion. Med acetylengas, löst i aceton, förefinnes ingen synnerligen explosionsfara, förrän ett tryck af 20 atmosfårer nåtts. Vid detta tryck deltager emellertid äfven aceton en i explosionen. För att förebygga denna fara har man fyllt gasbehållarne, som utgöras af helsvetsade, större eller mindre stålflaskor, med en porös massa, bildande ett system af kapillära rör. Denna porösa massa, hvars porositet är ungefär 80 % , fylles sedermera till en del med aceton, hvarefter acetylengasen inpumpas.
Under förutsättning att den porösa massan väl fyller flaskan och alltjämt bibehåller sin kapillaritet, har man på detta sätt lyckats att utesluta hvarje explosionsfara. Den af de ursprungliga uppfinnarna använda massan, som var framställd af träkol och cement, liksom äfven de olika sorters massa, som det för uppfinningens exploaterande bildade franska bolaget sedermera användt, hafva alla haft det gemensamma felet att genom stötar och skakningar , hvilka ju lätt inträffa under transporter, massan deformerats, hvarigenom fara för explosion uppstått. Sedan Aktiebolaget Gasaccumulator förvärfvat sig rätt till denna uppfinnings utöfvande i Sverige m. fl. länder och man kommit underfund med den fara, som förelåg, koncentrerade Dalén sina ansträngningar på att undvika dessa olägenheter. Efter en mångfald undersökningar, rön och försök lyckades han sammansätta en porös massa, mot hvilken ingen anmärkning kan göras. Uti denna ingår asbest som en mycket viktig beståndsdel. Härigenom var detta problem slutligen på ett tillfredsställande sätt löst. Den kände vetenskapsmannen, professorn D:r Vogel i Berlin, som därstädes är de offentliga myndigheternas edsvurne sakkunnige beträffande acetylengasbelysning samt ägnat hithörande förhållanden ett mycket ingående studium, säger , beträffande den af Dalén uppfunna porösa massan, eller som den numera kallas Aga-massan, att, tack vare denna, framställandet och användningen af löst och komprimerad acetylengas blifvit fullkomligt ofarliga.
Härmed var det första målet hunnet. Man kunde alltså nu erhålla den ljuskraftigaste af alla hittills använda lysgaser, löst och komprimerad till högt tryck, uti lätt transportabla stålflaskor eller, som de vanligen kallas, gasaccumulatorer, städse färdig att tagas i bruk och beträffande sin användbarhet okänslig för de olika klimatens temperaturväxlingar .

Den enda förfogande för transportabla gas, man förut haft till sitt belysning vid fyrar, var fettgasen, i vissa fall till någon mindre del uppblandad med acetylengas. Fettgasen komprimeras i regeln till 7 atmosfärers tryck i den till dess förvaring afsedda gasbehållaren, som alltså innehåller till belysning uttagbar lysgas till 7 gånger sin egen volym. Genom komprimeringen förlorar fettgasen dock en stor del af sin lyskraft. Den på ofvannämnda sätt komprimerade fettgasens lysvärde kan i medeltal anses vara 0,2 Hefnerljustimmar per liter gas. Hvarje liter af en fettgasbehållares rymd motsvaras alltså af en ljuskapacitet af 7 X 0,2 = 1,4 Hefnerljustimmar.
En gasaccumulator, som fylles med löst och komprimerad acetylengas till ett tryck af 10 atmosfarer, innehåller 100 gånger sin egen volym till belysning uttagbar acetylengas. Denna gas har icke genom lösningen och komprimerandet förlorat något i lyskraft. Acetylengasens lysvärde är som bekant c:a I ,6 Hefnerljustimmar per liter . Ofvannämnda gasaccumulator äger alltså för hvarje liter af sin rymd en ljuskapacitet af 100 X I ,6 = 160 Hefnerljustimmar. D. v. s. en till 10 atmosfärers tryck fylld gasaccumulators ljuskapacitet är mer än 114 gånger större än en fettgasbehållares af samma volym.
I själfva verket användes numera för gasaccumulatorer i regeln ett laddningstryck af 15 atmosfärer, hvarigenom ernås, att en liten lätt transportabel accumulator af 50 liters rymd och 105 kg:s bruttovikt, typ A- 50 ( se härnedan), hvilken är den vid landfyrar och fyrskepp vanligast använda typen, innehåller lika mycket ljus som en stor fettgasbehållare af 7 600 liters rymd. .

För vårt land, med dess långa kuster, dess vidsträckta skärgårdar, dess talrika farleder och inlopp, har det, med hänsyn till landets begränsade ekonomiska möjligheter, städse varit nödvändigt att söka erhålla en så god fyrbelysning som möjligt för billigaste kostnad. Då vid en fyranläggning den ojämförligt största kostnaden förorsakas därigenom att för fyrens tillsyn och vård erfordras å platsen boende personal, för hvars behof bostäder, uthus, båthamnar, bryggor och båtar m. m. måste uppföras eller anskaffas, hafva det svenska fyrväsendets målsmän sedan lång tid tillbaka sträfvat efter att speciellt för mindre fyrar, hvilka utgöra det stora flertalet, kunna erhålla ett pålitligt automatiskt belysningsystem, d. v. s. ett fyrsystem, där belysningen vore så inrättad, att fyren under längre tid kunde lämnas utan tillsyn. nå hela antalet fyrar i vårt land för närvarande uppgår till nära ett tusental, och då ännu åtskilliga hundratal nya fyrar erfordras, innan fyrbelysningen kan anses vara tillfredsställande, inses lätt hvilken oerhörd ekonomisk vinst, som uppstår för den händelse omkostnaderna för tillsyn och vård skulle kunna för det stora flertalet fyrar inskränkas till en obetydlighet. Med hänsyn till de ofvan påpekade lokala förhållandena, hvilka utmärka vårt land mera än något annat, är det därför ej underligt att Sverige kommit att gå i spetsen beträffande automatisk fyrbelysning. Redan i början af 1880-talet hade man lyckats att utexperimentera en anordning, hvarigenom man erhöll en i viss mån automatisk belysning. Lysämnet var till en början gasolja, hvilken sedermera, efter verkställda förändringar i lampans konstruktion, utbyttes mot fotogen. De med dessa lampor försedda fyrarna kunde utan tillsyn brinna i 8 dygn, och redan härigenom var mycket vunnet. Fyrar, försedda med dessa lampor, kommo också ganska snart till vid sträckt användning ej allenast i Sverige utan äfven i främmande länder. Dessa fyrar voro dock alltjämt behäftade med vissa olägenheter, dels måste de tillses minst en gång i veckan, dels kunde genom lampglasens sönderspringande eller på annat sätt eldsolyckor inträffa, som ödelade hela fyren, dels var den ljusstyrka man kunde erhålla skäligen liten. Denna ljusstyrka uppgick, då till lågans förstärkande användes en slipad linstrumma af Fresnels konstruktion med 300 millimeters diameter, endast till c:a 40 Hefnerljus. För att minska den första af ofvannämnda olägenheter konstruerades visserligen i Frankrike en fyrlampa, som utan tillsyn kunde brinna under c:a 3° dygn, men denna lampa, som försöktes äfven i vårt land, kom, på grund af relativ dyrhet och åtskilliga bristfälligheter, hvarken i sitt hemland eller annorstädes till någon vidsträckt användning. Genom fettgasens apterande för fyrbelysningsändamål och med hjälp af de apparater, som af Julius Pintsch i Berlin konstruerades och tillverkades, hade man under tiden erhållit ett automatiskt fyrbelysningsystem, som i många hänseenden var systemet med automatiska fotogenlampor öfverlägset. Dessa apparater voro emellertid relativt dyra. På grund af gasbehållarnes ringa ljus. kapacitet blefvo de stora och ohandterliga, hvarjämte af praktiska skäl en fyranordning ej kunde förses med så stort gasmagasin, att ej omladddning alltför ofta måste verkställas. För den händelse detta system infördes vid ett större antal fyrar, erfordrades dessutom särskilda transportångare, inredda med stora, fasta gasbehållare, från hvilka gasen genom långa slangar och rörledningar distribuerades vid de olika fyrplatserna. Med ett ord, detta system var , utan att erbjuda tillräckligt stora fördelar, alltför kostbart och kom därför i vårt land till användning endast vid några få platser, där förhållandena voro särskildt gynnsamma. Försök gjordes att åstadkomma fyrbelysning medelst gas från automatiskt arbetande acetylengasverk, men svårigheten att skydda det erforderliga vattnet för vinterkylan, systemets ringa grad af pålitlighet och många andra olägenheter gjorde att detta slags automatiska fyrar endast i Norra Amerika kommo till någon nämnvärd användning. Sedan emellertid uppfinningen af » acetylenedissous» blifvit fullkomnad och gasen ofarlig att handhafva, insåg öfverstyrelsen för det svenska fyrväsendet, Kungl. Lots. styrelsen, genast värdet af denna uppfinnings användning för automatisk fyrbelysning. Man skyndade sig därför att göra ett försök, och redan år 1904 var en sådan belysning installerad vid Gåsfetens fyr, belägen å ett litet öde skär, utanför inloppet till Ronneby. Denna fyr blef alltså den första, där det numera öfver hela världen s. k. ,Aga-systemet» kom till användning. Ungefär samtidigt konstruerades och utlades, vid Trädgårdsgrundet söder om Kalmar, den första Aga-Iysbojen.
Båda fyrinrättningarne fungerade till belåtenhet, men ännu fattades mycket, innan det nya systemet var fullkomnadt. I ett afseende voro nämligen dessa nya fyrar de gamla automatiska fotogenfyrarne underlägsna. Genom en lika enkel som sinnrik apparat, äfven den af svensk uppfinning och bestående af lätta skärmar, som genom värmen från lampan bringades att rotera kring lågan, hade man vid de gamla automatiska fotogenfyrarne möjlighet att gifva hvarje fyr sin bestämda ljuskaraktär, skiftande hvitt och färgadt sken eller växlande perioder af ljus och mörker. Härigenom kunde en sådan fyr lätt särskiljas såväl från andra närliggande fyrar som äfven från andra för den sjöfarande eventuellt synliga ljus.

Försök gjordes att anbringa dylika »rotatorer» äfven å de nya Aga-fyrarna, men detta misslyckades, emedan värmen från gaslågan var för liten. Visserligen hade Fintsch, för användning vid fyrar försedda med fettgasbelysning, konstruerat en s. k. klippapparat, medelst hvilken perioder af ljus och mörker kunde åstadkommas, men med denna apparat kunde någon nämnvärd variation beträffande ljuskaraktären icke ernås, hvadan en med sådan apparat försedd fyr väl kunde särskiljas från andra ljus men ej från andra fyrar. Denna klippapparat visade sig i öfrigt ej lämplig att använda för acetylengas.
Genom sin uppfinning af de båda lika enkla som genialiska apparater, som numera äro världsbekanta under namnen Aga-klippapparaten och Aga-solventilen, var det som Dalén slutligen löste problemet i sin helhet.
Under gamla tider hade alla fyrar en oafbrutet lysande låga, de visade, som den fyrtekniska termen lyder, »fast» sken. I den mån som fyrames antal växte, blef det emellertid nödvändigt att kunna särskilja den ena fyren från den andra. Att, såsom till en början gjordes, uppföra 2 eller flera fyrar bredvid hvarandra blef alltför dyrbart och snart dessutom otillräckligt. Det är för en svensk fyrtekniker glädjande att kunna konstatera, att svenske män vid upprepade tillfällen gått i spetsen, då det gällt att utfinna metoder för erhållande af karaktäristiska fyrsken.
De första famlande försöken att erhålla ett intermittent fyrsken genom att fästa fyrpannan med sin öppna eld i ändan af en vippstång liknande dem, som länge användes för upptagande af vatten ur brunnar, och sedan med handkraft sätta »vippen» i rörelse och därigenom höja och sänka fyrelden, eller genom att anbringa en fyrlåga .af en eller annan art uti en fyrkantig lykta, med 2 motstående sidor öppna för ljusets utsläppande och de båda andra sidorna, bestående af ogenomskinliga skärmar, hvilken lykta likaledes medelst handkraft vreds rundt eller fram och tillbaka, må här endast i förbigående omnämnas.
När man kom på tanken att för fyrändamål använda rofoljelampor och att förstärka dessas sken medelst polerade metallspeglar, hvilka till en början gjordes sfäriska, tog man med ens ett jättesteg framåt. Den första apparaten enligt denna ide uppsattes år 1687 å Örskär, hvilken svenska fyr alltså blef den första i världen, hvars ljus förstärktes genom nå.'(on sorts fyrapparat. Uppfinnarens, fyrteknikens urfaders namn är dock tyvärr icke bevaradt åt eftervärlden. Ehuru uppfinningen kom till användning äfven utomlands, fick den dock icke någon större utbredning, detta närmast föranledt däraf att den ryktbare svensken Christoffer Polhem konstruerade de s. k. täckta stenkolsfyrarne, hvilkas ljusstyrka var de äldsta spegelfyramas vida öfverlägsen.
Så kom Kommissarien Jonas Nordqvist på den lika enkla som omstörtande iden att anbringa paraboliska fyrspeglar på en ställning, som kringdrefs af ett urverk, och härmed var grunden lagd till hela den moderna fyrtekniken. Man åstadkom på detta sätt perioder af alternerande ljus och mörker, hvilka kunde på flera sätt kombineras till karaktäristiska fyrsken.
Den I augusti I 781 tändes den första fyren enligt denna princip i tornet på Carlstens fästning vid Marstrand. Denna datum är i fyrväsendets utvecklingshistoria den viktigaste intill dess den första kompletta »Aga-fyren» af Gustaf Daléns konstruktion tändes.
Främmande länder skyndade sig att upptaga Nordqvists ide. Sålunda uppsattes liknande fyrapparater år 1784 i Dieppe, 179° å Cordouan samt å engelska kusten 178 5 vid Liverpool och Newcastle on Tyne, samt I 787 ä Kinnaird Head. Sedan fransmannen Augustin Fresnel konstruerat den efter honom benämnda linsfyrapparaten till lågans förstärkande, hvilken apparat som bekant består af smala, slipade linslameller af glas, låg det nära till hands att äfven på dessa fyrapparater tillämpa Nordqvists ide. Genom att gifva linsapparaten en sådan konstruktion, att ljuset bröts samman i ett eller flera ljusknippen, hvilka på grund af apparatens rotation successive passerade en viss punkt af horisonten, nådde man det resultat att iakttagaren uppfattade fyrljuset såsom en kombination af ljusa och mörka perioder. Inom vissa gränser kunde man alltså på detta sätt erhålla olika fyrskenskaraktärer .
För att med användning af redan befintliga, dyrbara linsapparater för fast sken kunna åstadkomma karaktäristiska ljussignaler, konstruerade Amiralen, friherre Carl Gustaf von Otter de efter honom uppkallade klippapparaterna, hvilka bestå af ett system vridbara persienner, som medelst ett urverk på bestämda tider öppna och sluta sig och alltså utsläppa eller bortskymma fyrljuset.
Ett liknande resultat vanns vid de mindre fyrarne genom den ofvan omförmälda rotatorn, som är konstruerad af den i svenska fyrväsendets tjänst anställde Ingeniören Ludvig Fredrik Lindberg. Lägger jag härtill den af Ingeniör P. W. Lyth konstruerade intermittensapparaten, hvars af ett urverk drifna hylsa periodiskt höjes och sänkes, härigenom åstadkommande fyrlågans undanskymmande på vissa bestämda tider, så har jag omnämnt samtliga de apparater, som i vårt land kommit till användning för erhållande af ett karaktäristiskt fyrsken vid den tidpunkt, då Gustaf Dalén tog itu med det svårlösta problemet. Detta problem var desto mera svårlöst, som den enda kraft han hade till sitt förfogande erhölls genom expanderandet af den synnerligen obetydliga gasmängd, som förbrukades i fyrlågans brännare.
Med användande af den ofvannämnda Pintsch 'ska klippapparaten hade man icke, trots alla ansträngningar, lyckats komma längre än att I liter gas kunde fördelas till c:a so skilda Ijusblänkar. Detta innebär att med en brännare, som konsumerar 2 S liter gas per timme vid kontinuerlig förbränning, den kortaste möjliga varaktigheten af en ljusblänk blifver c:a 3 sekunder. I själfva verket torde med fettgas aldrig i praktiken användts kortare blänkar än S sekunder, och är den vanligaste typen S sekunder ljus + S sekunder mörker. Med hänsyn till fettgasens ringa lyskraft torde ej heller afsevärdt kortare blänkar vara lämpliga. Helt annorlunda ställde sig problemet vid användande af den synnerligen ljuskraftiga acetylengasen. För de stora roterande linsfyrarne hade systemet med korta justblänkar (blixtar, »feuxéclairs»  ) redan allmänt kommit i bruk. Genom att i hög grad koncentrera ljuset i ett eller flera strålknippen vann man ju vid dessa fyrar oerhördt i ljusstyrka på bekostnad dock af blänkarnes varaktighet. Den framstående franske fysikern och fyrteknikern Bourdelles hade förfäktat den åsikten, att redan en varaktighet

af 0,1 sekund vore tillräcklig för att en ljusblixt skulle kunna med säkerhet iakttagas. Ehuru senare fyrteknik icke helt ville ansluta sig till denna åsikt, hade man dock enat sig om att en blänk af 0,2 a 0,3 sekunders varaktighet vore tillräckligt lång.
På dessa modärna principer för fyrbelysning sökte Dalén bygga konstruktionen af sin klippapparat, och det dröjde ej länge innan målet var hunnet. Redan på hästen år 19° S var modellapparaten färdig till afprofning i ett så väl genomtänkt och fullbordadt skick, att sedan dess endast några oväsentliga detaljändringar behöfts vidtagas. Sedan fyringeniörkontoret under längre tid afprofvat densamma och funnit den fungera till synnerlig belåtenhet, var saken klar. Daléns Aga-klippapparat hade på ett lika uppseendeväckande som glädjande sätt med ens läst problemet om automatisk fyrbelysning.

Den nya apparaten apterades till gasbelysningen vid den ofvannämnda fyren å Gåsfeten, som i sitt förändrade skick trädde i verksamhet den I april 19°6, en datum, som outplånligt bör inristas på fyrteknikens historias blad.
Nästan samtidigt anbringades en klippapparat å gaslysboj en vid Yttre Stengrund i Kalmarsund.
Uppfinningen var nu så tillvida färdig att börja sin vandring kring jorden.

De resultat, som kunna ernås med Aga-klipparaten äro helt enkelt förvånansvärda. Då man med äldre dylika apparater endast med svårighet lyckats fördela I liter gas till 5° ljusblänkar af c:a 3 sekunders varaktighet, kan man med Daléns klippapparat fördela samma kvantum gas till många tusen fullt utvecklade ljusblixtar, hvilka dock vara under endast en ringa bråkdel af en sekund. Att lågan oaktadt ljusblixtens korthet dock hinner med att utveckla sig till normal storlek, har fyringeniörkontoret genom upprepade fotograferingar. delvis af kinematografisk art, lyckats att till fullo konstatera. Apparatens konstruktion medgifver dessutom att perioderna af alternerande ljus och mörker kunna ordnas i alla tänkbara kombinationer, hvarvid ljusblänkarne och de mellan dem liggande mörkperioderna kunna inom vida gränser gifvas hvarje önskad längd, som kan tänkas komma till användning för det afsedda
ändamålet.
Man må dock ej förestäIla sig att klippapparaten innesluter någon oerhördt komplicerad mekanism, som lätt skulle kunna råka i olag. Dess konstruktion är lika enkel som genialisk. Man måste i sanning häpna, då man betänker att de 2,5 liter acetylengas af atmosfärens tryck, Som per timme passera genom klippapparaten, vid f yr ar af den vanligaste typen äro tillräckliga för att I 200 gånger öppna och lika många gånger stänga ventilen för gasens genomsläppande.
Den i accumulatorn vid laddningen till ett tryck af 15 atm. inpressade acetylengasen passerar först en tryckregulator, hvarest gastrycket nedsättes till det för brännaren lämpliga. Härifrån ledes gasen till själfva klippapparaten, Som består af ett slutet rum med efter de olika förhållandena afpassad rymd. Detta slutna rum begränsas å en sida af en fjädrande membran, Som i den mån Som gasen strömmar in eller ut ur rummet erhåller en viss om ock obetydlig rörelse. Denna rörelse fortplantas genom en sinnrik häfstångsutväxling till den ventil, Som reglerar gasens insläppande i det slutna rummet eller dess utsläppande i ledningen till brännaren.
Genom magnetisering af vissa delar i mekanismen har man lyckats ernå ventilernas ögonblickliga öppnande och slutande. För hvarje gång en ljusblixt skall visas, tändes och släckes alltså fyrlågan, hvadan brännaren är försedd men en liten s. k. evighetslåga, Som ständigt brinner med gas, Som naturligtvis måste ledas förbi klippapparatens slutna rum. Den gasmängd, som erfordras för denna evighetslåga, är mycket obetydlig och varierar mellan 6 och lo liter per dygn. För järnförbises skull kan här nämnas, att den vid andra apparater för tändlågan erforderliga gasmängden i regeln uppgår till öfver 80 liter per dygn.
De fyrskenstyper, Som med användning af Aga-klippapparaten äro de vanligaste, äro :

1-klipp: 0,3 sek. ljus + 2.7 sek. mörker, d. v. s. en ljusblixt af 0,3 sek. varaktighet hvar 3:de sek. 

2-klipp: 0,3 sek. + 0,7 sek. mörker. + 0,3 sek. ljus + 4,5 sek. mörker, d. v. s. 2 tätt på hvarandra följande ljusblixtar af 0,3 sek. varaktighet hvar 6:te sek.

3-klipp: 0,3 sek. ljus + plus 0,9 sek. mörker + 0,3 sek.ljus + 0,9 sek. mörker + 0,3 sek. ljus + 6,3 sek. mörker, d. v. s. 3 tätt på hvarandra följande ljusblixtar af 0,3 sek. varaktighet hvar 9:de sek. 

Vid en närmare granskning af ofvanstående typer märker man det för alla tre gemensamma förhållandet, att lågan lyser blott under 1/10 af tiden för hela perioden. Hvilken oerhörd gasbesparing, som härigenom ernås, torde lätteligen inses.
Fall inträffa emellertid, då 2 fyrar måste vara synliga samtidigt, exempelvis liniefyrar, hvilka hållna öfverens skola utvisa en viss riktning. Äfven vid dessa är Aga-belysningen med fördel användbar. Fyrljusen måste dock i sådana fall erhålla andra karaktärer än de annars vanliga. Man låter därför den ena fyren visa 2 sek. långa blänkar åtföljda af 2 sek. mörker och den andra I blänk af 0,3 sek. varaktighet hvarje sek. Under den ena fyrens långa ljusperiod visar den andra alltså 2 korta blänkar. Af nedanstående schematiska framställning framgår sådana fyrars inbördes förhållande tydligare.

Dalén var emellertid ej nöjd med den kolossala gasbesparing, han redan lyckats ernå. Aga-fyrarne brunno ännu liksom de gamla automatiska fotogentyrarne både natt och dag. Då fyrljusen under dagen voro utan intresse för navigeringen, var ju här en

ytterligare besparing att göra.
Med kännedom om selens egenskap att ändra sitt elektriska ledningsmotstånd vid varierande belysning hade man förut sökt att använda detta ämne till en apparat, som kunde öppna och stänga en ventil för gastilloppet. De på denna princip grundade »solventilerna» voro dock behäftade med många fel och fingo ingen praktisk användning.
Dalén slog emellertid in på en helt ny väg, och den af honom konstruerade s. k. Agasolventilen, som numera i regeln anbringas å alla Aga-fyrar, släcker fyren på morgonen vid dagens inbrott och tänder den på kvällen vid skymningen, alltid med samma precision, vare sig nätterna äro långa eller korta. Denna apparat har kanske i än högre grad än klippapparaten verkat förbluffande på den stora allmänheten. Uppfinningen grundar sig på den omständigheten att absorberade ljusstrålar hafva på kroppar samma inverkan som värmestrålar. Kropparna utvidga sig till följd af ljusabsorbtionen. Solventilens af ljusstråIarne påverkade delar utgöras af 4 homogena stafvar af samma metall. En af dessa stafvar är försedd med ljusabsorberande yta, d. v .s. den är svart, de öfrigas ytor äro ljusreflekterande, d. v. s. blanka. När nu apparaten vid dagens inbrott utsättes för ljusstrålar, utvidgas den svarta stafven mer än de blanka, vid diffust ljus c:a 0,0016 mm., hvilken obetydliga skillnad i

längdutvidgning Dalén förstått att utnyttja för att påverka en ventil, som afstänger klippapparatens gastillopp. Härigenom släckes fyren, och endast evighetslågan fortsätter att brinna. Då dagsljuset på kvällen försvinner, krymper den svarta stafven till samma längd som de öfriga, ventilen öppnas, och fyren börjar ånyo att fungera.
Den första Aga-solventilen blef färdig våren 1907 och profvades af den svenska fyrmyndigheten ytterst noggrant under åren 19°7 och 1908. Då den befanns vara pålitlig och fungerade på ett tillfredsställande sätt, beslöt man att anbringa densamma vid alla de Aga-fyrar, som höllos lysande under någon längre del af den ljusa årstiden. Gaskonsumtionen skulle ju teoretiskt sedt minskas med 50% genom användande af solventil vid de fyrar, som hållas lysande under hela året, men då densamma lätt kan inställas för olika grad af ljuskänslighet, har man af vissa praktiska själ nöjt sig med att inställa den så att besparingen blifver 35 a 40 % . Under synnerligen mörka och mulna dagar kan det därför inträffa att fyren tändes. För månstrålar är apparaten okänslig, hvadan icke ens det klaraste månsken kan åstadkomma fyrens släckande.
Genom att kombinera Daléns båda sinnrika uppfinningar, Aga-klippapparaten och Aga-solventilen, ernår man en besparing af sammanlagdt ej mindre än 93 % af den gaskvantitet, som skulle åtgå, om lågan brunne kontinuerligt. Detta innebär att samma gasmagasin, som förut behöfde ombytas ungefär hvar 3 :dje vecka, nu räcker för ett helt år. I sanning siffror som tala !
Det är ett hjälpmedel af oerhörd räckvidd, som fyrtekniken genom Aga-systemet fått till! sitt förfogande. Då människolif och dyrbar egendom kunna äfventyras om en fyrinrättning ej fungerar på föreskrifvet sätt, är gifvetvis pålitlighet härutinnan ett oeftergifligt villkor för hvarje anordning, som skal! tjäna till de sjöfarandes ledning. Visserligen kan den absoluta fullkomligheten icke ernås genom något människaverk, men Aga-systemets apparater synas mig i detta afseende komma idealet nära. Gifvetvis hade det nya systemet dock att till en början genomgå vissa barnsjukdomar, så t. ex. visade det sig snart nödvändigt att vidtaga en del åtgärder för att evighetslågan ej skulle släckas genom blåst eller af flugor och andra flygfän. Sedan nära 7 år tillbaka har dock erfarenheten inom det svenska fyrväsendet visat, att en Aga-apparat

numera kan lämnas att utan tillsyn sköta sig själf under ett helt år, d. v. s. så länge gasmagasinet räcker .
Man må ej tro att det endast är fyrar med helt ringa ljusstyrka, som med Aga-systemet erhålles. Tvärtom hafva de automatiska fotogenfyrarne, som med användning af 300 mm:s linstrumma hade en ljusstyrka af c:a 40 och med 500 mm:s lins c:a 7° Hefnerljus, sedan de blifvit försedda med Aga-belysning fått sin ljusstyrka ökad till c:a 300 och c:a 600 Hefnerljus respektive. Härigenom har deras optiska lysvidd blifvit ökad från 6 till 10,6 och från 7,1 till 12,5 latitudsminuter. I många fall äro nog de lokala förhållandena sådana, att någon stor lysvidd för dessa mindre fyrar ej erfordras, men vid inträffande disig väderlek med dålig sikt är den större ljusstyrkan af stor betydelse. Större och vida ljuskraftigare fyrar kunna dock med Aga-systemet erhållas.
Den största Aga-fyren hittills är fyren å Lägerholmen, ett litet öde skär ytterst i Hanöbukten, hvarest år 1908 uppfördes ett 17 meter högt fyrtorn af betong och järn, i hvars lanternin uppställdes en Aga-fyrapparat bestående af en linstrumma af 2:dra ordningens storlek, d. v. s. med en diameter af I 400 mm, en 9-dubbel multipelbrännare med en ljusstyrka af något öfver 300 Hefnerljus, som med linsens tillhjälp åstadkommer en total ljusstyrka af c:a 4 000 Hefnerljus, tillräcklig för en optisk lysvidd af 18,4 latitudsminuter. Genom ap terande af Aga-klippapparaten och Aga-solventilen har man kunnat nedbringa gasmagasinets storlek till 15 st. gasaccumulatorer af typen A-5° hvilka tillsammans rymma öfver 75000 liter acetylengas. Då lampan förbrukar 16,3 liter gas per lystimme, är gasmagasinet sålunda mer än tillräckligt för ett helt år. Fyren, som på grund af sin ljusstyrka och lysvidd gör tjänst som en verklig hafsfyr, får årligen sitt gasförråd förnyadt, men är i öfrigt lämnad att sköta sig själf. Under de nu gångna 4 åren har den städse fungerat på ett fullt tillfredsställande sätt.
Genom sina kraftiga, ofta återkommande ljusblänkar äro Aga-fyrarne så karaktäristiska, att ingen sjöfarande tvekar om att det är ett fyrljus han ser.

Det torde alltså lätt inses att det är storartade möjligheter, som Aga-systemet erbjuder. Så till exempel har

detta systerns användande möjliggjort belysandet af fullkomligt öde delar af Alaskakusten och andra platser långt aflägsna från all civilisation och från bebodda .

Sedt från alla synpunkter äro de fördelar Agabelysningen erbjuder vid användning å landfyrar oerhörda, men än mera revolterande har dock uppfinningen verkat genom sin användbarhet för lysbojar.
Någon möjlighet att utan mycket stora omkostnader på ett säkert och tillfredsställande sätt belysa i öppna hafvet och långt från land liggande grund förefanns knappast innan Daléns uppfinningar voro gjorda. De Fintsch 'ska lysbojarne voro ohandterliga och måste allt för ofta laddas om. De flesta sådana grund torde därför förut ej hafva kunnat belysas på annat sätt än medelst utläggande af stora och dyrbara fyrskepp. Hvilka omkostnader detta skulle hafva medfört framgår tydligt däraf, att anskaffningskostnaden för ett fyrskepp är c:a 200 000 kronor och den åriga driftkostnaden, häri inberäknadt besättningens aflöning, c:a 25 000 kronor. Af ekonomiska skäl förblefvo därför många 'för sjöfarten farliga grund obelysta.
Redan före Aga-klippapparatens tillkomst hade för det svenska fyrväsendets räkning anskaffats några få bojar för »acetylenedissous». Det visade sig snart att klippapparaten var lika användbar och pålitlig applicerad å en lysboj, som anbringad i en landfyr. Som ett bevis på huru litet ömtålig den är, kan nämnas att en svensk lysboj vid ett tillfälle blifvit, af ett fartyg, som kommit bojen för nära, utsläpad på så djupt vatten, att bojens lykta befann sig tämligen nära vattenytan. Vågorna fyllde ]yktan med vatten och, som händelsen inträffade under vintertid, var lyktan snart en enda isklump. Sedan bojen återförts till sin plats, isen borttagits, apparaten af torkats och evighetslågan tändts, återtog emellertid klippapparaten sin funktion som om ingenting händt.
Vid alla Aga-lysbojar stationerade långt från kusten i öppna hafvet använder man så stor accumulator, att tillsyn och omladdning endast behöfver ske en gång om året. I Bottenhafvet, hvarest under de ljusa sommarnätterna fyrbelysning är obehöflig, äro lysbojarne ej utlagda längre tid än högst 4 1/2 månad årligen. För dessa bojar är en accumulator af typen A-100, innehållande l0 000 liter acetylengas, tillräcklig. I södra delen af Östersjön och i Kattegat, hvarest bojen behöfver hållas lysande året rundt, användas accumulatorer af typen A-300, rymmande 30 000 liter gas. Vid alla dessa lysbojar innehåller accumulatorn, utöfver den för årsbehofvet erforderliga gasmängden, ett öfverskott af gas, som tillåter att man utan risk för bojens slocknande kan invänta för dess intagning lämplig väderlek.

Bland de många sådana utsjöbojar, som numera finnas i vårt land, må endast de vid Lilla och Stora Middelgrund midt i Kattegat och långt ur sikte af land belägna här nämnas såsom exempel på lysbojar, hvilka sedan de utlagts äro under ett helt år lämnade åt sitt öde. Då bojarne i allt fall hvarje år måste intagas för att skrapas, målas och i öfrigt ötverses, finnes ingen anledning att förse dem med gasmagasin för ännu längre tid, ehuru detta icke skulle möta några svårigheter.

En stor fördel med Aga-lysbojarne är, att deras form medgifver, att de samtidigt kunna anordnas som ljudbojar enligt Courtenays system. Genom vågornas rörelse komprimeras härvid luft, som bringar en hvissla att ljuda. Bojarne kunna alltså äfven under tjocka vägleda fartygen. För att än ytterligare öka dessa kombinerade ljus. och ljudbojars användbarhet i sjöfartens tjänst, har Dalén utfört en bojkonstruktion, som dessutom har ett automatisktarbetande ringverk för undervattensignalering. 

Aga-systemet har alltså på senaste tiden blifvit kändt öfver hela världen. Försiktigheten bjuder dock främmande länders fyrteknici att, ej litande på andras omdöme, själfva pröfva och undersöka systemets fördelar, innan det i någon större utsträckning införes. En stor del af de verkställda leveranserna äro därför att betrakta som profbeställningar, som dock med visshet torde komma att föra med sig en mycket hastig utveckling af denna nya svenska industri.
Aga-belysningen har dessutom redan fått en sig alltjämt ökande användning på andra områden än fyrbelysningens, t. ex. vid järnvägarnes fasta signalanordningar . En annan det 20:de århundradet värdig användning tyckes Aga-ljuset vara på god väg att få, nämligen vid fyrar afsedda att leda och orientera de luftskepp, som under mörker segla fram högt öfver jordytan. Det har föreslagits att förse hela Tyskland med ett rutnät af dylika fyrar, hvar och en tilldelad ett visst nummer, hvilket den skulle genom ljusblinkar meddela aviatören. 

Då som villkor uppställdes, att fyrarna skulle kunna signalera ända till tresiffriga tal, voro alla andra än Aga-systemet själffallet uteslutna. Med Aga-klippapparaten förefinnas inga svårigheter för en dylik signalering. Aktiebolaget Gasaccumulator har också redan, som prof och till försöks anställande, levererat 3 sådana luftskeppsfyrar till Tyskland.
Det med Aga-ljuset närbesläktade s. k. »Dalén-ljuset» finner som bekant alltmera användning för belysning af järnvägsvagnar och dylikt.
De af aktiebolaget Gasaccumulator tillverkade apparaterna för autogen svetsning och skärning, hvarigenom en oerhörd besparing af tid och arbete ernås, torde vara väl kända för hvarje verkstadstekniker .
Det är, som synes, många strängar Gustaf Dalén har på sin båge, och med säkerhet kommer den redan nu betydande verksamhet, som hans uppfinningar skapat, att på kanske kortare tid än vi nu kunna ana, växa till en verklig storindustri.
Aktiebolaget Gasaccumulator står nu, sedan det sist. lidne sommar inflyttat i sina nya, modärnt inrättade verkstäder vid Skärsättra å Lidingön, väl rustadt att, med hjälp af sina dotterbolag i främmande länder, möta d~ säkerligen mycket stora kraf, som under den närmaste framtiden komma att ställas på detsamma.
Den stora betydelse Gustaf Daléns uppfinningar på olika områden hafva för svensk industri och för vårt lands ekonomi torde i en framtid komma att än mera ökas. Andra svenske män hafva dock funnits, som på liknande sätt bidragit till sitt fäderneslands utveckling, män som gjort Sverige på olika områden kändt och äradt bland främlingar, utan att någon belöning därför kommit dessa män till del.
Då Dalén nu erhållit den högsta utmärkelse, som kunnat tilldelas honom, hafva nog högre synpunkter funnits, och andra skäl lagts i vågskålen till hans förmån. Genom det Dalénska systemet har det blifvit möjligt att belysa öde eller ogästvänliga kuster, att varna seglaren för farliga blindskär , som annars icke kunnat utmärkas. Från norra ishafvet till det södra komma dessa fyrar att äfven från de otillgängligaste platser utsända sina ledande eller varnande ljusstrålar och sålunda bidraga till att föra skeppen i säker hamn. 

Många människolif skola räddas och mycken dyrbar egendom undgå förstörelse, sedan Daléns snillrika ideer på detta sätt blifvit tillämpade och använda. Han har härigenom blifvit en hela mänsklighetens välgörare, och det är därför de vackra tankar, som finnas uttryckta i Alfred Nobels testamente, tydligt utpekat Gustaf Dalén såsom framför andra värdig. 
Stockholm i november 1912.