Sveriges kuster äro i hög grad varierande ur topografisk synpunkt. På större delen finns det mängder av öar, vilka på många kustavsnitt utbreda sig till stora skärgårdar medan kusten på andra håll ligger öppen för sjön. För angöring av hamnar vid kusten eller farleder till hamnar innanför skärgårdarna har ett stort antal angöringsfyrar uppförts på kusten eller på öar och skär i havsbandet. På många platser, där detta ej kunnat ske, har i stället boj- eller fyrskeppsstationer anordnats. Fasta fyrar äro emellertid i hög grad överlägsna andra säkerhetsanord- ningar, särskilt i nordiska farvatten, där isförhållandena äro så svåra, att bojar och fyrskepp måste intagas under en årstid, då de på grund av mörker och dåliga väderleksför- hållanden allra bäst behövas. Detta medför ofta stora risker samt ekonomiskt avbräck för sjöfarten genom högre assuranser och drifts- kostnader .Vid planerandet av säkerhetsanordningar ställes den ansvariga myndigheten därför ofta inför frågan, om flytande eller fast sådan skall anordnas. I skärgårdarna har problemet därvid i allmänhet icke varit svårt att lösa, enär byggandet

kunnat ske i relativt skyddat vatten och tillsyn av fyrapparaturen ej vållat några större bekymmer, särskilt sedan aga- och dalénapparatur kommit i bruk. I havsbandet och ute på grundflaken i öppna sjön är det emellertid helt annorlunda. Byggnadsförhållandena

Fig 1

Fig 2

Fig 3

hvirfvelslag på gongong». Detta framsynta och djärva beslut att anordna den första stora »bottenfasta fyren» i svenska farvatten har säkerligen välsignats av otaliga sjöfarande i det livligt trafikerade Kalmarsund.
Utvecklingen inom byggnads- och fyrapparaturtekniken under innevarande århundrade har gjort det ekonomiskt möjligt att anordna ett stort antal obemannade bottenfasta fyrar på nya platser eller som ersättning för flytande säkerhetsanordningar. Fyrljuset är i dessa agaljus eller dalénljus och, där bottenförhållandena och avståndet till land medgivit förläggning av kraftkabel, elektriskt ljus med gasreserv. De elektriska fyrarna ha sådant läge, att de kunna bevakas från lotsplats eller bemannad fyrplats, varför de i förekommande fall kunnat utrustas med apparatur för avgivande av luftmistsignaler. En bottenfast fyr, Ölands Södra Grund, vars avstånd till land är 12 n. m., har på grund av det stora avståndet och av andra skäl måst anordnas som bemannad fyr.

Vid planerandet av angöringsfyren Hällgrund, vars tillkomst och funktionssätt här skall beskrivas, visade det sig ej lämpligt att utlägga kraftkabel, Bottenförhållandena ärosvåra och risk för kabelbrott vid landfästena genom isens åverkan kunde befaras. Dessutom måste kabeln passera farleden, vilket kunde medföra risker för densamma i den händelse fartyg måste kasta ankar i nödsituationer. Fyren borde emellertid ha hög ljus-styrka och kunna avgiva luftmistsignaler vid dålig sikt. För att möjliggöra detta måste den förses med elektrisk kraft, vilket såledesendast kunde ske genom att utrusta fyren med elektriska kraftaggregat samt

 
 
 

Fig. 7. 1. Fyrlykta med 500 mm trumlins 2. Stänger för projekterad radiofyr 3. Luftavlopp 4. Utlopp för avgasrör 5. Reservantenn för VHF       manöverradio 6. Friskluftintag 7. Avgasrör från dieselmoto-rerna 8. Riktad 4-grupps elektrisk membransändare 9. Reservfyrlykta med 300 mm trumlins 10. Acetylenackumulatorer 11. Elektrisk fläkt för frisk-luftintag 12. Brännoljetankar 13. Elektriskt ackumulator-batteri 14. Likriktare 15. Instrumenttavla 16. Fotogeneldad värmepanna  17. Dieselmotorgeneratorer 18. Kylare (värmeväxlare) 19. Kylvatten 20. Kassun

Fig 8

kassunens underkant. I slutet av maj månad år 1951 bogserades kassunen den 165 n. m långa vägen till arbetsbasen.
På byggnadsplatsen rensprängdes det ganska sprickfyllda berget till ca 4 m djup under medelvattenytan. Därefter utfördes tre låga väl avvägda betongplintar för kassunens placering, och ett antal förankringsjärn nedborrades och fastgjötos med cementbruk för kassunens fastgöring efter utsättningen. Vid dessa arbeten användes en flotte, vilken medels fyra sänkbara ben kunde höjas så mycket, att smärre vågor ej kunde inverka på densamma (fig. 4) . Denna arbetsplattforrn möjliggjorde att borrnings- och sprängningsarbetet kunde bedrivas vid sjöhävning så länge dykaren kunde utföra effektivt arbete.
Vid första lugna natt efter bottenarbetena färdigställande utbogserades kassunen till platsen och sänktes ned på plintarna genom att vatten släpptes in. Den spändes ornedelbart fast medelst de yttre förankringsjärnen varefter träbotten revs och även de inre förankringsjärnen insattes och spändes. På in och utsidan av kassunen utfördes därefter »formar» av sandsäckar (fig. 5), och innanför dessa utfördes undervattensgjutning för tätning mellan kassunen och bergbotten. Kassunen kunde nu länspumpas och arbetet i fortsättningen bedrivas i torrhet. Borrning av 157 håll till 1 1/4" förankringsjärn för fyrens förankring i berggrunden utfördes till ett djup av 1,5-3,5 m (fig. 6). Hålen fylldes med cementbruk, innan järnen drevos ned. En träform utfördes för kylschaktet (19, fig. 7) och armerings- järnen inlades. Fyllnadsgjutningen skulle utföras enligt prepaktmetoden, varför kassunen därefter fylldes med lämpligt graderad, tvättad makadam. I samband därmed inlades cirkulationsrör för vatten i fyra riktningar från kassunens mantel till kylschaktet och åtta med slitsar försedda 1 1/2"-rör placerades vertikalt i maka- dammen för inpumpning av cementbruk. Makadamfyllningen försågs slutligen med en ca 10 cm tjock betongplatta. Därefter injekterades makadamfyllningen med cementbruk tillsatt med »intrusion aid» för att göra det mera lättflytande. Bruket inpumpades genom två slangar, vilka nedfördes i 1 1/2"- rören och drogos upp i takt med brukets höjning. lnjekteringen pågick, tills bruk trängde upp genom hål i ovannämnda betongplatta, vilken tjänade som »tak» för injekteringen.

Fig 9

Fig 10

Det mest riskfyllda arbetet var därmed färdigställt trots åtskilligt hinder av otjänlig väderlek. Sålunda hade en mycket häftig storm inträffat strax efter kassunens utsättning och innan undergjutning av manteln kunnat ske. Därvid hade förank- ringarna sträckts och således blivit slaka, men kassunen stod dock kvar efter den våldsamma påfrestningen utan några större skador. En kassun av annat material än betong skulle sannolikt blivit sönderslagen av den överbrytande sjön. Under slutskedet av förberedelserna till prepaktgjutningen spoliera de en våldsam storm en 1,3 m hög träfonn ovanpå kassunen samt makadam och armering i densamma dock utan att i övrigt vålla något större förfång (fig. 8). Byggnadsarbetet fortsattes på konventionellt sätt med formbyggnad, armering och betonggjutning m. m. fig. 9 och 10. Då de två nedre våningarna färdigställts i mitten på oktober månad och väderleksförhållandena blevo alltför osäkra, avbröts arbetet och fyren försågs med provisoriskt fyrljus. Arbetet återupptogs våren 1952 och färdigställdes beträffande byggnadsarbetena. Den sammanlagda arbetstiden exklusive utförandet av kassu- nen men inklusive utläggning och intagning av förtöjningsmaterial, ordnandet av arbetsbas, väntetider på grund av olämpliga väderleksförhållanden m. m. var sammanlagt 39 veckor och arbetsstyrkan inklusive båtbesättningen på arbetsbåten uppgick till i genomsnitt 10 man.
Fyrtornets utformning, rumsarrangemang, utrustning m. m. framgår i huvudsak av sektionen fig. 7. Några ytterligare data kan dock ha sitt intresse. Kassunen har, som tidigare nämnts, en yttre diameter av 8 m. Bottenvåningarna ha en diameter av 6,2 m och själva tornet 3,4 m. Väggtjockleken i bottenvåningarna är 40 cm och i tornet 20 cm. Fyrens omslutna volym är 546 m3 och betongvolymen 355 m3 Höjden från botten till fyrens topp är 27 m och den sammanlagda golvytan i de sex våningarna uppgår till 73 m2. Våningarna l, 2 och 5 äro värmeisolerade. Uppvärmningen sker under den kalla årstiden medelst två fotogeneldade automatiska värmeledningspannor (16), i vilka bränslet förbrinner på en veke av asbest. Cisternerna i våning 2 rymma 3.000 liter fotogen för värmeledningspannor- na och 7.500 liter brännolja för dieselmotorerna. Fönstren för bifyren i våning 4 ha försetts med plastglas med hänsyn till risk för nedisning medan övriga fönster äro utförda av s. k. betongglas. Friskluft intages från fyra sidor till en centralt placerad kammare (6), där inloppsrören försetts med ventiler, som automatiskt öppnas på lovartsidan och stängas på läsidan av luftströmmen. För att förhindra bakdrag i värmeledningspannornas skorsten har evakueringstrumman försetts med en ventil, som öppnar vid litet övertryck. Härigenom erhålles normalt självcirkulation för ventilation av fyren. Då något kraftaggregat är i drift sker tillförsel av luft till dieselmotorerna och för kylning av maskinrummet medelst elektriska fläktar ( II) . De båda dieselmotorerna ha skilda avgasrör (7), vilka utmynna på två sidor om fyren, så att avgaserna skola utblåsas mot läsidan och således ej kunna komma in genom luftintag för evakueringen och för dalénbrännaren. Såväl dessa

Fig 11

ror som skorstensröret från värmeledningspannorna och friskluftkammaren ha försetts med anordning för bortförande av kondensvatten och inblåst regnvatten. Antennrummet (5) är försett med plastglas på utsidan. Lanterninen för huvudfyren (l) är 8-kantig och glasad med maskinglas. In- och utvändiga järndetaljer äro varmgalvaniserade.
På manöverplatsen 3,5 n. m. från fyren har på lotsuppassningshusets vägg uppsatts en antenn av samma slag som på fyren, och manöverapparaturen har placerats i lotsuppassningslokalen. På platsen har uppförts ett litet maskinhus för kraftaggregat för platsens och manöverutrustningens behov och dessutom har ett torn för en vindgenerator rests. Fyrljuset i huvudfyren åstadkommes vid klart väder med dalénbrännare. Då mistsignalering erfordras, startas ett av kraftaggre- gaten medelst radiomanöver från Lilljungfruns lotsplats. Fyren förändras då auto- matiskt till elektrisk fyr med stor ljusstyrka genom att en glödlampa medelst en elektriskt driven hydraulisk anordning införes i focus i stället för dalénbrännaren. Mistsignalapparaternas in- och urkoppling sker från manöverplatsen, där även fyrens funktion kan följas. En i fyren befintlig bifyr har agabrännare. En närmare beskrivning över fyranläggningens fyrtekniska och radiotekniska utrustning och dess funktionssätt lämnas i följande artikel av byrådirektör Bengt Holm.
Fyren Hällgrund är den första helt självförsörjande, radiomanövrerade fyren i svenska farvatten. Den har fungerat på ett tillfredsställande sätt och kommer att få flera efterföljare - uppförandet av en andra fyr av detta slag har redan påbörjats. Fyrtypen är ett exempel på, vilka möjligheter radiomanövrering ger att såväl bygg- nadstekniskt som ur driftssynpunkt ekonomiskt lösa fyrproblem på utsjöplatser både då det gäller nya behov och såsom ersättning för bojar och fyrskepp.

Tillbaka/Back
Home