NÅGOT OM GOTLANDS SJÖFART

Tidigt var Gotland en knutpunkt för östersjöhandeln och livlig sjöfart ägde rum mellan Visbv och andra orter på östersjökusten. Under 1100-talet fick tyska köpmän allt större inflytande. Visby blev en av Hansans viktigaste städer och under tidig medeltid dominerade Gotland handeln i Östersjön.

Efter Valdemar Atterdags danska invasion sommaren 1361 började en lång period av krigiska förverkligar i östersjöområdet, vilka störde den fredliga handeln. I slutet av 1 300-talet erövrades Gotland av vitaliebröderna frän Mecklenburg som gjorde ön till en bas för sjöröveri. Under 1400-talet var Gotland ett stridsämne mellan danska unionskungar och svenska regenter. Först är 1570 erkände Sverige att Gotland tillhörde Danmark men vid freden i Brömsebro är 1645 tillföll ön Sverige.

Krigen på kontinenten medförde ett ständigt kryssande över Östersjön med soldater och krigsförnödenheter vilket medförde ett behov av att bättre känna till farvattnen. Under trettioåriga kriget ökade sjöfarten ytterligare och även kraven på sjösäkerhet.

På 1600-talet var den svenska handelsflottan mycket liten - endast en tiondel av handelsfartygen på Östersjön seglade under svensk flagg. Under sjökrigen mellan England och Holland vid mitten av 1600-talet fick Sverige känna av svagheten av att inte ha en egen handelsflotta, vilket fick staten att börja privilegiera sjöfarten och skeppsbyggandet. Detta ledde så småningom till att Lotsverket bildades. Till detta hörde även fyrväsendet.

År 1700 bröt det stora nordiska kriget ut. Sjöfarten och handeln gick tillbaka. När freden slöts år 1721 var Sveriges stormaktstid slut. I början av 1800-talet, efter Napoleonkrigen och Sveriges krig mot Ryssland, minskade handelsflottan till en bråkdel av vad den varit tidigare.

År 1800 fanns det i Sverige endast 11 fyrar. Några större satsningar på sjösäkerheten och det svenska fyrväsendet gjordes inte förrän under 1800-talets första hälft då flera nya fyrar byggdes och äldre fyrar moderniserades.

Det var både utländska och svenska påtryckningar som ledde till ökade statsanslag. men de åtgärder som vidtogs var långt ifrån tillräckliga. Situationen på Östersjön hade förändrats. I Europa hade industrialiseringen tagit fart och snart skulle även Sverige dras med utvecklingen. Under slutet av 1800-talet skedde en kraftig expansion av den svenska utrikeshandeln. Fartygen började byggas i järn och blev allt större. Detta ledde till ökade investeringar, större och dyrare laster och därför större krav på sjösäkerhet. Istället för att ankra upp under natten blev det allt vanligare att segla dygnet runt.

Den gotländska handelsflottan bestod 1856 av 80 fartyg och höll sig på ungefär samma nivå under många år. De flesta av dessa fartyg var små skonerter och galeaser, som gick mellan Östersjöhamnarna lastade med kalk och trävaror.

OM ÄLDRE TIDERS FYRAR

Få länder har en så svårseglad skärgård som Sverige. Segelleden längs svenska kusten gick sedan gammalt inomskärs. Den sträckte sig från Kalmar till Stockholm, samt frän Stockholms skärgård via Åland till Finland. Lotsar finns omnämnda i Söderköpings stadslag frän är 1280 och i Visby stadslag från ca 1300. Lotsningen var inte organiserad utan sköttes av skärgårdsbefolkningen mot naturaförmåner.

Under 1500-talet skedde utprickningen i skärgården vanligen med hjälp av slät- eller ruskprickar, dvs stänger med eller utan ruska. Andra sjömärken som uppfördes var stenkummel och kasar. Troligen tändes också eldar på lämpliga platser för att vägleda de sjöfarande. Den tidens fyrar skulle hjälpa fartygen att lokalisera hamnarna och vara till hjälp om de måste ligga och hålla sjö under nattens mörker. Ett fartyg som kom till en hamn och inte hann med inseglingen medan det ännu var ljust, var tvunget att ligga kvar till dagningen nästa morgon. Det var då viktigt att skeppet inte drev för långt bort. Ibland utmärktes farliga platser t ex grund, och platser där kursförändringar skulle göras med fyrar.

På Olaus Magnus "Charta Marina" frän år 1539 finns, särskilt utefter tyska kusten fyrar utritade med torn och flammande eldar De ligger i regel vid inloppen till de gamla Hansastäderna, som i stort sett behärskade all sjöfart i östersjöområdet frän 1200-talet fram till 1500-talet. Fyrar finns exempelvis utmärkta i inloppen till Riga, Stralsund Lübeck och Hamburg. Troligen hade även Visby en fyr.

Under 1500-talets livliga sjöfart mellan östersjöländerna skedde många fartygsolyckor. Fredrik I lät därför bygga fyrarna Skagen, Kullen och Anholt åren 1560-61. För driften av fyrarna upptog Danmark fyrpengar, som ingick i den s k öresundstullen.

När det var ljust användes båkar, kummel och andra typer av sjömärken. Sjöfarten utnyttjade dessutom andra landmärken, t ex höga berg, skogspartier och höga byggnader. Byggnader som ofta fungerade som sjömärken var kyrkor, klockstaplar och väderkvarnar. Speciellt viktiga var kyrkorna eftersom de var höga och kunde ses på långt håll. Därför anmäldes ofta till Förvaltningen för Sjöärenden när kyrkor skulle byggas om. Enstaka kyrktorn ritades även med tanke på att kunna fungera som sjömärken. På 1700-talet ritades för detta ändamål förslag till tornhuvar för Sproge, Grötlingbo och Hogräns kyrkor på Gotland. Förslagen utfördes dock troligen inte. Fyrarna fungerade även som båkar, varför det var viktigt att kunna skilja dem åt. Det vanligaste sättet var att måla svarta eller röda band runt fyren.

En typ av fyrar var de s k fiskefyrarna. De hade ofta enklast möjliga konstruktion - vippfyrar eller eldar direkt på marken. Vid mitten av 1800-talet fanns minst 8 fiskefyrar på Gotland. Idag finns endast en bevarad. Den är uppsatt vid Bunge museum, men stod tidigare vid Alsviks fiskeläge i Hablingbo socken på Gotlands västkust.

Gotland verkar ha varit vanlottat vad gällde sjömärken under äldre tid. I ett brev från Amiralitets Collegiet år 1767 angående fyrar och båkar på Gotland står : "Fyr och känningsbåkar finnas här under landet inga."

ÄLDRE TIDERS FYRKONSTRUKTIONER

De tidigaste fyrarna man känner till var stenkolseldar. Stenkolen låg i en järngryta, som kunde vara ställd på en upphöjning i marken, på ett murat stentorn eller hängande i en s k "vipp". Den första av dessa stenkolsfyrar var Falsterbo. Den sista öppna svenska kolfyren byggdes år 1849 som provisorisk fyr på Östergarnsholme under huvudfyrens ombyggnad. Det var svårt att hålla elden klart lysande i dessa fyrar där kolen brann i en öppen fyrkorg. Vid hård blåst pressades lågan ner på lovartsidan. Vid regn och snö, då fyrarna bäst behövdes, brann de med försvagade lågor eller var nästan helt släckta. År 1783 fick Anders Polheimer i uppdrag att försöka förbättra den öppna stenkolsfyren och samma år publicerade han sina undersökningar i Kongl Vetenskapsakademiens handlingar. Han konstruerade en "fyrugn" med luftkanaler, som släppte in luft under eldhärden, som på så vis fick drag underifrån och brann med större intensitet än tidigare. Den nya fyrtypen ökade åtgången av kol, varför Polheimer föreslog att en lanternin skulle sättas upp som skydd mot blåsten. Polheimers konstruktion utvecklades sedan vidare. Den slutna stenkolsfyren gav ett stadigt ljus med mindre kolåtgång. Den första svenska fyr som byggdes på detta sätt var Kullens fyr år 1817.

Samtidigt som kolfyrarna förbättrades, förbättrades även de fyrar som lyste med tranlampor och talgljus av olika slag. För att ljuslågorna inte skulle blåsas ut hade de från början varit inneslutna i lyktor eller lanternor med glasrutor. På vissa ställen användes lykta med talgljus som omväxling till kolfyrarna. När det var vackert väder med god sikt tändes ljus lyktan. Vid sämre väderleksförhållanden tändes kolfyren som hade ett starkare och större sken.

Ibland förstärktes ljuslågan från talgljusen och oljelamporna av metallspeglar som förstorade skenet från ett mindre ljus placerat i speglarnas brännpunkt. Den första fyr där detta användes var Landsorts fyr år 1669. Detta utvecklades sedan vidare genom att ett urverk drog både lampor och speglar runt - roterande spegelfyrar. Detta blev den nya fyrtekniken.

Under 1830-talet blev stenkolsfyrarna omoderna och fyrningen med stenkol upphörde. Oljelamporna utvecklades och gav tillsammans med en ny typ av speglar och linser en bättre lysförmåga.

Lamporna i de oljeeldade fyrarna bestod av en enkel oljebehållare och veke. De krävde en mycket noggrann skötsel. Vekarna skulle klippas, speglarna putsas och lanterninens glasrutor skulle hållas rena från sot och smuts. Det var först med den franske fysikern Agards uppfinning år 1785, som oljefyrarna blev vanligare. Han tillverkade en rörformad veke där luft kunde stiga upp på insidan av lågan, vilket gjorde att veken kunde brinna på båda sidor. Dessa lampor placerades framför paraboliska speglar av metall.

I Sveriges byggdes åtskilliga spegelfyrar vid mitten av 1800-talet. En av dessa är fyren på Gotlands södra udde.

SKEPPSBROTT OCH STRANDNINGAR

Många fartyg har under tidernas lopp strandat på Gotlands revlar och stränder Men den enes död betydde ofta den andres bröd. Det var inte alltid ett skeppsbrott var detsamma som ett farligt räddningsarbete för fattiga bondefiskare. Om Guds vrede gick ut över en skeppare på havet, var det kanske för att välsigna den gotländska stranden. På Fårö fanns en bön:

Gud välsigna våra åkrar och ängar

våra pigor och drängar

Giv fisk i garn och kut i strand

Gud, låt ett stort skepp stranda på skär i natt!

Fårö och Gotska Sandön var särskilt välsignade. Men även på de södra sandrevlarna gick många skepp i kvav lockade in till stränderna av falska fyrar som sjörövare och vrakplundrare tände på stränderna. Valdemar Atterdags skepp, som skulle föra den rövade skatten till Danmark, sjönk enligt sägnen vid Svarthällar. Omkring 70 år senare led Erik av Pommern skeppsbrott vid Karlsöarna. Kungen räddade sig iland, men fick se sitt skepp sjunka.

Någon gång i början av 1700-talet skedde ett skeppsbrott vid Heiligholmen. Ön ligger ett stycke från stranden och har varit en farlig fälla för de fartyg som rundat Hoburgens udde, men sedan inte hållit kursen tillräckligt långt från land. Enligt sägnen fick prästen Vamlingbo en natt besök av en vålnad som bad honom fara till Heiligholmen. Morgonen därpå fann prästen där ett stort skepp som låg och högg mot strandrevlarna.

Fortfarande kan man enligt sägnen hitta silvermynt från det strandade skeppet ute på holmen. Vid ostlig vind sköljs de upp i en havsgrotta som kallas "Silverkammaren". Ifall historien om Vamlingboprästen är sann är osäkert, men sant är att ett skepp med gott om pengar ombord strandat vid Heiligholmen i början av 1700-talet. En undersökning visar att de mynt som hittats är från tiden 1648-1715. Ett protokoll från Sjötullen gör det troligt att det strandade skeppet var "Jomfru Anna", som var på väg från Danzig till Stockholm och förolyckades just vid Heiligholmen.

Vid Faludden börjar Storsudrets vrakkust. Den 10 november 1856 gick här en natt fyra engelska skepp förlorade på revet utanför Faludden. De blev alla vrak. Någon större glädje av fyrarna på Östergarnsholme och Hoburgen hade de inte haft. Befälhavarna hävdade att dessa hade varit omöjliga att se, beroende på fyrljusens höjd över vattnet och på det dåliga vädret.

I Johan Månssons "Siööbok" från år 1644 står den varnande minnesversen:

Den stumputa körka på den gröna lunden

akta dig då för den Röde Hunden

Röde hunden var ett grund nära Faludden i Hamra, som blivit många fartygs olycka.

HOBURGENS FYR

Sommaren 1741 gjorde Carl von Linné sin gotländska resa, under vilken han även besökte Hoburgen. Med sin praktiska blick såg Linné genast vilken nytta sjöfarten skulle ha av en fyr på Hoburgen: "... Man förundrade sig ... at ej en gång en Fyrbåck här voro inrättad, fast så många skepp varit olyckade vid dessa stränder, förvillade af storm, mörcker och strömmen, som alltid missvisa Siöfarande; Besynnerligen voro en sådan Fyrbåck lätt at inrätta på et Land, som har Tjära och Siälspäck til Öfverflöd."

Det skulle emellertid dröja mer än 100 år innan Hoburgens fyr byggdes.

Namnet Hoburgen består av adjektivet hög och gotländska burg, här med betydelsen "kalkstensformation". Hoburgen är ett klipparti bestående av kalkstenklintar eller burgar.

Här finns raukar och grottor. De mest bekanta är den 4-5 m höga rauken Hoburgsgubben och grottan Hoburgsgubbens skattkammare.

Efter klagomål från både svenska och utländska handelsmän över att det saknades fyrar på Gotland lämnade Förvaltningen för Sjöärenden in förslag till Kungl. Maj:t om att uppföra en fyr på Gotlands södra udde. Ritningar presenterades år 1828, men inget hände.

Ar 1839 inlämnades ytterligare ett förslag till Kungl. Maj:t. Det var ett förslag om att två fyrtorn skulle byggas på Gotlands södra udde. Inte heller detta förslag antogs.

Den negativa inställningen till att bygga nya fyrar berodde på att man vid denna tid börjat modernisera äldre fyrar - från stenkolsfyrar till spegelfyrar, vilket tog det mesta av de resurser som Lotsverket hade. Fyrbyggena medförde ofta stora besvär med entreprenörer; leverantörer och transporter. Någon fyringenjör fanns ännu inte, utan arbetena övervakades av officerare från Flottans mekaniska kår.

Ar 1844 lämnade Förvaltningen för Sjöärenden ett förslag till Kungl. Maj:t om en fyr på Hoburgen. Året därefter gjordes ytterligare en framställning om nyttan och önskvärdheten av en fyr på Gotlands södra udde av Storbrittaniske Ministern i Stockholm.

Ett Kungabrev daterat den 31juli 1845 meddelar att förvaltningens förslag godkänts och att anslag till byggandet av fyren beviljats. Lotsfördelningschef Osterman i Visby reste ner till södra udden och stakade ut byggplatsen vid Hoburgen. Han hade undersökt platsen och hittat en punkt, varifrån en fyr skulle kunna lysa tillräckligt. Eftersom en fyr skulle bli billigare att bygga och underhålla än de föreslagna två, föreslogs att man skulle bygga endast en "reveberfyr" - spegelfyr, som skulle skilja sig från de närmast belägna stillastående fyrarna.

Det hade tidigare ibland varit svårt att skilja en fyr från en annan. Man hade då börjat använda sig av fyrar med speglar, varigenom man kunde tillgodogöra sig mer av ljuskällan samtidigt som det blev billigare. Genom att använda rundgående spegelapparater kunde man genom deras olika omloppstider få fram olika tider för blänk och därigenom få olika fyrkaraktärer.

Ritningar och kostnadsförslag till Hoburgen fyr gjordes av löjtnanten vid Mekaniska kåren Johan Thomas Byström. Ett kontrakt skrevs mellan Förvaltningen av Sjöärenden och grosshandlaren Christian Tegner i Västervik om uppförandet av en fyr i kalksten ett boningshus samt ett uthus. Byggnadsarbetena pågick under åren 1845-46 och hösten 1846, den 1 oktober, tändes den nya spegelfyren. Hoburgens fyr var den andra bemannade fyren på Gotland. Redan 1806 hade fyren på Östergarnsholmes västra, högsta del tillkommit. Året efter, 1847 byggdes fyren på Fårö.

Den nya fyren var ett vitt torn av kalksten. Tornets grund hade en höjd över vattenytan på 133 fot. Själva tornet var med lanternin 74 fot högt. Fyrapparaten bestod av 12 rovoljelampor och 12 paraboliska mässingsspeglar, placerade 3 och 3 på var sida av en kvadratisk ställning. Speglarna förstärkte ljuset från oljelamporna. Vid de omgående spegelfyrarna roterade hela systemet med hjälp av ett urverk, drivet av ett tungt lod. Drivverket vid Hoburgens fyr hade ett järnlod som vägde 42,5 kg. Spegelfyren cirkulerade ett varv på 8 minuter och gav då fyra lika långa blänk av 30 sekunders varaktighet med 11/2 minuters mörka mellantider. Ljusstyrkan var 6000 hefnerljus. Hela fyranläggningen kostade 44620 kronor.

Man hade tidigt försökt att förstärka fyrljuset med speglar, eftersom fyrlamporna till en början var mycket bristfälliga. Vekarna var gjorda av bomullsgarn och drogs upp med en tång. De rykte så mycket att både speglar och glasrutor i lanterninen snabbt blev överdragna av sot. Det var först i början av 1800-talet, när de "Agardska" lamporna med rund veke och lampglas började användas, som spegelfyrarna kunde lysa med full styrka. Som lysämne användes silltran, hampolja och rovolja.

Ar 1882 ersattes rovoljelamporna vid Hoburgens fyr av fotogenlampor. Mineraloljor var billigare och gav ett bättre ljus. Man använde "nivålampor", som höll oljan i brännaren vid oföränderlig nivå, vilket var viktigt för att åstadkomma en jämn ljuslåga. Ljusstyrkan blev nu 7500 hefnerljus.

LINSAPPARATEN INSTALLERAS VID HOBURGEN

En ny uppfinning som ökade fyrarnas ljusstyrka från några få till många miljoner hefnerljus, var linsapparaten av kristallglas. Den uppfanns och konstruerades först av Augustin Fresnel.

För att få ett starkare ljussken hade man tidigare ökat antalet speglar och lampor. När man i slutet av 1700-talet i den franska fyren Cordouan satte upp 24-30 lampor och speglar, började man finna det ineffektivt och opraktiskt. Är 1819 tillsattes i Frankrike en kommission för att förbättra fyrarna. Fresnel blev medlem av denna. Han var berömd som grundare av den fysikaliska optiken och hade studerat ljusets brytning genom olika linser och prismor. Han kom att tänka på att ett brännglas bryter solens parallella strålar så att de möts i en punkt, fokus - brännpunkten. Om istället en ljuslåga placeras i fokus av ett stort brännglas brytes ljusets strålar så att de utgår parallella från linsen. Detta gav Fresnel idén till hans linssystem. Fresnels linsapparater utvecklades sedan vidare av bl a de skotska fyringenjörerna Alan och Th Stevenson.

Linsapparater efter Fresnels konstruktion fick stor spridning i alla länder. Den första Sverige uppsattes i Vinga fyr år 1840. Trots detta fanns spegelfyrarna kvar i Sverige ännu på 1930-talet. Från det att den första spegetfyren sattes upp på Örskär 1687, innebär det en tidsrymd av ca 240 år. De öppna kolfyrarna brann i ca 200 år innan de förändrades till slutna kolfyrar. I Sveriges finns fortfarande linsapparater som är 150 år gamla.

Är 1915 utbyttes den gamla fyrapparaten på Hoburgens fyr mot en 1:a ordningens linsapparat, inköpt från Paris. Den roterar än idag i lanterninen. Med avseende på ljusstyrkan indelades fyrarna i klasser. Linsapparaten i Hoburgens fyr var av 1:a ordningen, och tillhörde alltså de ljusstarkaste. Apparaten består av 3 fack, sammansatta av en rund mittlins och runt denna koncentriska linsringar. Den nya fyren hade karaktären med vitt blixtljus med en kort blänk var 5:e sekund. Fyrljuset kom från en luxlampa med 3-lågig brännare. Ljusets styrka blev nu 500000 hefnerljus, vilket var i paritet med Kullens fyr, som hittills varit den ljusstarkaste fyren i Sverige. I Hoburgens fyrtorn anordnades även mistsignalering med knallapparat.

De roterande linsapparaterna drevs runt av ett urverk med lod, som även reglerade farten, så att fyrapparaterna kunde hålla konstant hastighet. Linsfacken vilade på ett järnbord med en kuggring, vilken vilade på metallrullar som löpte på en järnbana. När fyrapparaterna blev allt större och linserna allt tyngre, var det svårt att få rullbanorna att hålla, och det gick inte att öka deras hastigheter. För att kunna få blixtsken tvingades man göra en ny konstruktion. Rullbanorna ersattes av en rund behållare, fylld med kvicksilver. 1 denna fanns en flottör på vilken linsapparaten vilade. Hela den tunga linsapparaten flöt alltså i kvicksilver, som har mycket liten friktion. Genom detta kunde man öka linsapparaternas rotationshastigheter och få blixtkaraktär på fyrljusen.

1 Hoburgens fyr roterade den tunga linsapparaten, vars omloppstid var 15 sekunder i ett gjutjärnskärl med 285 kg kvicksilver. Det bars upp av en gjutjärnskolonn. Samtidigt som linsapparaten installerades byggdes fyrtornet om och fick en nykonstruerad lanternin. Höjden blev 21,7 m och det vita stentornet fick ett svart bälte på den översta tredjedelen.

FÖRÄNDRINGAR OCH MODERNISERINGAR VID HOBURGENS FYR

I början av 1900-talet började man använda fotogenglödljus som ljuskälla i de svenska fyrarna. Vid övergången från de vanliga veklampsfyrarna till en s k luxlampa - som till sin funktion påminner om ett primuskök, förbättrades ljusstyrkan ytterligare. Den ökade 3 - 4 gånger, vilket gjorde att fyrarna fick större lysvidd och bättre genomträngningsförmåga i disig luft. Är 1934 utbyttes oljelamporna i Hoburgens fyr mot fotogenglödljus.

I slutet av 1880-talet började man använda elektricitet till fyrarna. Anläggningskostnaderna var dock stora, eftersom man oftast måste bygga ett eget elektricitetsverk vid fyrarna på grund av deras geografiska läge. Övergången till elkraft gick därför långsamt och skedde till en början bara på de platser där man ville ha särskilt starkt sken. Ljusstyrkan kunde bli många miljoner hefnerljus, vilket naturligtvis var mycket effektivare än de äldre fyrljusen.

Vid Hoburgen installerades elektricitet som ljuskälla år 1951. Ljusstyrkan ökade till 3 800 000 candela. Fyrkaraktären var vitt blixtljus var 5:e sekund. Samma år ersattes den tidigare knallsignalapparaten av en nautofon med mistsignalkaraktären 1 långt ljud var 15:e sekund.

Enligt fyrlistan från år 1968 har ljusstyrkan minskats till 2 000000 candela, men karaktären behållits.

FYRAUTOMATISERINGEN

Ar 1872 skildes Lotsverket från Förvaltningen av Sjöärendena och blev ett ämbetsverk -Lotsstyrelsen Nästa stora omorganisation skedde 1956 då Sjöfartsverket bildades genom en sammanslagning av bl a Sjökarteverket och Lotsstyrelsen. Sjöfartsverket fick också ansvaret för fyrväsendet. Redan innan omorganisationen 1956 fanns planer på rationaliseringar och automatisering av fyrväsendet.

År 1961 tog Sjöfartsverket över marinens deccakedja för Östersjön . Decca navigatorsystemet byggdes ut så att samtliga svenska farvatten täcktes. Det innebar att manövreringen och övervakningen av fyrarna flyttades från fyrplatserna till en dataanläggning den s k centralmonitorn på Sjöfartsverket i Norrköping. Därmed minskade personalkostnaderna avsevärt, samtidigt som driftsäkerheten behölls. Om störningar skulle uppstå kopplar datorn in fyrens reservaggregat. Dataanläggningen övervakas dygnet runt.

När fyrautomatiseringen inleddes i början av 1960-talet fanns det 62 bemannade fyrplatser och 15 fyrskepp. Flera av fyrskeppen var mycket gamla och ersattes av kassunfyrar. Idag (1993)är bara 5 fyrplatser fortfarande bemannade och numera av andra skäl än fyrtekniska.

FYRVAKTARPERSONALEN

Fyrbetjäningen bestod till en början bara av en fyrvaktare, men efterhand blev det allt vanligare med en medhjälpare. 1 en förordning från år 1827 delades personalen in i fyrmästare, fyrvaktare och s k fyrbiträden. Varje fyrplats skulle ha en fyrmästare, men olika omständigheter bidrog till hur mycket övrig personal det fanns.

Under början av 1800-talet förbättrades fyrpersonalens löner och arbetsvillkor, men samtidigt ökade arbetsuppgifterna bl a med väderobservationer. Det är en svssla som har överlevt fyrarbetet och är idag en av anledningarna till att ha personal kvar vid vissa fyrplatser.

Är 1838 bestämdes att vakttjänstgöringen i fyren skulle ske i fyratimmarspass. Genom att byta vakt var fjärde timme hoppades man på bättre tillsyn.

För fyrpersonalen skedde stora förändringar under 1830-40-talen, eftersom den nya fyrtekniken ställde nya krav. Under stenkolsfyrarnas tid var arbetet slitsamt, smutsigt och dåligt betalt. När den nya tekniken med linsfyrar ersatte den gamla, byttes vanligen även personalen ut. I platsannonser till fyrmästartjänster ingick även kravet på "händighet och fallenhet för mekaniska arbeten". I ett kungligt brev från år 1835 sågs att "Pålitliga qvinspersoner må vid lampfyrar i stället för karl på försök antagas". Försöket att anställa kvinnor som fyrvaktare blev lyckat. En fördel med detta var att en familj istället för två kunde sköta en fyr; vilket i sin tur innebar mindre utgifter för Lotsverket.

Arbetsvillkoren var enligt följande utdrag ur "Instruktion för Fyrmästare och övrig Betjäning vid Spegelfyrarne i Riket," från år 1851.

"Wid de fyrar, der utom fyrmästaren finnas twänne fyrvaktare, eller en fyrvaktare och ett quinnobiträde, är fyrmästaren waktfri. Men honom tillhörer deremot, att en eller flere gånger under natten besöka fyren och tillse, att vakthavande betjänten inte sofver; utan är påpasslig, samt att lamporna väl brinna och att allt är i sin ordning. Han bör dessutom tidt och ofta antingen ifrån sitt fönster ... hafwa utsikt på fyrningen ... det blifva på hans ansvar om fyrningen i någon mån försummas

Straffen om fyrningen inte sköttes eller fyren inte tändes i rätt tid var stränga: "Försummar någon att uppehålla fyrningar och tända dem i råttan tid, böte 100 daler och skadan åter; sker det uppsåtliga, plikte med 32 par spö, ändå ingen skada sker; sker skada eller skeppsbrott, varde halshuggen och skadan gäldes af gods hans;" (Förordning 1852)

I början av 1800-talet när fyrarnas lystider utökades till hela året - från en halvtimme innan solen gick ner till en halvtimme före dess uppgång, blev det allt vanligare att fyrpersonalen med sina familjer bosatte sig vid fyrplatserna. Dessa blev ofta små samhällen. På vissa platser bodde endast fyrpersonalen, men på andra även lotspersonal

År 1842 stadgades om allmän skolplikt i landet. Lotsverket startade efterhand s k lotsbarnskolor, i vilka även fyrpersonalen kunde ha sina barn. Skolan inrymdes i något av bostadshusen. Terminerna var kortare än normalt. I vissa fall bodde skolfröken vid lotsbarnskolorna, i andra reste hon runt till flera skolor under en termin. Fanns det ingen lotsbarnskola, kunde barnen inackorderas iland, men det kunde bli mycket dyrbart om familjen hade många barn.

För att sköta en fyr krävdes ständigt vakande fyrpersonal. Det innebar att när en ny fyr byggdes, måste man förutom fyren och förvaringsutrymmen för bränsle till fyren även bygga bostäder åt fyrpersonalen.

Under andra hälften av 1800-talet blev det vanligt att bygga ett fristående bostadshus för fyrvaktaren och hans familj. Dessutom byggdes bagarstugor och tvättstugor, uthus och bränsleförråd. Fyrplatserna placerades även med tanke på möjligheterna att kunna fä färskt vatten och närheten till en bra hamn.

När platsen för bostadshuset bestämdes var det under 1800-talet viktigt att fyrljuset kunde ses från bostadshuset. Husets framsida vändes mot läsidan. Uthuslängan placerades i 90 graders vinkel mot bostadshuset. På detta sätt är Hoburgens fyrplats byggd.

År 1914-15, samtidigt som fyren byggdes om, restaurerades fyrplatsen i sin helhet och ett nytt fyrmästarhus byggdes.

Författare: Anna Sandell

Back
Home