I syfte att kunna sprida de kunskaper och erfarenheter som framkom vid konferensen har denna dokumentation tagits fram. Den grundar sig på bandupptagningar som i vissa fall har kortats ned och redigerats. Flera av föreläsningarna baserades sig på diabilder, vilket framgår av texten. Trots detta har vi dock ansett det värdefullt att kunna presentera huvuddelen  av innehållet i konferensen, inte minst som ett underlag vid kommande konferenser med liknande innehåll.

Göteborg i maj 2002

Johnny Söderlund
 
 

Innehåll:

Anders Lindström  ........................................ 
Esbjörn Hillberg  ........................................... 
Dan Thunman  .............................................. 
Erik Holmström ............................................ 
Björn Linn  ................................................... 
Danckert Monrad-Krohn  ............................. 
Magnus Rietz ................................................ 
Erik Nordström ............................................. 
Leif Lehmann  ............................................... 
Berndt Festin  ................................................ 
Esbjörn Hillberg  ........................................... 
Christian Lagerwall  ...................................... 
Ingvar Dyberg  .............................................. 
Pekka Väisänen  ............................................ 
Helena Westin  .............................................. 
Gunnel Vahlne  ............................................. 
Lena Simonsson  ........................................... 
Peter Hjörne  ................................................. 
Om föreläsarna  ............................................. 
 

Ladda ned hela Konferensrapporten

Det är en stor glädje för mig att få invigningstala på denna fyrkonferens. Ni är egentligen med om ett unikt tillfälle. Det här är, såvitt jag förstår, första gången i Sverige man lyckats samla nästan alla de personer vid organisationer, myndigheter och stiftelser som har kunskap och ansvar för detta fantastiska kulturarv.

Som generaldirektör för Sjöfartsverket kände jag ibland en vanmäktig förtvivlan över hur lite vi kunde göra för bevarandet av fyrar. Problemet med bevarandet kunde inte lösas inom ramen för affärsverket Sjöfartsverket – i vars instruktioner och regleringsbrev inte står ett ord om bevarandet av kulturarv. Däremot har ägaren krav på avkastning och service till dagens handelssjöfart.

Det fanns ständigt önskemål om att Sjöfartsverket skulle finansiera projekt om vård och be-varande av fyrar och fyrplatser som till sitt sammantagna omfång gick långt utöver vad vi hade möjlighet att mer eller mindre dölja i vår årliga budget. Varje projekt var nästan utan undantag väl motiverade och beaktansvärda ur alla perspektiv. Jag minns hur jag i början, ivrigt påhejad av verkets tekniske direktör Bertil Arvidsson och hans medarbetare Christian Lagerwall, drev idén att vi i Norrköping skulle etablera ett svenskt fyrmuseum som vi saknar i landet. Jag fick snart klart för mig att Norrköpings kommun tyckte att det var en bra idé men att kommunen inte ansåg sig ha några egentliga ekonomiska förutsättningar. När jag försökte övertyga ägaren att detta måste göras fick jag ungefär följande besked:

Ja, det är möjligt at ni kan avsätta någon del till något begränsat projekt men då får ni nog vara så vänliga att först se till att ni levererar det som staten skall ha – alltså avkastning först, sedan möjligen någon skärv till kulturen över begränsad tid. Det synes alltså ganska svårt att inom ramen för Sjöfartsverket få någon ändrad inställning från ägaren att det är Sjöfartverket som kan vara basen för ansvaret för bevarandet.

När så Svenska Fyrsällskapet bildades 1996 så kändes det äntligen att det fanns en strimma av hopp att det skulle vara möjligt att göra något åt denna ganska omöjliga situation och här skulle jag vilja framföra ett stort tack till den person som har varit och är förutsättningen och utan vars ideella engagemang inget hade blivit gjort vare sig med SFS eller med denna konferens, nämligen Esbjörn Hillberg. Han är värd en applåd!

Alltså med konstaterande att det inte finns någon långsiktig lösning på problemen inom ramen för Sjöfartsverket är det då dags att fundera över vad man kan göra istället. 

Sjöfartsverket har redan lämnat ifrån sig ansvaret för ett stort antal fyrar till andra statliga myndigheter, några finns representerade här: Fortifikationsförvaltningen, naturvårdsverket, fastighetsverket, dessutom till enskilda kommuner och ideella föreningar. Det finns idag mer än 2000 fyrar i Sverige och av dessa äger Sjöfartsverket ungefär 1100. Av särskilt intresse för vår diskussion är kanske ett hundratal. Svenska Fyrsällskapets utomordentliga guide Fyr-besökshandboken beskriver i sin 2:a upplaga 86 sådana fyrar/fyrplatser. De viktigaste är enligt min mening dels ett antal historiskt mer eller mindre unika fyrtorn, dels de kompletta be-byggelserna kring ett antal en gång bemannade fyrplatser. 

Nu är det så att fyrarnas betydelse för handelssjöfarten är starkt begränsad och kommer att minska ytterligare. Ur handelssjöfartens synpunkt kunde faktiskt, tror jag, Sjöfartsverket av-veckla och på några få års sikt släcka ner en majoritet av de egentliga fyrarna och jag har svårt att se hur Balder Hansson som sitter här skall kunna skjuta på denna fråga särskilt länge.  Pressen på verket att sänka sina kostnader och ge bättre service för handelssjöfarten är sådan att denna fråga måste man ta i om några få år. Då menar jag att det är mycket angeläget att få igång en diskussion i den här församlingen – vad är det som Sjöfartsverket rimligen skall lämna i ifrån sig , till vem och under vilka villkor och kan staten bara kliva ur sitt ansvar – ska man inte kräva ett engagemang mera långsiktigt?

Det är något paradoxalt att allmänintresset för fyrar och fyrplatser i vårt land nu tycks vara större än någonsin. Det har under de senaste åren skrivits mera reportage, artiklar och böcker om fyrar än vad som kanske sammantaget tidigare funnits.

Vad det nu än säger om vår samtid så tycks det vara rätt tidpunkt att försöka få till stånd en definitiv, långsiktig och hållbar lösning på frågan om ansvaret för och finansieringen av bevarandet/underhållet av de kulturhistoriskt mest intressanta fyrplatserna. En förutsättning för att få igång en ordentlig diskussion om kulturarvets bevarande har varit att det måste finnas en ordentlig fyrplatsinventering och någorlunda uttömmande bebyggelsehistorisk dokumentation. Vi sneglar på Norge - det gör vi nästan alltid vad gäller sjöfartspolitiska frågor - och konstaterade att det hade man ju redan gjort i Norge. En utomordentligt fin publikation!

Riksantikvarieämbetet och Sjöfartverket enades om att vi måste göra något. Dan Thunman och Christian Lagerwall har gjort arbetet och de har gjort ett utomordentligt bra jobb – bra underlag för den diskussion som nu måste komma.

Men kanske är det också så att det behövs en ny syn, ett nytt grepp på hur finansiering av större underhålls- och reparationsprojekt skall lösas.

De stora statliga verken Sjöfartverket, fortifikationsförvaltningen, fastighetsverket och natur-vårdsverket tycks alla hamna i samma svåra interna prioriteringsdiskussion där om aldrig så lovvärda fyrplatsprojekt ställs mot andra frågor, andra projekt, som nästan alltid upplevs ligga närmare dessa  verks kärnfrågor. Att ta sig ur detta dilemma, som jag tror verksrepresentanter-na här känner igen sig i, skulle kunna vara att man gemensamt tar initiativ till etablerandet av en fond eller stiftelse för större fyrplatsprojekt. En fond eller stiftelse som skulle kunna attra-hera donatorer bland företag, föreningar och enskilda personer och som med de tunga statliga ägarna i botten och naturligtvis Svenska Fyrsällskapet som dominerande intressent skulle kunna vara en trovärdig och för alla inblandade acceptabel part vad det gäller att ta ställning till prioriteringar av projekt och former för upplåtelser och överlåtelse.

För de statliga verken skulle den stora förtjänsten med detta kunna vara att man genom ett årligt förutsägbart och budgeterbart bidrag slipper ifrån mycket av vad som idag upplevs som utpressningssituationer där varje projekt som hamnar på skrivbordet är lika lovvärt som alla andra projekt men som man saknar förutsättningar att ta beslut om att stödja.

Med detta är det min förhoppning att jag kastat lite bränsle på debatt- och diskussionslustan i den här församlingen och min förhoppning är också att detta blir startskottet för en viktig kulturinsats för bevarandet av svenska fyrplatser och fyrar och jag förklarar därmed konferensen öppnad.

- Främja och utveckla intresset för och kunskapen om fyrar och fyrplatser samt till dessa 
  relaterade ämnen.

- Verka för bevarandet av svenska fyrar och fyrplatser

- I samarbete med historiska och kulturvårdande institutioner och intressenter dokumentera 
   händelser och levnadsöden vid fyrplatser.

- Initiera kontakter och samarbeta med svenska och utländska fyrföreningar och 
  organisationer.
 

Föreningen har sedan starten anordnat ett tjugotal föreningsmöten varje år på flera olika platser med 20-120 deltagare per tillfälle. Medlemstidningen Blänket utkommer två gånger per år och varje år ges en medlemsmatrikel ut. Föreningen har en egen hemsida som uppmärksammats för sin höga kvalité och många får också telefonupplysning om fyrar av föreningen. Svenska Fyrsällskapets fyrbesökshandbok har fått ett mycket positivt mottagande och sällskapet har också varit engagerad i återtändningen av fyrar. Under senare tid har mycket arbete lagts ned på denna konferens.

Det finns även lokala fyrsällskap i Sverige såsom:

Falsterbonäsets Museiförening
Föreningen Fyrtornet (Karlstad)
Föreningen Väderöbod 
Gammelgarns Hembygdsför.(Östergarn)
Garpens Vänner 
Huvudskärs Byalag
Häradskär Intresseförening 
Nidingens Vänner
Stiftelsen Måseskär
Stiftelsen Ursholmen
Winga Vänner

Fyrintresset har alltså ökat snabbt under senare år. Svenska fyrsällskapets har en bred bas av medlemmar. En tredjedel är kvinnor och den andelen ökar. Alla åldrar och samhällsgrupper är respresenterade och sällskapet har också ett ökande antal företags- och förenings/institutions-medlemmar.

På mindre än två år har 11 nya fyrböcker utkommit. En mängd tidningsartiklar har skrivits, flera utställningar har öppnats.

Fyrintresset i Sverige tycks vara ovanligt stort. Det finns också nationella fyrföreningar i andra länder men vad beträffande medlemsantal kommer Sverige på andra plats. Flest medlemmar har man i USA.
Land                         Grundat        Medl.       Tidn.nr/år
Australia                        1980           100                4 
Denmark                        1998             40                2
Netherland                     1992           300                4
Norway                           1995           200
Sweden                           1996         1.250                2
UK                                  1988            400                4
USA                                1984       13.000                4
 

Varför anordnar vi då en fyrkonferens? 
Syftet med konferensen är att diskutera hur vi skall göra för att Bevara vårt unika kulturarv för framtiden och i det arbetet finns det många intressenter nämligen:
 

Sjöfartsverket
Vänern Seglationsstyrelse
Riksantikvarieämbetet 
Statens Fastighetsverk
Fortifikationsverket
Naturvårdsverket 
Länsstyrelser 
Kommuner/Städer
Museer
Föreningar/Klubbar 
Allmänheten

För första gången finns nu alla samlade i samma rum. Vi har dessutom två grundstenar för våra diskussioner i form av två gedigna fyrinventeringar, en av Sveriges fyrplatser och en av Vänerns fyrar.. 
Det är min förhoppning att vi ska lyssna, lära och komma med många förslag på vad vi kan göra och hur vi ska göra för att bevara vårt unika marina kulturarv.

Fyrinventeringen är ett samarbetsprojekt mellan Riksantikvarieämbetet och Sjöfartsverket. Fältarbetet genomfördes 1999 och själva rapportskrivningen 2000. Den kommer att resultera i en rikstäckande bevarandeplan och Dan menade att fyrkonferensen kommer att betyda mycket för detta arbete. Vidare finns möjligheter att rapporten också kommer att resultera i ett forskningsprojekt vid Uppsala Universitet.

Rapporten är beskrivande med faktauppgifter utan värderingar. Dan Thunman framhöll att han i dagens föredragning endast representerade sig själv och därför var fri att lägga fram sina personliga åsikter.

Därefter kommenterade Dan ett antal intressanta diabilder på fyrar och fyrplatser. Han påpekade att det inte fanns någon röd tråd i föredragningen, men det får antas att det är några av de fyrar han visade som ligger honom varmast om hjärtat. Inledningsvis visade Dan en rad fyrtorn, t.ex.

Landsort (Vår äldsta fyr, byggd på 1680-talet. Fyrar byggda före 1850 är oftast ombyggda i toppen)
Bönan (Från 1840, unik och mycket välbevarad, byggnadsminneförklarad, togs ur bruk 1902)
Understen ( Från 1848, aldrig ombyggd i torntoppen men spegelapparaten naturligtvis borta, kulturminne)
Bjuröklubb (Från 1859. Linsfyrarna kom efter 1850, denna gjord av eldfast, hållbart tegel)
Måseskär (1860 började järnfyrar (Heidenstam) byggas som ofta är relativt intakta)
När (exempel på täckt järnfyr)
Gåsören (exempel på ”husfyr”, mycket välbevarad, byggnadsminneförklarad)
Ursholmen (utgör de första betongfyrar i landet som började byggas omkring 1890)
Östergarnsholm (stenkolsfyrarna finns ej kvar, är ombyggda, men kan ingå i nuv.byggnad)
Vinga (den första linsfyren, de tidigare spegelfyrarna är borta vad gäller apparatur)
Morups Tånge (vissa linsfyrar är relativt intakta, t.ex. denna med originallins från 1843)
Örskär (den mest bevarade 1700-talsmiljön vid fyrplatsen, en av mina favoriter)
Spårö båk (det byggdes också flera vackra båkar)
Falsterbo (arkitekt var Tempelman)

När man talar om att bevara fyrar och fyrplatser handlar det inte alltid bara om fyrtornet och Dan visade flera exempel på fyrplatsbebyggelser med intressanta byggnader, där färgval, interiörer, uthus, källare, fotogenbodar, mistsignalanordningar, kranar, odlingsland m.m. utgör viktiga delar av platsens historia. I diskussionen om bevarande bör man även beakta detta menade Dan och pekade också på sambandet mellan fyrväsende och lots-, tull- och fiskeverksamheter i dessa skärgårdsmiljöer. 
 

Den första fyren byggdes 1803 och fram till 1850 fanns endast fem fyrar. Därefter skedde en expansion och under 1850-talet uppfördes flera bostadshus med en lykta på gaveln och vid denna tid byggdes också de första trätornen.  Under senare delen av 1800-talet tillkom ett antal mindre träkurar, vitmålade mot sjösidan.

Tre järntorn finns vid Mariestad + flera mindre järntorn, t.ex. Vikstens udde. Idag lyser ca 150 fyrar i Vänern. Det har funnits 30-35 fyrbostäder vid Vänern, varav flera finns kvar i mycket välbevarat skick. Det äldsta bevarade trätornet är Skoghalls fyr från 1851.

Fyrvaktarens arbete var inget åretruntarbete, det kompletterades oftast med fiske och jord-bruk. Hjortens fyr är den enda anlagd av Sjöfartsverket och är lite speciell. Navens fyr är den mest mytomspunna av Vänerns fyrar.

Nidingen är ett tidigt exempel på dubbelfyr men de båda stenkolsfyrarna var inte så höga och synbarheten därför inte särskilt god. Ett enkelt sätt att få fyrlyktan högre var den s.k. vipp-fyren, en dansk uppfinning från 1500-talet. Nackdelen var att den krävde två man för sin skötsel.

Lars Bogmans förslag till fyrar på Nidingen från 1756 hade en snäckgång för transport av kol och aska, vilket var en väsentlig del av arbetet vid stenkolsfyrarna på denna tid. Ett mera utvecklat förslag i form av en tornfyr på Nidingen hade ritats av Jonas Hahn några år tidigare, omkring 1750. Inte heller detta förslag kom till utförande. De första tornfyrarna var annars trätorn (Landsort 1678, Örskär 1687) vilka var konstruerade för oljelampor med speglar. Det första stentornet tillkom 1687 på Landsort och eldades med stenkol.

1738 ritade Carl Hårleman Örskärs fyr med en snäckgång upp i tornet och försedd med oljelampor och speglar. Fyren tändes 1740. Carl Hårleman är ett av de största namnen i den svenska arkitekturhistorien och var tillika överintendent. Han var delaktig i utförandet av slottet i Stockholm.

Långe Jan på Ölands södra udde ritades av Hårlemans efterträdare som överintendent, CJ Cronstedt,  på 1750-talet men tändes först 30 år senare, 1785. Den blev Sveriges högsta fyrbyggnad med sina 40 meter och byggdes från början för stenkol. Cronstedt är berömd för en helt annan sak, han var nämligen engagerad i ett regeringsuppdrag som resulterade i konstruktionen av kakelugnen – en genial uppfinning.

År 1769 fick C F Adelcrantz, känd bl.a. för de tornhuven på Kristine kyrka i Göteborg, uppdraget att rita en båk till Grönskär, men uppdraget ändrades senare att gälla en fyr. Sockeln påbyggdes 1786-87 varvid Jonas Biörck stod för ritningarna. Grönskär blev den sista öppna Polheimer-fyren, vilken inte släcktes förrän 1845. C F Adelcrantz ritade även Spårö båk 1770.

Falsterbo fyr, som blev den första förverkligade fyren med bostadsutrymme i bottenvåningen och öppen stenkolseld i toppen, ritades av arkitekten vid överintendentämbetet, Olof Tempelman 1793-1795. Hans mest berömda verk är Gustaf den III:s paviljong på Haga.
 

Den s.k. Polheimersfyren byggde på et slags blästerprincip med dragkanaler för luften och innebar en förbättring i förhållande till de tidiga öppna stenkolsfyrarna som var mycket känsliga för vind och rök. Nackdelen var att kolåtgången ökade men det var ett pris man fick betala för bättre synbarhet. Uppfinningen var en av de stora insatserna för fyrtekniken. Bergs-hauptmannen Anders Polheimer var brorsons son till den store uppfinnaren Christopher Polhem. En provisorisk polheimersfyr från 1849 finns bevarad på Östergarnsholm vid Gotland. Polheimer antydde också möjligheten att skydda fyrlågan med en glaslanternin; den som praktiskt genomförde denna slutgiltiga förbättringen av stenkolsfyrens konstruktion var chefen för danska lots- och fyrväsendet, kommendören Poul Löwenörn (1800)
Stenkolsfyrarna togs ur bruk i mitten av 1800-talet. Den sista s.k. Löwenörnsfyren med lanternin som byggdes var Storjungfrun 1839. 1854 släcktes den sista täckta stenkolsfyren, Holmögadd.

Svartklubben var en fyr av Löwenörns konstruktion och ritades av Axel Almfelt 1816. Den hade en grund av gråsten från skäret och bönderna slog tegel. Almfelt ritade 1828 en lampfyr på Söderarm, vilket blev det sista fyrärendet för arkitekterna på överintendentämbetet.

Så småningom blev man skickligare i att tillverka glas och ett lustigt fenomen var de s.k. lusthusen som ibland var utformade som en lanternin men där fönstren var avsedda för att släppa in ljus istället för som på fyrarna, tvärtom.

Lotskaptenen Dreutzers förslag till dubbelfyr på Nidingen från 1824 ansågs sannolikt för dyrt att bygga och istället blev det 1832-34 två stentorn i granit från Varbergs fästning, påbyggda 1846. Tornen var ritade som runda, men det passade inte för stenen, så att de uppfördes som sexkantiga med något större dimensioner. Fyren var av Löwenörns princip, stentorn med draghål och lanterniner.

Harnäsudde i Vänern, 1865-1903, representerar ett enkelt hantverksmässigt fyrhus med lykta på hörnet. Detta säger också något om hur få ljuspunkterna i skärgården var vid denna tid. Lite mer av snickarglädje kan man se i Gäveskär 1886, en representant för det sågade och maskintillverkade virket som möjliggjorde upprepningar i detaljutformningen. Samma gäller Gåsören ritad av Gustaf von Heidenstam, där man kan se den typiska ”fransen” nedtill, som skapar en speciell effekt.

Träfyrarna visar enligt den engelske arkitekten Eric de Maré ”den nautiska stilen i sin mest utsökta och okonstlade enkelhet” och finns med i hans bok ”The nautical style”(1973)

Sedan är det tid för ”Heidenstammarna”. Sandhammaren 1863 ritades av A.T. Gellerstedt under Heidenstam och tillverkades vid Hällefors bruk. Den franska linsapparaten är märkt ”Phare de Sandhamman”, vilket visar att fransmännen inte hade det så lätt med namnet. Två torn uppfördes, varav det ena 1891flyttades till Rönnskär. Gellerstedt var byggnadsledare och fyringenjör och blev sedan den förste professorn i arkitektur vid KTH, poet, medlem av Svenska Akademin och en mycket god akvarellist. Gellerstedt ritade även bl.a. Häradskär 1863 och Ystad 1865-66.

Högby 1898 är en annan representant för denna teknik, konstruktör Carl Fraenell. Tylön 1870 är klädd i plåt och här kan man se hur man utnyttjat järnets möjligheter i den nitade konstruktionen med sina gjutjärnsdetaljer.

Garpen ritades av I G Clason (Gellerstedts elev) 1893, under ett kort mellanspel som arkitekter gjorde som fyrkonstruktörer igen åren 1890-1900. Murverket klarade dock inte klimatet, utan fyren revs.

Kullen uppfördes 1899-1900 av granit från Kullaberg. Den ritades av Magnus Dahlander, sedermera länsarkitekt i Örebro. Det är en i hög grad representativ fyr med fina detaljer och ritad med stor omsorg.

Helsingborg 1888-89 ritades av fyringenjör J Höjer och Vinga 1889-90 ritades av fyringenjör Emil Karlsson och uppfördes i porfyrit från ön med en invändig betongkonstruktion.

Bergudden 1895-96 är en för svenska förhållanden unik fyr, klädd med tjärad spån. Arkitekter var Ludvig Peterson och Ture Stenberg. Stilen återfinns i villaarkitekturen på östkusten i USA.

Tistlarna 1905-06 av granit och tegel, klädd med Skrombergaklinker, senare putsad, ursprungligen krenelerad, ritades av Vilhelm Lindh och Axel Sjöberg.

Understen 1915-16 uppfördes i armerad betong och är ett elegant bygge ritad av Folke Lundeberg. Arbetschef var Hilmer Carlsson. Garpen 1933-34 som ersatte Clasons fyr var av enklare, råare form, ritad av Rickard Frost.

Hilmer Carlsson konstruerade även Nidingen 1946 och Lilleland 1945.

En representant för en nyare formgivning baserad på byggteknik och utan större finess är Valar 1953 utanför Gotland.

Barösund är ett exempel på en sexkantig fyrkur av plåt av den klassiska form som uppfördes under hela 1900-talet.

Sist en modern plastkur, Ärnemar nedre. Här kan man konstatera att även färgen är onaturligt artificiell med starkt röda eller gröna pigment.
 

Slutligen något om ”den nautiska stilen”. Eric de Maré har framfört att det han ville med sin bok vara att ”behaga alla för vilka den synliga världen existerar och vilkas hjärtan slår snabbare vid det ursprungliga ljudet av vågor och den nostalgiska doften av tång och ozon”

Ett andra mål var att formulera en arkitektmoral. Den skönhet som finns i den nautiska stilen har aldrig varit självändamål för formgivare, de flesta är anonyma här och det är en dygd som vi förlorat nuförtiden. Eric de Maré citerar en gammal vagnmakare, den siste i sitt slag, som när han blev tillfrågad av en modern designer hur han fick formen fulländad. ”I dunno; I just makes´em right.” Man kan inte lura elementen, säger han, man kan inte leka med havet eller den ursinniga kraften hos vatten som försöker hitta sin naturliga jämvikt. När man har att göra  med krafter som kan döda – så måste man ”build them right” , bygga dem rätt.

Jag är stolt över att vara medlem av Svenska Fyrsällskapet, en förening som på så kort tid gjort så mycket för förståelsen och intresset för fyrsaken. Då Esbjörn ringde mig och frågade om jag ville tala om fyrar så svarade jag att det ville jag mycket gärna, under förutsättning att jag också får tala om sjömärken - ty det är den helheten som jag tycker är viktig. Det är ju nämligen så att fyren är nattens sjömärke, medan sjömärken, kummel och båkar är dagens. Tillsammans skapar de ett fyrsystem eller vad vi kan kalla ett navigationslandskap.

Jag har plockat ut en del bilder som jag kommer att tala om och det blir nog mer ett kåseri än ett regelrätt föredrag. 

Vi börjar då långt tillbaka i historien, längre tillbaka än fyrhistorien, ty den är egentligen inte så lång i våra länder, i vart fall inte i Norge, där den inte går längre tillbaka än 1655

Jag tar då utgångspunkt i mitt eget land, eller närmare bestämt i namnet på mitt land. Det har nämligen ett samband med vårt tema. Första gången Norge blev omnämnt i ett grannland är år 850 när vikingahövdingen och handelsmannen Ottar som bodde långt upp i norr kom över till London där han mötte Kung Alfred och för honom beskrev sitt land. Han kallar det då för Norveger. Det blir ändå tydligare om vi använder den engelska eller tyska beteckningen Norway eller Norwegen – alltså vägen mot norr. Vilken väg är det då som Ottar talar om? Jo, det är farleden, kustleden och det säger något om den enorma betydelse som denna samfärdsel 
har haft för landets historia redan i vikingatiden. Senare blev den allt viktigare och det är ju först i ganska sen tid som kusten har mist sin monopolställning som trafikväg.

Norges kust är splittrad, full av öar, skär, holmar, sund och djupa fjordar. Detta förhållande skapar möjlighet till en kustled som är avskärmad från det stora och farliga havet, men det är samtidigt farvatten som i sig är farliga. Risken att gå på grund är stor. För att en sådan farled ska kunna användas så måste den märkas ut.

Frågan inställer sig då hur lång utmärkningens historia går tillbaka i tiden. Denna fråga kunde ensam vara föremål för flera föreläsningar som vi inte har tid till här. Vi kan bara fastslå att då Ottar var i London så fanns det sjömärken och de finns också omnämnda i sagorna. Man får dock intrycket att det var enkla sjömärken, det är inte ett system vi ser. För att kunna göra det så måste vi ta ett kliv fram till 1531 då en olycklig venetiansk köpman, Pietro Querini förliste med sitt skepp vid Röst utanför Lofoten. Han och hans manskap räddades och de seglade året efter söderut mot Trondheim och Querini skriver då i sin berättelse om denna färd att ”vi följde vardarna på toppen av öarna som visade farleden”. Det handlar alltså om ett system, inte bara enkla sjömärken.

Det Querini beskriver var färden längs kusten, men redan då fanns en trafik över Nordsjön och Kattegatt. Navigationen över öppet hav var ganska oprecis och då man fick landkänning frågade man sig självklart var man befann sig. Att lära känna, inte bara vilket land det gällde, utan var man hade landat, blev enormt viktigt. De första landkänningsmärkena var ofta naturliga karaktäristiska fenomen t.ex. ett speciellt format berg, färger i berggrunden eller byggnader tillverkade av människor. 

Ett exempel på speciell färgad sten är kalksten som senare bättrades på genom kalkning, som här vid Risørflekken. Detta, liksom de medeltida kyrkorna var de första sjömärken som dök upp i Holländska sjökort från 1600-talet. Ett exempel är medeltidskyrkan Tromöij utanför Arendal. Denna kyrka var ett så viktigt sjömärke att den ända fram till helt nyligen omnämns i farledsbeskrivningar.

Från början var det en muntlig överföring från lots till lots och från lots till sjöman och först på 1600-talet blev det nedskrivet i sjöböcker.

På flera ställen längs den norska kusten finner vi stenkors som är rester från tidig medeltid. De står vid viktiga navigationspunkter, som t.ex. vid  Kvitesøy i Rogaland som är en mycket viktig navigationspunkt för överfarten från Skottland/England till norska kusten. Det finns en handfull sådana kors kvar utmed den norska kusten, men om vi ser på stadsnamnen så ser vi att utbredningen varit mycket större. Dessa kors hade sannolikt ett starkt samband också med pilgrimsleden mot Nidaros (dagens Trondheim), där den helige Olaf är begravd.

Korssymbolen har använts fram till vår tid och ett exempel på detta är ett nyfotograferat sjömärke på Sörlandskusten där medeltidskorset alltså fortfarande hänger med – jag är inte säker på att Kystdirektoratet är medvetna om deras historia. Traditionen  att säkra den seglande har redan tidigt räknats som en av de kristliga dygderna, vi vet ju också att de första fyrarna ofta var förlagda till kloster där munkar skötte dessa som en del av sin livsgärning.

Senare byggdes en mängd båkar och kummel – alla olika till form, material och färg. De skulle vara olika så att det var lätt att skilja dem åt. Ett exempel är ett märke i Tromsöområdet långt norrut, den är ca 7 meter hög. Dessa spännande och ovanliga former fick man ta till när man använt hela arsenalen av de vanliga geometriska formerna - detta är en av de 25 båkar som danskarna satte upp på jutska västkusten bakom gamla Skagen, 11 av dessa existerar ännu och är sedan flera år fredade som kulturminnen.

Det är inte alltid historisk betydelse och utseende står i förhållande till varandra, jag tvivlar på att någon kan gissa vad detta är, men det har ett större samband med er svenskar än Ni anar. Det är en del av krigsmaktens system som allra första gången dök upp under Napoleonkrigen men som återuppfördes någon tid innan 1905 då det var en spänd situation i och vi väntade angrepp från Er mina Damer och Herrar. Det fanns då en plan, en hemlig plan. Den var faktiskt så hemlig att vi fick konsultera försvarsdepartementet om vi fick avslöja detta då det ju egentligen aldrig skett någon demilitarisering. Nu är detta inte så viktigt längre och jag tror inte att det är så farligt om jag avslöjar det. Det handlade alltså om en plan som gick ut på att de stora sjömärkena skulle rivas, det var speciellt folk runt kusten som hade denna uppgift att den dag de fick besked ta bort dem. Man hade ett sinnrikt system av inrättningar som  detta att man då skulle sätta upp vita trätavlor som lagrades på speciella ställen. En del av dessa var sådana att den norska sjömilitären kunde navigera efter dem men några av dem var uppsatta för att förvilla och om man följde dem gick man rakt på grund. Det är ett intressant och tänkvärt fenomen för idag betyder detta ingenting och dessvärre tar man på många ställen en skärbrännare och tar bort dem, men egentligen innehåller de två järnstängerna otroligt mycket historia.

Så ett stort språng i tid och rum – nu har vi kommit till fyrhistorien och vi går inte så långt tillbaka  som till Pharos. För att i alla fall påminna om att det sker saker på andra ställen i världen vill jag visa en praktfull fyr utanför Jansiälven vid Shanghai som uppfördes år 800- alltså medan vi var vikingar!

Vi närmar oss nu vår egen tid och jag visar här Olaus Magnus ”Charta Marina” från 1539 och man ser här Hansans fyrar vid Rostock och Lübeck och den mycket spännande fyren i utloppet av Elbe som både till storlek och form påminner om Pharos utanför Alexandria, i vart fall en av föreställningarna om dess utseende. Här är Hansan i full färd med att säkra sina handelsvägar. En av de fyrar Hansan byggde var Kpu fyr på Dagö i Estland. Den är daterad till 1527, estländarna själva säger 1531, men det kan ju kvitta. Den visade  vägen till den viktiga staden Reval (Tallinn), vilket den än idag gör.

Vid denna tidpunkt borde vi egentligen vänta oss en fyr i inloppet till Bergen, en annan viktig Hansestad, men så är inte fallet. Varken gamla kartor eller andra dokument talar om detta – orsaken kan man spekulera om, men faktum är att vid denna tidpunkt fanns det inte en enda fyr i Norge. Vi får vänta till år 1655.

Jag kommer inte att gå igenom den norska fyrhistorien ty den är inte så olik de flesta andra, men jag vill ändå peka på en del förhållanden som jag tycker är viktiga såväl när det gäller bevarande som historiskt intresse. Torungens fyr utanför Arendal är en dubbelfyr som uppfördes i tegel under perioden med tvillingfyrar d.v.s. innan man lärt sig att ge fyrar karaktär med hjälp av ljuset. Arendal blev så förknippad med fyrarna att den kallades ”byn med de två fyrarna”. Vilsandi  fyr är en fyr som egentligen kunde ha stått varsomhelst, det kunde ha varit i Sverige eller Estland. Den är byggd 1804 och kan sägas vara i närheten av en internationell fyrstil men detta blir ändå tydligare för nästa exempel, Kihnu fyr i Estland, en typiskt internationell fyr. På många ställen skulle man säga en ”western style lighthouse”. Detta är kanske inte så konstigt ty den är gjuten i England. Engelsmännen var först med med gjutjärnsfyrar och de producerades i ett stort antal till Västindien, Afrika, Asien och alltså även till Baltikum där många står kvar. Det är egendomligt att det inte finns en enda gjutjärnsfyr i England, de tillverkades alltså för andra länder, men själva ville de inte ha dem. 

I Norge var det annorlunda. Eigerøy fyr göts 1854 av Bärums Verk och detta var början till en utveckling som saknar motstycke någon annstans i världen. När de sista fyrarna blev gjutna 1950 så hade man rest över 40 liknande gjutjärnsfyrar och alla är i drift idag. Ingenstans i världen finns motsvarande samling av gjutjärnsfyrar. Det är inte möjligt att här gå in på orsaken till detta men det är en intressant fråga att det som inte blev använt i England blev en sådan succé i Norge.

Vi har nu berört den internationella stilen, men det är ju också så att de flesta regioner har en särprägel, en egen kvalité. En japansk fyr, Ozeki Shuzo kan tjäna som exempel på detta som vi kan kalla en lokal stil. Kunda fyr i Estland är ett annat exempel. Det är en av de få existerande träfyrarna i Estland – det har funnits många – men även denna brann tyvärr ned förra året.

Björn Linn talade om den maritima, funktionella stilen och den kanske minst funktionella fyren som byggts är Cordouan. Det är en mycket viktig fyr och där traditionen går tillbaka till 1300-talet. Fyren fick sitt huvudutseende vid mitten av 1600-talet och blev något senare ändrad i toppen. Den räknas som en av världens mest praktfulla fyrar. Den ligger på en låg sandbank och när tidvattnet kommer stänger man dörren – om man går upp där finner man denna mycket välutrustade fyr och det är det rakt motsatta till det som vi annars brukar se. Det är ju den knappa funktionaliteten som oftast präglar fyrar, vind och vatten skall inte få fatt i den och den skall vara lätt att underhålla. Det är inte så här – den här fyren har t.o.m. ett eget kapell med blyinfattade glasfönster och man ställer gärna frågan – varför byggde man en sådan fyr här?

Här berör vi något som jag tycker är viktigt nämligen att varje fyr har en orsak, det finns alltid en anledning till att man den ligger där den ligger och det inte utan orsak att den fått ett speciellt utseende. Detta är i sig mycket intressant men det är en del av en större kontext.

Varför denna praktfulla och påkostade fyr just här? Jo, den ligger vid utloppet av elven Gironde och där gick fartygen från Bordeaux med Frankrikes mest dyrbara exportartikel genom hundratals år – bordeaux-vin – som man ville säkra på ett praktfullt sätt. Detta är i alla fall min teori.

Ett exempel på den raka motsatsen är Øksammerens fyr strax söder om Bergen. Denna enkla och beskedliga fyr byggdes ca 1820 och är en s.k. fiskefyr och den byggdes därför att sillen då hade kommit dit. Sillfiskeriet gick ner längs kusten och vartefter som sillen gick fram så byggde man fyrar. Man kan alltså följa de stora sillfiskerierna genom etableringen av fyrarna och detta är en för Norges historia lika viktig fyr som Cordouan är för Frankrikes historia.

En annan fyr med lika klart sammanhang är Landegode fyr utanför Bodö i Nordland och skälet till att denna blev byggd var övergången från segel till ånga i mitten av 1800-talet. Det innebar möjlighet till nattrafik i nästan alla väder och en mängd expressruter för såväl gods som passagerare vilket medförde behov av nya fyrar. Denna fyr byggdes endast på grund av Hurtigrutten, det är den fyrens historiska sammanhang. 

På detta sätt skulle vi kunna fortsätta att följa urbanisering och industrialisering också genom tillkomsten av fyrarna.

Vi vet alla hur det sedan gick, man ville inte bara ha ett ljus, utan också ett ljus som kunde klara sig själv så långt det var möjligt. Den store Dalén var ju behjälplig med detta och det var egentligen början på det många vill kalla elände som idag har medfört att vi har avfolkat de flesta fyrarna. Vi vet att modern automatiseringsteknik idag har gjort att människor är överflödiga vid fyrar för fyrljusets skull. I de flesta länder har fyrarna avbemannats. I Norge har vi just nu 31bemannade fyrstationer men inom fem är kommer vi inte att ha någon.

Då resultatet av denna avbemanning blev synligt i form av ett snabbt förfall förstod vi att något måste göras för att inte mista ett maritimt kulturarv. För Norge är detta kulturarv viktigt och vi bestämde oss för att ta fram en nationell bevarandeplan. Det vi ville med denna plan var att säkra ett urval av fyrar som tillsammans kunde berätta den norska fyrhistorien. Det vill säga att representativitet blev nyckelordet, vilket innebar att det inte bara var de största, de mest magnifika, de äldsta eller de vackraste som skulle bevaras – utan det var också det allmänna, det som kunde visa ett tvärsnitt av hela fyrhistorien. Väl att märka, för att överhuvudtaget kunna gå in på detta arbete måste vi, d.v.s. Riksantikvarieämbetet,  ha nära samarbete med ägaren, Kystverket. Resultatet ses på denna karta , de svartfärgade föreslogs fredade efter kulturminneslagen, det var till en början 210 fyrar. Av dessa blev 84 fyrstationer och fem mistsignalanordningar utvalda för fredande.

Där fanns denna typ av fyr som står utanför Florö, en enkel träbyggnad. Där finns också Kitesøy fyr, ursprungligen en stenkolsfyr men senare ombyggd för flytande bränsle. Den restes 1700 och byggdes om 1830. Grønningen fyr utanför Kristiansand representerar ett annat material nämligen betong, den är byggd 1878, vilket är relativt tidigt för en betongbyggnad. Det hänger samman med tidens industri- eller kanske hellre försvarsarkitektur.

En självklar representant för gjutjärnsfyrarna är Sletringen fyr, Norges högsta fyr, 43 meter. Den är egentligen en praktfull blandning av betongarkitektur och gjutjärnsfyr. Egentligen är kanske begreppet arkitektur inte helt korrekt, de norska fyrarna ritades inte av arkitekter, det var i regel fyrverkets egna ingenjörer som höll i pennan. Dessa gjutjärnsfyrar var inte alltid koniska, då och då var de cylindriska som t.ex. Kya fyr , en vacker fyr men en förfärlig arbetsplats. Detta var en av de första fyrarna som blev avbemannade och det bör vi egentligen vara glada för. Lägg märke till det vackra arbetet och maken till funktionell byggnad tror jag at man får leta efter. Man har försökt bygga den så att sjön inte skulle få grepp någonstans. Dörren blev ändå inslagen med jämna mellanrum.

Det finns också representanter för de nyaste fyrarna, d.v.s. de speciella förhållanden som vi hade i Finnmarken, där tyskarna sprängde dem i luften, men där de blev återuppbyggda efter kriget. Detta är en av de få arkitektritade fyrarna, arkitekterna Blakstad och Munthe-Kaas ritade den 1949 i dåtidens strängt funktionella stil.

Det är emellertid inte bara fyrbyggnader vi talar om, det är fyrar som teknologiskt kulturminne och då gäller det självklart linserna och drivverket och detta blir en påminnelse om att en bemannad fyr är en välbevarad fyr. Detta är från en fyrinspektion 1980 och visar en då bemannad fyr, jag vill inte visa hur det ser ut idag.

Det handlar också om fog-warning systems, dimklockor och de nya ljudanläggningarna diafoner, dessvärre så är alla norska tysta idag men det är viktigt att vi åtminstone på de fredade fyrarna klarar att bevara den tekniska utrustningen intakt, även om den inte används.

Så är det även de enkla fyrinteriörerna som vi måste värna om och inte bli frestade till att utrusta det med nytt och mera bekvämt. Också livet på fyrstationerna har varit en ständig kamp mot ensamhet och rädsla, i detta exempel finns knappt landningsmöjligheter – större delen av i alla fall vintern var de helt isolerade, sjön bankade och dundrade mot tornet.

I en beskrivning från 1820 av denna fyr omtalas i en speciell punkt mot slutet att ”starka nerver fordrades” och det kan man ju förstå. För de som arbetade här var det inte så stort avstånd mellan fyrbiträde och fyrmästare, det var et någorlunda egalitärt system – de var all lika rädda, de hade alla lika små hytter – kort sagt det var lika jäkligt för alla.

Men kommer vi till en fyr som Oksøy fyr utanför Kristiansand så möter vi en helt annan värld, här är det utrymme, det är relativt många byggnader, det är en slags liten landsby, det finns mark att bruka, det är det goda livet. Här dyker det hierarkiska samhället upp, här har fyrmästaren den största byggnaden, den djupaste brunnen och den största trädgården och så går det nedåt till reservassistenten som nog inte hade särskilt mycket faciliteter.

Fyren byggdes 1832 och fyrmästaren som bodde här hette Lars Mortensen  Berg och kan inte ha varit särskilt ensam ty han avlade 25 barn på fyren – visserligen med två hustrur, men det står i noteringarna att åtminstone den ena av dem dog av utmattning och det kan man kanske förstå. 

Om vi ser till åldersfördelningen på fyrarna så ser vi inte helt oväntat at den mest intensiva fyrbyggnadsperioden var, liksom i Sverige och övriga delar av världen, runt 1870, men vi ser också att de relativt nya fyrarna är väl representerade i bevarandeplanen.

När det gäller fördelningen efter fyrfunktion ser vi att kustfyrarna är i övervikt, det är ju de stora landkänningsfyrarna och vi ser också materialanvändningen – gjutjärnsfyrarna – träfyrarna. Om vi ska peka ut en speciell fyrtyp för Norge eller finna en nationell särprägel som var viktig i denna process så var det egentligen gjutjärnsfyrarna och träfyrarna. De är ju extremt olika – den lilla låga träfyren i lokal byggnadfsstil  och de höga slanka gjutjärns-fyrarna som bygger på en utvecklad gjutjärnsindustri.

Och bara för att påminna om att fyrarna är beroende av en infrastruktur – detta var det sista fartyget som gick med fotogen och gas till fyrarna längs norska kusten, M/S Oksøy. Det är byggt 1970 och togs ur bruk 1996 då det direkt blev överlämnat till ett fartygsmuseum där det skall bevaras som veteranskepp. Det är fullständigt autentiskt, allt är identiskt som den dag de gick iland. Dagboken finns kvar, pinupbilderna finns kvar och detta är alltså också en del av fyrhistorien.

Så är då frågan vad står vi inför för utmaningar idag? Enligt min mening är det fyra områden:

1. Forskning. Vi vet för lite om sjömärkenas historia. Vårt lands historia, jag tror att det kanske är liknande i Sverige, är skriven med inlandsperspektiv, det är bondesamhällets historia. Kustsamhället har aldrig uppfattats som särskilt intressant och därför är det väldigt mycket som vi inte vet. Forskning är alltså en del och en viktig forskningsuppgift är att intervjua alla de fyrvaktare som lever idag, men som inte kommer att göra det i framtiden.
 

2. En bevarandeplan för sjömärken. Vi har nu lagt en bevarandeplan för fyrar och jag har själv sagt att vi måste se helheten och varför har vi då en bevarandeplan bara för fyrarna? Jo helt enkelt för att det brådskar. Men nu måste vi gå vidare med inventeringen och vi måste få en nationell strategi för sjömärken. Det tror jag inte blir en nationell bevarandeplan men en nationell strategi kompletterad med regionala planer.
 

3. Den tekniska vården. Vi står i en skiljelinje, där en bra miljö, bra bevarandemiljö kräver att vi använder traditionella material. Blymönja, kalk o.s.v. Vi måste ta en diskussion kring om det verkligen är realistiskt idag, när förhållandena blivit så annorlunda – blymönjan är t.ex. underkastad stränga hälsobestämmelser.

4. Alternativa användning. Detta är kanske det allra viktigaste. Den norska bevarande-planen som nu är genomförd och 84 fyrar är fredade, vi har kommit en bit på vägen. Men en bevarandeplan är inget undermedel – inget kulturminne bevaras bara för att det är fredat, det måste praktiska och ekonomiska villkor för detta. Det är ju också så att fyrar ska ge möjlighet till användning som skall vara sympatiska och ta vara på kulturvärdena, men som samtidigt ge ekonomiska medel för underhåll och bevarande. Detta är en huvuduppgift, inte bara i Norge, utan i de flesta länder. IALA höll en konferens i Norge för ett år sedan, vilken gick ut på  ”preservation by alternative use”. 20 länder var representerade och vi fick en rad exempel och nästan alla var på ett eller annat sätt knutna till turism och jag tror att det ligger många möjligheter därom vi håller tungan rätt i munnen och är klara över vad vi vill. Fyrarna kan aldrig konkurrera med luxuösa faciliteter men kanske kan de konkurrera med en enkel autencitet som en kräsen publik kommer att bli alltmer intresserad av, d.v.s. konkurrera med artificiella upplevelser a la Disneyland.

Fördelen med att sammankalla till en sådan konferens är att vi ska få alla erfarenheterna upp på bordet från respektive land så att man kan dela erfarenheter. Vi fick mycket tillbaka och jag är övertygad om att man kan lära av andras både succéer och misstag. England med Trinity Huse har kommit väldigt långt när det gäller at hitta ett försvarbart alternativt bruk. Det engelska fyrväsendet vill ha kvar äganderätten, de vill inte lösa sitt moraliska och formella problem genom att kasta ut det och få andra att överta det. De vill ha kvar äganderätten men de vill liera sig med andra som kan stödja det. De har gjort en mycket strukturerad och detaljerad analys som de kallar Business Plan for the Lighthouse Estate – det är mer än en business plan, det är samtidigt en bevarandeplan och en förvaltningsplan.

Vi kan också lära av andras felsteg, t.ex. Skottland som i ett tidigt skede sålde ut alla de element på fyrstationer som de inte hade användning för och som idag ångrar detta bittert. De har idag inte tillgång till den tekniska som de är i behov av och de säger: Gör inte samma fel!

Jag är rädd att även Norge kan göra detta misstag.

Så till slut- hur är dagens situation? Danmark, Estland och Norge har utvecklat nationella bevarandeplaner. Sverige har kommit med en inventering och står förhoppningsvis inför arbetet med en bevarandeplan. Finland är i färd med en vid inventering där man tar med lotsstationer, sjömärken och fyrar och jag hoppas att det också leder till en bevarandeplan.
Island är också i färd med att skriva sin fyrhistoria, jag är dock inte säker på att det blir en bevarandeplan. I Skotland är redan sedan många år de allra flesta fyrar fredade, England har sin bevarandeplan, Frankrike arbetar med sin – d.v.s. de flesta länder i Nordsjö-Baltiska sammanhang är egentligen igång. Om vi sedan lägger till allt det som sker i frivilliga organisationer när det gäller projekt, inte minst här i Sverige. Blå Skagerack, Waves of Culture – Bohusläns museum bådadera. Till detta kan vi lägga alla TV-program, alla böcker, alla tidningsartiklar och så ser vi att detta egentligen skett under de senaste 10 åren och det har varit ett formidabelt intresse och aktivitet och det är klart att detta skapar en politisk situation som jag hoppas att vi kan utnyttja. Det handlar om timing, om vi inte är kongruent med timingen kan vi arbeta ihjäl oss utan att det händer något. Jag är i vart fall optimist och vi bör komma ihåg att medan det kommer att byggas nya kyrkor, nya rådhus, nya bankpalats, ja helt enkelt nya monumentala byggnader, så kommer det aldrig att byggas en enda ny fyr i hela världen. Fyrarna är en utdöende ras och vi har en begränsad mängd att förvalta och det är detta som är vår stora utmaning. Det blir inte fler – och det borde därför vara en överkomlig uppgift. Så lycka till alla vi som är upptagna med detta!
 

Det var nämligen då  jag kom på idén att vi skulle tända de tidigare släckta fyrarna för de såg så tråkiga ut när de inte fick lysa. Resandet för min bok pågick i ett halvår och tog mig och mina medhjälpare till samtliga större svenska fyrar, samt naturligtvis ett antal mindre. Som vi naturligtvis visste i förväg så träffade vi på en och annan fyr som inte längre var i bruk, de var släckta, vissa nyligen, andra sedan decennier tillbaka. 

Gemensamt för alla dessa fyrar var att de förlorat inte bara sin utstrålning bokstavligt talat, utan i ännu högre grad bildligt. De saknade allt det de var byggda för, nämligen att sprida ljus och trygghet om natten. Dom hade, som jag tyckte, förlorat sin själ. Per definition var de egentligen inga fyrar längre, de hade degraderats till torn. För varje sådant möte blev det allt sorgligare och trögare att fotografera dem. Till slut ville jag inte fotografera sådana fyrar längre, jag ville fotografera levande och glada fyrar. Jag skulle göra en bok om dem och det var då vi började tända släckta fyrar och så här kunde det se ut.

Därefter visade Magnus diabilder:

Det här är Ölands Norra udde som numera inte är helt släckt, den har en liten lanternin på balkongen däruppe. Fasadbelysningen har vi gjort annars skulle alla fyrar bli vita på bilderna och det tyckte vi var lite tråkigt – man har ju sin konstnärliga frihet som fotograf.

Här är Nidingen. Den nya fyren från 1947 lyser fortfarande, de gamla är släckta sedan länge men vi tyckte att det var trevligt att sätta en röd och en grön lampa för att piffa upp det hela. Sedan har vi fasadbelyst nästan alla byggnader, det var ett fasligt släpande med alla kablar det kan Bernt intyga.

Det här är en fyr som heter Arkö inre och den står på en ö som heter Viskär som ligger utanför Arkösund och jag tror att den togs ur bruk 1931. Den är privat, hela fyrplatsen ägs av en änka efter en bonde inne på Arkö. Det var oerhört svårt at få tag i den som bodde på fyrplatsen, den är uthyrd sedan 10 år, men till slut lyckades det, vi fick tag i en nyckel och tände den gamla fyren. Det är alltså med egen utrustning och sedan fasadbelystes den  och vi tände i alla fönster. Detta är svenska fyrplatsers urtyp och den har kvar allt, även interiört men nu lär den vara utsatt för en totalrenovering invändigt, vilket inte är så roligt utom för de som bor där.

Det här är Pater Noster. Pater Noster hade inte varit tänd på länge. Även här har vi fasadbelyst fyren.

Det här är ett ganska sorgligt exempel, det är Tylön.

Det här är Måseskärs gamla fyr och den nya i bakgrunden, vilken man föredrar är inte så svårt att förstå.

Här är Rödkallen tänd nästan på riktigt, dock inte riktigt med roterande lins.

Detta är Pite Rönnskär, svenska fyrars drottning.

Så efter några sådana exempel började jag förstå att det inte var så krångligt att åstadkomma lite lyse i toppen på fyrar. 

Det var då nästa ide dök upp, varför inte låta fyrarna förbli tända? Tänk vad människor skulle bli glada. Vi hade vid flera tillfällen inte kunnat undgå en viss publiktillströmning vid ljus-sättningen och jag kan försäkra att de innebar en inte så liten förvåning och mycket upp-skattning. Det visade sig att själva symbolhandlingen att återtända ljuset i en fyr, vars symboliska betydelse i sin tur står för så mycket hopp och tro, var nära nog övermäktig för en del människor att ta in.

Kan man göra så här var det många som frågade. Vi fick även massor av andra frågor , bl.a. om man inte lurar fartyg upp på land när man tänder fyrar så där bara. Faktiskt var detta den vanligaste frågan. Men det kanske säger mer om människors okunskap om sjöfart än fyrars betydelse.

Nu kan man naturligtvis inte fara land och rike runt och tända fyrar och bli fyrvaktare överallt och vad är då lösningen på detta?

Jo, självklart att hitta fler som är intresserade av lite mer upplysning här och där runt Sveriges kuster i synnerhet och av nödvändighet sådana som bor och verkar i närheten av fyrar, ty att buisness is local det är en viktig sanning. Det har den varit i 100-tals år tills den s.k. fyrjouren tillkom i Norrköping. Fyrjouren är nu bortrationaliserad och fyrarna får klara sig helt själva mellan de glesa tillsynsbesöken. Tänk vad en frivillig fyrvaktarkår skulle kunna uträtta och vad roligt de skulle kunna ha – frivilliga saknas inte var så säkra!

Vad är då syftet med detta occasprojekt?

1. Återtända ett antal släckta fyrar i Sverige

2. Kanske det viktigaste (och här har jag ett budskap till Balder Hansson), att möjliggöra fortsatt fyring i fyrar som Sjöfartsverket anser inte nödvändiga och som därför förr eller senare kommer att tas ur bruk – i klartext att erbjuda ett hedersamt pensionerande av dessa fyrar istället för en regelrätt avrättning och samtidigt lätta på trycket på Sjöfartsverket som riskerar folkstorm varje gång man vill göra sig av med en fyr.

Hur skall nu detta gå till? Jo fyren ifråga kan kanske erbjudas en lokal instans, någon ideell förening, hembygdsförening, kommun eller liknande och gärna med uttalad privat sponsring i bakgrunden. Vissa specificerade krav på den nye fyrägaren bör förvisso upprättas, bl.a. det om fortsatt fyring, det är ju det som var meningen.

Fyren kan överlämnas med befintlig teknisk utrustning. Sjöfartverket kan bistå med teknisk kunskap även i fortsättningen och den nye ägaren fortsätter att hålla fyren tänd som occasfyr, d.v.s. en fyr som hålls tänd vid behov. Detta kan tillfredsställa fritidsbåtarnas behov såväl som de lokala trivselbehoven hos de närboende. Det behövs inte heller något dyrbart reservsystem i fyren, går något sönder så lagar man det när tillfälle ges, man behöver inte stressa till platsen med helikopter eller liknande för att hålla sjöfarten igång. På vintern kan fyren släckas helt och hållet om så bedöms OK. Fyringsperioden i gamla occasfyrar var förr från ca ¼ till isläggningen ibland med några månaders energibesparing i juni/juli. Som isläggning ofta inte förekommer en del vintrar kan man nog släcka vissa avlägset belägna occasfyrar den sista november. Undantag är förstås sådana fyrar som försörjs av nätanslutning eller då traktens befolkning vill se fyren tänd även vintertid – det finns exempel på det.

Slutsats och rekommendationer:

För att hålla fler fyrar i Sverige tända efter de tagits ur bruk samt att försöka tända en handfull av de som redan är släckta.

Försök hitta en ny ägare till fyren, ställ vissa krav. Håll den tänd under rimliga perioder, t.ex. fritidsbåtssäsong och när behov och lust så påkallar. Serva den på ett realistsikt sätt med frivilliga och till en mycket blygsam kostnad. Låt fyren vila när så berättigat. Därefter kan landets alla fyrar leva vidare som fyrar i generationer framåt, inte självdö som bortglömda, ihåliga utkikstorn markerade som en punkt i en ring på sjökortet.

Vad har hittills gjorts i projektet occas och vilka fyrar har införlivats i gänget? Här har vi Grönskär. Återtänd den 26/9 2000, arrangör Skärgårdsstiftelsen med Bernt Westin och Erik Sundström som frivillig fyrmästare. 

Den lilla fyren Horten , en klassisk fiskefyr utanför Grönskär och längst ut i Stockholms skärgård. Den var bortglömd och släckt sedan mitten av 70-talet. Den lyckades jag hitta en sponsor till, Alcro färg, som stod för en total renovering exteriört och sen bestyckade vi den med ett nytt lyssystem med batteridriven lamphållare.

Nordkoster som Göran Lyth har berättat mer om. Detta var en sen sommarkväll när vi satt eget ljus för att se hur det såg ut, men man kan väl säga att huvudprestationen är ju att åter-uppbygga fyren igen, med lanterninen helt enligt gamla ritningar. Göran hade inte tänkt på att man kunde återtända fyrar igen, men det visade sig lättare än vi trodde och nu är den tänd, den tändes en iskall februaridag den 2/2 2001.

Fjärde fyren var Smygehuk som stod tömd på allt innehåll sedan 1975 då den togs ur tjänst. Vandrarhemsvärden hade ställt upp två korgstolar ett bord och en ljusstake – trevligt men inte det som anstår en fyr på Sveriges sydligaste udde. Smygehuk var helt renoverad interiört och exteriört genom Alcro färg och vi tog kontakt med Trelleborgs kommun som äger fyren och frågade varför tänder Ni inte fyren och det blev man väldigt intresserad av - man ser Smygehuk som en viktig turistattraktion i Trelllleborgs kommun. Efter många och långa samtal sa man ja och stod för kostnaden, jag vet inte vad budgeten låg på men sannolikt under 50.000:-

Linsen till Smygehuks fyr hittades i en bod på Grönskär och transporterades efter mycket om och men till Smygehuk och sattes upp i fyren. Där monterades också en klipp – strömför-sörjningen sker genom vanlig nätförsörjning. Grundsponsor är Sydkraft. Den tändes på valborgsmässoafton och det var 3000 personer där och hurrade. Det är Sveriges sydligaste udde. En hel del av energin till detta fick jag när jag var på IALA-konferensen i Norge och upplevde vad Norges sydligaste fyr Lindesnäs betydde för norrmännen.

Lungö fyr ägs av två familjer i Härnösand som vårdar fyrplatsen och bostäderna, den tändes den 28 juli i år. Lennart von Post har varit den ledande personen.

Vi har helt nyligen, jag och Ingvar Person, som är boende på Gotland – hittat en gömd och glömd fyr på en ö som heter Frillen. En intressant fyr som togs ur bruk på 1970-talet då man stängde dörren. Där fanns en mycket intressant lins, 4:e ordningens i en liten sektor och 7:e ordningens lins som ni ser bredvid, helt intakt. Detta har stått oupptäckt på en ö vid Gotland i 30 år och den är meningen att vi ska få igång igen ett nollarendekontrakt från ägaren som är Cementa. Där har vi ett litet problem – vem skall sättas som arendator – ska fyrsällskapet eller ska vi göra någon underhistoria i occas-projektet?

Jag ska berätta om hur fyrarna hålls igång rent tekniskt. Pite Rönnskär har utrustats med en sån här led-apparat, strömförsörjningen sker med hjälp av batterier som får tillsyn en gång per år. 

Horsten är 6:e ordningens lins, bateridriven 5-10W-lampa, tillsyn 3 ggr per år.

Nordkoster har en 6:e ordningen lins, 20W –lapmpa, batterier som försörjs med solceller. Tillsyn vid behov.

Smygehuk, 4:e ordningens lins, nätanslutning, 60W-lampa tillsyn vid behov.

Lungö 4:e ordningens lins, nätansluten 60 W lampa, tillsyn 2 ggr/mån av ägaren.

Vi har några fyrar som vi gärna skulle vilja återtända:

Pite Rönnskär
Rödkallen
Djursten
Gåsören
Söderarm
Ölands norra udde
Viskär
Tylön
Pater Noster.
 

Hur stor potential finns det för frivilliga at sköta det här långsiktigt? Här bör man utnyttja denna dynamik och göra det succcesivt! Låt fyrarna vara tända, eftersom det är fyrens syfte!

 1968 fick vi efter diverse byråkratiska förvecklingar med Sjöfartsverket möjlighet att hyra och först hyrde jag hela fyrplatsen och så småningom blev det en annan ordning och nu har bl.a. Strömstads segelsällskap ett av de tre bostadshusen.

Fyrplatsen Ursholmen betraktar jag naturligtvis som unik men jag måste säga att ett mått anspråkslöshet har krupit in i mig när jag fått se både vackra bilder och inventeringsresultat och man ser vilka fantastiska pärlor det finns som kanske har större bevaringsvärde än vad som kan tillmätas Ursholmen som tillkom så pass sent som 1891. Men det är inte bara ålder som ingår i bevarandebegreppet och som kan göra en plats intressant för allmänheten på längre sikt.

Ursholmen är Sveriges västligaste bebyggda plats, 11,0 grader O. Väderöbod ligger 11,08 grader, för som bekant sluttar Bohuskusten inåt så det finns ingen västligare belägen bebyggd plats än Ursholmen. Den har också två torn även om det ena varit inaktivt sedan början på 30-talet. Det hänger samman med det vi var inne på i förmiddags - att det fanns två fyrar på Ursholmen och två på Nidingen. När man på den tiden skulle angöra kusten så var det ju inte utan betydelse att man längst i norr hade två torn och längst i söder två torn, i hopp om att befälhavaren åtminstone skulle ha så pass uppfattning om de nautiska förhållandena att de kunde avgöra vilken av de två fyrarna de såg i kikaren.  Ursholmen flyttades från Nordkoster och där har vår vän Göran Lyth gjort en fantastisk insats.

Jag tror att man kan säga att våra erfarenheter på Ursholmen på många sätt speglar det trauma som fyrar har utsatts för under den senaste 25-årsperioden i Sverige. När jag anmälde ett intresse hos Sjöfartsverket 1966 - då bemanningen dragits in - för att få hyra där, då fanns det inga andra intressenter över huvudtaget som hade hört av sig. Det var inte så inne med fyrar på den tiden och eftersom jag var den enda så var det inte kopplingen till sjöfarten utan det var helt enkelt ingen annan som anmälde intresse så därför fick vi ett tillfälle att hyra.

Sedan började vi uppleva detta som lite svårt med olika myndigheter. Det är väldigt intressant att se vad som har hänt. Sjöfartsverket har ju sitt ansvar, de har inget kulturskyddsansvar och under början av 70-talet hade väl Sjöfartsverket en plan att sälja av alla fyrplatser där man drog in bemanningen (i varje fall bebyggelsen, kanske inte tornen i första hand)  Det hade man också på Ursholmen och Väderöbod och då grep en annan myndighet in (här representerad), nämligen naturvårdsverket och förbjöd en försäljning av Väderöbod, vilket ledde till att den platsen utsattes för en fantastisk grad av förstörelse inklusive borttagande av ugnar, dörrar, karmar – allting - därför att ingen fick göra någonting och ingen hade pengar till någonting. 

Ursholmen skulle också säljas, det var åtminstone en plan och då ingrep naturvårdsverket på så sätt att man skrev på ett avtal – Naturvårdsverket köpte all bebyggelse på Ursholmen för en krona av Sjöfartsverket med undantag för de bägge tornen och så skrev man på diverse papper och eftersom jag är jurist och hade lite koppling till verket så lyckades jag få fram de dokument som det gällde och det är väldigt intressant.

Det framgår av en handling att Sjöfartsverket hade påtagit sig ansvaret för den långa ledstången som leder upp från den utmärkta naturhamnen upp till fyrtornen och  att Sjöfartsverket och Naturvårdsverket med 50% vardera åtog sig att underhålla den stora bryggan. Jag försökte under 7 år att väcka detta till liv men den ena myndigheten hänvisade alltid till den andra och ingen hade några pengar, så stiftelsen som har en liten ekonomi, vi skaffade fram material till renovering av bryggan och arbetet utfördes av ett arbetslag från Strömstads segelsällskap. Ledstången hade Sjöfartsverket insett att man hade ansvar för, det var bara det att man hade varken tid eller pengar. Nu har det med god hjälp av Västkust-stiftelsen kommit upp en ny ledstång i somras och stiftelsen bistod med pengar för att ledstången också skulle utökas till att gå mellan de bägge tornen, där det från början fanns en ledstång. Vi ska så småningom också få upp en vindmätare.

Jag drar mig för att säga det men den kolossala tröghet det har varit att kontakta myndig-heterna i vad jag förstår för dem ganska marginella verksamheter har varit (med ett understatment) relativt påfrestande. Vi fick dock en fantastiskt fin insats under den tid Kaj Janérus var generaldirektör. 1991 fyllde tornet 100 år och det råkade slumpa sig så att och jag Kaj Janérus var arbetskamrater och han var ute och fiskade hummer och jag sa att så här kan väl inte tornen se ut när det blir 100-årsjubileum och då fattades ett beslut på Sjöfartsverket som innebar att man renoverade utvändigt bägge och invändigt södra tornet. Det är 10 år sedan nu och jag vet att det finns folk här som sett tornen i år och det är en ganska anskrämlig syn för det är otroligt vad fort förfallet går. 

När vi först ställdes inför denna situation att det var två myndigheter som skulle ha ansvar, då bestämde vi oss för att bilda stiftelsen Ursholmen och det var alltså 1975. Det var 1974 som Sjöfartsverket och Naturvårdsverket skrev på den här handlingen om en krona som innebar att Naturvårdsverket tog hand om bebyggelsen. Det var intressant för Naturvårdsverket hade ingen egentlig förvaltning utan det var Domänverket i Vänersborg. En dag infann sig via lotsbåten fyra jägmästare på Ursholmen och ställde sig lite frågande vad de skulle göra för att förvalta denna egendom som varken hade jord eller skog men det löstes så småningom och numera är det då Västkuststiftelsen som har det ansvaret och det är vi glada för, ty det ligger betydligt närmare våra egna intressen.

Ändamålsbestämmelsen var ganska självklar och det är alltså att försöka bevara fyrplatsen Ursholmen i så ursprungligt skick som möjligt. Vi har inte sträckt oss till det norra tornet, vi har som sagt små resurser men jag vill betona vad någon sa på förmiddagen att en fyrplats inte bara är torn utan hela miljön.Ursholmen har ju en fantastisk naturhamn det har också märkligt nog en färskvattenkälla som bara ligger 10 meter från havskanten, det var naturligtvis viktigt för beslutet när man en gång flyttade tornen från Nordkoster hit ut och då sa vi oss att vi ska försöka bevara fyrplatsen i ursprungligt skick. Nu är väl alla här fyrkännare på ett eller annat vis men jag brukar säga, när man ibland guidar, att komma till en fyrplats det är som att uppleva en havsversion av Emil i Lönnneberga, där varje enskild byggnad har sin speciella funktion. Fotogenboden ligger där den skall ligga, en bit bort från husen, där ligger en slip, där ligger sjöbodar, där är källare och där är förrådsbodar. På Ursholmen ligger förrådsboden  mellan tornen, där vi har inrättat ett anspråkslöst museum. Det finns f.ö. en liten information där som vi gratis lämnar ut till de som kommer och hälsar på och så har Victoria Ask och Erik Sigge skrivit en alldeles utmärkt monografi som finns till försäljning, så vi har nu fått historien ganska väl dokumenterad och det är ju inte så märkvärdigt eftersom den inte sträcker sig så långt tillbaka. 

Vi vill alltså bevara fyrplatsen i ursprungligt skick. Jag kan säga att vi har bott där sedan 1968 och jag har ännu inte träffat någon från Naturvårdsverket på platsen men det kan ju vara en tillfällighet att jag inte varit där just då. Man tog först beslut om naturvårdsområde och sedan naturreservat. Det var utomordentligt ambitiösa planer, när jag läste den tänkte jag att nu inträffar underverkens tid, ty det talades om akterförtöjningar för fritidsbåtar och allt möjligt. När jag återupplivade denna plan häromdagen kunde jag konstatera att ungefär (generöst) 20% av den är uppfylld resten har ännu inte hänt - men det var ju relativt länge sedan den togs och det kan ju hända ännu. Det har skyltats upp på ett föredömligt sätt av Västkuststiftelsen och det har faktiskt genererat ett större intresse. Den första skyltningen var dock en sorg, man har bl.a. satt upp en skylt som pekar på en plats där besökare får lov att elda och den skylten står på en plats där det är en omöjlig väg att ta sig till denna eldningsplats. Det är egendomligt när man ser att myndigheter inte konsulterar eller talar med folk på platsen som vet hur förhållandena är - det har vi upplevt mer än en gång.

Vi har en liten ekonomi, årsavgiften är 50 kr, vi har ungefär 300 stödjande medlemmar f.n. Vi underhåller en del byggnader och vi har som sagt inrättat ett anspråkslöst museum bl.a. med hjälp av Harry Sellman. Där finns fina bilder och vi har nu fotografier på alla fyrmästare som arbetat där och en del andra fotografier från slutet av förra århundradet som visar bebyggelsen och dess utseende då, vilket varit viktigt vid renoveringsarbetet. Vi har haft som princip att aldrig söka statligt eller kommunalt bidrag och att aldrig engagera oss i någon verksamhet som ger momsskyldighet, ty vi vill banta ner administrationen så mycket som möjligt. 

Enligt en räkning vi gjorde i somras så var det iland på Ursholmen mellan midsommar och den 10/8 15.200 personer. Det är alltså en relativt lättillgänglig plats, taxibåtarna svarar för huvuddelen av besökande. Jag kan säga att det inte finns ett kolapapper här ute– passagerarna får lära sig att veta hut av taxibåtsförarna som säger att här ska man inte lämna någonting. 

Nu är det oklar vad som skall hända och jag hoppas Balder Hansson ursäktar men vi fick en mindre chock för utan att informera stiftelsen , vars existens var känd, bl.a. genom artiklar i Sjöfartsverkets tidning  bestämmer sig Sjöfartsverket utan förvarning att dra ner fyrljuset från 100W till 20W och man klippte också av elledningen. Det senare är mycket allvarligt för om man inte kan skapa en innertemperatur i en betongbyggnad som är 3-4 grader högre än yttertemperaturen så vandrar fukten in  och det behöver man bara titta in  i tornet för att se i hur hög grad det är sant här.

Vi arbetar vidare i stiftelsen. Kanske jag låtit för negativ – vi har mött mycket förståelse , vi har fått hjälp av individer som engagerat sig hos myndigheter så jag är inte enbart kritisk, men det är ingen lätt uppgift när man ska representera ett marginaliserat intresse i en tid när det är ont om pengar och det finns en viss tendens att säga att det där är inte längre vårt ansvar.

Nu har vi en enda kungstanke i styrelsen och den är viktig. Så länge inget annat beslut fattats beträffande Ursholmen så är det otvetydigt klart att Sjöfartsverket har ansvar för underhållet av tornen och vi kommer att göra allt för att hålla Sjöfartsverket fast vid detta. Skulle man sedan finna en annan lösning, då är det väl anständigt att man överlämnar en produkt som är i någorlunda gott skick och inte totalt nedgången. Så därför hoppas jag på att Sjöfartsverket gör detta. Min andra förhoppning som vi alla i styrelsen delar det är att man inte rusar iväg med några nya plötsliga tekniska lösningar, när nu utredningen om fyrarnas framtid ligger så nära , Vi kommer med näbbar och klor att gå emot tanken att sätta upp en ful liten fyrpinne på vårt vackraste berg som alternativ till fyrljuset uppe i fyren. Det tycker jag vore stor synd och skam om man i brådrasket gjorde en sådan lösning för att spara några kronor. 
 

Så småningom kom Sjöfartverket in och ville avbemanna Måseskärs fyrplats vilket skulle få till följd att fem familjer skulle bli arbetslösa och det hade väldigt stor betydelse för skolan. Beslutet grundade sig på att Lars Pettersson som var chef på SJ och Lennart Johansson som var dåvarande generaldirektör på Sjöfartsverket fick beskedet att varje verk skulle vara självbärande, vilket beträffande fyrarna ledde till att man skulle man avbemanna Vinga, Hållö, Peter Noster och Måseskär. 

Jag var då aktiv seglare, jag har varit sjöscout sedan jag var ung grabb och jag var även med i GKSS fritidsbåtskommitté. Fritidsbåtarna exploderade i antal under 70-talet och att i det läget dra undan bemanningen på fyrplatserna tyckte jag var rena vansinnet. Det var ju väldigt många ovana människor ute på havet och då om någonsin behövdes ett mänskligt vakande öga. Detta i kombination med att man skulle dra bort fem arbetstillfällen på Måseskär kom mig att författa en insändare som jag fick in i GP den 20/11 1977. Det är 24 år sedan. Harry Selllmann var lotsdirektör då men svarade aldrig på den.

Jag engagerade mig också i avbemanningen av Vinga, skrev en insändare i GP januari 1981 att man inte skulle avbemanna Vinga. Visserligen hade vi vid förfrågan hos lotsdirektören fått beskedet att det inte blir tal om total avbemanning på Vinga – sannolikt hade man dock en total avbemanning i sikte och det visade ju sig senare vara riktigt.

Lasse Dahlqvist engagerade sig också i saken med texten  ”Nu har ett virus drabbat svenska staten ……

Detta ledde till att vi ordnade en demonstration utanför Måseskär i maj 78. Karl Ivar satte igång mistluren för att protestera Vi hade fint väder ostlig vind. Yrkesfiskare, fritidsbåtar, sjöräddning, sjöpolis, och kustbevakning fanns på plats. Detta fick till följd att vi faktiskt fick med oss Ulf Adelsson som bott på Kärringön som liten. Han påverkade Bo Turesson som då var kommunikationsminister och vi fick till stånd en uppvaktning i Stockholm vilket i sin tur fick till följd att tre man fick vara kvar på Måseskär ända fram till 1997, d.v.s. i 20 år. 

Det var förhistorien. Bemanningen fick vara kvar, men sedan kom det stora hotet - man skulle riva ner Heidenstammaren för den kostade för mycket att underhålla. Då planerade vi för att starta vi en stiftelse. Jag talade med Erik Nordström, som jag visste hade startat Ursholmens stiftelse.Vi bildade vår 1983 och påverkade bl.a. dåvarande lotsdirektören Harry Sellman. Vi hade även stöd av Bohusläns museum. Vi startade en aktion att samla in pengar med hjälp av GP till underhåll/restaurering av den gamla Heidenstammaren, vilket hade till följd att vi fick ihop 700 tkr. Vi blästrade och målade fyren och ett företag svetsade igen alla hål.

Så småningom bytte vi också fundamentet till kanonen. Vi fick hjälp av helikopterdivisionen som lyfte ut underredet i tryckimpregnerat virke  och lyfte upp kanonen medan vi la underredet på plats i vattring. 
Vi fortsatte med insamlingar med hjälp av GP och vi har haft denna annons inne flera gånger i GP. Som Ni ser har vi tackat alla företag genom att varje företag fick in sitt namn. Varje företag har betalat 15.000. På En annons fick vi in hela 150.000 

Det senaste som hänt är att vi har bytt taket på bostadshuset. Totalt 400 kvm skifferplattor. Här fick vi hjälp av länsantikvarien och länsstyrelsen med 250.000 och Sjöfartsverket gick också in med 250.000.

Vi avser nu att göra fint inomhus också eftersom det är en del vattenskador.

Vi har skrivit ett nyttjanderättsavtal med Sjöfartsverket 1997 när Måseskär formellt av-bemannades. Nu har vi 17 år kvar och vi disponerar fyrplatsen mot att vi underhåller densamma utan kostnad för Sjöfartsverket. Det gäller dock inte den nya glasfiberfyren eller teknisk utrustning i ett mindre hus. 
 

För det första ägde strukturella förändringar i Stockholms skärgård rum under många år och nådde en kulmen under 50-talet.  Det andra var att trycket från Stockholmare som ville ut i skärgården blev så starkt så att skärgårdsborna började sälja ut sin mark. Det var mycket jordbruksmark som såldes ut, jordbruken var inte längre lönsamma och då sålde man marken. Kulturlandskapet i skärgården höll på att förändras radikalt, hela Stockholms skärgård höll på att växa igen. Detta var något som oroade länsstyrelsen.

En annan sak- och det var naturligtvis en följd av att skärgårdsnäringarna försvann, fiske och jordbruk var inte längre lönsamt – var att skärgården avfolkades. I slutet av 2:a världskriget hade man ungefär 12.000 åretruntboende i Stockholms skärgård och någonstans i början av 60-talet var den siffran nere i 6000. Det var inte konstigt för Stockholm och Sverige upplevde en boom efter 2:a världskriget, vi stod med en intakt produktionsapparat och Europa behövde byggas upp. Det behövdes arbetskraft och det fanns gott om jobb i Stockholm för skärgårds-bor, så man flyttade in till stan. 

Det tredje som hände var att alla människor med fritidsbåtar började röra sig allt längre ut i skärgården i takt med att båtarna blev större och bättre. Det behövdes mycket platser, natur-hamnar och annat för fritidsbåtar i Stockholms skärgård. Det förde ju också med sig en nedskräpning och det behövdes någon som tog hand om sophanteringen. 

Nu gick man ganska noga tillväga innan man bildade skärgårdsstiftelsen, vilket visade sig vara klokt. Det var inte bara politiker som diskuterade detta utan också kunnigt folk från stan som hade sysslat med skärgård, fiskare och andra. Man tog också med skärgårdsboende och det senare var nog det mest lyckade. I den diskussion som sedan följde så tog man mycket hänsyn till hur man skulle lägga upp en sådan här verksamhet för att den verkligen skulle gynna lokalbefolkningen.

Det var naturligtvis också andra orsaker som bidrog de här åren för att lyfta upp skärgårdens möjligheter att överleva och inte bli ett sommarland. Här var ett vägskäl, här stod det och vägde. Man rustade trafiken väldigt starkt, Vaxholmsbolaget fick helt andra resurser och man gav också ett glesbygdsstöd som var unikt för en storstadsregion – att man kunde få statligt glesbygdsstöd om man etablerade sig i skärgården – och man var säkert också mycket hjälpt av ”gröna vågen” – att många människor ville flytta ut från storstaden  och leva grönare här ute. 

Det här har lyckats, man har vänt utvecklingen och man är tillbaka igen idag när det gäller befolkningen på någonstans runt 12000 personer och det fortsätter att växa, kanske mest på de öar som man kan nå med vägfärja, men även öar som saknar detta t.ex. Sandhamn, Möja och Utö.

Syftet med Skärgårdsstiftelsen var alltså att med hjälp av en bofast befolkning sköta mark som man då avsåg förvärva. Det fanns mark att köpa på den tiden till rimliga priser – egentligen var Skärgårdsstiftelsen ensam köpare av jordbruksmark – det var ingen som då var intresserad av att köpa jordbruksmark. Det var också så att man kunde köpa mark med förfallna gårdar för det var ingen som var intresserad, man såg inte som idag varje förfallet hus som en byggrätt värt minst fem miljoner, utan man såg stora kostnader för att få byggnadstillstånd. Därför kunde vi också köpa mark med gårdar, vilket innebar att vi sedan hade möjligheter att till dessa skaffa arrendatorer, ofta från skärgårdsbefolkningen, som kunde börja bedriva ett jordbruk. Konstruktionen var så att jordbruket i sig skulle bedrivas som ett eget företag som alla jordbruk, men man fick också en viss anställning av stiftelsen för att klara den så att säga svåra ekonomiska situationen vilket annars inte varit möjligt. Detta skedde genom att dra nytta av besökande i Stockholms skärgård som behöver service och man skulle röja och rusta. Det var då det rimligt att man gjorde detta som anställd i Skärgårds-stiftelsen. Det var sådant som hade direkt inverkan på lönsamheten i jordbruket. 

När det gällde naturhamnar så byggde man upp en tillsynsmannaverksamhet som skötte sop-hanteringen. När det gäller marken hade man arrendatorer som skötte jordbruket och på det sättet kunde man hålla markerna öppna. Det var viktigt att röja eftersom man genom kontinuerlig jordbruksverksamhet kunde hålla de här markerna öppna i fortsättningen. 

Syftet med allt detta var alltså naturvård, friluftsliv och levande skärgård i en skön förening. 

De som bildade stiftelsen var länsstyrelsen, landstinget och Stockholms stad. Stockholms Stad hade ju köpt marken på 40-talet och det var för Stockholmarna man såg det som en rekreationsmöjlighet att komma ut i skärgården. Man satsade då inte alls på det här med levande skärgård utan det var fråga om att bygga stugbyar, det sköttes av personal från Stockholms olika förvaltningar som åkte ut i skärgården och gjorde jobbet, man hade inte  kopplingen till de skärgårdboende. När man planerade det här från Stockholms intressen hade man alltså inte med folk från skärgården och därför fick man inte heller med de impulser och ideer som att det här kunde skötas av skärgårdsboende. Den här serviceverksamheten som behövs för Stockholmarna innebär inte nödvändigtvis att man behöver ta ut studenter eller andra i skärgården när det finns skärgårdsboende som behöver de här jobben och kan göra dem mycket bättre.

I januari 1998 ombildades stiftelsen och all den mark som Stockholms Stad hade köpt fördes då över till skärgårdsstiftelsen och det blev ganska mycket. Totalt ungefär 14000 hektar mark och det är ca 15% av all mark i Stockholms skärgård, d.v.s. vi äger och sköter i stort sett all offentligt ägd mark.

I vår ändamålsparagraf så står inte bara allt det här med naturvård utan det står också om kultur, d.v.s. kulturvård, kulturhistoria. I vårt innehav har vi ungefär 1000 byggnader, våra dass oräknade (det är 180 st) och det är allt från åretrunthus, fritidshus, stugbyar, gästhamnar med byggnader till värdshus, vandrarhem och restauranger. All kommersiell verksamhet är utarrenderad till skärgårdsföretag, vi jobbar småskaligt och vi vill inte ha några kedjeföretag som driver verksamheten, utan förhoppningen är i princip att alla företag skall drivas av skärgårdsboende som familjeföretag. Det finns ett större företag som driver värdshus och omsätter 25 mkr/år och där kan man inte kräva detta men då är det istället ett konsortium av personer som gått ihop och som bosatt sig på ön och lever ö-liv, det är inte ett kedjeföretag som tillsätter en platschef som är där i 6 månader och sedan drar vidare i karriären. Vi vill ha en stark lokal förankring hos dem som skall jobba eller arrendera av skärgårdsstiftelsen. Lokalbefolkningen är ju oerhört viktig för hela utvecklingen av den här verksamheten.

Vad har vi då för ansvar när det gäller fyrar. Det finns i ändamålsparagrafen klart utsagt att vi kan syssla med kulturhistoriska byggnader och det är väl framförallt på tre platser där vi blivit direkt involverade  i fyrar som varit bemannade.

Om man tar från norr är det Örskär ( Per Mattsson är här idag och som i annat sammanhang berättar lite om hur den verksamheten utvecklats efter det att man avbemannade 1997), Grönskär och Svenska Högarna.

Örskärs fyr automatiserades 1978 men blev inte avbemannad och skälet till det var att bl.a. skärgårdsstiftelsen äger mycket mark på ön och vi var intresserade av att det skulle finnas personal som skulle kunna sköta marken. Vi var beredda att gå in och betala en slant till Sjöfartverket för det jobb de då kunde utföra. På Sjöfartsverket bestämde man att man skulle ha kvar farledsservicen från Örskär och norrut. Där hade man då basen för den här verksamheten som på det sättet fungerade också för försvaret som hade viss verksamhet kvar och för oss eftersom vi kunde köpa in oss I Sjöfartsverkets tjänster. 1996 kom sedan chocken för då meddelade Sjöfartsverkets att nu kunde man inte längre hålla en farledsservice på land utan den måste ut på båtarna. Vi var tvingade att lägga ner verksamheten och då kom ju den konkreta avbemanningen kan man säga. 

Men i det läget tog vi upp en diskussion med landshövdingen/länsstyrelsen i Uppsala och landstinget om man kunde göra någon gemensam satsning för vi betalade ungefär halv-tidstjänst på Örskär för vår verksamhet. Det här resulterade i att man gick in  från landstinget och länsstyrelsen och Östhammars kommun och fyllde på den andra delen av tjänster för det var en rad uppgifter som dom ville ha utförda på Örskär. 

Till detta kom sedan att vi ställde en fråga till Sjöfartsverket om den högra av de här vita byggnaderna om man kunde få hyra den och använda som vandrarhem. Och det här innebar att vi kunde rädda - inte hela bemanningen - men ändå så att en familj bor året runt på Örskär. Vi hyr för en ganska billig penning det här huset och sedan driver de vandrarhem. Vi har lyckats få in 18 bäddar och de har ett litet kafé och en liten handelsbod med en del dagligvaror.  Per Matsson arbetar på halvtid där och hans hustru driver vandrarhemmet och det här har blivit mycket populärt det är väldigt mycket gäster. Det här är alltså ett sätt att utan alltför stora kostnader klara av en fortsatt bemanning men i det här fallet har Sjöfartsverket fortsatt ansvar för fyren.

När vi kommer till Svenska Högarna är det lite annorlunda för här ägs fyren av en till oss närstående stiftelse, Edvard Sjöbloms stiftelse Svenska Högarnas Fyr. Så här ser fyren ut idag så såg den inte ut om man går tillbaka till mitten av 80-talet. Den här fyren har blivit felbehandlad, den har blivit tectylbehandlad, det var något som man då trodde skulle stå bättre mot än mönja och målning, men det visade sig som det ofta ändå gör med nya metoder - att det stod inte emot det tryck som det ändå är på sådana här utsjöposter. Det som hände vara att vatten trängde och fyren började rosta kraftigt under det här tectyllagret. 1988 meddelade så Sjöfartsverket att den skulle rivas. Då hade vi just träffat en ny uppgörelse med de intressenter som höll bemanningen igång. I det här fallet så avbemannades fyren 1968 men automatiserades 1966. På grund av att Svenska Högarna är naturreservat fanns det många intressenter där som behövde verksamhet, inte minst då Norrtälje kommun, det gällde skogsplantering. Naturvårdsverket var involverad i naturreservatet och försvaret hade bevakning med radar som då var viktig. Sjöräddningssidan hade naturligtvis intressen och så då skärgårdsstiftelsen. Det var det som gjorde att man kunde hålla den här fyrplatsen bemannad, men vi insåg ju att skulle man riva fyren så skulle snart bemanningen ifrågasättas. Det som vi såg som en möjlighet att ändra på det här var en namninsamling och det gjorde vi på båtmässan 1989 i Älvsjö.

Vi kunde inte drömma om att vi skulle få sådan anslutning! V hade byggt en modell av fyren som den såg ut då, lite rostig, 2,5 m hög med fyrsken med rätta karaktären som vi placerat utanför montern och vi fick 15.000 namnunderskrifter som sedan steg till 20.000. Det hedrar Sjöfartsverket att man tog intryck av det här och kom med ett nytt bud där man sa –OK vi är beredda att rusta upp fyren och lämna över den men sedan vill vi inte ha något som helst ansvar i fortsättningen. Vi sa att vi skulle försöka hitta en lösning förutsatt att ni låter fyren lysa även i fortsättningen även om den inte ägs av Sjöfartsverket. Det här var problem men i det här fallet gick man med på det och man gick också in och bekostade den del som själva belysningen kostade vilket inte är så mycket längre. Så  lösningen blev att man rustade fyren enligt konstens alla regler, blästrade, mönjade, målade och den blev så här fin, sedan lämnade man över den - inte till skärgårdsstiftelsen utan till Edvard Sjöbloms stiftelse.

Edvard Sjöblom var en mästerlots i Dalarö och hans pappa hade tjänstgjort här ute och hade en kulturfond med pengar för sådana här ändamål. Tyvärr gick han bort innan allt blev uppklarat men de som satt i styrelsen bestämde sig för att gå in och bilda den här stiftelsen och överlämna de pengar som var kvar, det var 200.000 kr. Skärgårdsstiftelsen gick in som den andra stiftaren och vi fick också pengar från länsstyrelsen och landstinget. De 400.000 kr har idag vuxit till närmare 1 mkr som vi har i en fond. Det bästa som hänt efteråt är dock att de två familjer som bor året runt på Svenska Högarna underhåller fyren. Den får inte förfalla - sedan kan man inte göra allting utan att ha stegar och byggnadsställningar så det är klart en dag kommer när vi måste renovera fyren men vi kan hålla den här fina renoveringen vid liv betydligt längre än vi hade klarat om man inte hade gjort de här åtgärderna kontinuerligt. Fyren ser faktiskt lika fin ut idag som när den renoverades och det är alltså 10 år sedan. Här är själva fyrbyn som är intakt och det huset Ni ser i fonden är det hus där de två familjerna bor.

Och sedan kommer vi till Grönskär som är den tredje fyrplatsen som vi är engagerade i. När jag började på Skärgårsdsstiftelsen 1984 så var mitt första uppdrag av officiell natur att ta emot Grönskärs fyr som gåva av Sjöfartsverket. Skälet till att man ville skänks bort den till oss var att den var släckt sedan 1961. Grönskärs fyr blev aldrig automatiserad därför att den blev avbemannad och släckt 1961. Skälet till det var att då började handelstonnaget gå så fort att den här fyren låg för nära Sandhamn, för långt in. Istället byggde man kassunfyrarna Revanschen och Svängen som skulle ersätta Grönskärs fyr.  Men skälet till att den över-lämnades till skärgårdsstiftelsen som gåva var ändå att vi är markägare, vi äger inte hela Grönskär men vi äger fyrbebyggelsen där. Innan Sjöfartsverket lämnade över fyren höll den på att vittra sönder totalt, sandstenen kalvade ut och ramlade ner så man gjorde en ordentlig renovering med en metod där man använde cementputs och då fick den det här utseendet. 

Tyvärr visade det sig sedan att det inte höll , den behandlingen klarar inte det väder och de vindar som var ute på Grönskär. Ett problem på Grönskär har alltid varit att det inte funnits ved och man har inte kunnat få ut fukten genom att värma upp fyren inifrån och därför är det viktigt att fyren kan andas. Det här blev ett tätt material som sprack och in kom fukten och det som hände var att putsen ramlade ner. Vi tog ut experter, det fanns många förslag till hur man skulle klara det här – ett förslag var att klä in fyren med plåt – det var dock ingen bra idé. Vi tog ut Ove Hidemark – slottsarkitekten – och hans kollega Krister Berglund. De hade inga instrument, de gick runt och smakade på fyren - ”här är saltavlagringar”- och kom fram till att enda sättet att klara fyren för framtiden var en total renovering där man blästrade bort all cementputs, tog fram stenarna, lagade i stenarna och satte i fogputs. Det vare enda sättet att klara det och kostnadsberäkningen låg på flera miljoner. Då hade vi tur för i samband med detta fick vi lågkonjuktur i byggbranschen. Riksantikvarieämbetet fick pengar och vi hade en länsantikvarie som var mycket starkt engagerad i byggnader av det här slaget och vi hade en landshövding, Ulf Adelsson, som hade bott nära Måseskär. De här tre sakerna i förening plus den tillsynsman vi har på Grönskär och det engagemang han då visade gjorde att satsningen kunde genomföras. Så 1994/95 renoverades Grönskärs fyr och fick då det här utseendet och  när vi hade fått fyren i det här skicket så kunde man se att det ändå är en sak som fattas och det är det som Magnus Rietz var inne på – det är ett torn och ingen fyr – och tack vare Magnus engagemang och Svenska Fyrsällskpet så kunde Erik Sundström också bli fyr-vaktare/fyrmästare den dag då vi tände fyren för nästan exakt ett år sedan. Det är klart att det känns väldigt roligt, inte minst med hänsyn till vad Danckert sa – kanske hade de här fyrarna inte funnits om några år - Svenska Högarna borta, Grönskärs fyr nedvittrad. Nu står de  här vilket är glädjande då det som sagt inte kommer några nya fyrar i framtiden!
 

Tyvärr är det så att fyrarna förfaller när ingen bor där och då byggnaderna inte ventileras och underhålls. Den stora frågan är naturligtvis också vem som har ansvaret – det finns ju många myndigheter som har ett ansvar och frågan bollas fram och tillbaka och alla väntar på att något ska ske.

Sjöfartsverket och Riksantikvarieämbetet har gjort en inventering men det är en lång väg att vandra och det här kan man inte lösa på några få år. Vi måste dessutom inse att vi inte kan rädda allt – det är naturligtvis tråkigt, men trots allt en realistisk bedömning. Vi måste då ha urvalskriterier och vi har många vackra fyrar som är värda att bevaras.

Om man då skulle se på vad man kan göra med fyrarna. Jag tror att alla är överens om att vi vill bevara dem för framtiden och om jag får göra en önskelista så skulle den omfatta att fyrarna skall:

- Bevaras för framtiden och underhållas

- Behåller sin tekniska utrustning och lins även om de är släckta

- Hålls öppna och visas för besökande

- Vara tända även om kanske ljusstyrkan måste vara lägre

Man måsta dock inse att ALLT KAN EJ BEVARAS

Den tekniska utrustningen i fyrarna kommer ibland i skymundan och ett exempel är linserna som ibland är förstörda – de är mycket vackra och det går inte att göra sådana linser längre. Ett annat exempel är fotogenhissarna i fyrarna, där man vevade upp korgen med fotogen - t.ex som den som finns på Pite-Rönnskär. Ett tråkigt exempel är Pater Noster som tyvärr är helt tom – kanske den vackraste Heidenstammarna med alla ornamenten – men den är död, det finns ingenting kvar, det hänger en torkad blombukett i taket, det är sorgligt. Den tekniska utrustningen tycker jag alltså är viktig samt att man skall vara öppna för allmänheten så att man kan få ta del av vårt kulturarv. Det är också mycket trevligt om man kan tända dem, men som sagt, man kan inte bevara allting.

Urvalskriterierna bör bygga på följande moment:

- Sjöfartens verkliga behov
- Hur många av varje fyrtyp
- Hur unik är en fyr/fyrplats
- Fördelningen runt vårt land
- Hur lätt det är att besöka platsen
- Hur bevarade byggnaderna är
- Kostnad för reparation och underhåll
- Kostnader för öppethållande

Det finns alltså många saker man måste ta hänsyn till. 

Vem ska då äga fyrarna? Min egen uppfattning är följande i prioriteringsordning, även om de första kanske inte är realistiska:

- Sjöfartsverket tänd/bemannad
- Sjöfartsverket tänd/obemannad
- Annan statlig myndighet. SFV/RAÄ
- Kommunal myndighet: stad hamn, museum
- Lokal stiftelse
- Affärsverksamhet
- Privat

Sannolikt kommer det att bli kombinationer av dessa alternativ. Det finns faktiskt många fyrar som ej är ägda av Sjöfartsverket. Så en förändring är på gång! Några exempel är:
 

- Rödkallen  - Jävre  - Pite-Rönnskär  - Gåsören  - Lungö  - Limö  - Svenska Högarna  - Korsö  - Grönskär  - Dämman  - Smygehuk  - Trelleborg  - Falsterbo  - Malmö inre  - Vens Västra  - Tylön  - Nidiongen  - Gäveskär  - Böttö  - Valö  - Pater Noster  - Måseskär  - Islandsberg  - Svangen  - Nordkoster

SjöV (f.d. Skag) Piteå kommun Skellefteå kommun  SXK Skellefteå privat Gävle stad Skärgårdsstift. Sto Fortifikationsverket Skärgårdsstift. Sto privat Trelleborgs kommun Trelleborgs hamn Vellinge kommun Malmö stad privat SjöV SjöV Göteborgs hamn Göteborgs hamn Göteborgs Kanotförening SjöV Stiftelsen Måseskär privat privat  Kosteröarnas ft.för.

Vad kan man då använda fyrarna till? Ja, några exempel kan vara:

Aktiv för hamn, båtklubb, etc
Museum 
Hotell, vandrarhem, etc
Konferens eller kurslokal
Restaurang, café, etc 
Affär
Fågelskådareplats
Bostad för uthyrning
Privatbostad året runt
Semesterbostad

Jag har räknat antalet fyrar som det finns möjlighet att bo på och kommit fram till 28 vilket är mycket positivt (de med * måste man vara anställd av Sjöfartsverket eller medlem i Svenska Fyrsällskapet). Dessa fyrar är:
 

Annan verksamhet, t.ex. mat, besök, museum finns vid ett antal fyrplatser utan övernattnings-möjlighet:

Jävre
Pite Rönnskär
Stora Fjäderägg
Bönan 
Limö
Östergarn
Ölands Norra Udde
Ölands Södra Udde
Falsterbo
Måseskär
Ursholmen
Nordkoster

Dessa verksamheter är naturligtvis inte tillräckliga för att finansiera nödvändigt underhåll. För att få fram tillräckligt med medel för detta ändamål måste bidrag komma från staten, länsstyrelser, kommuner och landsting. Allmänna fonder måste utnyttjas och medel måste skjutas till från sponsorer, företag och enskilda. 

En del inkomster kan man få genom inträdesavgifter, ”adoption av fyrar”, lokala fyr- eller båkavgifter, uthyrning och försäljning av böcker eller fyrprylar. Det rör sig dock inte stora pengar.

Kanske är lösningen att man bildar en svensk fyrstiftelse för att få ett övergripande ansvar för de fyrar som skall bevaras, någon har ju redan väckt denna fråga under konferensen.

Slutsatserna är alltså att man inte kommer att kunna finansiera ett bevarande av alla fyrar/fyrplatser och man måste därför göra ett representativt urval och därefter utveckla en nationell bevarandeplan, vilken ju är på gång. Vidare finns det ingen generell lösning på hur man skall bevara en fyrplats utan man måste troligtvis ha olika ägar/finansieringsalternativ. Slutligen bör man inte sälja fyrar eller fyrplatser till privatpersoner då underhållskostnaderna i de flesta fall är för stora för enskilda personer.
 

Vårt uppdrag från regeringen innebär att vi har ett ansvar för:

Öppna och säkra sjövägar
Säkra fartyg
Sjöräddning
Sektorsansvar

Detta gör vi genom sjökarteläggning, utmärkning, lotsning och sjöräddningstjänst. Till detta kommer sedan också våra transport- och näringspolitiska mål som består av tillgängligt transportsystem året runt, hög transportkvalité för näringslivet, en god miljö och en positiv regional utveckling utan stora skillnader i möjligheter för olika delar av landet.

Sjötransportsystemet står för 90% av utrikeshandeln och består av tre huvuddelar, nämligen hamnar, svensk rederinäring och farleder/service. 

Sjöfartsverket är ett avgiftsfinansierat affärsverk med en omsättning på ca 1300 mkr och investeringar på 75-125 mkr. Hamnarna däremot ägs av kommunerna och dessa har en omsättning på ca 4000 mkr årligen.

Om vi ser närmare på ekonomin på Sjöfartsverket så har vi ca 1.350 mkr i intäkter och av dessa är 970 mkr farledsavgifter, 170 mkr lotsavgifter och övriga intäkter ca 250 mkr. För att klara uppdraget behöver vi totalt 1.250 mkr och det innebär 100 mkr i resultat, vilket innebär att vi inte uppfyller avkastningskravet i år. Under 2002 får vi mindre intäkter och vi måste reducera våra kostnader med 60 mkr. I detta sammanhang kan nämnas att vi ej har uppdrag att bevara för sjöfarten ej behövliga fyrar.

Om vi därmed lämnar ekonomin och går över till hur sjöfarten utvecklats, så kan vi konstatera att i början av förra seklet var fartygen utrustade med magnetkompass och logg, efter kriget kom radar och ekolod. Senare kom DECCA och AP-navigatorer som idag redan har spelat ut sin roll.

Idag är fartygen utrustade med AIS med transpondrar som sänder och tar emot information om bl.a. fartygens position, kurs och fart. Fartygen är också idag mer specialiserade för just sin linjetrafik.

Informationscentraler finns för at ge trafiken ytterligare stöd.

Idag har i princip varje båtägare GPS och Sjöfartsverket sänder ut korrektionssignaler för att förbättra positionsangivelsen.

Alla dessa system kan sedan kopplas ihop för presentation i det elektroniska sjökortet. Där visas fartygets och omgivande fartygs exakta positioner, kurser och fart. Dessutom kan ytterligare mängder med information erhållas. Till de största hamnarna går s.k. STOM-farleder som är noga kontrollerade korridorer till dessa hamnar.
När det gäller fyrar så har utvecklingen varit beroende av den tekniska utvecklingen och behovet för sjöfarten. Ny och gammal teknik står ibland sida vid sida, t.ex. på Nidingen där de gamla fyrarna blev otidsenliga och en ny fyr byggdes 1946. Lamporna förbättrades och fyrarna blev allt mindre men ljusstarkare. 

När det gäller fyrarnas antal så illustrerar följande tabell utvecklingen sedan 1989:
 

Gas El-gas El El-batteri Sol Vind ___________ Totakt:

1989  198  79 141 141 148 25 ___________ 1040

1998  0 2 135 23 442 16 ___________ 1014

2001 0 1 125 28 476 10 ___________ 1039

När det gäller de f.d. bemannade fyrplatserna som är ca 100 st så äger Sjöfartsverket hela platsen på 13 platser, enbart fyren på 72 platser och det finns 15 fyrar med andra ägare. Av de 100 fyrarna är 37 byggnadsminnesmärkta (28 ägs av Sjöfartsverket och 9 av andra ägare)

Av de 12 Heidenstamsfyrarna i Sverige äger Sjöfartsverket 7 , 3 av andra , en är borta och en är flyttad.

Drift och underhåll av Sjöfartsverkets fyrar beräknas uppgå till 35 mkr årligen, det är dock svårt att presentera kostnaderna då ingående resurser gjort olika typer av arbeten på bojar, fyrar och annan utrustning. Större underhållsarbeten beräknas till 150.00-300.000 per fyr och period om 7-14 år. Detta är naturligtvis beroende på typ av fyr och var den finns.

Bevarandet av fyrar – ett internationellt arbete

1996 bildades PHL (Preservation of Historic Lighthouses , Aids to Navigation and Related Equipment) inom ramen för IALA för att stödja och hjälpa medlemsländer i sin strävan att bevara historiska fyrar. Man arbetar inte bara med alternativ användning av fyren utan även studier och rekommendationer vid ändring av funktioner eller system, kraft, värme ljus etc. 20 medlemsländer arbetar med detta. Ekonomin är ett stort problem. 

Grekland har sökt EU-bidrag för bevarandet av fyrar. I Canada och USA lämnas ej behövliga fyrar till kommuner ideella föreningar och i sista hand till privatpersoner. Canada lämnar även fyrar i drift att skötas av fyrföreningar.

England har beslutat att de skall fortsätta att äga dessa fyrar men lämna ut visningsrätt till privata firmor, inkomsterna beräknas täcka underhållskostnaderna.

Fyrinventering

Med den fart den tekniska utvecklingen har inom navigationstekniken de senaste åren finns risk för förfall p.g.a. ingen uppvärmning, nya energikällor, minskat behov av tekniskt underhåll, ny teknisk utrustning.

Tillsammans med Riksantikvarieämbetet ansåg vi att det var angeläget att genomföra en fyrinventering som ger en plattform at kunna fatta beslut om förändringar i framtiden – ett arbete som genomförts av Dan Thunman. Tack vare Anders Lindströms förståelse för det stora intresse som detta arbete rönte, kunde Sjöfartsverket satsa extra pengar på layout och tryckning av rapporten i bokform. Inventeringen var det första steget i arbetet att ta fram en nationell bevarandeplan.

Sjöfartsverket har tagit fram ett handlingsprogram. Som stöd och råd för tillämpning vid arkitektur och formgivning. Policyn uttrycker Sjöfartsverkets ambition att fortsatt väl vårda och vidareutveckla det kulturarv som Sjöfartsverket har till uppdrag att förvalta.

Sjöfartsverket har från första stund varit med och gett stöd till Svenska Fyrsällskapets viktiga arbete.
 

Vad har sjöfarten för behov av fyrar?

Säkra sjövägar, korridor i sjökort minskar behovet av andra hjälpmedel. Det är endast en bråkdel av de sjöfarande som använder fyrarna för navigering. Mestadels används fyrarna säsongsvis i attraktiva områden, t.ex. Strömstad, Marstrand, Stockholm, Tjust etc. Under vintertid används de mest av taxi- och postbåtverksamhet.

Behovet av ljus och form kan idag tillgodoses på helt annat sätt än förr. Investeringar som betalar sig på ett år.

Än har dock inte fyren spelat ut sin roll. Här tillverkas fyrar på löpande band till Flintrännan. 18 fyrar på en spikrak farled som är 7,5 sjömil lång och 360 m bred.
 

Vad ska vi göra med våra fyrar när sjöfartens behov försvinner?

Hur skall då Sjöfartsverket förhålla sig? Våra uppdragsgivare sjöfarten och staten drar ned våra anslag och kostnaderna ökar. Behovet att ha fyren som ett komplement till annan utrustning minskar i takt med att tekniken utvecklas och förbättras.

Det är intressant med en variant av den amerikanska lösningen – att skapa en stiftelse med syfte att bevara detta kulturhistoriska arv. Stiftelsen skulle då äga de för sjöfarten ej behövliga fyrarna. Inte enbart de bemannade fyrarna utan även småfyrar och inte minst båkar och kummel.

Svenska Fyrsällskapet, Riksantikvarieämbetet och Sjöfartsverket skulle ha insyn och inflytande i stiftelsen. Finansieringen skulle kunna ske genom uppdrag, sponsring, reklam, fonder och bidrag. Stiftelsen skulle då vara en paraplyorganisation som finner och stöder förvaltare till dessa objekt och utövar tillsyn att förvaltarna sköter sitt uppdrag.
 

Vi har en fyrvaktarorganisation på Vänern, men vi har varit duktiga på att rationalisera. Som mest har det funnits 98 fyrvaktare och idag har vi 7 fyrvaktare varav en bor på en bemannad fyrplats. De är utrustade med fem arbetsbåtar som är 12x4 m, vilka även ingår i sjöräddnings-organisationen. Vidare finns kustbevakning och sjöpolis. 

Vi har också ett 100-tal fyrar, vilket är förhållandevis många. Under de senaste åren har vi 571 registrerade haverier. 

Inte heller i Vänern kommer man i framtiden att behöva fyrar, även om det dröjer innan fritidsbåtar har tillgång till den senaste navigeringstekniken. Det finns dock en viktig aspekt  - när vi får ett nödrop till sjöräddningen och vi frågar var de befinner sig så har man inte en aning, men om vi frågar om de ser något så får vi svar som ”det står en vit fyr med ett rött bälte”. Det har vi räddat många liv med. Det innebär att om vi tar bort alla sjömärken och man råkar ut i sjönöd och elektroniken fallerar, då vet man ofta inte var man befinner sig.

Vad gör vi då med överflödiga fyrar? Ett exempel är Brattens fyr som hotades att släckas i våras men där fanns Lurö intresseförening som var intresserade att ta över ansvaret för fyren. Vi har skrivit ett avtal med dem och de målar och sköter fyren och vi ser till att fyrlampan fungerar.

När det gäller fyrar med bostäder så hyr vi ut till f.d. fyrvaktarfamiljer till självkostnadspris och de kan själva underhålla huset och då kostar det i princip ingenting. De fyrar vi inte kan hyra ut så hotar rivning om vi inte får pengar till underhåll, vilket självklart är en hemsk tanke. Vår uppgift är emellertid att se till att handelssjöfarten kan ta sig fram på Vänern – vi är inte till för gamla minnesmärken från förr även om det i sig naturligtvis är tråkigt.

Ingvar kommenterade därefter några diabilder bl.a. om förlisningar:

- 1702 Stor skuta förlist med man och allt
- 1766  Sex stora skutor
- 1836  halvdäckad båt alla omkom
- 1921  Motorgaleas förlist med man och allt
- 1924 Ångfartyg tre man omkom
- 1945  Ångfartyg, fem man omkom
- 1959  Tankfartyg
- 1980  Motorfartyg

Totalt registrerade haverier: 571

Vänerns seglationsstyrelse har idag ansvar för:

100-talet fyrar
Sjöräddning
Lotsning
Fyrservice
Farledsservice

Personalorganisation.

Lotsbefälhavare                 1
Driftsledare                        1
Kontor/bokf                      2 deltid
Lotsar                               8
Byggpersonal                    1
Fyr-och prickpersonal       6, 1 deltid
Besättn. Polstjärna            4

Totalt anställda  21 + 3 deltid,  årsarbetare 22,5
 

Det finns andra saker som är gemensamt, där jag hoppas att vi kan göra något tillsammans. Märkets fyr ligger på gränsen mellan Sverige och Finland, man sa att riksgränsen gick i sov-rummet. Vi har stora problem med detta för vårt museiverk gör just nu en skyddslista men de har ingen auktoritet på Åland eftersom de har självstyre och den är inte med i skydds-programmet. Här har varit tomt i 20 år, men den är mycket viktig för vår historia. Ålänningarna är inte intresserade att investera utan hänvisar till att det är vårt ansvar, vilket vi inte anser. Här skulle vi gärna vilja ha hjälp att påverka Åland.

Den har fyren (Bogskärs fyr) var kanske också en av de finaste. Den låg ca 70 km från närmaste land som är Mariehamn i södra delen av Ålands hav och förstördes under första världskriget. Det var svenskarna som önskade att fyren skulle byggas. Den har en mycket spännande historia. 7-8 män som levde här men den förstördes som nämnts av tyskarna under kriget.

Vi har inte så många fyrar som i Sverige, totalt har vi ca 50 havsfyrar samt några fyrar i de större sjöarna. Lagodasjön har t.ex. två stora fyrar. Nästan alla står kvar men i olika skick, alla är inte så väl bevarade. Sedan har vi haft 40 känningsbåkar av trä eller sten och de flesta av dessa är kvar och i bra skick. Även några fyrskepp finns kvar, bl.a. ett som museum i Helsingfors. Stora miljöer med fyrbostäder har inte varit så många, kanske 20-30 st varav 10 -15 st finns kvar men några har förstörts vad gäller fyrbostäderna, som var träbyggnader som inte har hållit. Några fyrplatser har också varit lotsplatser och det finns några få sådana bevarade.

Museiverket har inventerat alla gamla fyr- och lotsplatser, de tog med båda dessa samtidigt så det är hela Sjöfartsverkets historia som har studerats. Ett förslag till bevarandeplan är just under arbete och efter det att de gjort sin lista skall vi sitta tillsammans för att diskutera detta. De har tidigare gjort en bevarandelista för över 100 järnvägsstationer. Vi är alltså med i den här processen, även om vi inte äger alla fyrplatser. På listan finns ca 100 byggnader och vi äger ungefär hälften av dessa.

När det gäller att bevara fyrarna har vi diskuterat olika alternativ. Där fyrdriften fortsätter försöker vi underhålla fyren. Fyrplatser med fler möjligheter än bara själva fyrtornet kan användas för andra ändamål, mest känt är Bengtskär som också är hotell och kafé och som har ca 12000 besök varje år. Ytterligare ett par fyrplatser används på samma sätt där turism och konferensverksamhet är grunden och som drivs av kommun, förening, företag eller privatperson.

Några fyrar och båkar har övertagits av kommuner eller hemföreningar/skärgårdsföreningar som sköter dessa och i andra fall har även andra myndigheter ett ansvar för bevarandet. Vi har ännu inte sålt eller arrenderat ut fyrar till privatpersoner, vi har fått många förfrågningar men vi har inte gått på den linjen. Vi har ingen stiftelse med ansvar för fyrar och vi har inget fyrsällskap - det är märkligt att ni har över 1000 medlemmar och vi har ingen motsvarighet. Det finns lokala föreningar för någon speciell fyr, men ingen rikstäckande organisation. Det är mest Sjöfartsverket som gjort pr och som också restaurerat de flesta fyrar under de senaste fem åren. De är alltså i bra skick nu och därför kan vi sätta oss för att diskutera en bevarandeplan. Det är dock samma problem som i Sverige, behovet för Sjöfarten minskar och vi ger bort våra byggnader till Statens fastighetsverk och de försöker hitta en alternativ användning för dem.

Därefter visade Pekka bilder på en rad viktiga fyrar i Finland.
 

Om man ser infrastruktur ur ett industrihistoriskt perspektiv och ser fyrar, farleder och maritima system ur det här perspektivet så tror jag man komma till ett annat sätt att tänka när det gäller bevarande och kulturvårdande arbete. Modern teknik och industrihistorisk forskning av idag handlar ju inte särskilt mycket om frustande ångmaskiner eller om snillrika uppfinningar eller ens om framgångsrika företag. Den tekniska utvecklingen förklaras inte heller utifrån successiva förbättringar av isolerade företeelser eller enskilda uppfinningar, något som vår schablonbild av teknikhistoria kanske präglas av. 

Istället så är det som dominerar teknikhistorisk forskning sedan 1980-talet är ett slags systemperspektiv som bygger på att olika former av teknik ses som delar i komplexa system och förgrundsgestalten inom det här området heter Tomas P. George och han har använt det här perspektivsystemet för att analysera vad han kallar stora sociotekniska system. Med utgångspunkter från studier av elektricitetens utveckling i USA, Tyskland och England så menar han att de här systemen omfattar såväl fysiska artefakter, organisationer och kunskap. För att förstå den här successiva utvecklingen så måste man se på alla dessa tre delar som delar av lika stor betydelse. Och om nu Tomas P George tittade på det här vad gäller elektriciteten så är jag övertygad om att man kan titta med dom här systemglasögonen även när det gäller fyrar och ledningssystem för fartyg och farleder o.s.v. 

Den här tekniken som de här systemen består av är tätt eller löst sammanlänkande delar som tillsammans bildar någon slags integrerad helhet.  För att helheten skall fungera krävs att delarna är samordnade med varandra och att förändringar i en del leder till konsekvenser i en annan del. Sedan är systemen integrerade delar av det samhälle som dom utvecklas i och det är ju faktorer som politik, ekonomi, organisation, institutionella regelverk och kulturella värderingar. En analys av de här systemen och delarna kan ju användas för att beskriva och analysera infrastrukturen och dom här systemens utveckling och den kunskapen kan också användas – och där är min huvudpoäng i det jag vill säga –för att förbättra arbetet med att bevara dom infrastrukturella systemen som kulturarv och därmed också fyrarna och deras del i det sociotekniska system som dom platsar i. Det gäller även när deras primära funktion har transformerats till något annat som är som det vi ser idag med fyrarna som avvecklas som just funktionen fyr och vår uppgift är då att försöka hitta, om vi vill bevara dem, så att de får en annan funktion.

Dom här perspektivet kan ju sättas i relation till det som vi jobbar med på RAÄ som statlig myndighet för bevarande av kulturarv och det är egentligen fyra uppgifter som vi har och det är den historiska kunskap som den kulturmiljövårdsektorn jobbar med, dom val och prioriteringar som måste göras i bevarande arbetet och vården av det som ska bevaras och slutligen dom förmedlingsinsatser och den kommunikation som görs för att man ska berätta om de här historiska systemen, deras uppkomst och deras förändring.

Det här med fyrväsendet då som infrastruktur, det här är ju ett kommunikationssystem, det är en klassisk infrastruktur, den har långa anor, fyrarna är lätta att ta till sig, dom är tydliga,  de är uppförda för en specifik funktion som alla egentligen kan förstå och det är mycket av det som gör att det finns ett så starkt intresse och ett sådant engagemang för att bevara fyrar som vi också ser i medlemsantalet i Svenska Fyrsällskapet. Men som föregående talare var inne på så skulle jag vilja polemisera mot det här att fyrarna bara är vackra och ska man ha kvar fula fyrar så tycker nog jag att om man anlägger det här systemperspektivet på fyrväsendet så finns det andra komponenter i det som är intressant i den här berättelsen. Förutom att vi har olika typer av fyrar med kustfyrar, ledfyrar och hamnfyrar som ju har olika funktioner och spelar olika roll så har det funnits och finns fyrskepp och lysbojar och sedan har vi andra delar som kännetecknar farleder: känningsbåkar, spirbåkar, stångmärken, vårdkasar, kummel och andra känningsmärken som kan vara hus och stenar, träd och klippor. Till det här hör naturligtvis fartygen som trafikerade dom här farlederna, deras utveckling och sjösäkerheten och deras behov är ju det som i mångt och mycket har styrt hur fyrarna har byggts ut, var man har byggt fyrarna och vilket behov man har haft av fyrar. Kunskap om dom här företeelserna är ju också betydelsefulla och frågan är om man kan fundera över om vi bevarar fyrar men inte har några båtar som på något sätt hänger ihop med dom här fyrarna så tappar ju naturligtvis fyrsystemet som sådant en betydelsefull dimension. 

Det finns andra företeelser och system som naturligtvis hänger ihop med det här, t.ex. gastekniken, utvecklingen av agafyrar och den delen, byggnadstekniken när man började bygga fyrar i betong som ju utvecklades från ett annat håll i samhället men som får sin tillämpning i det här systemet och så båttransporterna både behov av och möjligheter till transporter. Dom konsekvenser som utbyggnaden av massafabriker längs norrlandskusten fick i slutet av 1800-talet och vilka behov av sjöfart och sjösäkerhet som det ställde och som man tidigare inte hade haft är t.ex. en jätteintressant faktor här. Radiokommunikationen och sådant som det här decca-navigatorsystemet och dom system som etableras idag har naturligtvis också påverkat fyrväsendet som sådant och det är ju dom här kommunikationssystemen som utvecklas idag som gör att vi faktiskt sitter här idag eftersom det är det som gör att fyrarna inte längre behövs för sjösäkerheten i den omfattning som tidigare. 

Sedan har vi organisationerna mellan olika aktörer i det här systemet, vi har kustbefolkningen som tidigt fick tjäna som lotsar, vi har statens intressen avseende krig handel, industri, fiske och sådant och så har vi dom som har utnyttjat havet både för transporter och utkomst, fiskare, frakt- och handelsmän och så småningom det vi ser idag övergående i allt mer utvecklad turism och naturupplevelseindustri. Jag tror att den kunskapen som ett sådant här perspektiv kan ge bevarandearbetet är fruktbara och det gäller framförallt vilken typ av historisk berättelse som man konstruerar kring dom fyrar som man bevarar. På det sättet så tror jag att det här är värt att tänka på en lite annan ledd också när det gäller det här bevarandet av fyrar. 

Slutligen vill jag säga att det här med förvaltningsperspektivet som jag antar att vi kommer att komma in på mer i eftermiddag också, jag tror att inom det här området så finns det väldigt starka förutsättningar för att många olika aktörer kan samverka för att få en positiv utveckling i den här förändrade situationen när det gäller bevarande av fyrplatser och utveckling av fyrplatser, tillgänglighet och möjlighet för människor att få ta del av dom här historierna och det kulturarvet – det finns ingen ensam makthavare som kan leda eller driva eller styra detta utan det måste vara tillsammans, ideella verksamheter, föreningar, myndigheter, kommuner, näringsliv och en väl utvecklad upplevelseturism och vår roll i det här när det gäller relationen med dom ideella krafterna är ju att stödja och försöka hitta formerna för att amatörer och professionella som vill verka i det här ska kunna göra det tillsammans och på det sättet är vi nog, om vi använder amatörer i dess franska betydelse, som betyder att man älskar det man håller på med, så är vi nog i samma båt alla tror jag.
 

Sverige har sedan 1920 haft möjligheter att byggnadsminnesmärka byggnader som tillhör staten och som är ”synnerligen märkliga genom sitt kulturhistoriska värde”, som man uttryckte sig på den tiden. Det är regeringen som fattar beslut om detta. 1935 så togs det ett första beslut om ett antal byggnader som blev byggnadsminnesmärkta, däribland var ett 20-tal fyrar.

Idag har siffran stigit så vi är uppe i drygt 30 som har skydd som statliga byggnadsminnen och det finns olika statliga förvaltare varav Sjöfartsveket är den största, andra är fastighetsverket och naturvårdsverket. Det är en förordning som reglerar hanteringen av de statliga byggnads-minnena och förslag om nya byggnadsminnen tas fram av Riksantikvarieämbetet och det är regeringen som är beslutande. Den förvaltande myndigheten skall också yttra sig inför ett sådant här beslut och de synpunkter som har framkommit i samband med det skall så lång möjligt inarbetas i förslaget och det är då det också är möjligt att processa det på ett bra sätt.

När man står inför större förändringar i det statliga fastighetsbeståndet, det kan röra bolagisering, det kan också vara en förestående nedläggning av verksamheten, så kan Riksantikvarieämbetet få i uppgift att göra en genomgång av byggnader och markområden som har kulturhistoriskt värde och föreslå skydd för vissa objekt. Det senaste exemplet på detta har varit beslut om nedläggning av ett antal regementen, det var förra året och vi var färdiga med det uppdraget nu före midsommar. Vi står nu inför ett stort arbete som pågår – det är den ändrade verksamhetsformen för Statens Järnvägar, som har övergått till Järnhuset. Det kan utgöra ett exempel på hur vi arbetar.

Sedan 1986 så är drygt ett 40-tal stationshus som var skyddade som byggnadsminnen och i det här nya arbetet som vi har gjort så har vi gjort en översyn och föreslår ett utvidgat skydd för 15 av de objekten, man har ett annat mera vidgat synsätt idag. Vi har också föreslagit skydd för ett 15-tal helt nya objekt. Som utgångspunkt i det arbetet så har vi mål som regering och riksdag har slagit fast för kulturmiljöarbetet och jag tar upp något av det som en bak-grund. 

Vi har fyra mål för kulturmiljövården:

- ett försvarat och bevarat kulturarv 

- ett hållbart samhälle med goda och stimulerande miljöer med kulturmiljöarbetet som 
   drivande kraft i omställningen. 

- allas förståelse delaktighet och ansvarstagande för den egna kulturmiljön. 

- nationell och internationell solidaritet och respekt inför olika gruppers kulturarv.

När det rör bevarandet av miljöer så vill jag citera ett par rader ur kulturarvspropositionen som alltså antogs föregående år där man säger så här: ”Kulturmiljön bär på vittnesbörd om vår historia och på gemensamma minnen och det är därför viktigt vad som bevaras eftersom det i hög grad kommer att påverka vad vi kan få kunskap om. Bredast möjliga urval av miljöer och andra vittnesbörd om kultur och natur måste därför tas tillvara såväl enstaka objekt som hela miljöer, såväl det exklusiva och specifikt intressanta som det vardagliga, såväl av det dagliga livet övergivna kulturminnen som levande. Kulturverksamheten skall utgå från en helhetssyn på människan och hennes miljö den måste därför spela en tydlig och integrerad roll i dom övriga samhällssektorerna.”

Det är en bakgrund till hur vi ska angripa de här frågorna. Det är ju där vi står nu i det här nu inledda samarbetet med sjöfartsverket och fastighetsverket med arbetet med fyrar och fyr-platser utifrån den inventering som Dan Thunman har gjort. Dan har visat och berättat om detta och vi ska alltså ta fram ett representativt urval och föreslå relevant skydd och skydds-former för detta.

Jag vill också kortfattat nämna några andra ämnesområden där jag ser att de här delarna har kopplingar till. Det är annat tvärsektoriellt arbete som pågår på central och regional nivå och då tänker jag på de regionala miljö- och hushållningsprogram för skärgården som 7 läns-styrelser tog fram föregående år, där Riksantikvarieämbetet har medverkat som stödjande part och vi har också varit remissinstans.

Här finns olika förslag som länsstyrelserna har kommit fram med bl.a. om att naturvårds-verket och riksantikvarieämbetet senast år 2005 skall utarbeta en nationell strategi för att bevara, vårda och utveckla natur- och kulturvärdena i kust- och skärgårdsområdena. Här avvaktar vi miljödepartementets fortsatta agerande i den här frågan – det har kommit ett betänkande som lämnades av miljövårdsberedningen förra hösten men vi har inte sett riktigt hur man tänker gå vidare i den frågan. Hushållningsprogrammet tar upp precis dom här sakerna som vi berör i den här konferensen – hur skall värdefulla natur- och kulturmiljöer kunna skyddas, behov av samordning mellan olika aktörer över sektorsgränser, behov av att prioriteringar görs, behov av ny kunskap och information. Man trycker på betydelsen av det lokala inflytandet och deltagandet i arbetet, man pratar också om situationen med markförvärv och fastighetsbildning i det här skedet när vi inte har klara strategier. Man tar också upp upplevelsevärdena.

Som avslutning skall jag nämna att jag ser att fyrar och fyrmiljöer kommer att beröras som en del i det kommande arbetet med att ett par utav dom miljökvalitetsmål som riksdagen har antagit 1999 för att nå en ekologiskt hållbar utveckling och det är då främst målet som rör hav i balans och levande kust och skärgård, men även målet god bebyggd miljö. Ett par av delmålen här berör just ungefär motsvarande som skärgårdsprogrammen, nämligen att ta fram en strategi för hur kusten och skärgårdens kulturarv och odlingslandskap ska bevaras och brukas. Senast 2005 skall ett sådant strategidokument finnas framme. RAÄ kommer att få en aktiv roll där tillsammans med andra myndigheter, länsstyrelser, länsmuseer och organisationer. Det här är ett arbete som nu kommer att inledas – vi har inte sett hur det konkreta uppdraget är formulerat men det är ett stort arbete som vi har framför oss.

Sedan vill jag bara kort nämna också det pågående östersjösamarbetet mellan kultur-ministrarna i länderna runt östersjön, där är det en av arbetsgrupperna som rör just kustkultur och det maritima kulturarvet man har haft möte i Köpenhamn precis i den här veckan där det har tagits fram affischer som just berör fyrar och exempel på hur fyrar och fyrmiljöer kan användas i alternativa former. Det här är en utställning som kommer att gå runt som en vandringsutställning till olika museer så vi kommer att få se den här framöver. Om någon är intresserad så har jag ett par rapporter från den gruppen. De har också en ny webbsida.
 

Jag ska berätta något om fastighetsverkets bakgrund och det uppdrag som vi har av regeringen och det arbetssätt som vi har när vi förvaltar det nationella kulturarvet. 

Fastighetsverket bildades 1993 i samband med att byggnadsstyrelsen lades ned och man omstrukturerade den statliga förvaltningen till dels bolagsförvaltning och dels myndighetsförvaltning. Man gjorde då bedömningen att vissa av statens byggnader måste ligga kvar i myndighetsförvaltning och inte kunde övergå i bolags ägo. Man kan säga att fastighetsverket har anor från 1618 när kammarkollegiet bildades och i kammarkollegiets instruktioner reglerade man hur ståthållarna på de statliga slotten skulle ansvara för förvaltningen av kronans hus och att de skulle rapportera till kammarkollegiet årligen byggnadsplaner som skulle kostnadsberäknas. Kronans hus i Stockholm och Stockholms Slott förvaltades av något som kallades överståthållarämbetet och som fanns kvar väldigt länge.
1697 utnämndes Nikodemus Tessin den äldre, den kände arkitekten, till överintendent och fick ansvar för de kungliga slotten, husen, trädgårdarna och byggnaderna. Sedan tillkom överintendentämbetet som blev en särskild myndighet 1818 och fick ansvar för kronans hus. Bland dem ingick slotten och residensen t.ex.

Byggnadsstyrelsen bildades 1918 och övertog då ansvaret från överintendentämbetet och då utvidgades under hand under 1900-talet förvaltningsansvaret till statens civila förvaltnings-byggnader. Byggnadsstyrelsen växte alltså och blev väldigt stort men fortfarande ingick inte i ansvaret de fortifikatoriska byggnaderna och inte heller vissa byggnader för speciell verksamhet, t.ex. hade Sjöfartsverket, SJ, Posten etc. egen förvaltning. Idag är mycket av detta bolagiserat men fortfarande finns förvaltning inom andra statliga myndigheter än Fastighetsverket. 

När Fastighetsverket bildades 1993  var det för att regeringen hade beslutat att vissa byggnader för all framtid skulle ligga kvar i myndighetsförvaltning och man skulle då göra en bedömning av vilka som skulle tillhöra det nationella kulturarvet. Övriga byggnader lades på Wasakronan, Akademiska Hus och Vasallen som är statliga bolag. Hos Fastighetsverket hamnade en del byggnader men också skog och jordbruksmark. Man kan alltså säga att Fastighetsverket fick i uppdrag att föra statens månghundraåriga traditioner vidare när det gäller byggnation och fastighetsförvaltning.

Förutom förvaltningen av de nationella kulturarvsbyggnaderna ansvarar vi för förvaltningen av utrikesfastigheterna, alltså  ambassaderna och residensen utomlands, de skyddade älvarna och rennäringens åretrunt-marker m.m.

Målen för vår förvaltning formuleras årligen i regleringsbrevet från regeringen och det som är viktigast är följande:

”Fastighetsverket skall förvalta varje fastighet inom sitt verksamhetsområde på ett för staten ekonomiskt och effektivt sätt så att tillgångarnas värde bibehålls och om möjligt ökas. God resurshushållning och hög ekonomisk effektivitet skall eftersträvas. Förvaltningen skall bidra till att fastigheternas värden bevaras på en långsiktigt lämplig nivå för ägaren och brukaren. Kultur- och naturmiljövärden i verkets fastighetsbestånd skall brukas, bevaras, förädlas och levandegöras.”

 Detta är kärnan i regeringens uppdrag till oss, som vi sedan har att tolka. Det här målet är också förenat med ett avkastningskrav. Vi har ett avkastningskrav som är lägre än de statliga bolagen men vi har ändå ett avkastningskrav. Andra mål för vår förvaltning är de arkitektoniska, vi ska leva upp till regeringens mål för arkitektur, form och design och vi ska ha nöjda hyresgäster.

Våra fastigheter är uppdelade på inrikes hyresfastigheter och utrikes hyresfastigheter, mark och bidragsfastigheter. Inrikes hyresfastigheter och bidragsfastigheter förvaltas av fyra distrikt. På hyresfastigheterna gör vi intäkter och på bidragsfastigheter gör vi inte särskilt mycket intäkter. Vi får alltså stötta finansieringen av bidragsfastigheterna – t.ex. museala fastigheter och byggnader, där man inte kan hitta en modern och effektiv användning.

Vi har också som uppdrag i regleringsbrevet att minska underskottet för bidragsfastigheter och det arbetar vi med genom att försöka hitta lämpliga användningsformer för bidragsfastigheterna men då är det ju väldigt angeläget och viktigt att användningen är lämpligt så att slitage och nyttjande inte medför minskat kulturhistoriskt värde. 

Fastighetsverket och Riksantikvarieämbetet har tillsammans arbetat fram en definition på vad som är nationellt kulturarv:

 ”Till det nationella kulturarvet skall räknas fastigheter och anläggningar som i ett nationellt historiskt perspektiv är av utomordentlig stor betydelse. Dessa bör ägas och förvaltas av svenska staten genom Statens fastighetsverk” 

Det här kan man ju tycka ge utrymme för fri tolkning – vad är i nationellt historiskt perspektiv av utomordentlig stor betydelse? Det finns en liten förklaring till detta som låter så här:

” därmed avses fastigheter och anläggningar som har haft en central funktion i den svenska historien samt byggnader och egendomar som sedan urminnes tid tillhört kronan. Hit räknas i första hand fastigheter inom den statliga administrationen, försvaret, den vetenskapliga och kulturella odlingen samt kungsgårds- och klosteregendom.”

Man kan säga att det här är en definition som är i enlighet med de beslut som riksdag och regering tog vid Fastighetsverkets bildande. Inför avvecklingen av Byggnadsstyrelsen gjordes en statlig utredning om hur omstruktureringen skulle gå till och kulturdepartementet lämnade 1991 ett underlag till den här utredningen där man beskrev vilka objekt som borde stanna i statlig myndighetsförvaltning. De fastigheter som då nämndes var i första hand vasaslotten, vasaminnena, Vadstena kloster, de kungliga slotten, slottsmiljöerna, speciella ändamålsfastigheter typ Dramaten, Nationalmuseum, regeringsbyggnaderna, Universitetsbyggnader, landshövdingeresidens, vissa specifika miljöer med tradition av långvarigt statligt ägande, t.ex. Riddarholmen och Skeppsholmen i Stockholm, donationsfastigheter, t.ex. Harpsund, och så småningom kom försvarsanläggningar som har karaktär av nationellt arv och inte används av försvaret att höra till den här gruppen. 

I samband med Fastighetsverkets bildande prövades de fastigheter som Assi domän, Byggnadsstyrelsen och så småningom Fortifikationsförvaltningen ägde. De som bedömdes tillhöra det nationella arvet överfördes till Fastighetsverket. Efter hand uppstår naturligtvis behov av att pröva även andra myndigheters fastighetsinnehav, t.ex. Sjöfartsverkets. 

Hur går det då till när det avgörs vad som skall tillhöra det nationella arvet och hur fattas det beslut om vad som skall överföras till Fastighetsverket. Det finns en vedertagen ordning som går ut på att i allmänhet är det Riksantikvarieämbetet som tar initiativet, som lämnar en framställan till regeringen om att en viss fastighet bör övergå i Fastighetsverkets ägo. Då brukar regeringen uppdra åt fastighetsverket att utreda kostnadskonsekvenserna. När denna är klar fattar regeringen beslut. Detta är alltså något som aktualiseras ibland när fastigheter som förvaltas av andra myndigheter tas ur drift, t.ex. när fyrar tas ur drift. 

Riksantikvarieämbetet gör bedömningen av vilka fastigheter som skall tillhöra det nationella arvet men de samråder med fastighetsverket. Det finns naturligtvis också en möjlighet för Fastighetsverket att ta egna sådana initiativ, det sker undantagsvis. Det har så vitt jag vet skett i ett fall - Lövsta Bruk som var i enskild ägo. Bedömningen gäller behovet av att för all framtid behålla byggnaden i statlig ägo, det handlar inte om huruvida byggnaden är byggnadsminnesskyddad eller inte, det finns ju många byggnadsminnen i enskild ägo och vissa statliga byggnadsminnen kan säljas.

I vårt uppdrag ingår levandegörande. De fyra saker som räknas upp i regleringsbrevet är ”bruka, bevara, förädla och levandegöra”. Det är en av poängerna att det nationella kulturarvet skall komma medborgarna tillgodo, det skall vara tillgängligt och det skall finnas god information om det. För de kulturfastigheter som vi har hand om i Fastighetsverket söker vi alltid en intressent som är lämplig, d.v.s. någon som har förutsättningar att nyttja fastigheten så att dess kulturvärden kommer medborgarna till godo. Vi kan agera samordnare för de intressen som finns - ofta är det kommuner, länsstyrelser, länsmuseer och intresse-organisationer som är engagerade i levandegörandet. 

Vi gör anspråk på att vara duktiga förvaltare av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och för att leva upp till det kravet har vi instrument. Vi har beslutat om en förvaltningspolicy inom Fastighetsverket och i den står det att vi skall förvalta våra fastigheter på ett föredömligt och
inspirerande sätt. Vår strävan skall vara att allmänhet och hyresgäster ska känna delaktighet i vår verksamhet och att de även i framtiden skall uppleva fastigheternas kulturhistoriska värde. Detta ska vi uppnå genom att vår personal ska vara särskilt kompetent på underhåll, bevarande, uthyrning och utveckling av kulturhistoriskt värdefulla fastigheter. Vi arbetar kontinuerligt med kunskapsuppbyggnad för vår personal och med kompetensutveckling i samarbete med Riksantikvarieämbetet och högskolorna.

Vi har formulerat målen för förvaltningen.

1. Fastigheterna skall ha ett bevarat och förädlat kulturhistoriskt värde och det skall vi uppnå på olika sätt genom att ställa krav i varje ögonblick. När vi gör åtgärder ska vi ställa krav på kvalitet och alla åtgärder som görs ska ha samma kvalité som den gamla byggnaden hade från början. Alla åtgärder skall göras utifrån kvalificerade ideologiska överväganden, vi ska ha kunskap om fastigheternas kulturhistoriska utveckling, funktion och teknik. Vi ska se till att vi skyddar dem mot nedbrytning och slitage och ha en kontinuerlig tillsyn och underhåll där vi använder beprövade material och konstruktioner som samspelar med de ursprungliga.

2. För det andra har vi som mål att ha en engagerad allmänhet som har största möjliga upplevelse och nytta av fastigheterna och det ska vi uppnå genom att tillhandahålla en bra information om fastigheterna, genom att ha ett levandegörande som gör att de blir tillgängliga
 

3. För det tredje skall vi utveckla fastigheterna för en genomtänkt användning och ha intresserade nyttjare som ser det historiska värdet som en tillgång. Vi arbetar alltså med att välja och se till att rätt hyresgäst hamnar på rätt ställe.
 

4. Vi skall också nå bästa ekonomiska resultat med hänsyn till fastigheternas förutsättningar.

Det här är mål som har preciserats och utvecklats i förvaltningspolicyn så att den skall bli till ett stöd för förvaltarna i sin förvaltning av varje enskilt objekt. Det finns ett medel för att nå de här målen och det är vårdprogram – vi arbetar systematiskt med vårdprogram för alla fastigheter och vi har fastlagt en instruktion för hur ett vårdprogram skall se ut. Ett vårdprogram är ett förvaltningsprogram som också är ett stöd för förvaltaren att veta hur han ska hantera just det här objektet. För att fastigheterna ska kunna tas om hand på ett bra sätt på lång sikt så ska programmet innehålla en stabil baskunskap om varje objekt, om dess kulturvärden. Det skall finnas en historisk beskrivning som gör att man förstår vad man har och vad man ser, vad som är själva monumentet. Det skall också finnas en kulturhistorisk analys och en värdebeskrivning som mer pedagogiskt talar om för förvaltaren och för dom som nyttjar fastigheten – var ligger kulturvärdena , vad är det för egenskaper hos den här fastigheten, den här byggnaden eller den här anläggningen som gör att den har ett högt kulturhistoriskt värde och hur ska jag då se till att dom värdena blir tydliga så att dom kan upplevas?

Vi beskriver i vårdprogrammen målen för bevarandet och målen för nyttjandet, vilket man sedan har som riktlinjer när man förvaltar fastigheten. Vårdprogrammet skall också innehålla praktiska uppgifter om material, speciella vårdbehov o.s.v. Det skall alltså vara till hjälp för förvaltningspersonalen att agera i enlighet med objektets definierade behov och förutsättningar, både inför stora förändringar och i det kontinuerliga underhållsarbetet.

Bara några ord om fyrar. Vi förvaltar ju ett antal fyrar som är tagna ur bruk och så vitt jag har lyckats utreda så är ingen av dessa fyrar överförda till Fastighetsverket därför att just de fyrarna tillhör det nationella kulturarvet utan många har kommit till oss därför att de står på kronoholmar så det innebär ett paketbeslut i samband med att kronoholmarna överfördes till Fastighetsverket, det gäller t.ex. Tylön och Nidingen. Andra fyrar har följt med fastigheter som har förts över på grund av sin nationalarvskaraktär, det finns t.ex. fyrar på en del av de militära anläggningarna, t.ex. en fyr på Dalarö skans. Det finns också ett antal fyrplatser som Fastighetsverket förvaltar men där Sjöfartsverket har kvar själva fyren, det gäller bl.a. Landsort och Långe Jan.

När det gäller den framtida förvaltningen av fyrar hos fastighetsverket så  kan man säga att vi avvaktar Riksantikvarieämbetets pågående utredning om urvalet.
 

Jag ska berätta något om hur det kom sig att vi på GP  blev fyrvaktare och hur det kom sig att vi gjorde en liten ganska oansenlig fyr på västkusten, som Evert Taube brukade uttrycka sig, till vår symbol och hur vi sedermera också blev ägare till den här fyren. 

Men först några ord om GP och nu kan Ni ju inte värja Er för jag har fått ordet och jag tar alltid chansen att tala om GP när jag har den möjligheten, men framförallt för att sätta det i ett sammanhang.

GP grundades väldigt tidigt, det är faktiskt en av Sveriges äldsta tidningar, den grundades redan 1813, vilket ju är rejält tidigare än den tidning som hävdar att det är den äldsta, nämligen Aftonbladet som är från 1830. Skälet till att GP inte betraktas som Sveriges äldsta tidning är att vi har gått i konkurs så många gånger och jag ska komma tillbaka till det.

På den tiden var en tidning något helt annat än vad det är idag – GP 1813 var fyra sidor med tysk frakturstil och om man skulle försöka läsa det nu, ja det är nästan omöjligt at tyda. Grundare vare en man vid namn Georg Lövgren. Han var egentligen boktryckare – många tidningar startades därför att boktryckarna ville belägga sina tryckpressar bättre. Det fanns andra skäl att starta tidningar och det var politiska – man ville driva politik. Få startade tidningar av rent journalistiska skäl. GP förde till en början en minst sagt tynande tillvaro och gick i konkurs flera gånger – i slutet av 1830-talet så definitivt att det tog till 1858 innan tidningen återuppstod igen och det är den tidpunkt som vi räknar som grundandet för sedan har tidningen utkommit utan uppehåll.

Min farfar Harry som av förklarliga skäl har kommit att förknippas med GP tog över tidningen 1926 och familjen firar därmed 75-årsjubileum som tidningsutgivare och jag är alltså tredje generationen. Harry tog över tidningen från en man som hette Edvard Alkman – idealist, god journalist, men som inte hade särdeles god kunskap om ekonomi. Harry beslöt sig för att ta över tidningen trots att han inte hade så mycket pengar. Han fick dock låna pengar av banken och lyfte tidningen från femte plats till nummer ett.

Idag har GP en upplaga på 260.00 exemplar och läses av ungefär 600.000 personer varje dag och har dessutom många besök på hemsidan.

Om vi ska tala om GP som fyrvaktare så måste vi sätta in det här med fyrar i ett sammanhang och sammanhanget är då symbolen. När Harry på sin tid lyckades så gjorde han precis som så många andra på den tiden – man ville visa sig genom att bygga ett hus – och det gjorde också Harry. Länge var detta hus tidningens symbol – naturligt på 30-talet ty det gav intryck av soliditet och stabilitet.

Så småningom tyckte vi dock att det var dags att skaffa oss en ny symbol eller logotyp. Det blev en fyr, Sälö knapp. Den blev dock inte vår symbol genom ett medvetet beslut även om vi ville ha en annan symbol än det har tegelhuset som vi bor i. Så här kom det sig:

1983 var våra tryckpressar så gamla att vi var tvungna att skaffa nya. De gamla tryckte svartvitt i gammal teknik. De nya tryckpressarna tog i bruk i full skala 1988. Det fina med detta var att det var en ny teknik, det blev alltså tydligare och bättre tryck, men det var också fyr-färg. Därmed var den nya symbolen uppfunnen. 

Vi städslade konstnären Howards Brooks och han målade 12 oljemålningar av Västsvenska fyrar. Den första var Skallen på Marstrand. Det var inte mer tänkt än så, det skulle vara de här 12 fyrarna som visades upp och presenterades i tidningen, men så kom vår tyske tidningsdesigner och menade att vi var tvungna att visa upp färgen också på tidningens första sida, någonstans i övre högra hörnet. Han kom med något som min far Lars tyckte såg ut som Ugandiska flaggan. Vi kom då på tanken att använda de här fyrarna som symbol.

Det var så månadens fyr föddes i GP – en fyr varje månad.  Till en början alltså 12 olje-målningar, senare kom de att fotograferas och ännu senare att tecknas av vår GP-tecknare Ulf Svenningsson och de kom att beskrivas varje månad av vår ”fyrmästare” Gert Malmberg.

Det här har blivit en succe skulle jag våga påstå - också bland andra än verkligt fyrintresserade. Det kom att dröja till 1992 innan Sälö blev den definitiva symbolen, det var då vi fick erbjudande att köpa Sälö Knapp för en krona. Men det var förknippat med villkor och det var att vi skulle stå för driften och vi skulle bekosta renoveringen – och det var inte billigt men väl värt det. Affärsmodellen är lysande – Sjöfartsverket driver fyrar som lyser upp vår tillvaro på havet, sedan går det till en tidning, vars ägare köper en fyr för en krona – därigenom får man den reparerad och man kan inte ta med sig den därifrån och vi har inget intresse att göra det och vi får betala dem för det de tidigare har gjort. Visst är det en bra modell! 

Vi har också fått glädjen att göra lite reklam på den här fyren och eftersom vi är göteborgare så tar vi naturligtvis chansen att vitsa till det och på skylten står alltså ”Lyser på grund av GP” – och det är ju sant. 

Sedan har det här vuxit för oss, vi hade till början ingen aning om omfattningen av intresset. Det finns många idéer som det är svårt att motstå, Gert Malmberg kommer med idéer om böcker affischer och resor till fjärran fyrar. Det är också vår symbol t.ex. i rekryterings-annonser, på brevpapper och många andra ställen. 

Vi har låtit glaskonstnären Kjell Engman göra ett konstverk i glas som finns i vårt styrelserum och vi har låtit tillverka och sälja miniatyrer av fyrar.

Månadens fyr denna månad är Hanö, det är fyr nummer 159. Vi firade den 100:e fyren med en affisch och vi kommer att göra en ny för den 200:e. Första fyren var Skallen i april 1988 och om man är matematiskt lagd kan man räkna ut att det har gått 162 månader, vilket alltså innebär att vi har haft några två gånger. Vinga först gången i september 1988 och därefter i oktober och tredje gången januari 2000. Sedan har Sälö Knapp varit med två gånger. Hundrade fyren var Trubaduren. 

Varför just då Sälö Knapp? Den är oansenlig, men ändå ett viktigt sjömärke norr om Sälö och söder om Instö ränna. Jag citerar ur Ulf Svenningssons och Gert Malmbergs bok om fyrar:

”Vi cirklade runt det 7,5 meter höga tornet och därmed hade vi sett allt. Som utflyktsmål har inte Sälö Knapp mycket att komma med”

Jag har dock en något annorlunda syn på detta för när vi har bolagsstämma och samlar ett antal medarbetare med en tur i maj varje år med ångaren Bohuslän så får dom instruktion att fara till Sälö Knapp, varefter båten tar en tur runt fyren och tutar tre gånger, varvid alla hurrar som om det var först gången man såg den. Så vi tycker att det är värt ett besök och det kommer vi att tycka länge än. 

Det är kanske inte heller så viktigt vilken fyr det är, utan det handlar mer om vad en fyr står för, symboliken. Det är ju ganska givet – den vägleder, den är ett ljus i mörkret, den upplyser och den leder förbi fara in i trygghet. Tryggt och pålitligt i en otrygg värld. Så ska en tidning vara när den är som bäst och så vill vi vara.

Det finns en annan koppling som handlar om att vara hemma någonstans. Alla tidningar hör hemma någonstans, de har en själ, en röst, ett tilltal och en dialekt. Den måste stå upp för sin region och sina människor, framförallt för de som inte har en röst själva. Vår region är förvisso industri, den är jordbruksbygd till en del, men allt detta är ju sprunget ur fiske, sjöfart, handel och båtbyggarkonst. Att angöra en kust utan vägledning låter sig inte göra och lotsar och fyrfolk möjliggjorde handel och sjöfart och var därmed med om att bygga vårt välstånd. De var viktiga och mytomspunna. Taube skrev så här: ”Den första klassens fyrmästare och platschef var på den tiden i fråga om maktutövning betydligt mäktigare än våra dagars statsråd och polischefer” 

Heidenstamsfyrarna har ersatts av kassunfyrar och en efter en så släcks fyrarna. Vi har en fyrhjälte här, nämligen Leif Lehmann som tagit initiativet för att rädda Måseskär. Vi var med och sponsrade några annonser men det stora arbetet gjordes av de arbetsgrupper som Leif ledde. Så även i sådana sammanhang kan en tidning bidra och vara till nytta.

Obevekligt och med stor rationalitet går en del av vårt lands kusthistoria i graven. Vi får satellitnavigeringssystem och datorövervakningssystem men det blir väldigt svårt att dikta om det – det finns ingen Taube som kan skalda om satellitsystem. Fyren förblir en viktig del av vår kulturhistoria och det är på vår historia som nutiden och framtiden vilar. Ett talesätt lyder så här: ”Den som inte vårdar sin historia är inte värd en framtid” Därför är också fyren en viktig symbol för vår tidning ty vi vill gärna vara med och värna denna kulturhistoria.
 

Efter slutdiskussionen utdelades årets VIPP till Leif Lehman. Styrelsen för Svenska Fyrsällskapet motiverade sitt beslut på följande sätt:

”Leif Lehmann har i sitt omfattande arbete med att rädda Måseskärs fyrplats visat prov på stor uthållighet, självuppoffring och organisationsförmåga. Hans personliga arbetsinsats har spänt över allt från lobbyverksamhet och insamling av pengar till det praktiska hantverket med reparation och underhåll av byggnaderna. Genom sina insatser och sitt engagemang har han inte bara räddat en fyrplats utan har också blivit ett föredöme och inspirationskälla för andra. Att han dessutom utfört allt detta arbete med ett ständigt gott humör och med glimten i ögat gör hans insatser än mer beundransvärda.”

Efter denna ceremoni tackade Esbjörn Hillberg alla medverkande och deltagarna för en väl genomförd och lyckad konferens och förklarade konferensen avslutad.

Dagen efter genomfördes för en del av deltagarna en utflykt till Vinga.
 

Erik Nordström 
Magnus Rietz .
Dan Thunman 
Helena Westin .
Gunnel Vahlne