I syfte att kunna sprida de kunskaper och erfarenheter som framkom vid konferensen har denna dokumentation tagits fram. Den grundar sig på bandupptagningar som i vissa fall har kortats ned och redigerats. Flera av föreläsningarna baserades sig på diabilder, vilket framgår av texten. Trots detta har vi dock ansett det värdefullt att kunna presentera huvuddelen  av innehållet i konferensen, inte minst som ett underlag vid kommande konferenser med liknande innehåll.

Göteborg i maj 2002

Johnny Söderlund
 
 

Innehåll:

Anders Lindström  ........................................ 
Esbjörn Hillberg  ........................................... 
Dan Thunman  .............................................. 
Erik Holmström ............................................ 
Björn Linn  ................................................... 
Danckert Monrad-Krohn  ............................. 
Magnus Rietz ................................................ 
Erik Nordström ............................................. 
Leif Lehmann  ............................................... 
Berndt Festin  ................................................ 
Esbjörn Hillberg  ........................................... 
Christian Lagerwall  ...................................... 
Ingvar Dyberg  .............................................. 
Pekka Väisänen  ............................................ 
Helena Westin  .............................................. 
Gunnel Vahlne  ............................................. 
Lena Simonsson  ........................................... 
Peter Hjörne  ................................................. 
Om föreläsarna  ............................................. 
 

Ladda ned hela Konferensrapporten

Det är en stor glädje för mig att få invigningstala på denna fyrkonferens. Ni är egentligen med om ett unikt tillfälle. Det här är, såvitt jag förstår, första gången i Sverige man lyckats samla nästan alla de personer vid organisationer, myndigheter och stiftelser som har kunskap och ansvar för detta fantastiska kulturarv.

Som generaldirektör för Sjöfartsverket kände jag ibland en vanmäktig förtvivlan över hur lite vi kunde göra för bevarandet av fyrar. Problemet med bevarandet kunde inte lösas inom ramen för affärsverket Sjöfartsverket – i vars instruktioner och regleringsbrev inte står ett ord om bevarandet av kulturarv. Däremot har ägaren krav på avkastning och service till dagens handelssjöfart.

Det fanns ständigt önskemål om att Sjöfartsverket skulle finansiera projekt om vård och be-varande av fyrar och fyrplatser som till sitt sammantagna omfång gick långt utöver vad vi hade möjlighet att mer eller mindre dölja i vår årliga budget. Varje projekt var nästan utan undantag väl motiverade och beaktansvärda ur alla perspektiv. Jag minns hur jag i början, ivrigt påhejad av verkets tekniske direktör Bertil Arvidsson och hans medarbetare Christian Lagerwall, drev idén att vi i Norrköping skulle etablera ett svenskt fyrmuseum som vi saknar i landet. Jag fick snart klart för mig att Norrköpings kommun tyckte att det var en bra idé men att kommunen inte ansåg sig ha några egentliga ekonomiska förutsättningar. När jag försökte övertyga ägaren att detta måste göras fick jag ungefär följande besked:

Ja, det är möjligt at ni kan avsätta någon del till något begränsat projekt men då får ni nog vara så vänliga att först se till att ni levererar det som staten skall ha – alltså avkastning först, sedan möjligen någon skärv till kulturen över begränsad tid. Det synes alltså ganska svårt att inom ramen för Sjöfartsverket få någon ändrad inställning från ägaren att det är Sjöfartverket som kan vara basen för ansvaret för bevarandet.

När så Svenska Fyrsällskapet bildades 1996 så kändes det äntligen att det fanns en strimma av hopp att det skulle vara möjligt att göra något åt denna ganska omöjliga situation och här skulle jag vilja framföra ett stort tack till den person som har varit och är förutsättningen och utan vars ideella engagemang inget hade blivit gjort vare sig med SFS eller med denna konferens, nämligen Esbjörn Hillberg. Han är värd en applåd!

Alltså med konstaterande att det inte finns någon långsiktig lösning på problemen inom ramen för Sjöfartsverket är det då dags att fundera över vad man kan göra istället. 

Sjöfartsverket har redan lämnat ifrån sig ansvaret för ett stort antal fyrar till andra statliga myndigheter, några finns representerade här: Fortifikationsförvaltningen, naturvårdsverket, fastighetsverket, dessutom till enskilda kommuner och ideella föreningar. Det finns idag mer än 2000 fyrar i Sverige och av dessa äger Sjöfartsverket ungefär 1100. Av särskilt intresse för vår diskussion är kanske ett hundratal. Svenska Fyrsällskapets utomordentliga guide Fyr-besökshandboken beskriver i sin 2:a upplaga 86 sådana fyrar/fyrplatser. De viktigaste är enligt min mening dels ett antal historiskt mer eller mindre unika fyrtorn, dels de kompletta be-byggelserna kring ett antal en gång bemannade fyrplatser. 

Nu är det så att fyrarnas betydelse för handelssjöfarten är starkt begränsad och kommer att minska ytterligare. Ur handelssjöfartens synpunkt kunde faktiskt, tror jag, Sjöfartsverket av-veckla och på några få års sikt släcka ner en majoritet av de egentliga fyrarna och jag har svårt att se hur Balder Hansson som sitter här skall kunna skjuta på denna fråga särskilt länge.  Pressen på verket att sänka sina kostnader och ge bättre service för handelssjöfarten är sådan att denna fråga måste man ta i om några få år. Då menar jag att det är mycket angeläget att få igång en diskussion i den här församlingen – vad är det som Sjöfartsverket rimligen skall lämna i ifrån sig , till vem och under vilka villkor och kan staten bara kliva ur sitt ansvar – ska man inte kräva ett engagemang mera långsiktigt?

Det är något paradoxalt att allmänintresset för fyrar och fyrplatser i vårt land nu tycks vara större än någonsin. Det har under de senaste åren skrivits mera reportage, artiklar och böcker om fyrar än vad som kanske sammantaget tidigare funnits.

Vad det nu än säger om vår samtid så tycks det vara rätt tidpunkt att försöka få till stånd en definitiv, långsiktig och hållbar lösning på frågan om ansvaret för och finansieringen av bevarandet/underhållet av de kulturhistoriskt mest intressanta fyrplatserna. En förutsättning för att få igång en ordentlig diskussion om kulturarvets bevarande har varit att det måste finnas en ordentlig fyrplatsinventering och någorlunda uttömmande bebyggelsehistorisk dokumentation. Vi sneglar på Norge - det gör vi nästan alltid vad gäller sjöfartspolitiska frågor - och konstaterade att det hade man ju redan gjort i Norge. En utomordentligt fin publikation!

Riksantikvarieämbetet och Sjöfartverket enades om att vi måste göra något. Dan Thunman och Christian Lagerwall har gjort arbetet och de har gjort ett utomordentligt bra jobb – bra underlag för den diskussion som nu måste komma.

Men kanske är det också så att det behövs en ny syn, ett nytt grepp på hur finansiering av större underhålls- och reparationsprojekt skall lösas.

De stora statliga verken Sjöfartverket, fortifikationsförvaltningen, fastighetsverket och natur-vårdsverket tycks alla hamna i samma svåra interna prioriteringsdiskussion där om aldrig så lovvärda fyrplatsprojekt ställs mot andra frågor, andra projekt, som nästan alltid upplevs ligga närmare dessa  verks kärnfrågor. Att ta sig ur detta dilemma, som jag tror verksrepresentanter-na här känner igen sig i, skulle kunna vara att man gemensamt tar initiativ till etablerandet av en fond eller stiftelse för större fyrplatsprojekt. En fond eller stiftelse som skulle kunna attra-hera donatorer bland företag, föreningar och enskilda personer och som med de tunga statliga ägarna i botten och naturligtvis Svenska Fyrsällskapet som dominerande intressent skulle kunna vara en trovärdig och för alla inblandade acceptabel part vad det gäller att ta ställning till prioriteringar av projekt och former för upplåtelser och överlåtelse.

För de statliga verken skulle den stora förtjänsten med detta kunna vara att man genom ett årligt förutsägbart och budgeterbart bidrag slipper ifrån mycket av vad som idag upplevs som utpressningssituationer där varje projekt som hamnar på skrivbordet är lika lovvärt som alla andra projekt men som man saknar förutsättningar att ta beslut om att stödja.

Med detta är det min förhoppning att jag kastat lite bränsle på debatt- och diskussionslustan i den här församlingen och min förhoppning är också att detta blir startskottet för en viktig kulturinsats för bevarandet av svenska fyrplatser och fyrar och jag förklarar därmed konferensen öppnad.

- Främja och utveckla intresset för och kunskapen om fyrar och fyrplatser samt till dessa 
  relaterade ämnen.

- Verka för bevarandet av svenska fyrar och fyrplatser

- I samarbete med historiska och kulturvårdande institutioner och intressenter dokumentera 
   händelser och levnadsöden vid fyrplatser.

- Initiera kontakter och samarbeta med svenska och utländska fyrföreningar och 
  organisationer.
 

Föreningen har sedan starten anordnat ett tjugotal föreningsmöten varje år på flera olika platser med 20-120 deltagare per tillfälle. Medlemstidningen Blänket utkommer två gånger per år och varje år ges en medlemsmatrikel ut. Föreningen har en egen hemsida som uppmärksammats för sin höga kvalité och många får också telefonupplysning om fyrar av föreningen. Svenska Fyrsällskapets fyrbesökshandbok har fått ett mycket positivt mottagande och sällskapet har också varit engagerad i återtändningen av fyrar. Under senare tid har mycket arbete lagts ned på denna konferens.

Det finns även lokala fyrsällskap i Sverige såsom:

Falsterbonäsets Museiförening
Föreningen Fyrtornet (Karlstad)
Föreningen Väderöbod 
Gammelgarns Hembygdsför.(Östergarn)
Garpens Vänner 
Huvudskärs Byalag
Häradskär Intresseförening 
Nidingens Vänner
Stiftelsen Måseskär
Stiftelsen Ursholmen
Winga Vänner

Fyrintresset har alltså ökat snabbt under senare år. Svenska fyrsällskapets har en bred bas av medlemmar. En tredjedel är kvinnor och den andelen ökar. Alla åldrar och samhällsgrupper är respresenterade och sällskapet har också ett ökande antal företags- och förenings/institutions-medlemmar.

På mindre än två år har 11 nya fyrböcker utkommit. En mängd tidningsartiklar har skrivits, flera utställningar har öppnats.

Fyrintresset i Sverige tycks vara ovanligt stort. Det finns också nationella fyrföreningar i andra länder men vad beträffande medlemsantal kommer Sverige på andra plats. Flest medlemmar har man i USA.
Land                         Grundat        Medl.       Tidn.nr/år
Australia                        1980           100                4 
Denmark                        1998             40                2
Netherland                     1992           300                4
Norway                           1995           200
Sweden                           1996         1.250                2
UK                                  1988            400                4
USA                                1984       13.000                4
 

Varför anordnar vi då en fyrkonferens? 
Syftet med konferensen är att diskutera hur vi skall göra för att Bevara vårt unika kulturarv för framtiden och i det arbetet finns det många intressenter nämligen:
 

Sjöfartsverket
Vänern Seglationsstyrelse
Riksantikvarieämbetet 
Statens Fastighetsverk
Fortifikationsverket
Naturvårdsverket 
Länsstyrelser 
Kommuner/Städer
Museer
Föreningar/Klubbar 
Allmänheten

För första gången finns nu alla samlade i samma rum. Vi har dessutom två grundstenar för våra diskussioner i form av två gedigna fyrinventeringar, en av Sveriges fyrplatser och en av Vänerns fyrar.. 
Det är min förhoppning att vi ska lyssna, lära och komma med många förslag på vad vi kan göra och hur vi ska göra för att bevara vårt unika marina kulturarv.

Fyrinventeringen är ett samarbetsprojekt mellan Riksantikvarieämbetet och Sjöfartsverket. Fältarbetet genomfördes 1999 och själva rapportskrivningen 2000. Den kommer att resultera i en rikstäckande bevarandeplan och Dan menade att fyrkonferensen kommer att betyda mycket för detta arbete. Vidare finns möjligheter att rapporten också kommer att resultera i ett forskningsprojekt vid Uppsala Universitet.

Rapporten är beskrivande med faktauppgifter utan värderingar. Dan Thunman framhöll att han i dagens föredragning endast representerade sig själv och därför var fri att lägga fram sina personliga åsikter.

Därefter kommenterade Dan ett antal intressanta diabilder på fyrar och fyrplatser. Han påpekade att det inte fanns någon röd tråd i föredragningen, men det får antas att det är några av de fyrar han visade som ligger honom varmast om hjärtat. Inledningsvis visade Dan en rad fyrtorn, t.ex.

Landsort (Vår äldsta fyr, byggd på 1680-talet. Fyrar byggda före 1850 är oftast ombyggda i toppen)
Bönan (Från 1840, unik och mycket välbevarad, byggnadsminneförklarad, togs ur bruk 1902)
Understen ( Från 1848, aldrig ombyggd i torntoppen men spegelapparaten naturligtvis borta, kulturminne)
Bjuröklubb (Från 1859. Linsfyrarna kom efter 1850, denna gjord av eldfast, hållbart tegel)
Måseskär (1860 började järnfyrar (Heidenstam) byggas som ofta är relativt intakta)
När (exempel på täckt järnfyr)
Gåsören (exempel på ”husfyr”, mycket välbevarad, byggnadsminneförklarad)
Ursholmen (utgör de första betongfyrar i landet som började byggas omkring 1890)
Östergarnsholm (stenkolsfyrarna finns ej kvar, är ombyggda, men kan ingå i nuv.byggnad)
Vinga (den första linsfyren, de tidigare spegelfyrarna är borta vad gäller apparatur)
Morups Tånge (vissa linsfyrar är relativt intakta, t.ex. denna med originallins från 1843)
Örskär (den mest bevarade 1700-talsmiljön vid fyrplatsen, en av mina favoriter)
Spårö båk (det byggdes också flera vackra båkar)
Falsterbo (arkitekt var Tempelman)

När man talar om att bevara fyrar och fyrplatser handlar det inte alltid bara om fyrtornet och Dan visade flera exempel på fyrplatsbebyggelser med intressanta byggnader, där färgval, interiörer, uthus, källare, fotogenbodar, mistsignalanordningar, kranar, odlingsland m.m. utgör viktiga delar av platsens historia. I diskussionen om bevarande bör man även beakta detta menade Dan och pekade också på sambandet mellan fyrväsende och lots-, tull- och fiskeverksamheter i dessa skärgårdsmiljöer. 
 

Den första fyren byggdes 1803 och fram till 1850 fanns endast fem fyrar. Därefter skedde en expansion och under 1850-talet uppfördes flera bostadshus med en lykta på gaveln och vid denna tid byggdes också de första trätornen.  Under senare delen av 1800-talet tillkom ett antal mindre träkurar, vitmålade mot sjösidan.

Tre järntorn finns vid Mariestad + flera mindre järntorn, t.ex. Vikstens udde. Idag lyser ca 150 fyrar i Vänern. Det har funnits 30-35 fyrbostäder vid Vänern, varav flera finns kvar i mycket välbevarat skick. Det äldsta bevarade trätornet är Skoghalls fyr från 1851.

Fyrvaktarens arbete var inget åretruntarbete, det kompletterades oftast med fiske och jord-bruk. Hjortens fyr är den enda anlagd av Sjöfartsverket och är lite speciell. Navens fyr är den mest mytomspunna av Vänerns fyrar.

Nidingen är ett tidigt exempel på dubbelfyr men de båda stenkolsfyrarna var inte så höga och synbarheten därför inte särskilt god. Ett enkelt sätt att få fyrlyktan högre var den s.k. vipp-fyren, en dansk uppfinning från 1500-talet. Nackdelen var att den krävde två man för sin skötsel.

Lars Bogmans förslag till fyrar på Nidingen från 1756 hade en snäckgång för transport av kol och aska, vilket var en väsentlig del av arbetet vid stenkolsfyrarna på denna tid. Ett mera utvecklat förslag i form av en tornfyr på Nidingen hade ritats av Jonas Hahn några år tidigare, omkring 1750. Inte heller detta förslag kom till utförande. De första tornfyrarna var annars trätorn (Landsort 1678, Örskär 1687) vilka var konstruerade för oljelampor med speglar. Det första stentornet tillkom 1687 på Landsort och eldades med stenkol.

1738 ritade Carl Hårleman Örskärs fyr med en snäckgång upp i tornet och försedd med oljelampor och speglar. Fyren tändes 1740. Carl Hårleman är ett av de största namnen i den svenska arkitekturhistorien och var tillika överintendent. Han var delaktig i utförandet av slottet i Stockholm.

Långe Jan på Ölands södra udde ritades av Hårlemans efterträdare som överintendent, CJ Cronstedt,  på 1750-talet men tändes först 30 år senare, 1785. Den blev Sveriges högsta fyrbyggnad med sina 40 meter och byggdes från början för stenkol. Cronstedt är berömd för en helt annan sak, han var nämligen engagerad i ett regeringsuppdrag som resulterade i konstruktionen av kakelugnen – en genial uppfinning.

År 1769 fick C F Adelcrantz, känd bl.a. för de tornhuven på Kristine kyrka i Göteborg, uppdraget att rita en båk till Grönskär, men uppdraget ändrades senare att gälla en fyr. Sockeln påbyggdes 1786-87 varvid Jonas Biörck stod för ritningarna. Grönskär blev den sista öppna Polheimer-fyren, vilken inte släcktes förrän 1845. C F Adelcrantz ritade även Spårö båk 1770.

Falsterbo fyr, som blev den första förverkligade fyren med bostadsutrymme i bottenvåningen och öppen stenkolseld i toppen, ritades av arkitekten vid överintendentämbetet, Olof Tempelman 1793-1795. Hans mest berömda verk är Gustaf den III:s paviljong på Haga.
 

Den s.k. Polheimersfyren byggde på et slags blästerprincip med dragkanaler för luften och innebar en förbättring i förhållande till de tidiga öppna stenkolsfyrarna som var mycket känsliga för vind och rök. Nackdelen var att kolåtgången ökade men det var ett pris man fick betala för bättre synbarhet. Uppfinningen var en av de stora insatserna för fyrtekniken. Bergs-hauptmannen Anders Polheimer var brorsons son till den store uppfinnaren Christopher Polhem. En provisorisk polheimersfyr från 1849 finns bevarad på Östergarnsholm vid Gotland. Polheimer antydde också möjligheten att skydda fyrlågan med en glaslanternin; den som praktiskt genomförde denna slutgiltiga förbättringen av stenkolsfyrens konstruktion var chefen för danska lots- och fyrväsendet, kommendören Poul Löwenörn (1800)
Stenkolsfyrarna togs ur bruk i mitten av 1800-talet. Den sista s.k. Löwenörnsfyren med lanternin som byggdes var Storjungfrun 1839. 1854 släcktes den sista täckta stenkolsfyren, Holmögadd.

Svartklubben var en fyr av Löwenörns konstruktion och ritades av Axel Almfelt 1816. Den hade en grund av gråsten från skäret och bönderna slog tegel. Almfelt ritade 1828 en lampfyr på Söderarm, vilket blev det sista fyrärendet för arkitekterna på överintendentämbetet.

Så småningom blev man skickligare i att tillverka glas och ett lustigt fenomen var de s.k. lusthusen som ibland var utformade som en lanternin men där fönstren var avsedda för att släppa in ljus istället för som på fyrarna, tvärtom.

Lotskaptenen Dreutzers förslag till dubbelfyr på Nidingen från 1824 ansågs sannolikt för dyrt att bygga och istället blev det 1832-34 två stentorn i granit från Varbergs fästning, påbyggda 1846. Tornen var ritade som runda, men det passade inte för stenen, så att de uppfördes som sexkantiga med något större dimensioner. Fyren var av Löwenörns princip, stentorn med draghål och lanterniner.

Harnäsudde i Vänern, 1865-1903, representerar ett enkelt hantverksmässigt fyrhus med lykta på hörnet. Detta säger också något om hur få ljuspunkterna i skärgården var vid denna tid. Lite mer av snickarglädje kan man se i Gäveskär 1886, en representant för det sågade och maskintillverkade virket som möjliggjorde upprepningar i detaljutformningen. Samma gäller Gåsören ritad av Gustaf von Heidenstam, där man kan se den typiska ”fransen” nedtill, som skapar en speciell effekt.

Träfyrarna visar enligt den engelske arkitekten Eric de Maré ”den nautiska stilen i sin mest utsökta och okonstlade enkelhet” och finns med i hans bok ”The nautical style”(1973)

Sedan är det tid för ”Heidenstammarna”. Sandhammaren 1863 ritades av A.T. Gellerstedt under Heidenstam och tillverkades vid Hällefors bruk. Den franska linsapparaten är märkt ”Phare de Sandhamman”, vilket visar att fransmännen inte hade det så lätt med namnet. Två torn uppfördes, varav det ena 1891flyttades till Rönnskär. Gellerstedt var byggnadsledare och fyringenjör och blev sedan den förste professorn i arkitektur vid KTH, poet, medlem av Svenska Akademin och en mycket god akvarellist. Gellerstedt ritade även bl.a. Häradskär 1863 och Ystad 1865-66.

Högby 1898 är en annan representant för denna teknik, konstruktör Carl Fraenell. Tylön 1870 är klädd i plåt och här kan man se hur man utnyttjat järnets möjligheter i den nitade konstruktionen med sina gjutjärnsdetaljer.

Garpen ritades av I G Clason (Gellerstedts elev) 1893, under ett kort mellanspel som arkitekter gjorde som fyrkonstruktörer igen åren 1890-1900. Murverket klarade dock inte klimatet, utan fyren revs.

Kullen uppfördes 1899-1900 av granit från Kullaberg. Den ritades av Magnus Dahlander, sedermera länsarkitekt i Örebro. Det är en i hög grad representativ fyr med fina detaljer och ritad med stor omsorg.

Helsingborg 1888-89 ritades av fyringenjör J Höjer och Vinga 1889-90 ritades av fyringenjör Emil Karlsson och uppfördes i porfyrit från ön med en invändig betongkonstruktion.

Bergudden 1895-96 är en för svenska förhållanden unik fyr, klädd med tjärad spån. Arkitekter var Ludvig Peterson och Ture Stenberg. Stilen återfinns i villaarkitekturen på östkusten i USA.

Tistlarna 1905-06 av granit och tegel, klädd med Skrombergaklinker, senare putsad, ursprungligen krenelerad, ritades av Vilhelm Lindh och Axel Sjöberg.

Understen 1915-16 uppfördes i armerad betong och är ett elegant bygge ritad av Folke Lundeberg. Arbetschef var Hilmer Carlsson. Garpen 1933-34 som ersatte Clasons fyr var av enklare, råare form, ritad av Rickard Frost.

Hilmer Carlsson konstruerade även Nidingen 1946 och Lilleland 1945.

En representant för en nyare formgivning baserad på byggteknik och utan större finess är Valar 1953 utanför Gotland.

Barösund är ett exempel på en sexkantig fyrkur av plåt av den klassiska form som uppfördes under hela 1900-talet.

Sist en modern plastkur, Ärnemar nedre. Här kan man konstatera att även färgen är onaturligt artificiell med starkt röda eller gröna pigment.
 

Slutligen något om ”den nautiska stilen”. Eric de Maré har framfört att det han ville med sin bok vara att ”behaga alla för vilka den synliga världen existerar och vilkas hjärtan slår snabbare vid det ursprungliga ljudet av vågor och den nostalgiska doften av tång och ozon”

Ett andra mål var att formulera en arkitektmoral. Den skönhet som finns i den nautiska stilen har aldrig varit självändamål för formgivare, de flesta är anonyma här och det är en dygd som vi förlorat nuförtiden. Eric de Maré citerar en gammal vagnmakare, den siste i sitt slag, som när han blev tillfrågad av en modern designer hur han fick formen fulländad. ”I dunno; I just makes´em right.” Man kan inte lura elementen, säger han, man kan inte leka med havet eller den ursinniga kraften hos vatten som försöker hitta sin naturliga jämvikt. När man har att göra  med krafter som kan döda – så måste man ”build them right” , bygga dem rätt.

Jag är stolt över att vara medlem av Svenska Fyrsällskapet, en förening som på så kort tid gjort så mycket för förståelsen och intresset för fyrsaken. Då Esbjörn ringde mig och frågade om jag ville tala om fyrar så svarade jag att det ville jag mycket gärna, under förutsättning att jag också får tala om sjömärken - ty det är den helheten som jag tycker är viktig. Det är ju nämligen så att fyren är nattens sjömärke, medan sjömärken, kummel och båkar är dagens. Tillsammans skapar de ett fyrsystem eller vad vi kan kalla ett navigationslandskap.

Jag har plockat ut en del bilder som jag kommer att tala om och det blir nog mer ett kåseri än ett regelrätt föredrag. 

Vi börjar då långt tillbaka i historien, längre tillbaka än fyrhistorien, ty den är egentligen inte så lång i våra länder, i vart fall inte i Norge, där den inte går längre tillbaka än 1655

Jag tar då utgångspunkt i mitt eget land, eller närmare bestämt i namnet på mitt land. Det har nämligen ett samband med vårt tema. Första gången Norge blev omnämnt i ett grannland är år 850 när vikingahövdingen och handelsmannen Ottar som bodde långt upp i norr kom över till London där han mötte Kung Alfred och för honom beskrev sitt land. Han kallar det då för Norveger. Det blir ändå tydligare om vi använder den engelska eller tyska beteckningen Norway eller Norwegen – alltså vägen mot norr. Vilken väg är det då som Ottar talar om? Jo, det är farleden, kustleden och det säger något om den enorma betydelse som denna samfärdsel 
har haft för landets historia redan i vikingatiden. Senare blev den allt viktigare och det är ju först i ganska sen tid som kusten har mist sin monopolställning som trafikväg.

Norges kust är splittrad, full av öar, skär, holmar, sund och djupa fjordar. Detta förhållande skapar möjlighet till en kustled som är avskärmad från det stora och farliga havet, men det är samtidigt farvatten som i sig är farliga. Risken att gå på grund är stor. För att en sådan farled ska kunna användas så måste den märkas ut.

Frågan inställer sig då hur lång utmärkningens historia går tillbaka i tiden. Denna fråga kunde ensam vara föremål för flera föreläsningar som vi inte har tid till här. Vi kan bara fastslå att då Ottar var i London så fanns det sjömärken och de finns också omnämnda i sagorna. Man får dock intrycket att det var enkla sjömärken, det är inte ett system vi ser. För att kunna göra det så måste vi ta ett kliv fram till 1531 då en olycklig venetiansk köpman, Pietro Querini förliste med sitt skepp vid Röst utanför Lofoten. Han och hans manskap räddades och de seglade året efter söderut mot Trondheim och Querini skriver då i sin berättelse om denna färd att ”vi följde vardarna på toppen av öarna som visade farleden”. Det handlar alltså om ett system, inte bara enkla sjömärken.

Det Querini beskriver var färden längs kusten, men redan då fanns en trafik över Nordsjön och Kattegatt. Navigationen över öppet hav var ganska oprecis och då man fick landkänning frågade man sig självklart var man befann sig. Att lära känna, inte bara vilket land det gällde, utan var man hade landat, blev enormt viktigt. De första landkänningsmärkena var ofta naturliga karaktäristiska fenomen t.ex. ett speciellt format berg, färger i berggrunden eller byggnader tillverkade av människor. 

Ett exempel på speciell färgad sten är kalksten som senare bättrades på genom kalkning, som här vid Risørflekken. Detta, liksom de medeltida kyrkorna var de första sjömärken som dök upp i Holländska sjökort från 1600-talet. Ett exempel är medeltidskyrkan Tromöij utanför Arendal. Denna kyrka var ett så viktigt sjömärke att den ända fram till helt nyligen omnämns i farledsbeskrivningar.

Från början var det en muntlig överföring från lots till lots och från lots till sjöman och först på 1600-talet blev det nedskrivet i sjöböcker.

På flera ställen längs den norska kusten finner vi stenkors som är rester från tidig medeltid. De står vid viktiga navigationspunkter, som t.ex. vid  Kvitesøy i Rogaland som är en mycket viktig navigationspunkt för överfarten från Skottland/England till norska kusten. Det finns en handfull sådana kors kvar utmed den norska kusten, men om vi ser på stadsnamnen så ser vi att utbredningen varit mycket större. Dessa kors hade sannolikt ett starkt samband också med pilgrimsleden mot Nidaros (dagens Trondheim), där den helige Olaf är begravd.

Korssymbolen har använts fram till vår tid och ett exempel på detta är ett nyfotograferat sjömärke på Sörlandskusten där medeltidskorset alltså fortfarande hänger med – jag är inte säker på att Kystdirektoratet är medvetna om deras historia. Traditionen  att säkra den seglande har redan tidigt räknats som en av de kristliga dygderna, vi vet ju också att de första fyrarna ofta var förlagda till kloster där munkar skötte dessa som en del av sin livsgärning.

Senare byggdes en mängd båkar och kummel – alla olika till form, material och färg. De skulle vara olika så att det var lätt att skilja dem åt. Ett exempel är ett märke i Tromsöområdet långt norrut, den är ca 7 meter hög. Dessa spännande och ovanliga former fick man ta till när man använt hela arsenalen av de vanliga geometriska formerna - detta är en av de 25 båkar som danskarna satte upp på jutska västkusten bakom gamla Skagen, 11 av dessa existerar ännu och är sedan flera år fredade som kulturminnen.

Det är inte alltid historisk betydelse och utseende står i förhållande till varandra, jag tvivlar på att någon kan gissa vad detta är, men det har ett större samband med er svenskar än Ni anar. Det är en del av krigsmaktens system som allra första gången dök upp under Napoleonkrigen men som återuppfördes någon tid innan 1905 då det var en spänd situation i och vi väntade angrepp från Er mina Damer och Herrar. Det fanns då en plan, en hemlig plan. Den var faktiskt så hemlig att vi fick konsultera försvarsdepartementet om vi fick avslöja detta då det ju egentligen aldrig skett någon demilitarisering. Nu är detta inte så viktigt längre och jag tror inte att det är så farligt om jag avslöjar det. Det handlade alltså om en plan som gick ut på att de stora sjömärkena skulle rivas, det var speciellt folk runt kusten som hade denna uppgift att den dag de fick besked ta bort dem. Man hade ett sinnrikt system av inrättningar som  detta att man då skulle sätta upp vita trätavlor som lagrades på speciella ställen. En del av dessa var sådana att den norska sjömilitären kunde navigera efter dem men några av dem var uppsatta för att förvilla och om man följde dem gick man rakt på grund. Det är ett intressant och tänkvärt fenomen för idag betyder detta ingenting och dessvärre tar man på många ställen en skärbrännare och tar bort dem, men egentligen innehåller de två järnstängerna otroligt mycket historia.

Så ett stort språng i tid och rum – nu har vi kommit till fyrhistorien och vi går inte så långt tillbaka  som till Pharos. För att i alla fall påminna om att det sker saker på andra ställen i världen vill jag visa en praktfull fyr utanför Jansiälven vid Shanghai som uppfördes år 800- alltså medan vi var vikingar!

Vi närmar oss nu vår egen tid och jag visar här Olaus Magnus ”Charta Marina” från 1539 och man ser här Hansans fyrar vid Rostock och Lübeck och den mycket spännande fyren i utloppet av Elbe som både till storlek och form påminner om Pharos utanför Alexandria, i vart fall en av föreställningarna om dess utseende. Här är Hansan i full färd med att säkra sina handelsvägar. En av de fyrar Hansan byggde var Kpu fyr på Dagö i Estland. Den är daterad till 1527, estländarna själva säger 1531, men det kan ju kvitta. Den visade  vägen till den viktiga staden Reval (Tallinn), vilket den än idag gör.

Vid denna tidpunkt borde vi egentligen vänta oss en fyr i inloppet till Bergen, en annan viktig Hansestad, men så är inte fallet. Varken gamla kartor eller andra dokument talar om detta – orsaken kan man spekulera om, men faktum är att vid denna tidpunkt fanns det inte en enda fyr i Norge. Vi får vänta till år 1655.

Jag kommer inte att gå igenom den norska fyrhistorien ty den är inte så olik de flesta andra, men jag vill ändå peka på en del förhållanden som jag tycker är viktiga såväl när det gäller bevarande som historiskt intresse. Torungens fyr utanför Arendal är en dubbelfyr som uppfördes i tegel under perioden med tvillingfyrar d.v.s. innan man lärt sig att ge fyrar karaktär med hjälp av ljuset. Arendal blev så förknippad med fyrarna att den kallades ”byn med de två fyrarna”. Vilsandi  fyr är en fyr som egentligen kunde ha stått varsomhelst, det kunde ha varit i Sverige eller Estland. Den är byggd 1804 och kan sägas vara i närheten av en internationell fyrstil men detta blir ändå tydligare för nästa exempel, Kihnu fyr i Estland, en typiskt internationell fyr. På många ställen skulle man säga en ”western style lighthouse”. Detta är kanske inte så konstigt ty den är gjuten i England. Engelsmännen var först med med gjutjärnsfyrar och de producerades i ett stort antal till Västindien, Afrika, Asien och alltså även till Baltikum där många står kvar. Det är egendomligt att det inte finns en enda gjutjärnsfyr i England, de tillverkades alltså för andra länder, men själva ville de inte ha dem. 

I Norge var det annorlunda. Eigerøy fyr göts 1854 av Bärums Verk och detta var början till en utveckling som saknar motstycke någon annstans i världen. När de sista fyrarna blev gjutna 1950 så hade man rest över 40 liknande gjutjärnsfyrar och alla är i drift idag. Ingenstans i världen finns motsvarande samling av gjutjärnsfyrar. Det är inte möjligt att här gå in på orsaken till detta men det är en intressant fråga att det som inte blev använt i England blev en sådan succé i Norge.

Vi har nu berört den internationella stilen, men det är ju också så att de flesta regioner har en särprägel, en egen kvalité. En japansk fyr, Ozeki Shuzo kan tjäna som exempel på detta som vi kan kalla en lokal stil. Kunda fyr i Estland är ett annat exempel. Det är en av de få existerande träfyrarna i Estland – det har funnits många – men även denna brann tyvärr ned förra året.

Björn Linn talade om den maritima, funktionella stilen och den kanske minst funktionella fyren som byggts är Cordouan. Det är en mycket viktig fyr och där traditionen går tillbaka till 1300-talet. Fyren fick sitt huvudutseende vid mitten av 1600-talet och blev något senare ändrad i toppen. Den räknas som en av världens mest praktfulla fyrar. Den ligger på en låg sandbank och när tidvattnet kommer stänger man dörren – om man går upp där finner man denna mycket välutrustade fyr och det är det rakt motsatta till det som vi annars brukar se. Det är ju den knappa funktionaliteten som oftast präglar fyrar, vind och vatten skall inte få fatt i den och den skall vara lätt att underhålla. Det är inte så här – den här fyren har t.o.m. ett eget kapell med blyinfattade glasfönster och man ställer gärna frågan – varför byggde man en sådan fyr här?

Här berör vi något som jag tycker är viktigt nämligen att varje fyr har en orsak, det finns alltid en anledning till att man den ligger där den ligger och det inte utan orsak att den fått ett speciellt utseende. Detta är i sig mycket intressant men det är en del av en större kontext.

Varför denna praktfulla och påkostade fyr just här? Jo, den ligger vid utloppet av elven Gironde och där gick fartygen från Bordeaux med Frankrikes mest dyrbara exportartikel genom hundratals år – bordeaux-vin – som man ville säkra på ett praktfullt sätt. Detta är i alla fall min teori.

Ett exempel på den raka motsatsen är Øksammerens fyr strax söder om Bergen. Denna enkla och beskedliga fyr byggdes ca 1820 och är en s.k. fiskefyr och den byggdes därför att sillen då hade kommit dit. Sillfiskeriet gick ner längs kusten och vartefter som sillen gick fram så byggde man fyrar. Man kan alltså följa de stora sillfiskerierna genom etableringen av fyrarna och detta är en för Norges historia lika viktig fyr som Cordouan är för Frankrikes historia.

En annan fyr med lika klart sammanhang är Landegode fyr utanför Bodö i Nordland och skälet till att denna blev byggd var övergången från segel till ånga i mitten av 1800-talet. Det innebar möjlighet till nattrafik i nästan alla väder och en mängd expressruter för såväl gods som passagerare vilket medförde behov av nya fyrar. Denna fyr byggdes endast på grund av Hurtigrutten, det är den fyrens historiska sammanhang. 

På detta sätt skulle vi kunna fortsätta att följa urbanisering och industrialisering också genom tillkomsten av fyrarna.

Vi vet alla hur det sedan gick, man ville inte bara ha ett ljus, utan också ett ljus som kunde klara sig själv så långt det var möjligt. Den store Dalén var ju behjälplig med detta och det var egentligen början på det många vill kalla elände som idag har medfört att vi har avfolkat de flesta fyrarna. Vi vet att modern automatiseringsteknik idag har gjort att människor är överflödiga vid fyrar för fyrljusets skull. I de flesta länder har fyrarna avbemannats. I Norge har vi just nu 31bemannade fyrstationer men inom fem är kommer vi inte att ha någon.

Då resultatet av denna avbemanning blev synligt i form av ett snabbt förfall förstod vi att något måste göras för att inte mista ett maritimt kulturarv. För Norge är detta kulturarv viktigt och vi bestämde oss för att ta fram en nationell bevarandeplan. Det vi ville med denna plan var att säkra ett urval av fyrar som tillsammans kunde berätta den norska fyrhistorien. Det vill säga att representativitet blev nyckelordet, vilket innebar att det inte bara var de största, de mest magnifika, de äldsta eller de vackraste som skulle bevaras – utan det var också det allmänna, det som kunde visa ett tvärsnitt av hela fyrhistorien. Väl att märka, för att överhuvudtaget kunna gå in på detta arbete måste vi, d.v.s. Riksantikvarieämbetet,  ha nära samarbete med ägaren, Kystverket. Resultatet ses på denna karta , de svartfärgade föreslogs fredade efter kulturminneslagen, det var till en början 210 fyrar. Av dessa blev 84 fyrstationer och fem mistsignalanordningar utvalda för fredande.

Där fanns denna typ av fyr som står utanför Florö, en enkel träbyggnad. Där finns också Kitesøy fyr, ursprungligen en stenkolsfyr men senare ombyggd för flytande bränsle. Den restes 1700 och byggdes om 1830. Grønningen fyr utanför Kristiansand representerar ett annat material nämligen betong, den är byggd 1878, vilket är relativt tidigt för en betongbyggnad. Det hänger samman med tidens industri- eller kanske hellre försvarsarkitektur.

En självklar representant för gjutjärnsfyrarna är Sletringen fyr, Norges högsta fyr, 43 meter. Den är egentligen en praktfull blandning av betongarkitektur och gjutjärnsfyr. Egentligen är kanske begreppet arkitektur inte helt korrekt, de norska fyrarna ritades inte av arkitekter, det var i regel fyrverkets egna ingenjörer som höll i pennan. Dessa gjutjärnsfyrar var inte alltid koniska, då och då var de cylindriska som t.ex. Kya fyr , en vacker fyr men en förfärlig arbetsplats. Detta var en av de första fyrarna som blev avbemannade och det bör vi egentligen vara glada för. Lägg märke till det vackra arbetet och maken till funktionell byggnad tror jag at man får leta efter. Man har försökt bygga den så att sjön inte skulle få grepp någonstans. Dörren blev ändå inslagen med jämna mellanrum.

Det finns också representanter för de nyaste fyrarna, d.v.s. de speciella förhållanden som vi hade i Finnmarken, där tyskarna sprängde dem i luften, men där de blev återuppbyggda efter kriget. Detta är en av de få arkitektritade fyrarna, arkitekterna Blakstad och Munthe-Kaas ritade den 1949 i dåtidens strängt funktionella stil.

Det är emellertid inte bara fyrbyggnader vi talar om, det är fyrar som teknologiskt kulturminne och då gäller det självklart linserna och drivverket och detta blir en påminnelse om att en bemannad fyr är en välbevarad fyr. Detta är från en fyrinspektion 1980 och visar en då bemannad fyr, jag vill inte visa hur det ser ut idag.

Det handlar också om fog-warning systems, dimklockor och de nya ljudanläggningarna diafoner, dessvärre så är alla norska tysta idag men det är viktigt att vi åtminstone på de fredade fyrarna klarar att bevara den tekniska utrustningen intakt, även om den inte används.

Så är det även de enkla fyrinteriörerna som vi måste värna om och inte bli frestade till att utrusta det med nytt och mera bekvämt. Också livet på fyrstationerna har varit en ständig kamp mot ensamhet och rädsla, i detta exempel finns knappt landningsmöjligheter – större delen av i alla fall vintern var de helt isolerade, sjön bankade och dundrade mot tornet.

I en beskrivning från 1820 av denna fyr omtalas i en speciell punkt mot slutet att ”starka nerver fordrades” och det kan man ju förstå. För de som arbetade här var det inte så stort avstånd mellan fyrbiträde och fyrmästare, det var et någorlunda egalitärt system – de var all lika rädda, de hade alla lika små hytter – kort sagt det var lika jäkligt för alla.

Men kommer vi till en fyr som Oksøy fyr utanför Kristiansand så möter vi en helt annan värld, här är det utrymme, det är relativt många byggnader, det är en slags liten landsby, det finns mark att bruka, det är det goda livet. Här dyker det hierarkiska samhället upp, här har fyrmästaren den största byggnaden, den djupaste brunnen och den största trädgården och så går det nedåt till reservassistenten som nog inte hade särskilt mycket faciliteter.

Fyren byggdes 1832 och fyrmästaren som bodde här hette Lars Mortensen  Berg och kan inte ha varit särskilt ensam ty han avlade 25 barn på fyren – visserligen med två hustrur, men det står i noteringarna att åtminstone den ena av dem dog av utmattning och det kan man kanske förstå. 

Om vi ser till åldersfördelningen på fyrarna så ser vi inte helt oväntat at den mest intensiva fyrbyggnadsperioden var, liksom i Sverige och övriga delar av världen, runt 1870, men vi ser också att de relativt nya fyrarna är väl representerade i bevarandeplanen.

När det gäller fördelningen efter fyrfunktion ser vi att kustfyrarna är i övervikt, det är ju de stora landkänningsfyrarna och vi ser också materialanvändningen – gjutjärnsfyrarna – träfyrarna. Om vi ska peka ut en speciell fyrtyp för Norge eller finna en nationell särprägel som var viktig i denna process så var det egentligen gjutjärnsfyrarna och träfyrarna. De är ju extremt olika – den lilla låga träfyren i lokal byggnadfsstil  och de höga slanka gjutjärns-fyrarna som bygger på en utvecklad gjutjärnsindustri.

Och bara för att påminna om att fyrarna är beroende av en infrastruktur – detta var det sista fartyget som gick med fotogen och gas till fyrarna längs norska kusten, M/S Oksøy. Det är byggt 1970 och togs ur bruk 1996 då det direkt blev överlämnat till ett fartygsmuseum där det skall bevaras som veteranskepp. Det är fullständigt autentiskt, allt är identiskt som den dag de gick iland. Dagboken finns kvar, pinupbilderna finns kvar och detta är alltså också en del av fyrhistorien.

Så är då frågan vad står vi inför för utmaningar idag? Enligt min mening är det fyra områden:

1. Forskning. Vi vet för lite om sjömärkenas historia. Vårt lands historia, jag tror att det kanske är liknande i Sverige, är skriven med inlandsperspektiv, det är bondesamhällets historia. Kustsamhället har aldrig uppfattats som särskilt intressant och därför är det väldigt mycket som vi inte vet. Forskning är alltså en del och en viktig forskningsuppgift är att intervjua alla de fyrvaktare som lever idag, men som inte kommer att göra det i framtiden.
 

2. En bevarandeplan för sjömärken. Vi har nu lagt en bevarandeplan för fyrar och jag har själv sagt att vi måste se helheten och varför har vi då en bevarandeplan bara för fyrarna? Jo helt enkelt för att det brådskar. Men nu måste vi gå vidare med inventeringen och vi måste få en nationell strategi för sjömärken. Det tror jag inte blir en nationell bevarandeplan men en nationell strategi kompletterad med regionala planer.
 

3. Den tekniska vården. Vi står i en skiljelinje, där en bra miljö, bra bevarandemiljö kräver att vi använder traditionella material. Blymönja, kalk o.s.v. Vi måste ta en diskussion kring om det verkligen är realistiskt idag, när förhållandena blivit så annorlunda – blymönjan är t.ex. underkastad stränga hälsobestämmelser.

4. Alternativa användning. Detta är kanske det allra viktigaste. Den norska bevarande-planen som nu är genomförd och 84 fyrar är fredade, vi har kommit en bit på vägen. Men en bevarandeplan är inget undermedel – inget kulturminne bevaras bara för att det är fredat, det måste praktiska och ekonomiska villkor för detta. Det är ju också så att fyrar ska ge möjlighet till användning som skall vara sympatiska och ta vara på kulturvärdena, men som samtidigt ge ekonomiska medel för underhåll och bevarande. Detta är en huvuduppgift, inte bara i Norge, utan i de flesta länder. IALA höll en konferens i Norge för ett år sedan, vilken gick ut på  ”preservation by alternative use”. 20 länder var representerade och vi fick en rad exempel och nästan alla var på ett eller annat sätt knutna till turism och jag tror att det ligger många möjligheter därom vi håller tungan rätt i munnen och är klara över vad vi vill. Fyrarna kan aldrig konkurrera med luxuösa faciliteter men kanske kan de konkurrera med en enkel autencitet som en kräsen publik kommer att bli alltmer intresserad av, d.v.s. konkurrera med artificiella upplevelser a la Disneyland.

Fördelen med att sammankalla till en sådan konferens är att vi ska få alla erfarenheterna upp på bordet från respektive land så att man kan dela erfarenheter. Vi fick mycket tillbaka och jag är övertygad om att man kan lära av andras både succéer och misstag. England med Trinity Huse har kommit väldigt långt när det gäller at hitta ett försvarbart alternativt bruk. Det engelska fyrväsendet vill ha kvar äganderätten, de vill inte lösa sitt moraliska och formella problem genom att kasta ut det och få andra att överta det. De vill ha kvar äganderätten men de vill liera sig med andra som kan stödja det. De har gjort en mycket strukturerad och detaljerad analys som de kallar Business Plan for the Lighthouse Estate – det är mer än en business plan, det är samtidigt en bevarandeplan och en förvaltningsplan.

Vi kan också lära av andras felsteg, t.ex. Skottland som i ett tidigt skede sålde ut alla de element på fyrstationer som de inte hade användning för och som idag ångrar detta bittert. De har idag inte tillgång till den tekniska som de är i behov av och de säger: Gör inte samma fel!

Jag är rädd att även Norge kan göra detta misstag.

Så till slut- hur är dagens situation? Danmark, Estland och Norge har utvecklat nationella bevarandeplaner. Sverige har kommit med en inventering och står förhoppningsvis inför arbetet med en bevarandeplan. Finland är i färd med en vid inventering där man tar med lotsstationer, sjömärken och fyrar och jag hoppas att det också leder till en bevarandeplan.
Island är också i färd med att skriva sin fyrhistoria, jag är dock inte säker på att det blir en bevarandeplan. I Skotland är redan sedan många år de allra flesta fyrar fredade, England har sin bevarandeplan, Frankrike arbetar med sin – d.v.s. de flesta länder i Nordsjö-Baltiska sammanhang är egentligen igång. Om vi sedan lägger till allt det som sker i frivilliga organisationer när det gäller projekt, inte minst här i Sverige. Blå Skagerack, Waves of Culture – Bohusläns museum bådadera. Till detta kan vi lägga alla TV-program, alla böcker, alla tidningsartiklar och så ser vi att detta egentligen skett under de senaste 10 åren och det har varit ett formidabelt intresse och aktivitet och det är klart att detta skapar en politisk situation som jag hoppas att vi kan utnyttja. Det handlar om timing, om vi inte är kongruent med timingen kan vi arbeta ihjäl oss utan att det händer något. Jag är i vart fall optimist och vi bör komma ihåg att medan det kommer att byggas nya kyrkor, nya rådhus, nya bankpalats, ja helt enkelt nya monumentala byggnader, så kommer det aldrig att byggas en enda ny fyr i hela världen. Fyrarna är en utdöende ras och vi har en begränsad mängd att förvalta och det är detta som är vår stora utmaning. Det blir inte fler – och det borde därför vara en överkomlig uppgift. Så lycka till alla vi som är upptagna med detta!
 

Det var nämligen då  jag kom på idén att vi skulle tända de tidigare släckta fyrarna för de såg så tråkiga ut när de inte fick lysa. Resandet för min bok pågick i ett halvår och tog mig och mina medhjälpare till samtliga större svenska fyrar, samt naturligtvis ett antal mindre. Som vi naturligtvis visste i förväg så träffade vi på en och annan fyr som inte längre var i bruk, de var släckta, vissa nyligen, andra sedan decennier tillbaka. 

Gemensamt för alla dessa fyrar var att de förlorat inte bara sin utstrålning bokstavligt talat, utan i ännu högre grad bildligt. De saknade allt det de var byggda för, nämligen att sprida ljus och trygghet om natten. Dom hade, som jag tyckte, förlorat sin själ. Per definition var de egentligen inga fyrar längre, de hade degraderats till torn. För varje sådant möte blev det allt sorgligare och trögare att fotografera dem. Till slut ville jag inte fotografera sådana fyrar längre, jag ville fotografera levande och glada fyrar. Jag skulle göra en bok om dem och det var då vi började tända släckta fyrar och så här kunde det se ut.

Därefter visade Magnus diabilder:

Det här är Ölands Norra udde som numera inte är helt släckt, den har en liten lanternin på balkongen däruppe. Fasadbelysningen har vi gjort annars skulle alla fyrar bli vita på bilderna och det tyckte vi var lite tråkigt – man har ju sin konstnärliga frihet som fotograf.

Här är Nidingen. Den nya fyren från 1947 lyser fortfarande, de gamla är släckta sedan länge men vi tyckte att det var trevligt att sätta en röd och en grön lampa för att piffa upp det hela. Sedan har vi fasadbelyst nästan alla byggnader, det var ett fasligt släpande med alla kablar det kan Bernt intyga.

Det här är en fyr som heter Arkö inre och den står på en ö som heter Viskär som ligger utanför Arkösund och jag tror att den togs ur bruk 1931. Den är privat, hela fyrplatsen ägs av en änka efter en bonde inne på Arkö. Det var oerhört svårt at få tag i den som bodde på fyrplatsen, den är uthyrd sedan 10 år, men till slut lyckades det, vi fick tag i en nyckel och tände den gamla fyren. Det är alltså med egen utrustning och sedan fasadbelystes den  och vi tände i alla fönster. Detta är svenska fyrplatsers urtyp och den har kvar allt, även interiört men nu lär den vara utsatt för en totalrenovering invändigt, vilket inte är så roligt utom för de som bor där.

Det här är Pater Noster. Pater Noster hade inte varit tänd på länge. Även här har vi fasadbelyst fyren.

Det här är ett ganska sorgligt exempel, det är Tylön.

Det här är Måseskärs gamla fyr och den nya i bakgrunden, vilken man föredrar är inte så svårt att förstå.

Här är Rödkallen tänd nästan på riktigt, dock inte riktigt med roterande lins.

Detta är Pite Rönnskär, svenska fyrars drottning.

Så efter några sådana exempel började jag förstå att det inte var så krångligt att åstadkomma lite lyse i toppen på fyrar. 

Det var då nästa ide dök upp, varför inte låta fyrarna förbli tända? Tänk vad människor skulle bli glada. Vi hade vid flera tillfällen inte kunnat undgå en viss publiktillströmning vid ljus-sättningen och jag kan försäkra att de innebar en inte så liten förvåning och mycket upp-skattning. Det visade sig att själva symbolhandlingen att återtända ljuset i en fyr, vars symboliska betydelse i sin tur står för så mycket hopp och tro, var nära nog övermäktig för en del människor att ta in.

Kan man göra så här var det många som frågade. Vi fick även massor av andra frågor , bl.a. om man inte lurar fartyg upp på land när man tänder fyrar så där bara. Faktiskt var detta den vanligaste frågan. Men det kanske säger mer om människors okunskap om sjöfart än fyrars betydelse.

Nu kan man naturligtvis inte fara land och rike runt och tända fyrar och bli fyrvaktare överallt och vad är då lösningen på detta?

Jo, självklart att hitta fler som är intresserade av lite mer upplysning här och där runt Sveriges kuster i synnerhet och av nödvändighet sådana som bor och verkar i närheten av fyrar, ty att buisness is local det är en viktig sanning. Det har den varit i 100-tals år tills den s.k. fyrjouren tillkom i Norrköping. Fyrjouren är nu bortrationaliserad och fyrarna får klara sig helt själva mellan de glesa tillsynsbesöken. Tänk vad en frivillig fyrvaktarkår skulle kunna uträtta och vad roligt de skulle kunna ha – frivilliga saknas inte var så säkra!

Vad är då syftet med detta occasprojekt?

1. Återtända ett antal släckta fyrar i Sverige

2. Kanske det viktigaste (och här har jag ett budskap till Balder Hansson), att möjliggöra fortsatt fyring i fyrar som Sjöfartsverket anser inte nödvändiga och som därför förr eller senare kommer att tas ur bruk – i klartext att erbjuda ett hedersamt pensionerande av dessa fyrar istället för en regelrätt avrättning och samtidigt lätta på trycket på Sjöfartsverket som riskerar folkstorm varje gång man vill göra sig av med en fyr.

Hur skall nu detta gå till? Jo fyren ifråga kan kanske erbjudas en lokal instans, någon ideell förening, hembygdsförening, kommun eller liknande och gärna med uttalad privat sponsring i bakgrunden. Vissa specificerade krav på den nye fyrägaren bör förvisso upprättas, bl.a. det om fortsatt fyring, det är ju det som var meningen.

Fyren kan överlämnas med befintlig teknisk utrustning. Sjöfartverket kan bistå med teknisk kunskap även i fortsättningen och den nye ägaren fortsätter att hålla fyren tänd som occasfyr, d.v.s. en fyr som hålls tänd vid behov. Detta kan tillfredsställa fritidsbåtarnas behov såväl som de lokala trivselbehoven hos de närboende. Det behövs inte heller något dyrbart reservsystem i fyren, går något sönder så lagar man det när tillfälle ges, man behöver inte stressa till platsen med helikopter eller liknande för att hålla sjöfarten igång. På vintern kan fyren släckas helt och hållet om så bedöms OK. Fyringsperioden i gamla occasfyrar var förr från ca ¼ till isläggningen ibland med några månaders energibesparing i juni/juli. Som isläggning ofta inte förekommer en del vintrar kan man nog släcka vissa avlägset belägna occasfyrar den sista november. Undantag är förstås sådana fyrar som försörjs av nätanslutning eller då traktens befolkning vill se fyren tänd även vintertid – det finns exempel på det.

Slutsats och rekommendationer:

För att hålla fler fyrar i Sverige tända efter de tagits ur bruk samt att försöka tända en handfull av de som redan är släckta.

Försök hitta en ny ägare till fyren, ställ vissa krav. Håll den tänd under rimliga perioder, t.ex. fritidsbåtssäsong och när behov och lust så påkallar. Serva den på ett realistsikt sätt med frivilliga och till en mycket blygsam kostnad. Låt fyren vila när så berättigat. Därefter kan landets alla fyrar leva vidare som fyrar i generationer framåt, inte självdö som bortglömda, ihåliga utkikstorn markerade som en punkt i en ring på sjökortet.

Vad har hittills gjorts i projektet occas och vilka fyrar har införlivats i gänget? Här har vi Grönskär. Återtänd den 26/9 2000, arrangör Skärgårdsstiftelsen med Bernt Westin och Erik Sundström som frivillig fyrmästare. 

Den lilla fyren Horten , en klassisk fiskefyr utanför Grönskär och längst ut i Stockholms skärgård. Den var bortglömd och släckt sedan mitten av 70-talet. Den lyckades jag hitta en sponsor till, Alcro färg, som stod för en total renovering exteriört och sen bestyckade vi den med ett nytt lyssystem med batteridriven lamphållare.

Nordkoster som Göran Lyth har berättat mer om. Detta var en sen sommarkväll när vi satt eget ljus för att se hur det såg ut, men man kan väl säga att huvudprestationen är ju att åter-uppbygga fyren igen, med lanterninen helt enligt gamla ritningar. Göran hade inte tänkt på att man kunde återtända fyrar igen, men det visade sig lättare än vi trodde och nu är den tänd, den tändes en iskall februaridag den 2/2 2001.

Fjärde fyren var Smygehuk som stod tömd på allt innehåll sedan 1975 då den togs ur tjänst. Vandrarhemsvärden hade ställt upp två korgstolar ett bord och en ljusstake – trevligt men inte det som anstår en fyr på Sveriges sydligaste udde. Smygehuk var helt renoverad interiört och exteriört genom Alcro färg och vi tog kontakt med Trelleborgs kommun som äger fyren och frågade varför tänder Ni inte fyren och det blev man väldigt intresserad av - man ser Smygehuk som en viktig turistattraktion i Trelllleborgs kommun. Efter många och långa samtal sa man ja och stod för kostnaden, jag vet inte vad budgeten låg på men sannolikt under 50.000:-

Linsen till Smygehuks fyr hittades i en bod på Grönskär och transporterades efter mycket om och men till Smygehuk och sattes upp i fyren. Där monterades också en klipp – strömför-sörjningen sker genom vanlig nätförsörjning. Grundsponsor är Sydkraft. Den tändes på valborgsmässoafton och det var 3000 personer där och hurrade. Det är Sveriges sydligaste udde. En hel del av energin till detta fick jag när jag var på IALA-konferensen i Norge och upplevde vad Norges sydligaste fyr Lindesnäs betydde för norrmännen.

Lungö fyr ägs av två familjer i Härnösand som vårdar fyrplatsen och bostäderna, den tändes den 28 juli i år. Lennart von Post har varit den ledande personen.

Vi har helt nyligen, jag och Ingvar Person, som är boende på Gotland – hittat en gömd och glömd fyr på en ö som heter Frillen. En intressant fyr som togs ur bruk på 1970-talet då man stängde dörren. Där fanns en mycket intressant lins, 4:e ordningens i en liten sektor och 7:e ordningens lins som ni ser bredvid, helt intakt. Detta har stått oupptäckt på en ö vid Gotland i 30 år och den är meningen att vi ska få igång igen ett nollarendekontrakt från ägaren som är Cementa. Där har vi ett litet problem – vem skall sättas som arendator – ska fyrsällskapet eller ska vi göra någon underhistoria i occas-projektet?

Jag ska berätta om hur fyrarna hålls igång rent tekniskt. Pite Rönnskär har utrustats med en sån här led-apparat, strömförsörjningen sker med hjälp av batterier som får tillsyn en gång per år. 

Horsten är 6:e ordningens lins, bateridriven 5-10W-lampa, tillsyn 3 ggr per år.

Nordkoster har en 6:e ordningen lins, 20W –lapmpa, batterier som försörjs med solceller. Tillsyn vid behov.

Smygehuk, 4:e ordningens lins, nätanslutning, 60W-lampa tillsyn vid behov.

Lungö 4:e ordningens lins, nätansluten 60 W lampa, tillsyn 2 ggr/mån av ägaren.

Vi har några fyrar som vi gärna skulle vilja återtända:

Pite Rönnskär
Rödkallen
Djursten
Gåsören
Söderarm
Ölands norra udde
Viskär
Tylön
Pater Noster.
 

Hur stor potential finns det för frivilliga at sköta det här långsiktigt? Här bör man utnyttja denna dynamik och göra det succcesivt! Låt fyrarna vara tända, eftersom det är fyrens syfte!

 1968 fick vi efter diverse byråkratiska förvecklingar med Sjöfartsverket möjlighet att hyra och först hyrde jag hela fyrplatsen och så småningom blev det en annan ordning och nu har bl.a. Strömstads segelsällskap ett av de tre bostadshusen.

Fyrplatsen Ursholmen betraktar jag naturligtvis som unik men jag måste säga att ett mått anspråkslöshet har krupit in i mig när jag fått se både vackra bilder och inventeringsresultat och man ser vilka fantastiska pärlor det finns som kanske har större bevaringsvärde än vad som kan tillmätas Ursholmen som tillkom så pass sent som 1891. Men det är inte bara ålder som ingår i bevarandebegreppet och som kan göra en plats intressant för allmänheten på längre sikt.

Ursholmen är Sveriges västligaste bebyggda plats, 11,0 grader O. Väderöbod ligger 11,08 grader, för som bekant sluttar Bohuskusten inåt så det finns ingen västligare belägen bebyggd plats än Ursholmen. Den har också två torn även om det ena varit inaktivt sedan början på 30-talet. Det hänger samman med det vi var inne på i förmiddags - att det fanns två fyrar på Ursholmen och två på Nidingen. När man på den tiden skulle angöra kusten så var det ju inte utan betydelse att man längst i norr hade två torn och längst i söder två torn, i hopp om att befälhavaren åtminstone skulle ha så pass uppfattning om de nautiska förhållandena att de kunde avgöra vilken av de två fyrarna de såg i kikaren.  Ursholmen flyttades från Nordkoster och där har vår vän Göran Lyth gjort en fantastisk insats.

Jag tror att man kan säga att våra erfarenheter på Ursholmen på många sätt speglar det trauma som fyrar har utsatts för under den senaste 25-årsperioden i Sverige. När jag anmälde ett intresse hos Sjöfartsverket 1966 - då bemanningen dragits in - för att få hyra där, då fanns det inga andra intressenter över huvudtaget som hade hört av sig. Det var inte så inne med fyrar på den tiden och eftersom jag var den enda så var det inte kopplingen till sjöfarten utan det var helt enkelt ingen annan som anmälde intresse så därför fick vi ett tillfälle att hyra.

Sedan började vi uppleva detta som lite svårt med olika myndigheter. Det är väldigt intressant att se vad som har hänt. Sjöfartsverket har ju sitt ansvar, de har inget kulturskyddsansvar och under början av 70-talet hade väl Sjöfartsverket en plan att sälja av alla fyrplatser där man drog in bemanningen (i varje fall bebyggelsen, kanske inte tornen i första hand)  Det hade man också på Ursholmen och Väderöbod och då grep en annan myndighet in (här representerad), nämligen naturvårdsverket och förbjöd en försäljning av Väderöbod, vilket ledde till att den platsen utsattes för en fantastisk grad av förstörelse inklusive borttagande av ugnar, dörrar, karmar – allting - därför att ingen fick göra någonting och ingen hade pengar till någonting. 

Ursholmen skulle också säljas, det var åtminstone en plan och då ingrep naturvårdsverket på så sätt att man skrev på ett avtal – Naturvårdsverket köpte all bebyggelse på Ursholmen för en krona av Sjöfartsverket med undantag för de bägge tornen och så skrev man på diverse papper och eftersom jag är jurist och hade lite koppling till verket så lyckades jag få fram de dokument som det gällde och det är väldigt intressant.

Det framgår av en handling att Sjöfartsverket hade påtagit sig ansvaret för den långa ledstången som leder upp från den utmärkta naturhamnen upp till fyrtornen och  att Sjöfartsverket och Naturvårdsverket med 50% vardera åtog sig att underhålla den stora bryggan. Jag försökte under 7 år att väcka detta till liv men den ena myndigheten hänvisade alltid till den andra och ingen hade några pengar, så stiftelsen som har en liten ekonomi, vi skaffade fram material till renovering av bryggan och arbetet utfördes av ett arbetslag från Strömstads segelsällskap. Ledstången hade Sjöfartsverket insett att man hade ansvar för, det var bara det att man hade varken tid eller pengar. Nu har det med god hjälp av Västkust-stiftelsen kommit upp en ny ledstång i somras och stiftelsen bistod med pengar för att ledstången också skulle utökas till att gå mellan de bägge tornen, där det från början fanns en ledstång. Vi ska så småningom också få upp en vindmätare.

Jag drar mig för att säga det men den kolossala tröghet det har varit att kontakta myndig-heterna i vad jag förstår för dem ganska marginella verksamheter har varit (med ett understatment) relativt påfrestande. Vi fick dock en fantastiskt fin insats under den tid Kaj Janérus var generaldirektör. 1991 fyllde tornet 100 år och det råkade slumpa sig så att och jag Kaj Janérus var arbetskamrater och han var ute och fiskade hummer och jag sa att så här kan väl inte tornen se ut när det blir 100-årsjubileum och då fattades ett beslut på Sjöfartsverket som innebar att man renoverade utvändigt bägge och invändigt södra tornet. Det är 10 år sedan nu och jag vet att det finns folk här som sett tornen i år och det är en ganska anskrämlig syn för det är otroligt vad fort förfallet går. 

När vi först ställdes inför denna situation att det var två myndigheter som skulle ha ansvar, då bestämde vi oss för att bilda stiftelsen Ursholmen och det var alltså 1975. Det var 1974 som Sjöfartsverket och Naturvårdsverket skrev på den här handlingen om en krona som innebar att Naturvårdsverket tog hand om bebyggelsen. Det var intressant för Naturvårdsverket hade ingen egentlig förvaltning utan det var Domänverket i Vänersborg. En dag infann sig via lotsbåten fyra jägmästare på Ursholmen och ställde sig lite frågande vad de skulle göra för att förvalta denna egendom som varken hade jord eller skog men det löstes så småningom och numera är det då Västkuststiftelsen som har det ansvaret och det är vi glada för, ty det ligger betydligt närmare våra egna intressen.

Ändamålsbestämmelsen var ganska självklar och det är alltså att försöka bevara fyrplatsen Ursholmen i så ursprungligt skick som möjligt. Vi har inte sträckt oss till det norra tornet, vi har som sagt små resurser men jag vill betona vad någon sa på förmiddagen att en fyrplats inte bara är torn utan hela miljön.Ursholmen har ju en fantastisk naturhamn det har också märkligt nog en färskvattenkälla som bara ligger 10 meter från havskanten, det var naturligtvis viktigt för beslutet när man en gång flyttade tornen från Nordkoster hit ut och då sa vi oss att vi ska försöka bevara fyrplatsen i ursprungligt skick. Nu är väl alla här fyrkännare på ett eller annat vis men jag brukar säga, när man ibland guidar, att komma till en fyrplats det är som att uppleva en havsversion av Emil i Lönnneberga, där varje enskild byggnad har sin speciella funktion. Fotogenboden ligger där den skall ligga, en bit bort från husen, där ligger en slip, där ligger sjöbodar, där är källare och där är förrådsbodar. På Ursholmen ligger förrådsboden  mellan tornen, där vi har inrättat ett anspråkslöst museum. Det finns f.ö. en liten information där som vi gratis lämnar ut till de som kommer och hälsar på och så har Victoria Ask och Erik Sigge skrivit en alldeles utmärkt monografi som finns till försäljning, så vi har nu fått historien ganska väl dokumenterad och det är ju inte så märkvärdigt eftersom den inte sträcker sig så långt tillbaka. 

Vi vill alltså bevara fyrplatsen i ursprungligt skick. Jag kan säga att vi har bott där sedan 1968 och jag har ännu inte träffat någon från Naturvårdsverket på platsen men det kan ju vara en tillfällighet att jag inte varit där just då. Man tog först beslut om naturvårdsområde och sedan naturreservat. Det var utomordentligt ambitiösa planer, när jag läste den tänkte jag att nu inträffar underverkens tid, ty det talades om akterförtöjningar för fritidsbåtar och allt möjligt. När jag återupplivade denna plan häromdagen kunde jag konstatera att ungefär (generöst) 20% av den är uppfylld resten har ännu inte hänt - men det var ju relativt länge sedan den togs och det kan ju hända ännu. Det har skyltats upp på ett föredömligt sätt av Västkuststiftelsen och det har faktiskt genererat ett större intresse. Den första skyltningen var dock en sorg, man har bl.a. satt upp en skylt som pekar på en plats där besökare får lov att elda och den skylten står på en plats där det är en omöjlig väg att ta sig till denna eldningsplats. Det är egendomligt när man ser att myndigheter inte konsulterar eller talar med folk på platsen som vet hur förhållandena är - det har vi upplevt mer än en gång.

Vi har en liten ekonomi, årsavgiften är 50 kr, vi har ungefär 300 stödjande medlemmar f.n. Vi underhåller en del byggnader och vi har som sagt inrättat ett anspråkslöst museum bl.a. med hjälp av Harry Sellman. Där finns fina bilder och vi har nu fotografier på alla fyrmästare som arbetat där och en del andra fotografier från slutet av förra århundradet som visar bebyggelsen och dess utseende då, vilket varit viktigt vid renoveringsarbetet. Vi har haft som princip att aldrig söka statligt eller kommunalt bidrag och att aldrig engagera oss i någon verksamhet som ger momsskyldighet, ty vi vill banta ner administrationen så mycket som möjligt. 

Enligt en räkning vi gjorde i somras så var det iland på Ursholmen mellan midsommar och den 10/8 15.200 personer. Det är alltså en relativt lättillgänglig plats, taxibåtarna svarar för huvuddelen av besökande. Jag kan säga att det inte finns ett kolapapper här ute– passagerarna får lära sig att veta hut av taxibåtsförarna som säger att här ska man inte lämna någonting. 

Nu är det oklar vad som skall hända och jag hoppas Balder Hansson ursäktar men vi fick en mindre chock för utan att informera stiftelsen , vars existens var känd, bl.a. genom artiklar i Sjöfartsverkets tidning  bestämmer sig Sjöfartsverket utan förvarning att dra ner fyrljuset från 100W till 20W och man klippte också av elledningen. Det senare är mycket allvarligt för om man inte kan skapa en innertemperatur i en betongbyggnad som är 3-4 grader högre än yttertemperaturen så vandrar fukten in  och det behöver man bara titta in  i tornet för att se i hur hög grad det är sant här.

Vi arbetar vidare i stiftelsen. Kanske jag låtit för negativ – vi har mött mycket förståelse , vi har fått hjälp av individer som engagerat sig hos myndigheter så jag är inte enbart kritisk, men det är ingen lätt uppgift när man ska representera ett marginaliserat intresse i en tid när det är ont om pengar och det finns en viss tendens att säga att det där är inte längre vårt ansvar.

Nu har vi en enda kungstanke i styrelsen och den är viktig. Så länge inget annat beslut fattats beträffande Ursholmen så är det otvetydigt klart att Sjöfartsverket har ansvar för underhållet av tornen och vi kommer att göra allt för att hålla Sjöfartsverket fast vid detta. Skulle man sedan finna en annan lösning, då är det väl anständigt att man överlämnar en produkt som är i någorlunda gott skick och inte totalt nedgången. Så därför hoppas jag på att Sjöfartsverket gör detta. Min andra förhoppning som vi alla i styrelsen delar det är att man inte rusar iväg med några nya plötsliga tekniska lösningar, när nu utredningen om fyrarnas framtid ligger så nära , Vi kommer med näbbar och klor att gå emot tanken att sätta upp en ful liten fyrpinne på vårt vackraste berg som alternativ till fyrljuset uppe i fyren. Det tycker jag vore stor synd och skam om man i brådrasket gjorde en sådan lösning för att spara några kronor. 
 

Så småningom kom Sjöfartverket in och ville avbemanna Måseskärs fyrplats vilket skulle få till följd att fem familjer skulle bli arbetslösa och det hade väldigt stor betydelse för skolan. Beslutet grundade sig på att Lars Pettersson som var chef på SJ och Lennart Johansson som var dåvarande generaldirektör på Sjöfartsverket fick beskedet att varje verk skulle vara självbärande, vilket beträffande fyrarna ledde till att man skulle man avbemanna Vinga, Hållö, Peter Noster och Måseskär. 

Jag var då aktiv seglare, jag har varit sjöscout sedan jag var ung grabb och jag var även med i GKSS fritidsbåtskommitté. Fritidsbåtarna exploderade i antal under 70-talet och att i det läget dra undan bemanningen på fyrplatserna tyckte jag var rena vansinnet. Det var ju väldigt många ovana människor ute på havet och då om någonsin behövdes ett mänskligt vakande öga. Detta i kombination med att man skulle dra bort fem arbetstillfällen på Måseskär kom mig att författa en insändare som jag fick in i GP den 20/11 1977. Det är 24 år sedan. Harry Selllmann var lotsdirektör då men svarade aldrig på den.

Jag engagerade mig också i avbemanningen av Vinga, skrev en insändare i GP januari 1981 att man inte skulle avbemanna Vinga. Visserligen hade vi vid förfrågan hos lotsdirektören fått beskedet att det inte blir tal om total avbemanning på Vinga – sannolikt hade man dock en total avbemanning i sikte och det visade ju sig senare vara riktigt.

Lasse Dahlqvist engagerade sig också i saken med texten  ”Nu har ett virus drabbat svenska staten ……

Detta ledde till att vi ordnade en demonstration utanför Måseskär i maj 78. Karl Ivar satte igång mistluren för att protestera Vi hade fint väder ostlig vind. Yrkesfiskare, fritidsbåtar, sjöräddning, sjöpolis, och kustbevakning fanns på plats. Detta fick till följd att vi faktiskt fick med oss Ulf Adelsson som bott på Kärringön som liten. Han påverkade Bo Turesson som då var kommunikationsminister och vi fick till stånd en uppvaktning i Stockholm vilket i sin tur fick till följd att tre man fick vara kvar på Måseskär ända fram till 1997, d.v.s. i 20 år. 

Det var förhistorien. Bemanningen fick vara kvar, men sedan kom det stora hotet - man skulle riva ner Heidenstammaren för den kostade för mycket att underhålla. Då planerade vi för att starta vi en stiftelse. Jag talade med Erik Nordström, som jag visste hade startat Ursholmens stiftelse.Vi bildade vår 1983 och påverkade bl.a. dåvarande lotsdirektören Harry Sellman. Vi hade även stöd av Bohusläns museum. Vi startade en aktion att samla in pengar med hjälp av GP till underhåll/restaurering av den gamla Heidenstammaren, vilket hade till följd att vi fick ihop 700 tkr. Vi blästrade och målade fyren och ett företag svetsade igen alla hål.

Så småningom bytte vi också fundamentet till kanonen. Vi fick hjälp av helikopterdivisionen som lyfte ut underredet i tryckimpregnerat virke  och lyfte upp kanonen medan vi la underredet på plats i vattring. 
Vi fortsatte med insamlingar med hjälp av GP och vi har haft denna annons inne flera gånger i GP. Som Ni ser har vi tackat alla företag genom att varje företag fick in sitt namn. Varje företag har betalat 15.000. På En annons fick vi in hela 150.000 

Det senaste som hänt är att vi har bytt taket på bostadshuset. Totalt 400 kvm skifferplattor. Här fick vi hjälp av länsantikvarien och länsstyrelsen med 250.000 och Sjöfartsverket gick också in med 250.000.

Vi avser nu att göra fint inomhus också eftersom det är en del vattenskador.

Vi har skrivit ett nyttjanderättsavtal med Sjöfartsverket 1997 när Måseskär formellt av-bemannades. Nu har vi 17 år kvar och vi disponerar fyrplatsen mot att vi underhåller densamma utan kostnad för Sjöfartsverket. Det gäller dock inte den nya glasfiberfyren eller teknisk utrustning i ett mindre hus. 
 

För det första ägde strukturella förändringar i Stockholms skärgård rum under många år och nådde en kulmen under 50-talet.  Det andra var att trycket från Stockholmare som ville ut i skärgården blev så starkt så att skärgårdsborna började sälja ut sin mark. Det var mycket jordbruksmark som såldes ut, jordbruken var inte längre lönsamma och då sålde man marken. Kulturlandskapet i skärgården höll på att förändras radikalt, hela Stockholms skärgård höll på att växa igen. Detta var något som oroade länsstyrelsen.

En annan sak- och det var naturligtvis en följd av att skärgårdsnäringarna försvann, fiske och jordbruk var inte längre lönsamt – var att skärgården avfolkades. I slutet av 2:a världskriget hade man ungefär 12.000 åretruntboende i Stockholms skärgård och någonstans i början av 60-talet var den siffran nere i 6000. Det var inte konstigt för Stockholm och Sverige upplevde en boom efter 2:a världskriget, vi stod med en intakt produktionsapparat och Europa behövde byggas upp. Det behövdes arbetskraft och det fanns gott om jobb i Stockholm för skärgårds-bor, så man flyttade in till stan. 

Det tredje som hände var att alla människor med fritidsbåtar började röra sig allt längre ut i skärgården i takt med att båtarna blev större och bättre. Det behövdes mycket platser, natur-hamnar och annat för fritidsbåtar i Stockholms skärgård. Det förde ju också med sig en nedskräpning och det behövdes någon som tog hand om sophanteringen. 

Nu gick man ganska noga tillväga innan man bildade skärgårdsstiftelsen, vilket visade sig vara klokt. Det var inte bara politiker som diskuterade detta utan också kunnigt folk från stan som hade sysslat med skärgård, fiskare och andra. Man tog också med skärgårdsboende och det senare var nog det mest lyckade. I den diskussion som sedan följde så tog man mycket hänsyn till hur man skulle lägga upp en sådan här verksamhet för att den verkligen skulle gynna lokalbefolkningen.

Det var naturligtvis också andra orsaker som bidrog de här åren för att lyfta upp skärgårdens möjligheter att överleva och inte bli ett sommarland. Här var ett vägskäl, här stod det och vägde. Man rustade trafiken väldigt starkt, Vaxholmsbolaget fick helt andra resurser och man gav också ett glesbygdsstöd som var unikt för en storstadsregion – att man kunde få statligt glesbygdsstöd om man etablerade sig i skärgården – och man var säkert också mycket hjälpt av ”gröna vågen” – att många människor ville flytta ut från storstaden  och leva grönare här ute. 

Det här har lyckats, man har vänt utvecklingen och man är tillbaka igen idag när det gäller befolkningen på någonstans runt 12000 personer och det fortsätter att växa, kanske mest på de öar som man kan nå med vägfärja, men även öar som saknar detta t.ex. Sandhamn, Möja och Utö.

Syftet med Skärgårdsstiftelsen var alltså att med hjälp av en bofast befolkning sköta mark som man då avsåg förvärva. Det fanns mark att köpa på den tiden till rimliga priser – egentligen var Skärgårdsstiftelsen ensam köpare av jordbruksmark – det var ingen som då var intresserad av att köpa jordbruksmark. Det var också så att man kunde köpa mark med förfallna gårdar för det var ingen som var intresserad, man såg inte som idag varje förfallet hus som en byggrätt värt minst fem miljoner, utan man såg stora kostnader för att få byggnadstillstånd. Därför kunde vi också köpa mark med gårdar, vilket innebar att vi sedan hade möjligheter att till dessa skaffa arrendatorer, ofta från skärgårdsbefolkningen, som kunde börja bedriva ett jordbruk. Konstruktionen var så att jordbruket i sig skulle bedrivas som ett eget företag som alla jordbruk, men man fick också en viss anställning av stiftelsen för att klara den så att säga svåra ekonomiska situationen vilket annars inte varit möjligt. Detta skedde genom att dra nytta av besökande i Stockholms skärgård som behöver service och man skulle röja och rusta. Det var då det rimligt att man gjorde detta som anställd i Skärgårds-stiftelsen. Det var sådant som hade direkt inverkan på lönsamheten i jordbruket. 

När det gällde naturhamnar så byggde man upp en tillsynsmannaverksamhet som skötte sop-hanteringen. När det gäller marken hade man arrendatorer som skötte jordbruket och på det sättet kunde man hålla markerna öppna. Det var viktigt att röja eftersom man genom kontinuerlig jordbruksverksamhet kunde hålla de här markerna öppna i fortsättningen. 

Syftet med allt detta var alltså naturvård, friluftsliv och levande skärgård i en skön förening. 

De som bildade stiftelsen var länsstyrelsen, landstinget och Stockholms stad. Stockholms Stad hade ju köpt marken på 40-talet och det var för Stockholmarna man såg det som en rekreationsmöjlighet att komma ut i skärgården. Man satsade då inte alls på det här med levande skärgård utan det var fråga om att bygga stugbyar, det sköttes av personal från Stockholms olika förvaltningar som åkte ut i skärgården och gjorde jobbet, man hade inte  kopplingen till de skärgårdboende. När man planerade det här från Stockholms intressen hade man alltså inte med folk från skärgården och därför fick man inte heller med de impulser och ideer som att det här kunde skötas av skärgårdsboende. Den här serviceverksamheten som behövs för Stockholmarna innebär inte nödvändigtvis att man behöver ta ut studenter eller andra i skärgården när det finns skärgårdsboende som behöver de här jobben och kan göra dem mycket bättre.

I januari 1998 ombildades stiftelsen och all den mark som Stockholms Stad hade köpt fördes då över till skärgårdsstiftelsen och det blev ganska mycket. Totalt ungefär 14000 hektar mark och det är ca 15% av all mark i Stockholms skärgård, d.v.s. vi äger och sköter i stort sett all offentligt ägd mark.

I vår ändamålsparagraf så står inte bara allt det här med naturvård utan det står också om kultur, d.v.s. kulturvård, kulturhistoria. I vårt innehav har vi ungefär 1000 byggnader, våra dass oräknade (det är 180 st) och det är allt från åretrunthus, fritidshus, stugbyar, gästhamnar med byggnader till värdshus, vandrarhem och restauranger. All kommersiell verksamhet är utarrenderad till skärgårdsföretag, vi jobbar småskaligt och vi vill inte ha några kedjeföretag som driver verksamheten, utan förhoppningen är i princip att alla företag skall drivas av skärgårdsboende som familjeföretag. Det finns ett större företag som driver värdshus och omsätter 25 mkr/år och där kan man inte kräva detta men då är det istället ett konsortium av personer som gått ihop och som bosatt sig på ön och lever ö-liv, det är inte ett kedjeföretag som tillsätter en platschef som är där i 6 månader och sedan drar vidare i karriären. Vi vill ha en stark lokal förankring hos dem som skall jobba eller arrendera av skärgårdsstiftelsen. Lokalbefolkningen är ju oerhört viktig för hela utvecklingen av den här verksamheten.

Vad har vi då för ansvar när det gäller fyrar. Det finns i ändamålsparagrafen klart utsagt att vi kan syssla med kulturhistoriska byggnader och det är väl framförallt på tre platser där vi blivit direkt involverade  i fyrar som varit bemannade.

Om man tar från norr är det Örskär ( Per Mattsson är här idag och som i annat sammanhang berättar lite om hur den verksamheten utvecklats efter det att man avbemannade 1997), Grönskär och Svenska Högarna.

Örskärs fyr automatiserades 1978 men blev inte avbemannad och skälet till det var att bl.a. skärgårdsstiftelsen äger mycket mark på ön och vi var intresserade av att det skulle finnas personal som skulle kunna sköta marken. Vi var beredda att gå in och betala en slant till Sjöfartverket för det jobb de då kunde utföra. På Sjöfartsverket bestämde man att man skulle ha kvar farledsservicen från Örskär och norrut. Där hade man då basen för den här verksamheten som på det sättet fungerade också för försvaret som hade viss verksamhet kvar och för oss eftersom vi kunde köpa in oss I Sjöfartsverkets tjänster. 1996 kom sedan chocken för då meddelade Sjöfartsverkets att nu kunde man inte längre hålla en farledsservice på land utan den måste ut på båtarna. Vi var tvingade att lägga ner verksamheten och då kom ju den konkreta avbemanningen kan man säga. 

Men i det läget tog vi upp en diskussion med landshövdingen/länsstyrelsen i Uppsala och landstinget om man kunde göra någon gemensam satsning för vi betalade ungefär halv-tidstjänst på Örskär för vår verksamhet. Det här resulterade i att man gick in  från landstinget och länsstyrelsen och Östhammars kommun och fyllde på den andra delen av tjänster för det var en rad uppgifter som dom ville ha utförda på Örskär. 

Till detta kom sedan att vi ställde en fråga till Sjöfartsverket om den högra av de här vita byggnaderna om man kunde få hyra den och använda som vandrarhem. Och det här innebar att vi kunde rädda - inte hela bemanningen - men ändå så att en familj bor året runt på Örskär. Vi hyr för en ganska billig penning det här huset och sedan driver de vandrarhem. Vi har lyckats få in 18 bäddar och de har ett litet kafé och en liten handelsbod med en del dagligvaror.  Per Matsson arbetar på halvtid där och hans hustru driver vandrarhemmet och det här har blivit mycket populärt det är väldigt mycket gäster. Det här är alltså ett sätt att utan alltför stora kostnader klara av en fortsatt bemanning men i det här fallet har Sjöfartsverket fortsatt ansvar för fyren.

När vi kommer till Svenska Högarna är det lite annorlunda för här ägs fyren av en till oss närstående stiftelse, Edvard Sjöbloms stiftelse Svenska Högarnas Fyr. Så här ser fyren ut idag så såg den inte ut om man går tillbaka till mitten av 80-talet. Den här fyren har blivit felbehandlad, den har blivit tectylbehandlad, det var något som man då trodde skulle stå bättre mot än mönja och målning, men det visade sig som det ofta ändå gör med nya metoder - att det stod inte emot det tryck som det ändå är på sådana här utsjöposter. Det som hände vara att vatten trängde och fyren började rosta kraftigt under det här tectyllagret. 1988 meddelade så Sjöfartsverket att den skulle rivas. Då hade vi just träffat en ny uppgörelse med de intressenter som höll bemanningen igång. I det här fallet så avbemannades fyren 1968 men automatiserades 1966. På grund av att Svenska Högarna är naturreservat fanns det många intressenter där som behövde verksamhet, inte minst då Norrtälje kommun, det gällde skogsplantering. Naturvårdsverket var involverad i naturreservatet och försvaret hade bevakning med radar som då var viktig. Sjöräddningssidan hade naturligtvis intressen och så då skärgårdsstiftelsen. Det var det som gjorde att man kunde hålla den här fyrplatsen bemannad, men vi insåg ju att skulle man riva fyren så skulle snart bemanningen ifrågasättas. Det som vi såg som en möjlighet att ändra på det här var en namninsamling och det gjorde vi på båtmässan 1989 i Älvsjö.

Vi kunde inte drömma om att vi skulle få sådan anslutning! V hade byggt en modell av fyren som den såg ut då, lite rostig, 2,5 m hög med fyrsken med rätta karaktären som vi placerat utanför montern och vi fick 15.000 namnunderskrifter som sedan steg till 20.000. Det hedrar Sjöfartsverket att man tog intryck av det här och kom med ett nytt bud där man sa –OK vi är beredda att rusta upp fyren och lämna över den men sedan vill vi inte ha något som helst ansvar i fortsättningen. Vi sa att vi skulle försöka hitta en lösning förutsatt att ni låter fyren lysa även i fortsättningen även om den inte ägs av Sjöfartsverket. Det här var problem men i det här fallet gick man med på det och man gick också in och bekostade den del som själva belysningen kostade vilket inte är så mycket längre. Så  lösningen blev att man rustade fyren enligt konstens alla regler, blästrade, mönjade, målade och den blev så här fin, sedan lämnade man över den - inte till skärgårdsstiftelsen utan till Edvard Sjöbloms stiftelse.

Edvard Sjöblom var en mästerlots i Dalarö och hans pappa hade tjänstgjort här ute och hade en kulturfond med pengar för sådana här ändamål. Tyvärr gick han bort innan allt blev uppklarat men de som satt i styrelsen bestämde sig för att gå in och bilda den här stiftelsen och överlämna de pengar som var kvar, det var 200.000 kr. Skärgårdsstiftelsen gick in som den andra stiftaren och vi fick också pengar från länsstyrelsen och landstinget. De 400.000 kr har idag vuxit till närmare 1 mkr som vi har i en fond. Det bästa som hänt efteråt är dock att de två familjer som bor året runt på Svenska Högarna underhåller fyren. Den får inte förfalla - sedan kan man inte göra allting utan att ha stegar och byggnadsställningar så det är klart en dag kommer när vi måste renovera fyren men vi kan hålla den här fina renoveringen vid liv betydligt längre än vi hade klarat om man inte hade gjort de här åtgärderna kontinuerligt. Fyren ser faktiskt lika fin ut idag som när den renoverades och det är alltså 10 år sedan. Här är själva fyrbyn som är intakt och det huset Ni ser i fonden är det hus där de två familjerna bor.

Och sedan kommer vi till Grönskär som är den tredje fyrplatsen som vi är engagerade i. När jag började på Skärgårsdsstiftelsen 1984 så var mitt första uppdrag av officiell natur att ta emot Grönskärs fyr som gåva av Sjöfartsverket. Skälet till att man ville skänks bort den till oss var att den var släckt sedan 1961. Grönskärs fyr blev aldrig automatiserad därför att den blev avbemannad och släckt 1961. Skälet till det var att då började handelstonnaget gå så fort att den här fyren låg för nära Sandhamn, för långt in. Istället byggde man kassunfyrarna Revanschen och Svängen som skulle ersätta Grönskärs fyr.  Men skälet till att den över-lämnades till skärgårdsstiftelsen som gåva var ändå att vi är markägare, vi äger inte hela Grönskär men vi äger fyrbebyggelsen där. Innan Sjöfartsverket lämnade över fyren höll den på att vittra sönder totalt, sandstenen kalvade ut och ramlade ner så man gjorde en ordentlig renovering med en metod där man använde cementputs och då fick den det här utseendet. 

Tyvärr visade det sig sedan att det inte höll , den behandlingen klarar inte det väder och de vindar som var ute på Grönskär. Ett problem på Grönskär har alltid varit att det inte funnits ved och man har inte kunnat få ut fukten genom att värma upp fyren inifrån och därför är det viktigt att fyren kan andas. Det här blev ett tätt material som sprack och in kom fukten och det som hände var att putsen ramlade ner. Vi tog ut experter, det fanns många förslag till hur man skulle klara det här – ett förslag var att klä in fyren med plåt – det var dock ingen bra idé. Vi tog ut Ove Hidemark – slottsarkitekten – och hans kollega Krister Berglund. De hade inga instrument, de gick runt och smakade på fyren - ”här är saltavlagringar”- och kom fram till att enda sättet att klara fyren för framtiden var en total renovering där man blästrade bort all cementputs, tog fram stenarna, lagade i stenarna och satte i fogputs. Det vare enda sättet att klara det och kostnadsberäkningen låg på flera miljoner. Då hade vi tur för i samband med detta fick vi lågkonjuktur i byggbranschen. Riksantikvarieämbetet fick pengar och vi hade en länsantikvarie som var mycket starkt engagerad i byggnader av det här slaget och vi hade en landshövding, Ulf Adelsson, som hade bott nära Måseskär. De här tre sakerna i förening plus den tillsynsman vi har på Grönskär och det engagemang han då visade gjorde att satsningen kunde genomföras. Så 1994/95 renoverades Grönskärs fyr och fick då det här utseendet och  när vi hade fått fyren i det här skicket så kunde man se att det ändå är en sak som fattas och det är det som Magnus Rietz var inne på – det är ett torn och ingen fyr – och tack vare Magnus engagemang och Svenska Fyrsällskpet så kunde Erik Sundström också bli fyr-vaktare/fyrmästare den dag då vi tände fyren för nästan exakt ett år sedan. Det är klart att det känns väldigt roligt, inte minst med hänsyn till vad Danckert sa – kanske hade de här fyrarna inte funnits om några år - Svenska Högarna borta, Grönskärs fyr nedvittrad. Nu står de  här vilket är glädjande då det som sagt inte kommer några nya fyrar i framtiden!
 

Tyvärr är det så att fyrarna förfaller när ingen bor där och då byggnaderna inte ventileras och underhålls. Den stora frågan är naturligtvis också vem som har ansvaret – det finns ju många myndigheter som har ett ansvar och frågan bollas fram och tillbaka och alla väntar på att något ska ske.

Sjöfartsverket och Riksantikvarieämbetet har gjort en inventering men det är en lång väg att vandra och det här kan man inte lösa på några få år. Vi måste dessutom inse att vi inte kan rädda allt – det är naturligtvis tråkigt, men trots allt en realistisk bedömning. Vi måste då ha urvalskriterier och vi har många vackra fyrar som är värda att bevaras.

Om man då skulle se på vad man kan göra med fyrarna. Jag tror att alla är överens om att vi vill bevara dem för framtiden och om jag får göra en önskelista så skulle den omfatta att fyrarna skall:

- Bevaras för framtiden och underhållas

- Behåller sin tekniska utrustning och lins även om de är släckta

- Hålls öppna och visas för besökande

- Vara tända även om kanske ljusstyrkan måste vara lägre

Man måsta dock inse att ALLT KAN EJ BEVARAS

Den tekniska utrustningen i fyrarna kommer ibland i skymundan och ett exempel är linserna som ibland är förstörda – de är mycket vackra och det går inte att göra sådana linser längre. Ett annat exempel är fotogenhissarna i fyrarna, där man vevade upp korgen med fotogen - t.ex som den som finns på Pite-Rönnskär. Ett tråkigt exempel är Pater Noster som tyvärr är helt tom – kanske den vackraste Heidenstammarna med alla ornamenten – men den är död, det finns ingenting kvar, det hänger en torkad blombukett i taket, det är sorgligt. Den tekniska utrustningen tycker jag alltså är viktig samt att man skall vara öppna för allmänheten så att man kan få ta del av vårt kulturarv. Det är också mycket trevligt om man kan tända dem, men som sagt, man kan inte bevara allting.

Urvalskriterierna bör bygga på följande moment:

- Sjöfartens verkliga behov
- Hur många av varje fyrtyp
- Hur unik är en fyr/fyrplats
- Fördelningen runt vårt land
- Hur lätt det är att besöka platsen
- Hur bevarade byggnaderna är
- Kostnad för reparation och underhåll
- Kostnader för öppethållande

Det finns alltså många saker man måste ta hänsyn till. 

Vem ska då äga fyrarna? Min egen uppfattning är följande i prioriteringsordning, även om de första kanske inte är realistiska:

- Sjöfartsverket tänd/bemannad
- Sjöfartsverket tänd/obemannad
- Annan statlig myndighet. SFV/RAÄ
- Kommunal myndighet: stad hamn, museum
- Lokal stiftelse
- Affärsverksamhet
- Privat

Sannolikt kommer det att bli kombinationer av dessa alternativ. Det finns faktiskt många fyrar som ej är ägda av Sjöfartsverket. Så en förändring är på gång! Några exempel är:
 

- Rödkallen  - Jävre  - Pite-Rönnskär  - Gåsören  - Lungö  - Limö  - Svenska Högarna  - Korsö  - Grönskär  - Dämman  - Smygehuk  -