| Den 20-22 september 2001 genomfördes den första fyrkonferensen
i Sverige där alla berörda intressenter för ett bevarande
av fyrar och fyrplatser var närvarande. Konferensen ägde rum
i Sjömanskyrkan i Göteborg och samlade drygt 70-talet deltagare.
Den anordnades av Svenska Fyrsällskapet och ska ses som ett
led i sällskapets strävanden att påskynda det mycket viktiga
arbetet med att skapa förutsättningar för att bevara och
dokumentera detta unika kulturarv.
I syfte att kunna sprida de kunskaper och erfarenheter som framkom vid konferensen har denna dokumentation tagits fram. Den grundar sig på bandupptagningar som i vissa fall har kortats ned och redigerats. Flera av föreläsningarna baserades sig på diabilder, vilket framgår av texten. Trots detta har vi dock ansett det värdefullt att kunna presentera huvuddelen av innehållet i konferensen, inte minst som ett underlag vid kommande konferenser med liknande innehåll. Göteborg i maj 2002 Innehåll: Anders Lindström ........................................
|
|
Mina damer och herrar! Det är en stor glädje för mig att få invigningstala på denna fyrkonferens. Ni är egentligen med om ett unikt tillfälle. Det här är, såvitt jag förstår, första gången i Sverige man lyckats samla nästan alla de personer vid organisationer, myndigheter och stiftelser som har kunskap och ansvar för detta fantastiska kulturarv. Som generaldirektör för Sjöfartsverket kände jag ibland en vanmäktig förtvivlan över hur lite vi kunde göra för bevarandet av fyrar. Problemet med bevarandet kunde inte lösas inom ramen för affärsverket Sjöfartsverket – i vars instruktioner och regleringsbrev inte står ett ord om bevarandet av kulturarv. Däremot har ägaren krav på avkastning och service till dagens handelssjöfart. Det fanns ständigt önskemål om att Sjöfartsverket skulle finansiera projekt om vård och be-varande av fyrar och fyrplatser som till sitt sammantagna omfång gick långt utöver vad vi hade möjlighet att mer eller mindre dölja i vår årliga budget. Varje projekt var nästan utan undantag väl motiverade och beaktansvärda ur alla perspektiv. Jag minns hur jag i början, ivrigt påhejad av verkets tekniske direktör Bertil Arvidsson och hans medarbetare Christian Lagerwall, drev idén att vi i Norrköping skulle etablera ett svenskt fyrmuseum som vi saknar i landet. Jag fick snart klart för mig att Norrköpings kommun tyckte att det var en bra idé men att kommunen inte ansåg sig ha några egentliga ekonomiska förutsättningar. När jag försökte övertyga ägaren att detta måste göras fick jag ungefär följande besked: Ja, det är möjligt at ni kan avsätta någon del till något begränsat projekt men då får ni nog vara så vänliga att först se till att ni levererar det som staten skall ha – alltså avkastning först, sedan möjligen någon skärv till kulturen över begränsad tid. Det synes alltså ganska svårt att inom ramen för Sjöfartsverket få någon ändrad inställning från ägaren att det är Sjöfartverket som kan vara basen för ansvaret för bevarandet. När så Svenska Fyrsällskapet bildades 1996 så kändes det äntligen att det fanns en strimma av hopp att det skulle vara möjligt att göra något åt denna ganska omöjliga situation och här skulle jag vilja framföra ett stort tack till den person som har varit och är förutsättningen och utan vars ideella engagemang inget hade blivit gjort vare sig med SFS eller med denna konferens, nämligen Esbjörn Hillberg. Han är värd en applåd! Alltså med konstaterande att det inte finns någon långsiktig lösning på problemen inom ramen för Sjöfartsverket är det då dags att fundera över vad man kan göra istället. Sjöfartsverket har redan lämnat ifrån sig ansvaret för ett stort antal fyrar till andra statliga myndigheter, några finns representerade här: Fortifikationsförvaltningen, naturvårdsverket, fastighetsverket, dessutom till enskilda kommuner och ideella föreningar. Det finns idag mer än 2000 fyrar i Sverige och av dessa äger Sjöfartsverket ungefär 1100. Av särskilt intresse för vår diskussion är kanske ett hundratal. Svenska Fyrsällskapets utomordentliga guide Fyr-besökshandboken beskriver i sin 2:a upplaga 86 sådana fyrar/fyrplatser. De viktigaste är enligt min mening dels ett antal historiskt mer eller mindre unika fyrtorn, dels de kompletta be-byggelserna kring ett antal en gång bemannade fyrplatser. Nu är det så att fyrarnas betydelse för handelssjöfarten är starkt begränsad och kommer att minska ytterligare. Ur handelssjöfartens synpunkt kunde faktiskt, tror jag, Sjöfartsverket av-veckla och på några få års sikt släcka ner en majoritet av de egentliga fyrarna och jag har svårt att se hur Balder Hansson som sitter här skall kunna skjuta på denna fråga särskilt länge. Pressen på verket att sänka sina kostnader och ge bättre service för handelssjöfarten är sådan att denna fråga måste man ta i om några få år. Då menar jag att det är mycket angeläget att få igång en diskussion i den här församlingen – vad är det som Sjöfartsverket rimligen skall lämna i ifrån sig , till vem och under vilka villkor och kan staten bara kliva ur sitt ansvar – ska man inte kräva ett engagemang mera långsiktigt? Det är något paradoxalt att allmänintresset för fyrar och fyrplatser i vårt land nu tycks vara större än någonsin. Det har under de senaste åren skrivits mera reportage, artiklar och böcker om fyrar än vad som kanske sammantaget tidigare funnits. Vad det nu än säger om vår samtid så tycks det vara rätt tidpunkt att försöka få till stånd en definitiv, långsiktig och hållbar lösning på frågan om ansvaret för och finansieringen av bevarandet/underhållet av de kulturhistoriskt mest intressanta fyrplatserna. En förutsättning för att få igång en ordentlig diskussion om kulturarvets bevarande har varit att det måste finnas en ordentlig fyrplatsinventering och någorlunda uttömmande bebyggelsehistorisk dokumentation. Vi sneglar på Norge - det gör vi nästan alltid vad gäller sjöfartspolitiska frågor - och konstaterade att det hade man ju redan gjort i Norge. En utomordentligt fin publikation! Riksantikvarieämbetet och Sjöfartverket enades om att vi måste göra något. Dan Thunman och Christian Lagerwall har gjort arbetet och de har gjort ett utomordentligt bra jobb – bra underlag för den diskussion som nu måste komma. Men kanske är det också så att det behövs en ny syn, ett nytt grepp på hur finansiering av större underhålls- och reparationsprojekt skall lösas. De stora statliga verken Sjöfartverket, fortifikationsförvaltningen, fastighetsverket och natur-vårdsverket tycks alla hamna i samma svåra interna prioriteringsdiskussion där om aldrig så lovvärda fyrplatsprojekt ställs mot andra frågor, andra projekt, som nästan alltid upplevs ligga närmare dessa verks kärnfrågor. Att ta sig ur detta dilemma, som jag tror verksrepresentanter-na här känner igen sig i, skulle kunna vara att man gemensamt tar initiativ till etablerandet av en fond eller stiftelse för större fyrplatsprojekt. En fond eller stiftelse som skulle kunna attra-hera donatorer bland företag, föreningar och enskilda personer och som med de tunga statliga ägarna i botten och naturligtvis Svenska Fyrsällskapet som dominerande intressent skulle kunna vara en trovärdig och för alla inblandade acceptabel part vad det gäller att ta ställning till prioriteringar av projekt och former för upplåtelser och överlåtelse. För de statliga verken skulle den stora förtjänsten med detta kunna vara att man genom ett årligt förutsägbart och budgeterbart bidrag slipper ifrån mycket av vad som idag upplevs som utpressningssituationer där varje projekt som hamnar på skrivbordet är lika lovvärt som alla andra projekt men som man saknar förutsättningar att ta beslut om att stödja. Med detta är det min förhoppning att jag kastat lite bränsle på debatt- och diskussionslustan i den här församlingen och min förhoppning är också att detta blir startskottet för en viktig kulturinsats för bevarandet av svenska fyrplatser och fyrar och jag förklarar därmed konferensen öppnad. |
|
Esbjörn Hillberg berättade om Svenska Fyrsällskapet som bildades 1996 och idag har över 1 200 medlemmar. Föreningens mål som uttrycks i dess stadgar är: - Främja och utveckla intresset för och kunskapen om fyrar
och fyrplatser samt till dessa
- Verka för bevarandet av svenska fyrar och fyrplatser - I samarbete med historiska och kulturvårdande institutioner
och intressenter dokumentera
- Initiera kontakter och samarbeta med svenska och utländska fyrföreningar
och
Föreningen har sedan starten anordnat ett tjugotal föreningsmöten varje år på flera olika platser med 20-120 deltagare per tillfälle. Medlemstidningen Blänket utkommer två gånger per år och varje år ges en medlemsmatrikel ut. Föreningen har en egen hemsida som uppmärksammats för sin höga kvalité och många får också telefonupplysning om fyrar av föreningen. Svenska Fyrsällskapets fyrbesökshandbok har fått ett mycket positivt mottagande och sällskapet har också varit engagerad i återtändningen av fyrar. Under senare tid har mycket arbete lagts ned på denna konferens. Det finns även lokala fyrsällskap i Sverige såsom: Falsterbonäsets Museiförening
Fyrintresset har alltså ökat snabbt under senare år. Svenska fyrsällskapets har en bred bas av medlemmar. En tredjedel är kvinnor och den andelen ökar. Alla åldrar och samhällsgrupper är respresenterade och sällskapet har också ett ökande antal företags- och förenings/institutions-medlemmar. På mindre än två år har 11 nya fyrböcker utkommit. En mängd tidningsartiklar har skrivits, flera utställningar har öppnats. Fyrintresset i Sverige tycks vara ovanligt stort. Det finns också
nationella fyrföreningar i andra länder men vad beträffande
medlemsantal kommer Sverige på andra plats. Flest medlemmar har man
i USA.
Varför anordnar vi då en fyrkonferens?
Sjöfartsverket
För första gången finns nu alla samlade i samma rum.
Vi har dessutom två grundstenar för våra diskussioner
i form av två gedigna fyrinventeringar, en av Sveriges fyrplatser
och en av Vänerns fyrar..
|
|
Erik Holmström har tidigare arbetat som antikvarie vid Vänermuseet och har författat boken Vänerns fyrar som utkom år 2000. Erik inledde med att berätta om Vänerns sjöfart som fick en större betydelse i samband med att Trollhätte kanal och Göta kanal kunde tas i bruk på 1800-talet. Sjön påminner om ett innanhav och är svårseglad varför krav snart restes på ordentlig fyrbelysning. Utbyggnaden gick dock långsamt till en början, man satsade först och främst på utprickning av farleder. Den första fyren byggdes 1803 och fram till 1850 fanns endast fem fyrar. Därefter skedde en expansion och under 1850-talet uppfördes flera bostadshus med en lykta på gaveln och vid denna tid byggdes också de första trätornen. Under senare delen av 1800-talet tillkom ett antal mindre träkurar, vitmålade mot sjösidan. Tre järntorn finns vid Mariestad + flera mindre järntorn, t.ex. Vikstens udde. Idag lyser ca 150 fyrar i Vänern. Det har funnits 30-35 fyrbostäder vid Vänern, varav flera finns kvar i mycket välbevarat skick. Det äldsta bevarade trätornet är Skoghalls fyr från 1851. Fyrvaktarens arbete var inget åretruntarbete, det kompletterades oftast med fiske och jord-bruk. Hjortens fyr är den enda anlagd av Sjöfartsverket och är lite speciell. Navens fyr är den mest mytomspunna av Vänerns fyrar. |
|
Björn Linn visade en rad spännande diabilder med foton, ritningar och ritningsförslag över svenska fyrar och kommenterade sakkunnigt arkitektur och funktion: Nidingen är ett tidigt exempel på dubbelfyr men de båda stenkolsfyrarna var inte så höga och synbarheten därför inte särskilt god. Ett enkelt sätt att få fyrlyktan högre var den s.k. vipp-fyren, en dansk uppfinning från 1500-talet. Nackdelen var att den krävde två man för sin skötsel. Lars Bogmans förslag till fyrar på Nidingen från 1756 hade en snäckgång för transport av kol och aska, vilket var en väsentlig del av arbetet vid stenkolsfyrarna på denna tid. Ett mera utvecklat förslag i form av en tornfyr på Nidingen hade ritats av Jonas Hahn några år tidigare, omkring 1750. Inte heller detta förslag kom till utförande. De första tornfyrarna var annars trätorn (Landsort 1678, Örskär 1687) vilka var konstruerade för oljelampor med speglar. Det första stentornet tillkom 1687 på Landsort och eldades med stenkol. 1738 ritade Carl Hårleman Örskärs fyr med en snäckgång upp i tornet och försedd med oljelampor och speglar. Fyren tändes 1740. Carl Hårleman är ett av de största namnen i den svenska arkitekturhistorien och var tillika överintendent. Han var delaktig i utförandet av slottet i Stockholm. Långe Jan på Ölands södra udde ritades av Hårlemans efterträdare som överintendent, CJ Cronstedt, på 1750-talet men tändes först 30 år senare, 1785. Den blev Sveriges högsta fyrbyggnad med sina 40 meter och byggdes från början för stenkol. Cronstedt är berömd för en helt annan sak, han var nämligen engagerad i ett regeringsuppdrag som resulterade i konstruktionen av kakelugnen – en genial uppfinning. År 1769 fick C F Adelcrantz, känd bl.a. för de tornhuven på Kristine kyrka i Göteborg, uppdraget att rita en båk till Grönskär, men uppdraget ändrades senare att gälla en fyr. Sockeln påbyggdes 1786-87 varvid Jonas Biörck stod för ritningarna. Grönskär blev den sista öppna Polheimer-fyren, vilken inte släcktes förrän 1845. C F Adelcrantz ritade även Spårö båk 1770. Falsterbo fyr, som blev den första förverkligade fyren med
bostadsutrymme i bottenvåningen och öppen stenkolseld i toppen,
ritades av arkitekten vid överintendentämbetet, Olof Tempelman
1793-1795. Hans mest berömda verk är Gustaf den III:s paviljong
på Haga.
Den s.k. Polheimersfyren byggde på et slags blästerprincip
med dragkanaler för luften och innebar en förbättring i
förhållande till de tidiga öppna stenkolsfyrarna som var
mycket känsliga för vind och rök. Nackdelen var att kolåtgången
ökade men det var ett pris man fick betala för bättre synbarhet.
Uppfinningen var en av de stora insatserna för fyrtekniken. Bergs-hauptmannen
Anders Polheimer var brorsons son till den store uppfinnaren Christopher
Polhem. En provisorisk polheimersfyr från 1849 finns bevarad på
Östergarnsholm vid Gotland. Polheimer antydde också möjligheten
att skydda fyrlågan med en glaslanternin; den som praktiskt genomförde
denna slutgiltiga förbättringen av stenkolsfyrens konstruktion
var chefen för danska lots- och fyrväsendet, kommendören
Poul Löwenörn (1800)
Svartklubben var en fyr av Löwenörns konstruktion och ritades av Axel Almfelt 1816. Den hade en grund av gråsten från skäret och bönderna slog tegel. Almfelt ritade 1828 en lampfyr på Söderarm, vilket blev det sista fyrärendet för arkitekterna på överintendentämbetet. Så småningom blev man skickligare i att tillverka glas och ett lustigt fenomen var de s.k. lusthusen som ibland var utformade som en lanternin men där fönstren var avsedda för att släppa in ljus istället för som på fyrarna, tvärtom. Lotskaptenen Dreutzers förslag till dubbelfyr på Nidingen från 1824 ansågs sannolikt för dyrt att bygga och istället blev det 1832-34 två stentorn i granit från Varbergs fästning, påbyggda 1846. Tornen var ritade som runda, men det passade inte för stenen, så att de uppfördes som sexkantiga med något större dimensioner. Fyren var av Löwenörns princip, stentorn med draghål och lanterniner. Harnäsudde i Vänern, 1865-1903, representerar ett enkelt hantverksmässigt fyrhus med lykta på hörnet. Detta säger också något om hur få ljuspunkterna i skärgården var vid denna tid. Lite mer av snickarglädje kan man se i Gäveskär 1886, en representant för det sågade och maskintillverkade virket som möjliggjorde upprepningar i detaljutformningen. Samma gäller Gåsören ritad av Gustaf von Heidenstam, där man kan se den typiska ”fransen” nedtill, som skapar en speciell effekt. Träfyrarna visar enligt den engelske arkitekten Eric de Maré ”den nautiska stilen i sin mest utsökta och okonstlade enkelhet” och finns med i hans bok ”The nautical style”(1973) Sedan är det tid för ”Heidenstammarna”. Sandhammaren 1863 ritades av A.T. Gellerstedt under Heidenstam och tillverkades vid Hällefors bruk. Den franska linsapparaten är märkt ”Phare de Sandhamman”, vilket visar att fransmännen inte hade det så lätt med namnet. Två torn uppfördes, varav det ena 1891flyttades till Rönnskär. Gellerstedt var byggnadsledare och fyringenjör och blev sedan den förste professorn i arkitektur vid KTH, poet, medlem av Svenska Akademin och en mycket god akvarellist. Gellerstedt ritade även bl.a. Häradskär 1863 och Ystad 1865-66. Högby 1898 är en annan representant för denna teknik, konstruktör Carl Fraenell. Tylön 1870 är klädd i plåt och här kan man se hur man utnyttjat järnets möjligheter i den nitade konstruktionen med sina gjutjärnsdetaljer. Garpen ritades av I G Clason (Gellerstedts elev) 1893, under ett kort mellanspel som arkitekter gjorde som fyrkonstruktörer igen åren 1890-1900. Murverket klarade dock inte klimatet, utan fyren revs. Kullen uppfördes 1899-1900 av granit från Kullaberg. Den ritades av Magnus Dahlander, sedermera länsarkitekt i Örebro. Det är en i hög grad representativ fyr med fina detaljer och ritad med stor omsorg. Helsingborg 1888-89 ritades av fyringenjör J Höjer och Vinga 1889-90 ritades av fyringenjör Emil Karlsson och uppfördes i porfyrit från ön med en invändig betongkonstruktion. Bergudden 1895-96 är en för svenska förhållanden unik fyr, klädd med tjärad spån. Arkitekter var Ludvig Peterson och Ture Stenberg. Stilen återfinns i villaarkitekturen på östkusten i USA. Tistlarna 1905-06 av granit och tegel, klädd med Skrombergaklinker, senare putsad, ursprungligen krenelerad, ritades av Vilhelm Lindh och Axel Sjöberg. Understen 1915-16 uppfördes i armerad betong och är ett elegant bygge ritad av Folke Lundeberg. Arbetschef var Hilmer Carlsson. Garpen 1933-34 som ersatte Clasons fyr var av enklare, råare form, ritad av Rickard Frost. Hilmer Carlsson konstruerade även Nidingen 1946 och Lilleland 1945. En representant för en nyare formgivning baserad på byggteknik och utan större finess är Valar 1953 utanför Gotland. Barösund är ett exempel på en sexkantig fyrkur av plåt av den klassiska form som uppfördes under hela 1900-talet. Sist en modern plastkur, Ärnemar nedre. Här kan man konstatera
att även färgen är onaturligt artificiell med starkt röda
eller gröna pigment.
Slutligen något om ”den nautiska stilen”. Eric de Maré har framfört att det han ville med sin bok vara att ”behaga alla för vilka den synliga världen existerar och vilkas hjärtan slår snabbare vid det ursprungliga ljudet av vågor och den nostalgiska doften av tång och ozon” Ett andra mål var att formulera en arkitektmoral. Den skönhet som finns i den nautiska stilen har aldrig varit självändamål för formgivare, de flesta är anonyma här och det är en dygd som vi förlorat nuförtiden. Eric de Maré citerar en gammal vagnmakare, den siste i sitt slag, som när han blev tillfrågad av en modern designer hur han fick formen fulländad. ”I dunno; I just makes´em right.” Man kan inte lura elementen, säger han, man kan inte leka med havet eller den ursinniga kraften hos vatten som försöker hitta sin naturliga jämvikt. När man har att göra med krafter som kan döda – så måste man ”build them right” , bygga dem rätt. |
|
God eftermiddag, jag heter Magnus Rietz och jag skall berätta om en plötslig idé som jag fick för ett halvt år sedan när jag var ute och fotograferade fyrar i Sverige, vilket skulle leda till den fyrbok som Ni kanske sett på bokbordet. Det var nämligen då jag kom på idén att vi skulle tända de tidigare släckta fyrarna för de såg så tråkiga ut när de inte fick lysa. Resandet för min bok pågick i ett halvår och tog mig och mina medhjälpare till samtliga större svenska fyrar, samt naturligtvis ett antal mindre. Som vi naturligtvis visste i förväg så träffade vi på en och annan fyr som inte längre var i bruk, de var släckta, vissa nyligen, andra sedan decennier tillbaka. Gemensamt för alla dessa fyrar var att de förlorat inte bara sin utstrålning bokstavligt talat, utan i ännu högre grad bildligt. De saknade allt det de var byggda för, nämligen att sprida ljus och trygghet om natten. Dom hade, som jag tyckte, förlorat sin själ. Per definition var de egentligen inga fyrar längre, de hade degraderats till torn. För varje sådant möte blev det allt sorgligare och trögare att fotografera dem. Till slut ville jag inte fotografera sådana fyrar längre, jag ville fotografera levande och glada fyrar. Jag skulle göra en bok om dem och det var då vi började tända släckta fyrar och så här kunde det se ut. Därefter visade Magnus diabilder: Det här är Ölands Norra udde som numera inte är helt släckt, den har en liten lanternin på balkongen däruppe. Fasadbelysningen har vi gjort annars skulle alla fyrar bli vita på bilderna och det tyckte vi var lite tråkigt – man har ju sin konstnärliga frihet som fotograf. Här är Nidingen. Den nya fyren från 1947 lyser fortfarande, de gamla är släckta sedan länge men vi tyckte att det var trevligt att sätta en röd och en grön lampa för att piffa upp det hela. Sedan har vi fasadbelyst nästan alla byggnader, det var ett fasligt släpande med alla kablar det kan Bernt intyga. Det här är en fyr som heter Arkö inre och den står på en ö som heter Viskär som ligger utanför Arkösund och jag tror att den togs ur bruk 1931. Den är privat, hela fyrplatsen ägs av en änka efter en bonde inne på Arkö. Det var oerhört svårt at få tag i den som bodde på fyrplatsen, den är uthyrd sedan 10 år, men till slut lyckades det, vi fick tag i en nyckel och tände den gamla fyren. Det är alltså med egen utrustning och sedan fasadbelystes den och vi tände i alla fönster. Detta är svenska fyrplatsers urtyp och den har kvar allt, även interiört men nu lär den vara utsatt för en totalrenovering invändigt, vilket inte är så roligt utom för de som bor där. Det här är Pater Noster. Pater Noster hade inte varit tänd på länge. Även här har vi fasadbelyst fyren. Det här är ett ganska sorgligt exempel, det är Tylön. Det här är Måseskärs gamla fyr och den nya i bakgrunden, vilken man föredrar är inte så svårt att förstå. Här är Rödkallen tänd nästan på riktigt, dock inte riktigt med roterande lins. Detta är Pite Rönnskär, svenska fyrars drottning. Så efter några sådana exempel började jag förstå att det inte var så krångligt att åstadkomma lite lyse i toppen på fyrar. Det var då nästa ide dök upp, varför inte låta fyrarna förbli tända? Tänk vad människor skulle bli glada. Vi hade vid flera tillfällen inte kunnat undgå en viss publiktillströmning vid ljus-sättningen och jag kan försäkra att de innebar en inte så liten förvåning och mycket upp-skattning. Det visade sig att själva symbolhandlingen att återtända ljuset i en fyr, vars symboliska betydelse i sin tur står för så mycket hopp och tro, var nära nog övermäktig för en del människor att ta in. Kan man göra så här var det många som frågade. Vi fick även massor av andra frågor , bl.a. om man inte lurar fartyg upp på land när man tänder fyrar så där bara. Faktiskt var detta den vanligaste frågan. Men det kanske säger mer om människors okunskap om sjöfart än fyrars betydelse. Nu kan man naturligtvis inte fara land och rike runt och tända fyrar och bli fyrvaktare överallt och vad är då lösningen på detta? Jo, självklart att hitta fler som är intresserade av lite mer upplysning här och där runt Sveriges kuster i synnerhet och av nödvändighet sådana som bor och verkar i närheten av fyrar, ty att buisness is local det är en viktig sanning. Det har den varit i 100-tals år tills den s.k. fyrjouren tillkom i Norrköping. Fyrjouren är nu bortrationaliserad och fyrarna får klara sig helt själva mellan de glesa tillsynsbesöken. Tänk vad en frivillig fyrvaktarkår skulle kunna uträtta och vad roligt de skulle kunna ha – frivilliga saknas inte var så säkra! Vad är då syftet med detta occasprojekt? 1. Återtända ett antal släckta fyrar i Sverige 2. Kanske det viktigaste (och här har jag ett budskap till Balder Hansson), att möjliggöra fortsatt fyring i fyrar som Sjöfartsverket anser inte nödvändiga och som därför förr eller senare kommer att tas ur bruk – i klartext att erbjuda ett hedersamt pensionerande av dessa fyrar istället för en regelrätt avrättning och samtidigt lätta på trycket på Sjöfartsverket som riskerar folkstorm varje gång man vill göra sig av med en fyr. Hur skall nu detta gå till? Jo fyren ifråga kan kanske erbjudas en lokal instans, någon ideell förening, hembygdsförening, kommun eller liknande och gärna med uttalad privat sponsring i bakgrunden. Vissa specificerade krav på den nye fyrägaren bör förvisso upprättas, bl.a. det om fortsatt fyring, det är ju det som var meningen. Fyren kan överlämnas med befintlig teknisk utrustning. Sjöfartverket kan bistå med teknisk kunskap även i fortsättningen och den nye ägaren fortsätter att hålla fyren tänd som occasfyr, d.v.s. en fyr som hålls tänd vid behov. Detta kan tillfredsställa fritidsbåtarnas behov såväl som de lokala trivselbehoven hos de närboende. Det behövs inte heller något dyrbart reservsystem i fyren, går något sönder så lagar man det när tillfälle ges, man behöver inte stressa till platsen med helikopter eller liknande för att hålla sjöfarten igång. På vintern kan fyren släckas helt och hållet om så bedöms OK. Fyringsperioden i gamla occasfyrar var förr från ca ¼ till isläggningen ibland med några månaders energibesparing i juni/juli. Som isläggning ofta inte förekommer en del vintrar kan man nog släcka vissa avlägset belägna occasfyrar den sista november. Undantag är förstås sådana fyrar som försörjs av nätanslutning eller då traktens befolkning vill se fyren tänd även vintertid – det finns exempel på det. Slutsats och rekommendationer: För att hålla fler fyrar i Sverige tända efter de tagits ur bruk samt att försöka tända en handfull av de som redan är släckta. Försök hitta en ny ägare till fyren, ställ vissa krav. Håll den tänd under rimliga perioder, t.ex. fritidsbåtssäsong och när behov och lust så påkallar. Serva den på ett realistsikt sätt med frivilliga och till en mycket blygsam kostnad. Låt fyren vila när så berättigat. Därefter kan landets alla fyrar leva vidare som fyrar i generationer framåt, inte självdö som bortglömda, ihåliga utkikstorn markerade som en punkt i en ring på sjökortet. Vad har hittills gjorts i projektet occas och vilka fyrar har införlivats i gänget? Här har vi Grönskär. Återtänd den 26/9 2000, arrangör Skärgårdsstiftelsen med Bernt Westin och Erik Sundström som frivillig fyrmästare. Den lilla fyren Horten , en klassisk fiskefyr utanför Grönskär och längst ut i Stockholms skärgård. Den var bortglömd och släckt sedan mitten av 70-talet. Den lyckades jag hitta en sponsor till, Alcro färg, som stod för en total renovering exteriört och sen bestyckade vi den med ett nytt lyssystem med batteridriven lamphållare. Nordkoster som Göran Lyth har berättat mer om. Detta var en sen sommarkväll när vi satt eget ljus för att se hur det såg ut, men man kan väl säga att huvudprestationen är ju att åter-uppbygga fyren igen, med lanterninen helt enligt gamla ritningar. Göran hade inte tänkt på att man kunde återtända fyrar igen, men det visade sig lättare än vi trodde och nu är den tänd, den tändes en iskall februaridag den 2/2 2001. Fjärde fyren var Smygehuk som stod tömd på allt innehåll sedan 1975 då den togs ur tjänst. Vandrarhemsvärden hade ställt upp två korgstolar ett bord och en ljusstake – trevligt men inte det som anstår en fyr på Sveriges sydligaste udde. Smygehuk var helt renoverad interiört och exteriört genom Alcro färg och vi tog kontakt med Trelleborgs kommun som äger fyren och frågade varför tänder Ni inte fyren och det blev man väldigt intresserad av - man ser Smygehuk som en viktig turistattraktion i Trelllleborgs kommun. Efter många och långa samtal sa man ja och stod för kostnaden, jag vet inte vad budgeten låg på men sannolikt under 50.000:- Linsen till Smygehuks fyr hittades i en bod på Grönskär och transporterades efter mycket om och men till Smygehuk och sattes upp i fyren. Där monterades också en klipp – strömför-sörjningen sker genom vanlig nätförsörjning. Grundsponsor är Sydkraft. Den tändes på valborgsmässoafton och det var 3000 personer där och hurrade. Det är Sveriges sydligaste udde. En hel del av energin till detta fick jag när jag var på IALA-konferensen i Norge och upplevde vad Norges sydligaste fyr Lindesnäs betydde för norrmännen. Lungö fyr ägs av två familjer i Härnösand som vårdar fyrplatsen och bostäderna, den tändes den 28 juli i år. Lennart von Post har varit den ledande personen. Vi har helt nyligen, jag och Ingvar Person, som är boende på Gotland – hittat en gömd och glömd fyr på en ö som heter Frillen. En intressant fyr som togs ur bruk på 1970-talet då man stängde dörren. Där fanns en mycket intressant lins, 4:e ordningens i en liten sektor och 7:e ordningens lins som ni ser bredvid, helt intakt. Detta har stått oupptäckt på en ö vid Gotland i 30 år och den är meningen att vi ska få igång igen ett nollarendekontrakt från ägaren som är Cementa. Där har vi ett litet problem – vem skall sättas som arendator – ska fyrsällskapet eller ska vi göra någon underhistoria i occas-projektet? Jag ska berätta om hur fyrarna hålls igång rent tekniskt. Pite Rönnskär har utrustats med en sån här led-apparat, strömförsörjningen sker med hjälp av batterier som får tillsyn en gång per år. Horsten är 6:e ordningens lins, bateridriven 5-10W-lampa, tillsyn 3 ggr per år. Nordkoster har en 6:e ordningen lins, 20W –lapmpa, batterier som försörjs med solceller. Tillsyn vid behov. Smygehuk, 4:e ordningens lins, nätanslutning, 60W-lampa tillsyn vid behov. Lungö 4:e ordningens lins, nätansluten 60 W lampa, tillsyn 2 ggr/mån av ägaren. Vi har några fyrar som vi gärna skulle vilja återtända: Pite Rönnskär
Hur stor potential finns det för frivilliga at sköta det här långsiktigt? Här bör man utnyttja denna dynamik och göra det succcesivt! Låt fyrarna vara tända, eftersom det är fyrens syfte! |
|
Frågan om alternativ förvaltning av fyrplatser är något som kommer att blir mer och mer aktuellt med tiden. Varför behövs då alternativ förvaltning? Som vi vet så behövs fyrarna snart inte längre för handelssjöfarten på grund av ny navigationsteknik. Sjöfartsverket behöver också reducera sina kostnader. Vi kan inte stoppa den tekniska utvecklingen och vi kan inte klandra Sjöfartsverket för att de stänger fyrar som inte behövs. Vi måste alltså vara realistiska och istället se vad vi kan göra med fyrplatserna. Tyvärr är det så att fyrarna förfaller när ingen bor där och då byggnaderna inte ventileras och underhålls. Den stora frågan är naturligtvis också vem som har ansvaret – det finns ju många myndigheter som har ett ansvar och frågan bollas fram och tillbaka och alla väntar på att något ska ske. Sjöfartsverket och Riksantikvarieämbetet har gjort en inventering men det är en lång väg att vandra och det här kan man inte lösa på några få år. Vi måste dessutom inse att vi inte kan rädda allt – det är naturligtvis tråkigt, men trots allt en realistisk bedömning. Vi måste då ha urvalskriterier och vi har många vackra fyrar som är värda att bevaras. Om man då skulle se på vad man kan göra med fyrarna. Jag tror att alla är överens om att vi vill bevara dem för framtiden och om jag får göra en önskelista så skulle den omfatta att fyrarna skall: - Bevaras för framtiden och underhållas - Behåller sin tekniska utrustning och lins även om de är släckta - Hålls öppna och visas för besökande - Vara tända även om kanske ljusstyrkan måste vara lägre Man måsta dock inse att ALLT KAN EJ BEVARAS Den tekniska utrustningen i fyrarna kommer ibland i skymundan och ett exempel är linserna som ibland är förstörda – de är mycket vackra och det går inte att göra sådana linser längre. Ett annat exempel är fotogenhissarna i fyrarna, där man vevade upp korgen med fotogen - t.ex som den som finns på Pite-Rönnskär. Ett tråkigt exempel är Pater Noster som tyvärr är helt tom – kanske den vackraste Heidenstammarna med alla ornamenten – men den är död, det finns ingenting kvar, det hänger en torkad blombukett i taket, det är sorgligt. Den tekniska utrustningen tycker jag alltså är viktig samt att man skall vara öppna för allmänheten så att man kan få ta del av vårt kulturarv. Det är också mycket trevligt om man kan tända dem, men som sagt, man kan inte bevara allting. Urvalskriterierna bör bygga på följande moment: - Sjöfartens verkliga behov
Det finns alltså många saker man måste ta hänsyn till. Vem ska då äga fyrarna? Min egen uppfattning är följande i prioriteringsordning, även om de första kanske inte är realistiska: - Sjöfartsverket tänd/bemannad
Sannolikt kommer det att bli kombinationer av dessa alternativ. Det
finns faktiskt många fyrar som ej är ägda av Sjöfartsverket.
Så en förändring är på gång! Några
exempel är:
|