KULLENS FYR UNDER DANSK TID

På 1500-talet omtalas "bloss" vid Dragör för att vägleda fiskare under höstfisket. Dessa betalade i gengäld en avgift. Under senare medeltid byggdes ett flertal fyrar längs södra Östersjön. men de flesta släcktes efterhand som Hansans makt minskade. 

Under medeltiden seglade man helst på dagtid när det var ljust och sikten god. Nattetid låg skeppen stilla. Ett fartyg som kom till en hamn vid kvällningen och inte hann med inseglingen medan det ännu var ljust, låg kvar utanför till gryningen nästa morgon. Det var då viktigt att skeppet inte drev för långt bort från hamnen. Dåtidens fyrar skulle alltså hjälpa skeppen att hitta hamnarna, men också vara dem till hjälp om de måste ligga och "hålla sjö" under nattens mörker. Dessutom behövdes fyrarna för att märka ut farliga platser eller där kursförändringar skulle göras. Farliga grund markerades också med "sjötunnor" och förtöjdes vid grunden. 

Fram till mitten av 1600-talet tillhörde den nuvarande svenska väst- och sydkusten Danmark, med undantag för Göteborg och dess inlopp. Kullens tidigaste historia är dansk. Fyrplatsen blev inte svensk förrän efter freden i Roskilde år 1658. 

Det var först under kung Fredrik II som Danmark fick ett ordnat fyrväsen. då man började märka ut de farliga platserna mellan Skagen och Öresund. vid mitten av 1500-talet hade klagomål hopat sig hos den danske kungen. De sjöfarande krävde att något skulle göras för en säkrare sjöfart nattetid och att flera "sjötunnor" skulle sättas ut på grunden mellan Skagen och Falsterbo. Sommaren 1560 skrev Fredrik II till länsmannen på Ålborgshus att detta borde ske. Det var främst holländska skeppare som klagat, då de råkat ut för många skeppsbrott vid Skagen och Anholt. Holländarna seglade vin, salt, sill och kläde till Östersjöhamnarna och hämtade korn tillbaka. De dominerade sjöfarten i de danska farvattnen och Östersjön. Hansans makt var vid denna tid slut. 

Den 8 juli 1560 gav kung Fredrik order om att låta uppsätta "Fyrpander" på Skagen, Anholt och Kullen. samt att lägga ut 'sjötunnor" vid Skagens Rev, Läsö Trindel, Falsterbo Rev och en tunna i sundet. De stora tunnorna skulle vara beslagna med järnband, utläggas på våren och dras in på hösten. Han beskrev också hur fyrarna skulle byggas: "Fyrpanden" på Kullen skulle konstrueras som en "papegoie", så att den kunde halas ner, påfyllas och tändas. Fyrljuset skulle komma från en vedeld, som förvarades i en korg av plattjärn - 1 aln djup och lika vid. Den skulle brinna på 20 alnars höjd och hänga i en kätting i en ställning av grovt ektimmer. Elden skulle underhållas så att den brann hela natten igenom. Veden skulle läggas i förråd, så att den höll sig torr. Man skulle också bygga en bod till mannen som passade fyren. Kullens fyr skulle tändas första natten i mars och brinna till S:t Mårtens dag (1l/11). Eldningstid var från en timme efter solnedgång till soluppgång. 

Troligen stod "papegojfyren" klar någon gång efter årsskiftet 1560-61, för att tändas för första gången när vintern var över - troligen 1 mars 1561. 

På Skagen och Anholt byggdes också "papegojfyrar" ungefär samtidigt. Dessa byttes emellertid snart ut och moderniserades till sk "vipyfyrar". Fredrik II var intresserad av sjöfarten, men han hade också vinst av att låta organisera fvrbelysningen, eftersom han då fick rätt att kräva "fyrpengar" av de skepp som passerade genom Öresund. Denna avgift betalades till tullen i Helsingör samtidigt som sundstullen. 

Den danska kustbefolkningen var troligen mycket emot dessa förbättringar för de sjöfarande, eftersom de sedan länge "levede kristelig og naerede sig af vrag". Det var under denna tid vanligt att strandade fartyg plundrades av ortsbefolkningen. De nödställda hindrades många gånger från att rädda sig själva och långt mindre kunde de rädda något gods. Det gick till och med så långt att kustbefolkningen sina böner bad om många och rika strandningar. De gjorde allt vilseleda de sjöfarande, anlade falska eldar på stränderna och tände bloss för att få skeppen på grund vid den egna kusten. Det omtalas att man band lyktor om halsen på boskap som drevs längs stranden. År 1619 förbjöd kung Christian IV detta under hot om livstidsstraff för den som bröt mot förbudet. 

Det påstås att befolkningen som bodde kring fyren Hallands Väderö, som ligger ganska nära Kullens fyr, brukade be följande bön i kyrkan:

Kullens förste "fyrmästare" hette Marcus Hesz. Han var dock mer entreprenör än fyrmästare med personal anställd för att sköta fyren. Enligt Fredrik I:s befallning skulle han "hålla fyrlampan vid makt, så att den tändes tidigt om aftonen och brinner hela natten igenom". 

Ända frän början tycktes det ha funnits mycket stora svårigheter med att passa de nya fyrarna på Skagen. Anholt och Kullen. Från tiden efter 1561 finns en lång rad brev från kung Fredrik till "länsmannen", som hade ansvar för att fyrarna brann. 

De innehåller klagomål över att fyrarna inte lyste, eller endast lyste ett par timmar. 

"Papegojfyren" på Kullen blev redan år 1563 utbytt mot ett murat stentorn som byggdes på berget. Tornet hade fyrlykta med blytak och fönster med glasrutor. Fyrljuset kom från 12 stora talgljus. Byggmästare var Pieter de Doncker. Kostnaden för fyrbyggnaden var 120 daler. 

Ansvaret för att den nya fyren lyste hade tullaren Jörgen Berger i Helsingör. I ett brev fick han 1564 instruktion om vad han hade att göra: Han skulle varje kväll från Midfaste (12 mars) till S:t Mortens dag se till att lyktan tändes med 12 nya talgljus som skulle vara så stora att de räckte natten ut. I ersättning fick han 200 danska Mark årligen, samt Kronans gård Kullagård utan avgift. Denna gård. kallad "lyktegården", gick sedan genom många händer, men besittningen av den var alltid förenad med skyldighet att underhålla fyren.

Tycho Brahe som fyrmästare

Tycho Brahe fick i uppdrag av kungen att lämna förslag över vad som borde göras åt den dåligt underhållna kullafyren. Tillsammans med sjökunnigt folk skulle han undersöka om tornet verkligen var placerat på den bästa platsen. Det talades om nödvändigheten av att bygga ett nytt torn, istället för det sedan länge fallfärdiga. 

Klagomålen över att fyren inte lyste fortsatte att komma tätt från de sjöfarande. År 1585 skickade kungen ett brev till Brahe med befallning att hålla bättre reda på sitt anställda fyrfolk. Om han inte gjorde detta hotades han med att tvingas lämna Kullagården. I ett annat brev samma år, ställt till Gert Rantzow på Kronborg och tullarna i Helsingör, fick dessa order om att göra en kalkyl över ett nytt fyrtorn. Det var brådskande, det gamla var så gott som odugligt. 

Eftersom Tycho Brahe stod högt i gunst hos Fredrik II, som i det längsta vägrade tro att han inte tagit frörläningarna på allvar, nöjde sig kungen med att varje gång det kom klagomal via tullarna i Helsingör, tilldela honom en varning. Men efter kungens död 1588 blev förhållandet mellan kungahuset och Brahe inte längre detsamma. Relationerna blev med tiden allt sämre med förmyndarregeringen och senare kung Christian IV. År 1597 när han fick anställning hos kejsar Rudolf II som astronom i Prag, fann Brahe för gott att packa sina ägodelar och lämna landet. 

Trots att den berömde vetenskapsmannen inte skötte tjänsten som "fyrmästare" bättre än sina föregångare behöll han uppdraget till sin död l60l, också under landsflykten. 

En ny stenkolsfyr

De tidigare fyrarna, där ljuset korn från en vedeld som brann i en öppen järnkorg, gav mycket liten ljusvidd. Flamman syntes bara på ett avstånd av ca 2-3 sjömil. Sedan övergick man till talgljus, som brann i ett stängt rum, "lyktor" med glasrutor, men inte heller det var tillfredsställande. Flammans synvidd var 2,5-3 sjömil och glasrutorna blev snabbt matta av rök och sot. I början av 1600-tilet övergick man till att elda med stenkol i de danska fyrarna. Kolen, som brann det fria, släcktes inte så lätt i regnigt väder, de brann längre än ved och flamman var tydligare. Lysvidden var 5-6 sjömil, i gott väder upp till 10-15 sjömil och flammans röda låga lyste med ett starkt eldsken som inte så lätt kunde förväxlas med stjärnor eller fartygslanternor. 

Samtidigt med att stcnkol började användas introduceradcs en ny fyrtyp, "vippfyren" konstruerad av Jens Pedersen Grove. Fyrarna på Anholt, Skagen, Falsterbo och Nidingen förändrades till vippfyrar men inte Kullens tyr. 

År 1624 byggde Jens Pedersen Grove om Kullens fyr till en öppen stenkolsfyr. Lanterninen togs bort och kransen av talgljus ersattes med en öppen koleld i en järnkorg överst på tornet. 

År 1631 utnämndes Grove till förvaltare av alla danska fyrar. Hans största bekymmer var kolkostnaderna. Det var inga små mängder som förbrukades 

På Kullens fyr gick det åt mellan 6-7 hl varje natt. Stenkolen till Kullens fyr bröts i Tinkarps gruvor och transporten upp till fyren var mycket besvärlig. Det var bönderna på de sk lyktehemmana och senare fiskarebefolkningen som hade ansvar för koltransporterna. Det var en tung pålaga för dem. Av praktiska skäl användes stora kolstycken till fyrningen men mänga stycken tappades eller slogs sönder när de forslades frän stranden. År 1641 startade kolbrytningen vid Höganäs, och därefter användes detta kol under en period framåt. 
 
 

Kullens fyr blir svensk

År 1660 skrev kronofogden Michel Wernle kontrakt med Kronan om att stå för fyrningen vid de tre fyrarna Kullen, Nidingen och Falstebo. För detta skulle han få 3300 daler silvermynt om året. Strax innan hade Sverige och Danmark slutit ett avtal, som innebar att danskarna varje år skulle betala 5250 daler silvermynt till Sverige av den fyrpenning som togs ut av de fartyg som passerade Öresund. Summan skulle täcka underhållet av de tidigare danska fyrplatserna -löner, fyrkol och vad som i övrigt kunde behövas. Av kontraktsvillkoren med Wernle kan man se att detta gav Kronan ett årligt överskott på 2000 daler. 

Efter tre år överlät Michel Wemle fyrkontraktet till ett bolag som bildats för att exploatera stenkolsfyndigheterna i nordvästra Skåne. Resultatet av verksamheten blev dock inte särskilt lysande. Mot slutet av 1600-talet fick bolaget allvarlig konkurrens om rätten till kolbrytningen och fyrningen av Maria Sofia de la Gardie -syster till rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie. Genom köp av Krapperups slott och alla de därunder liggande gårdarna. bl a Tinkarp med sitt stenkolsbruk. gjorde hon anspråk på kolfyndigheterna. År 1670 var det första året som Maria Sofia de la Garclie ansvarade för fyrplatserna Kullen, Nidingen och Falsterbo. Hon fick samma erfarenheter som sina företrädare, nämligen att fyrningen mest innebar problem. Förutom svårigheterna med eldningen och koltransporterna fanns problemet att få ut ersättning av Kronan. Fyrbåken, som vid denna tid hade sin fyrkorg placerad överst på det gamla stentornet. kunde emellertid inte alltid eldas med kol som föreskrivet var. Ofta måste fyrmannen använda ved eller torv när stenkolsleveranserna inte kom fram. 

Vid det danska anfallet på Skåne 1676 släcktes fyrarna och förblev släckta under alla krigsåren. De tändes igen efter krigsslutet 1679. Danskarna vägrade betala ut fyrpengarna till Svenska Kronan vid ett flertal tillfällen med motiveringen att Kullens fyr endast varit sporadiskt tänd. Många haverier inträffade och många rättegångar avverkades. Klagomålen från de sjöfarande fortsatte. Eftersom grevinnan inte lyckats så väl med fyrningen fick hon inte sitt kontrakt förnyat. utan det övergick till en major Ankargrip. Under hans tid inkom också upprepade klagomål över dåligt sken från fyren, ofta beroende på svårigheter med stenkolen. Ankargvip gjorde därför experimentet med att skaffa 2 stora glaslyktor med 42 ljus, som han trodde skulle klara stormigt väder - men klagomålen fortsatte. Han efterträddes 1686 av Jöran Adlersten, som också hade tankar på att förbättra fyren. Han hade idéer om att kunna förstärka ljuset från fyrlågan med speglar. men utvecklade inte dessa planer vidare. Klagomålen på de skånska fyrarna fortsatte. Det visade sig emellertid att det svaga skenet kanske berodde på att man eldade med dåligt skånskt kol, istället för det dyrare. importerade skotska, som gav bättre sken. Därför övertog Kronan förvaltningen av fyrarna under en period efter 1694. Man använde nu huvudsakligen skotskt kol. 

Under det stora nordiska kriget 1700-1721, önskade både handdsflottan och örlogsflottan att de svenska fyrarna skulle hållas tända som vanligt. Ett ständigt problem var dock att trygga stenkolsleveranserna frän Skottland. och ofta hände det att fyrningen låg nere på grund av brist på kol. 

År 1714 beställdes för Kullens fyr 800 tunnor kol, men av någon inledning levererades 3500 tunnor, varav över 2000 kördes upp till fyren för att fagras for kommande behov. Danskarna gjorde ofta strandhugg med plundringar längs öresundskusten Sedan Karl XII landstigit i Skåreleje och tagit befälet över den svenska krigsmakten, kände sig danskarna mer hotade än någonsin. Troligt är att svenskarna fått rapporter om att danska krigsskepp passerat med kurs mot Kullen 1716, ty kungen gav då order om att hela det stora kollagret skulle brännas för att inte falla i danskarnas händer. 

Den skånska stenkolsbrytningen hade legat nere under hela början av 1700-talet. Men på 1740-talet föreslogs att Jonas Ahlströmer, industrimagnaten och potatisodlaren, skulle återuppta stenkolsbrytningen vid Helsingborg och söka privilegium på leveranserna till fyrbåkarna. Under denna period hade det förts ständiga diskussioner om vilket stenkol som var bäst för firning. det skånska eller det skotska. Av 1746 gjordes en provfyrning vid Kullens fyr för att undersöka detta. Resultatet blev att de Skånska Stenkolsintressenterna fick kontraktet. 

År 1786 beslöts att fyrningen skulle ske direkt för Kronans räkning under tillsyn av lotsofficerare. Det blev dock för dyrt för Kronan, som återgick till det gamla systemet redan 1796, då en av lotsofficenirna. major Malmsten fick kontraktet. Han gjorde stora förluster på fyrningen och dog utfattig. 

Vid en auktion 1810 lämnades endast bud på Kullens fyr av intressenterna Gustaf Adolfs Gruva i Skåne. Detta antogs och gällde fram till är 1816. 

Entreprenadsystemet

För Kronan innebar entreprenadsystemet fördelarna att man kunde anta det billigaste anbudet och slapp hålla egen personal. Till nackdelarna hörde att fyrarna fick förfalla och inte underhölls, samt att fyrningen många gånger sköttes illa. Behovet av nya fyrar och förbättringar av de äldre fyrarna blev emellertid alltmer påträngande, och till slut tvingades staten att själv ta över den direkta driften av fyrarna. 
 
 

Ett nytt fyrtorn

Då det danska örlogsskeppet 'Fyn" år 1755 passerade Kullen, måste det skjuta ett skarpt skott för att få fyrvaktaren att passa fyren bättre, eftersom elden inte kunde ses. Ett genomgående fel med ljusskenet från äldre tiders fyrar var dess ljussvaghet. och när det gällde de öppna stenkolsfyrarna den ojämna ljusstyrkan. I medeltal syntes fyrarna knappt mer än 6-9 sjömil. Förbränningen i fyren skedde genom att luften kom in från fyrkorgens sidor, så att kolen kunde brinna i ytlagret. Stark vind kunde pressa ner lågan så att den knappt var synlig över kanten på lovartsidan, medan den syntes mycket bra på läsidan. Vid regn och snö. då fyrarna bäst behövdes, brann de med mycket försvagade lågor eller var nästan helt släckta. Man arbetade därför i alla länder med att försöka förbättra den öppna stenkolsfyren.

Förslag till ny fyrkonstruktion av Anders Polheimer.
Kongl. Vetenskaps Academiens Nya Handlingar År 1793.
Fig I. "Lykta" för stenkolsfyrning - vanlig på 1700-talet.
Fig 3. Polheimers nya konstruktion.

Det ojämna resultatet vid olika väderlekar och den stora stenkolsförbrukningen fick även myndigheterna i Sverige att börja tänka om. År 1783 fick berghauptmannen Anders Polheimer i uppdrag att göra undersökningar beträffande olika kolsorters lämplighet, samt att försöka förbättra fyranordningarna. Fyrningssäsongen 1791-92 studerade han fyren på Kullen och gjorde noggranna anteckningar om kolåtgången vid olika väderlekar. Resultatet av undersökningarna blev en uppfinning som väsentligt kom att förbättra stenkolsfyren. I fyrtornet konstruerade han vindtunnlar, som mynnade ut i ett centralt skorstensrör. Röret ledde upp till fyrgrytan, placerad på tornets altan. När vinden blåste i vindtunnlarna pressades luften upp i skorstensröret och upp i fyrgrytan på samma sätt som i en ässja. Fyren på Kullen byggdes om enligt denna konstruktion av 1792. 

När Anders Polheimer publicerade sina undersökningar och förslag i Kongl vetenskaps Academiens handlingar år 1793, påpekade han att fyrlågan kunde skyddas mot storm och underhållas med mindre kvantiteter kol, om den inneslöts en glaslanternin. Polheimers idé om en täckt stenkolsfyr kom först till utförande Danmark. Där utvecklades den av kommendören Poul de Löwenörn, vars fyrkonstruktioner sedan blev förebild för de svenska fyrarna. 

I en seglingsbeskrivning, "Anviisning for de Seilende i Kattegattet" från år 1800 beskriver samme Löwenörn Kullens fyr; Kullen är omisskännlig när man ser fyrtornet som inte är särskilt högt, men vitkalkat och med en tillbyggnad på östra sidan, som gör att den liknar en kyrka. Fyren ses inte alltid väl. beroende på dimmor som ibland ligger på berget. Ytterligare en orsak är att hos fyrar som saknar lanternin med glasfönster, slås fyrlågan ner av vinden. Han påminner också om att Kullen, liksom alla svenska fyrar inte är tänd under sommaren - eller från 1 maj till 1 augusti - medan de danska brinner hela året i fredstid. 

År 1817 byggdes Kullen om enligt Löwenörns lanterninkonstruktion. Kolelden slöts inne i ett "glashus" och fick då en jämnare fyrlåga. Den slutna kolfyren var mycket överlägsen de äldre öppna stenkolsfyrarna och gav ett stadigt ljus med mindre kolåtgång.

Omgående spegelfyr

År 1843 byggdes fyren om igen. Lanterninen och större delen av tornet revs och ersattes av ett nytt torn av tegel. Tornets höjd från grunden till altanen var 26 fot och till fyrljuset 37 fot. Fyrljusets höjd över vattenytan var 297 fot. Ett vitrappat stenhus var sammanbyggt med fyrtornet och en bit därifrån stod ett rött boningshus av trä. Fyren förändrades till en "omgående spegelfyr", som tändes för första gången den 31 oktober samma år. Fyrapparaten bestod av 12 rovoljelampor och 12 paraboliska, polerade mässingsspeglar, placerade 3 och 3 på var sida av en kvadratisk ställning. Speglarna förstärkte ljuset från oljelamporna. vid de omgående spegelfyrarna roterade hela systemet med hjälp av ett urverk, drivet av ett tungt lod. På så sätt skapades blänkar åtskilda av mörker. Kullens spegelfyr cirkulerade 1 varv på 5 minuter och gav då fyra lika långa blänk av 30 sekunders varaktighet med 1 minuts mörka mellantider. Ljusstyrkan var 6600 hefnerljus. 

År 1857 försilvrades mässingsspeglarna och fyren fick då ett ännu kraftigare sken. Nästa förbättring skedde år 1882 då rovoljelamporna ersattes a\ fotogenlampor. Mineraloljor var billigare och gav ett bättre ljus. Ljusstyrkan blev nu 7000 hefnerljus. Man införde även "nivålampan" som höll oljan i brännaren vid oföränderlig nivå. vilket var en viktig förutsättning för att åstadkomma en jämn ljuslåga. 

Nya fyren

För att få ett starkare ljussken än vanligt hade man varit tvungen att öka antalet lampor och speglar. När man på den franska fyren Cordouan i slutet av 1700-talet satte upp 24-30 lampor och speglar, började man finna det ineffektivt och opraktiskt. År 1819 tillsattes i Frankrike en kommission för att förbättra fyrarna och Fresnel blev invald i denna. Han var berömd som grundare av den fysikaliska optiken och hade studerat ljusets brytning genom olika linser och prismor. Han kom att tänka på att ett brännglas bryter solens parallella strålar så att de möts en punkt, fokus- brännpunkten. Om man istället placerade en ljuslåga i fokus på ett stort brännglas bryter detta ljusets strålar så att de utgår parallella från linsen. Detta gav Fresnel uppslaget till hans linssystem. Det var ett stort framsteg efter de tidigare ljusförstärkarna - de paraboliska speglarna. Den första fresnelska linsapparaten sattes upp på Cordouan 1823. Fresnels linsapparater utvecklades sedan vidare av bl a de skotska fyringernjörerna Alan och Th Stevenson. 

Linsapparater efter Fresnels konstruktion fick stor spridning. Alla länder köpte sådana fyrapparater. Sveriges första skaffades till Vinga fyr år 1840.

Beskrifning öfver Svenska Fyrarne... Kongl. Lotsstyrelsen 1872.

År 1899 började man bygga ett helt nytt fyrtorn på Kullen, strax NNV om det gamla. som revs. Tornet är 15 m högt, av grå granit med ett vidbyggt hus. 

Sommaren 1900 levererade parisfirman Barbier & Barnard den jättelika linsapparaten, som än idag roterar i lanterninen (se omslagsbilden). Kullens linsapparat var när den levererades Sveriges största. Den är byggd i trekant med 3 stora linser med en diameter av 2,55 m. Ovanifrån bildar de en liksidig triangel. 

Den nya fyren hade karaktären blixtfyr med vitt ljus, 1 blixt med 0.3 sekunders varaktighet var 5:e sekund. Lågans höjd över vattenytan var 88,5 m och lysvidden 24,5 nM (nautiska mil). 

De roterande linsapparaterna drevs runt av ett urverk med lod, som även reglerade farten, så att fyrapparaterna kunde hålla konstant hastighet. Linfacken vilade på ett järnbord med en kuggring, vilken vilade på metallrullar som löpte på en järnbana. När fyrapparaterna blev allt större och linserna allt tyngre. var det svårt att få rullbanorna att hålla, och det gick inte att öka deras hastigheter. För att kunna få blixtsken tvingades man göra en ny konstruktion. Rullbanorna ersattes av en rund behållare, fylld med kvicksilver. I denna fanns en flottör på vilken linsapparaten vilade. Hela den tunga linsapparaten flöt alltså i kvicksilver. som har mycket liten friktion. Genom detta kunde man öka hastigheterna på linsapparaternas rotation och på så sätt få blixtkaraktär på fyrljuset. 

På Kullens fyr roterar den tunga linsapparaten, som väger ca 6 ton i ett 50 liters kvicksilverbad inneslutet i ett gjutjärnskärl uppburet av 3 gjutjämskolonner. Ljuskällan bestod till en början av en vanlig fotogenlampa. men år 1907 byttes den till en luxlampa och ljusstyrkan ökades till 500000 hefnerljus. Så förblev det ända fram till år 1907. då fyren elektrifierades. Ljuskällan blev nu en 1000 W lampa och ljusstyrkan ökades 5 gånger till 3,5 milj hefnerljus. Så är det än idag. Kullens fyr är den ljusstarkaste i Skandinavien. I samband med elektrifieringen byggdes fyren till med ett maskinrum, som innehåller 2 reservaggregat och vaktrum. Det som användes vid den manuella driften av fyren, före elektrifieringen. såsom lodet för linsens rotation och tryckkärl för fotogen finns fortfarande kvar fyrbyggnaden. År 1979 automatiserades Kullens fyr. 

Idag är Kullen Sveriges högst belägna fyrplats med fyrljuset ca 88,5 m över havet. Om man befinner sig 5 m ovan vattenytan och vädret är siktigt kan fyren ses på ett avstånd av 24,5 nM (geografisk lysvidd). Ögats synvidd till horisonten från tornets balustrad är då ca 19,5 nM eller i runt tal 45 km. Fyrplatsen har en mistsignalanläggning som startar vid dålig sikt och avger 2 ljud var 30:e sekund. Den har en kontinuerligt sändande radiofyr, som i morsesignaler sänder K U L. Reservkraftverken tar automatiskt över strömförsörjningen vid strömavbrott på det ordinarie elnätet. 

Kullens fyr tillhör Sjöfartsverket. som genom sin fyrmonitor i Norrköping svarar för övervakningen av alla fyrfunktioner. Trots automatisering, är Kullen en av de fyrplatser som fortfarande är bemannad. dock inte av fyrtekniska skäl. På platsen finns också en av SMHI:s väderobservatörer

Fyrmästarna vid Kullens fyrplats under 1900-talet
 

Johan Magnus Lundin	1889-04-09
Erik Lagervall	1919-04-04
Arvid Olof Kyhlberg	1935-12-01
Sven Martin Edler	1944-04-01
Gösta Per Rudolf Lindqvist	1962-02-01
Ivar Edgar Olle Kyhlberg	1969-06-01
Alvar Sundberg	1979-02-01
Anders Widén	1956-03-01

Litteraturförteckning
 

Beskrifning öfver Svenska Fyrarne	Kongl. Lotsstyrelsen, 1872.
Carlsson, Hilmer.	Fyrväsendets utveckling och de svenska insatserna för fyrteknikens förbättrande. Stockholm 1942.
Carlsson, Hilmer:	Nidingen, Sveriges första fyrplats. Göteborg 1946.
Det danske Fyrvaesen gennem 400 år. Köpenhamn, 1960.
Hedin, Anders:	Ljus längs kusten. Stockholm, 1955.
Hägg, Erik:	Bland lotsar och fyrmän. Stockholm. 1930.
Fyringeniörkontoret. Stockholm 1843.	Kungörelser om Fyrar och Märken.
Kongl. Vetenskaps Academiens Nya Handlingar År 1793.
Löwenörn, P de:	Anviisning for de seilende i Kattegattet ... Kjöbenhavn, 1812.
Om Fyrar och Känningsbåkar...	Utgifvet af Sjömanna-Sällskapet. 1834.
Pyk. Hans-Otto:	Kullens fyr under danska väldet. Kullens fyr under svensk förvaltning. Ur Kullens Hembygdsförenings årsbok. 1970, 1971
Stevenson, Alan:	The World's Lighthouses before 1820. London, 1959.
Lots-DirektörsEmbetet år 1852.	Underrättelse om fyrar. känningsbåkar och andra sjömärken ...
.
Fyrjournaler. Sjöfartsverket.
Handlingar, Sjöfartsverkets byggnadsavdelnings arkiv.
Ritningar, Riksarkivet.

Författare Anna Sandell

Back
Home