Nidingens fyrplats är med sannolikhet världens första verkliga mistsignalstation, -anlagd år 1766 på en kontinuerligt arbetande och betjänad fyrplats.
Beträffande Borkum uppger Veitmeyer, att staden Emden 1576 lät bygga ett 150 fot högt torn med kilformigt tak som dagmärke och detta förnyades år 1780. Märkvärdigt nog, säger han själv, byggdes tornet ej nere vid stranden utan bredvid kyrkan i byn. »Vielleicht wurden auf ihm bei Nebel die Kirchenglocken gelälitet, wozu der Kuster verpflichtet war.» Som synes anser Veitmeyer ej att klockaren måhända var förpliktigad att ringa i kyrkklockan, då det var tjocka. Hur den eventuella ringningen verkställdes och vilka tidsintervaller som användes etc. samt årtal när ringningen började och slutade, därom vet man intet.
I »Om fyrar, fyr- och kämlingsbåkar», omnämner författaren, att upp-gifter erhållits från de flesta länders konsulat, men vid 1830-talet angives icke något slag av mistsignalering från Borkum. Skulle således klockring-ning ha förekommit å Borkum, har det troligen varit för kortare tidsperioder och ej vad vi mena med bekantgjord och för allmän kännedom angiven mistsignalering.
Ur samma verk må citeras: »På denna klippa {Bell-Rock) uppreste fordom en abbot, i ett närbeläget kloster, en ställning, i hvilken han hängde en klocka, som ringdes af både storm och vågor, för att så medelst varna de förbiseglande för denna deras förskräckliga fiende.»
Om ovanstående är med verkligheten överensstämmande, kan det må-hända ge förklaringen till klipprevets namn, och måhända kunna förnyade forskningar närmare angiva tidpunkten. Emedan klippan endast är c:a 2 m hög över vattnet vid lågvatten och vid högsta springfloden ligger c:a 3.0 a 3.5 m under vattenytan, inses det lätt, att en ställning ganska snart måste brytas ned av de svåra sjöbrotten å revet. Under alla omständig-heter avsåg klockan ej att skydda enbart för tjocka. Den kunde endast ringa då det var sjöhävning och blåst, och var sålunda snarare en känningsbåk. Mera bekant är tvivelsutan Stevensons stenfyr på Bell-Rock. Fyrbygget började sommaren 1808 och avslutades i februari 1811. Då fyren var färdig hade den försetts med 2 st. klockor, som hängde under altanen på tornet och vari klämtades på mekanisk väg, troligen medelst ett loddrivet urverk, vilket sköttes av fyrbetjäningen. Den farliga fyrplatsen kunde nu göra verkligt skäl för namnet Bell-Rock {Klockrevet).
Bland andra med klockor försedda fyrplatser kan nämnas nedanstående två engelska fyrskepp: At the Nore som utlades vid inloppet till Themsen och Medweey år 1731, och det fyrskepp som utlades vid Dudgeon, c:a 21 sjömil NO½O från Wells i Norfolk 1736.
Om båda anges att på dem klämtades i skeppsklockan vid tjocka och disig luft. Detta var på segelfartygens tid, och det skulle då som ännu i våra dagar klämtas i skeppsklockan, då ett fartyg ligger till ankars, emedan risken att det annars kunde bli påseglat var påtaglig. Så fort det blev tjocka eller disig luft sökte segelfartygen hålla ut från kusten, i stället för att som nu, i ångans och motorernas tidevarv, medelst mistsignalernas hjälp söka komma i hamn.
De första fyrskepp en voro uteslutande fyrstationer och ej mistsignal-stationer, ty både större fiskefartyg och seglare, vilka vid tjocka lågo ankrade på bankarna i Nordsjön och runt engelska kusten, måste ringa i klocka. Man torde ej få räkna fyrskepp en som mistsignalstationer förrän de fingo andra mistsignalanordningar än den vanliga skeppsklockan.
I »Fyrar och känningsbåkar», som omfattar alla då kända fyrplatser, finnes utdrag över platser, som vid tjocka avge signaler. Under 1830--talet fanns endast omkring 15 mest kring engelska kusten förlagda fyr-skepp, som hade klocka eller gong-gong och därtill komma två landfasta fyrplatser nämligen Nidingen och BelI-Rock..
Under 1840-talet började man i England och Amerika diskutera möjlig-heterna att åstadkomma en verksam mistsignal. I båda länderna tillsattes kommissioner för undersökningar och det fördes lärda diskussioner vad tjocka och dimma var för någonting samt hur långt ljudet tränger fram i tjocka i förhållande till i klar luft o. s. v. Man beslöt sig för att upprätta experimentstationer och sedan genom avlyssning och undersökningar vinna erfarenhet hur ljudet förhöll sig samt hur långt det hördes etc. Allt detta visar, att man tidigare ej ansåg sig ha några mistsignalstationer i vanlig bemärkelse.
I september 1850 lämnade kongressen i Washington ett anslag på 2.500 dollar för anordnande av försök med lämplig mistsignal och man satte upp s. k. »Dadoll's fog-whistles» (l) på fyrplatserna vid Execution rocks, Gull Island (Long Island Sound), Beavertail Point (Rhode Island) och fyr-skeppet vid Bartletts reef (Long Island Sound) . De avprovades 1851 och rekommenderades till utförande även på andra platser.(2)
(1) I en del skrivelser kallades de även "fog-horn", emedan apparaten bestod av en mycket lång lur.
(2) Rapport of the officers constituting the lighthouse board, Washington 1852.

I England beslöts efter långvariga diskussioner att försök med olika mistsignalinstrument skulle utföras på fyrplatsen The South Foreland vid Dovcr, emdan man där redan hade en ånganläggning, som användes för att driva de elektriska maskinerna för fyrljuset. Försöken började i maj 1872 och pågick hela året. Följande apparater voro uppsatta för prov och gemen-samt bedömande :
Uppe på klippbranten uppsattes:
a. Två metalltrumpeter eller horn, 11 fot långa, 2" i diam. vid munstycket . och 22½" i diam. vid mynningen. Ljudtungan var av stål 9" lång, 2" bred och 1/4 " tjock. Ljudinstrumentet blåstes med 18 skålpunds tryckluft.

b. En ljudvissla lika med lokomotivens, 6" i diam., som bringades att ljuda med 18 skålpunds tryckluft.
 

c. En ångvissla, 12" i diam., uppsatt å en behållare, som bringades att ljuda med 6 skålpunds ångtryck.

Nedanför klippbranten uppsattes :

d. Två trumpeter eller horn lika med a. och betjänade med samma lufttryck. 

e. En 6" luft-vissla lika med ovan under b.
 

De högsta instrumenten voro uppsatta på 235 fot över högvattenytan och de lägre på 40 fot över densamma. Det var således c:a 195 fot i höjd, som skilde instrumenten åt.

g. På hösten uppsattes ytterligare en 12 " ångvissla, konstruerad av Mr Baily i   Manchester. Sedermera anskaffades från Amerika en av professor Joseph Henry konstruerad ångsiren, som användes å Sandy Hook

Av ovanstående undersökningar framgår, att, Nidingen och Bell Rock undantagna, några mistsignalstationer i egentlig mening ej fanns tidigare. Nidingens klockanläggning som var världens första mistsignalstation, fick ej någon efterföljare i östersjöområdet förrän man, efter engelskt före-döme, började ordna mistsignalstationer i Sverige på 1880- och 1890-talen. Inte heller BelI-Rock, som är den andra mistsignalstationen, fick några efterföljare i de engelska länderna förrän på 1860- och 80-talen.
På 1860- och 70-talet började man anlägga mistsignalstationer försedda med klocka eller kanoner utomlands. Höjer anger i sin rapport att 1882 användes huvudsakligen kanoner och klockor som mistsignaler i Frankrike. Den som föreslog klocka på Nidingen var amiralitetskommissarie Sam. Löfwenskiöld, som i skrivelse den 31 januari 1760 kritiserade förslaget om ombyggnad av Nidingens fyrar och ansåg att man kunde använda en del av pengarna

»till det nya förslag som jag nu skall hava äran att nämna. Så ovärderliga, som fyrar i sig själva äro, så litet lärer det kunna nekas att de i snöglopp, dimba och annat tjockt väder, då största faran är å färde äro mestadels onyttiga.

Detta tyckes för en stor del kunna hjälpas, om på de ställen fyrar äro, tillika underhölts en stor klocka, varå i vissa väder vissa slag skulle klämtas. Om denna anstalten hade varit vidtagen, så hade de sju stycken rikt lastade svenska skepp däribland ett med kanoner, icke i höst som beklag-ligen skedt, mitt om dagen strandat tätt vid Nidingen, och därvid åtta a nio skepp dessutom så när hade undergått samma öde, om icke af de många skotten, folk hade kommit från land och dem inlotsat då de voro som allra närmast sin undergång.
Alla dessa skepp, och hvaraf de sju som sagt är, i dimma strandade, trodde att de vore under danska Vallen eller åt lähsösidan och Trindelen, de höllo därföre utaf, enär de märkte bränningarne, med ens in på Svenska vallen, i tanka att de höllo af ifrån landet till sjöss.
Hade en sådan klocka då varit på Nidingen och därå klämtats, så hade dessa olyckor med säkerhet förebyggts.
Det är bekant att tuppars galande i land har räddat skepp, så mycket mer en klocka. Hur klämtningarna vissa slag skulle ordoneras, olika vid varje fyr, det bleve en sak som snart kunde regleras, äfven om icke särskilte slag klockor därtill borde gjutas vida utan djuplek, efter härmed icke behöfde ringas.»

Det Löfwenskiöldska förslaget om klockan började sin kretsgång bland de olika myndigheter, som hade att yttra sig härom och intet åtgjordes under de närmaste tre åren. Nya strandningar inträffade och till slut måste en del redare och skeppare skriva direkt till konungen för att få en klocka på Nidingen.
»Stormägtigste Allernådigste Konung.»
Skrivelsen börjar med angivande av Nidingens farliga läge mitt uti segelleden samt upprepning av händelsen då alla sju skeppen strandade, vilket även anges som en riksolycka. Skrivelsen fortsätter :
» Wi fingo Underrättelse att dessa för Riket och Handeln bedröfwelige olyckor gåwo i Stockholm anledning till åtskilliga öwerläggningar så wäl uti Kgl. Commerse Collegio, som hos Rederierna och wi fingo äfwen med största fägnad tidning att ett förslag war uppfunnit att förekomma dylikt framdeles. Det bestod uti en klocka, som föreslogs på Nidingen, därå fyrmännen som bewakade fyrningen, enär det snöade eller annars war tjockt och dimbigt wäder skulle klämta, eller slå wissa slag hwarje half-fierdedel eller oftare.
Wi tänkte att detta förträffliga förslag, som så till sägandes wille kosta intet, tillräknades emot den owärderliga nytta dermed woro sammanparad, till att rädda såwäl Skiepp som människors lif, skulle icke kunna blifwa up-skutet; wi styrktes ännu mer deruti, enär wi med största glädje fingo se en i mångfaldiga år fåfängt önskad lotsinrättning kring Nidingen genom Kongl. Amt:s Collegii försorg ställas i gång, icke mindre än en Båk upresas der i farwatnet; wi tänkte klockan skulle snart komma efter, så att enär Fyrarne icke kunna hielpa Sjömannen, som i tjockt wäder är oundwikeligt, det må wara dag eller natt, han då igenom en klåckas ljud måtte kunna frälsas ifrån Nidingens ref och klippor.
Men wi finne oss bedragne i wårt hopp; än synes icke det minsta tecken till wärkställighet i detta angelägna mål; oagtat räddandet af en enda män-niskas lif är wärdt mer än många klåckor, och en ganska ringa del af ett enda Fartygs wärde, som derigenom agtas för stranden, betalar klåckan mångdubbelt.
Igenom detta upskof hafwa flera obehagelige händelser sig tilldragit; wi skulle kunna upräkna många, men låte oss nöja med att uprepa de sista.» I fortsättningen uppräknar man ytterligare strandningar, som inträffat de senaste tre åren och skrivelsen slutar med följande :
»Stormägtigste Allernådigste Konung, wi drista oss fly till Eders Kongl. Majestät med allerunderdånigste anhållan om ordres till wederbörande att ställa denna efterlängtade klåcka i gång.
Framhärda med undersåtelig nit och djupaste wördnad till grafwen. Stormägtigste Allernådigste Konung Eder Kongel. Maj:ts Allerunder-dånigste och Trohligste undersåtare.» (Underskrivet av 7 st. redare.)
Det beslutades att en klocka skulle uppsättas på Nidingen, men som man ej visste, hur en klocka som skulle höras bra i dimma borde vara beskaffad, uppstodo vidlyftiga diskussioner. Man föreslog dels en platt och bred klocka, dels en med kläppen utanpå i stället för inuti, till sist enades man om samma fason som en vanlig kyrkklocka. En hel del förslag hur klockstapeln skulle byggas för att ljudet skulle höras bäst utåt sjön diskuterades även.

De åtta antagna fyrmännen som tjänstgjorde 2 och 2 i taget ute på Ni-dingen fingo avlägga ed inför borgmästare och råd i Kungsbacka Rådhus den 16 augusti 1766, och den förestavade eden löd :

»Som undertecknad N. N. blifvit antagen att besörja klämtningen med klockan på Nidingen, till de sjöfarandes rättelse, dag och natt hela året igenom uti mörkt, misstigt och disigt väder, med fyra slag på klockan å rad, fyra gånger varje halftimme, och det sålunda att hvarje gång klämt-ning sker, distingeras klämtningsslagen till ett uppehåll af den tid man ordentligt kan räkna till 20; Altså förpliktar jag mig härmed, att jämte den undersåteliga trohet, som jag är Kungl. Maj:t skyldig, att detta med all flit redeligen förrätta; som jag det tryggeligen vill och kan, så sant mig Gud hjälpe till lif och själ.»

Klämtningen med klockan började enligt rapport från kaptenlöjtnant Mich. Schale, den 16 juli 1766.
Kongl. Commerce Collegium lät utfärda en kungörelse om att klockan var uppsatt och denna infördes i de flesta in- och utländska tidningar. Tisdagen den 22 juli 1766 stod kungörelsen sålunda i Hamburger Anzeiger. Klockan på Nidingen ersattes 1883 med en ångsiren, varefter klockan lånades till Göteborgs stads fyrplats å Böttö, där den fortfarande står uppsatt fast den numera ej användes (fig. 59-60).
Nidingens fyrplats har i alla tider varit en skräck för sjöfolket. Det är den plats på svenska kusten, där det största antalet fartyg gått förlorade och märkvärdigt nog ha strandningarna fortsatt ända till nuvarande tid. Nästan varje år förolyckas fortfarande fartyg där. Nu kall mall bara hoppas att strandningarna vid Nidingen skola upphöra sedan radiofyrarna utbyggts i full utsträckning och sjöfolket lärt sig använda dem.
Nidingen var ensam mistsignalstation i Sverige i närmare 100 år. Vår andra mistsignalstation blev Utklippan, där en klocka uppsattes. Den placerades på fästningen eller »donjonen» som byggnaden även kallades. I Beskrivning över Svenska fyrarne finnes en bild av fyren och på denna synes även mistklockan som en takryttare på taknocken. Mistsignalklockor infördes sedan på Östergarn 1852, Pater Noster och Svartklubben 1869. Skag 1873 och Ratan 1874. På Pater Noster, där man tydligen räknade med att det ständigt blåste, anordnades på klockan ett mekaniskt slagverk. som drogs av en vindmölla.
Under tiden 1860-1870 infördes gong-gong som signalapparat på en del fyrplatser. Ar 1872 funnos dylika på Bjuröklubb, Agö, Eggegrund, Björn, Simpnäsklubb, Landsort, Faludden, Grimskär och Väderöbod samt några år senare äve på Dämman och Femörehuvud.
Enligt en uppgift av Höjer började man utomlands använda kanoner vid mistsignalstationer omkring 1860-70. Den första fyrplatsen i Sverige med kanon för mistsignalering, var Vinga (1869). Ar 1872 an gives följande fyrplatser signalera med kanoner: Holmögadd, Björn, Landsort, Faludden, Ölands södra udde, Nidingen och Måseskär och 1874 tillkom Svenska Högarna. Kanonerna utgjordes delvis av gamla mynningsladdare från utrangerade örlogsfartyg.
Liksom i utladet arbetade man ävenledes i Sverige med att få fram goda mistsignal-apparater drivna av ånga eller luft. Den första med luft drivna svenska mistsignalsaltläggningen altlades efter amerikansk före-bild 1870 på Vinga.(l) Anläggningens huvuddel var en Erikssons varmluft-maskin efter ritningar från Lindholmens Mek. Verkstad i Göteborg. Av Beskrivning över Svenska fyrarne framgår, att »Vester om och nedanför tornen ligger en mindre byggnad, som innesluter drivapparaten för en genom byggnadens tak uppgående mistlur, hvilken under disigt väder och tjocka sättes i verksamhet, och då under hvarje minut ger ett eller tvenne starka skärande ljud af omkring 5 sekunders varaktighet hvardera, hvilka i stillt och labert väder bör höras på 4 till 6 minuters afstånd. På platsen finnes äfveltledes signalkanoner, hvarmed besvaras skott eller annan ljud-signal, som i tjocka h öres från i närheten varande fartyg. Svaren givas med tvenne tätt på hvarandra följande skott.» Om Nidingen allgives, att som svar på från fartyg avgivna signalskott avgivas 3 tätt på varandra följande skott. Vid Nidingen var annars huvudsignalen klockan varmed det kläm-tades 4 gånger var halvtimma med fyra tätt på varandra följande slag.(2) 

(1)I Norge anordnades mistsignaler 1874 på Jornfrulands fyr. Såväl signalhornet som maskineriet levererades från Amerika och utgjordes av Erikssons kalorirnaskin (varmluftmaskin) om 2 hkr. Signalhornet var av Dabolls konstruktion. Dessa maskiner användes på flera platser i Norge och Amerika.
(2) I Beskrivning över Svenska fyrarne 1872 angives för de flesta platser, med kanoner liksom för fyrskepp, att signalskott och i en del fall även med andra ljud från fartyg besvarades med kanonskott

Mistsignaleringen med kanon var dyrbar och sannolikt signalerade man därför vanligen endast då signaler från passerande fartyg uppfattades. Skottlossningen med de gamla framladdningskanonerna var besvärlig och för att underlätta skjutningen konstruerade kommendören c. E. Engström en signalkanon med bakladdning. Slut- och avtryckningsmeka-nismen förbättrades under årens lopp. Engströmskanonen beredde perso-nalen stor lättnad, signaleringen kunde helt försiggå i skyddade kanonhus. Därjämte var »smällen» från Engströmskanonen skarpare och hårdare än den mera dova smällen från framladdningskanonerna. Skjuthastigheten var även större. Engströms signalkanon infördes på Kullen 1885, få rö 1886, Holmögadd och Faludden 1890, Ölands södra udde 1891 och Ut-klippan 1895. Skjutningen med kanon blev emellertid dyrbar, varför man började ersätta kanonerna med knallapparater, där man på elektrisk väg avfyrade trotylpatroner som voro upphängda i en ställning. Knallsigna-lering infördes vid Hållö 1894, Kullen 1900 och Landsort 1902. Knall-signalering finnes ännu på åtta platser. Den är vanligtvis anordnad i fyr-tornet så att personalen kan sköta signalering och tillse fyren på samma gång. Även knallsignaleringen är förhållandevis dyrbar, och där så är möj-ligt, ersättes den därför med motordriven luftsignal, elektrisk nautofon e.d. I förbigående kan nämnas att då sillen kring sekelskiftet började upphöra att »gå till», så ansågs detta bero på att mistsignaleringsskotten på Pater Noster skrämde bort sillen. Man begärde, att lotsverket skulle upphöra med skottlossningen under den tid sillen "gick till". Försök gjordes även att signalera med raketer för att skotten skulle smälla så högt över vattnet som möjligt. Ar 1904 infördes knallsignalering från toppen av det höga tornet på Pater Noster och signalkanonerna flyttades till Vinga, där de utgjorde reserv för ångsirenen.

Felet med skott såsom mistsignaler har varit att de i regel avgåvos med för långa tidsintervaller och att ljuden i allmänhet voro för korta. Man strävade efter mistljud som avgåvos med korta tidsilltervaller och helst även långa ljudstötar. Början gjordes vid Vinga 1870, där det varje minut gavs en eller två skärande ljudstötar. Någon mer anläggning av detta slag kom dock ej till stånd, utan anläggningen nedlades och utbyttes 1883 mot en ångsiren. Denna förlades c :a 500 m. längre västeröver för att ljudet skulle höras längre ut till sjöss. Ej mindre än tre ångmistanläggningar an-lades detta år, nämligen förutom Vinga även Nidingen och Måseskär och 1884 följde Understen.
för att få olika ljudkaraktärer och lättare kunna skilja mistsignalerna från varandra, allbringades dels sirener, dels stora lurar på några fyrplatser . I Sirenen frambringas ljudet av en snurrande cylinder som är försedd med uppskurna långsmala hål, löpande utanpå en fast cylinder likaledes försedd med motsvarande antal hål. Sirenljudet karakteriseras av det vrål, som uppstår då ångan eller luften släppes på och innan apparaten nått sin fulla hastighet med stabilisering av tonläget. Sirenens ljud höres längre än lurarnas och trumpeternas.
I slutet av 1800- och början av 1890-talen tilldelades en del mindre fyr-platser s. k. handlurar. Dessa bestodo av en trälåda i vilken två blåsbälgar anbringats. De kunde drivas upp och ned medelst en vev och blåste därvid i en på lådan liggande lur. De användas ännu på några få platser som reserv-mistapparater.
En kraftig uppryckning möjliggjordes genom införandet av motor-maskineriet. Den första petroleummotorn i lotsverket uppsattes på Simp-näsklubbs fyrplats 1892, där den drog en handlur. Motorn utbyttes 1918 mot en 5 hkr Pentamotor och luftkompressor. Handluren ersattes av en 4" sirén, vilken 1927 utbyttes mot en tyfon. Nästa fyrplats som fick motorer var Sandhammaren 1895. Motorerna voro tyska. De voro på c :a 8 hkr och motsvarade i storlek och tyngd en nutida motor om c :a 100 hkr. Från luftbehållaren i maskinrummet drogs en luftledning upp till fyrens altan, c:a 25 m. över marken, där placerades ljudinstrumenten, en gammaldags siren. Denna utbyttes 1938 mot en dubbeltyfon. Dess mistsignalkaraktär har ända till 1938 varit 2 ljudstötar om 2 sek. varaktig-het åtskilda av 4 sek. uppehåll Under var minut. De gamla motorerna tjänst-gjorde till 1930, då de ersattes med nya om 20 hkr och Atlaskompressor. Den tredje fyrplatsen som fick motorer var Vinga. De uppsattes 1929 efter att ha varit utställda i stora Maskinhallen på Konst- och Industri-utställningen i Stockholm 1897 . Motorerna voro tillverkade av Bolinders A/B. i Stockholm och voro liksom Sandhammarens pjäser mycket stora och tunga för de 8 hkr de representerade. Kompressorerna voro likaledes väldiga pjäser, tillverkade av Ludvigsbergs Mek. Verkstad i Stockholm. Maskinerna uppsattes i det nybyggda maskinhuset, vilket förlagts strax intill den några år tidigare byggda fyren och sirenen placerades högst upp på tornets altan. Ar 1929 anskaffades nya och starkare Bolindermotorer. Den gamla sirenen kasserades och ersattes med en tysk kolvsiren (Pintsch), den enda som användes i Sverige. På grund av sin stora luftförbrukning ger den ett mycket starkt ljud och hör till de bästa luftdrivna ljudinstru-menten.
Bland ljudinstrument av senare datum skall här nämnas tyfonen, som är en svensk uppfinning. Den har uppfunnits av ingenjör H. Rydberg, som vid tiden för uppfinningen var anställd hos Kockums Mek. Verkstads AB. i Malmö. Denna firma har övertagit patenträtten och exploaterat tyfonen samt undan för undan förbättrat densamma och funnit nya om-råden. där den kommit till användning. Tyfonen användes på mistsignal-stationer, på fartyg. bilar och som luftskyddssignal. och kan karakteriseras som en luftdriven membransändare. Ett cirkulärt inspänt membran är tryckt mot ett munstycke riktat mot membranets centrum. Genom en tryckluft-ström (ev. ström av ånga) från munstycket sättes membranet i hastiga svängningar varvid det växelvis stänger och öppnar för luftströmmen. Det härvid uppkomna ljudet förstärkes genom en ljudtratt. För att få högre ljudeffekt användes i somliga fall dubbla ljudtrattar (s. k. dubbeltyfon) . Tyfonen är i förhållande till den erhållna ljudeffekten den mest kraftbe-sparande av samtliga med luft eller ånga drivna ljudinstrument. Tyfonen släpptes ut i marknaden år 1921. Den första svenska fyrplats som erhöll tyfon var Haken 1923, sedan följde Tjärven 1926. Simpnäsklubb, Dämman och Utklippan 1927. För närvarande finnas 14 tyfoner på de landfasta fyrarna 
Ett med tyfonen överensstämmande ljudinstrument är nautofonen, som är en elektrisk membransändare. Membranet sättes i svängningar genom elektromagneter. Dessa påverkas av elektriska impulser från sändarestatio-nen som vanligen är belägen på platsens maskinhus eller omformarestation. Membranets svängningar överföres till luften i ljudtratten framför mem-branet. Genom de elektriska svängningarnas reglering till ett för vissa toner känt tal erhåller man en på förhand bestämd ton. Signalens karaktär av långt eller kort ljud etc. regleras genom en automatisk teckengivare. I Sverige användes nautofon på alla platser med radiofyrar och elektri-fierade fyrar. Den första nautofonen uppsattes på Hållö 1928.