Tre korta, tre långa och tre korta.

Nu finns där i Sandhammaren både detta med att rädda livet, även om det hela är numera ordentligt stängt, men ljuset från fyren cirklar runt, och det kan ju rädda åtminstone någon. Många har vi badat och solat vid Sandhammaren. Här har dramer utspelats, minst i klass med han Herr Strindberg beskrivit i bokstäver. Skepp, det ena efter det andra har här gått som det heter i kvav och många skeppsbrutna har vaggat tillbaka ut i havet. 

Vid Sandhammaren, Skånes sydöstra udde, kan djupen innanför 20—m –kurvan förändras under hårda stormar, särskilt vid nordostlig vind. Vid sydvästlig storm sätter stormen hårt mot land ( Svensk Lots).

Jag börjar med detta att rädda livet och sedan kommer den Heidenstamska fyren. Jag börjar så för att detta med att rädda liv i akuta situationer var nog först på plats men jag är inte riktigt säker för där fanns där en Fyr Ola, som bodde i sanddynerna, långt innan livräddningsstationen, blivit vederbörligen protokollerat där uppe i noll-åtta. 

Klart att jag då inte var med där i början av 1800-talet och inte heller i början av nästa sekel. Jag har läst böcker, framför allt Frans Löfströms ömsinta bok om Sandhammaren. Jag tyckte att det var lämpligt att skriva ett lättare ihoparafsat men ändå vördsamt sammandrag av hans lärdom. Det som inte stämmer överens om vad som här står med vad som står i hans bok är mitt fel. Sedan har jag läst även andra böcker. Jag kan alltid försöka att skylla på dem.

Detta med livräddning på Sandhammarkusten, när blev det till? Och när kom fyren, den store, nästan trettio meter höga?

Jag tror att allt började 1820, jag är osäker på det exakta i detta, eftersom källorna är en aning luddiga. Men det var i alla fall i den tidstrakten när en skuta lastad med råg från Riga kom en höst då det först var storm och sedan blev orkan. Skutan stod på där ute vid

Sandhammaren. Och segel och rår slets loss och jättevågor svepte den ene efter den andre till ett säkert dött slut. Bara kaptenen blev kvar, han vaknade upp på land Han vaknade upp i den närmast belägna gården Löderup n:r 24. Han kaptenen hette Lödrup och hans far var född just på denna gård. Och själv hade han lämnat den vid sjutton års ålder. Cirkeln nästan slöts.

Då i början av 1800-talet började de som bodde utmed denna kust lämna i sticket tanken att det var Herrens rådslag att människor skulle gå bort även i unga år. Katastrofen 1820 upprörde hela kusten, detta att tolv mött döden i vågorna. Och tragedin hade utspelats med stranden full av människor från Kåseberga, Mälarhusen, Örnahusen, Skillinge och från Valleberga, Löderup, Hagestad och Sandby

En Simrishamnsskeppare gav sig då på den mödosamma landsvägen norrut och upp till de höga myndigheterna i Stockhom, de med ordnra och blyertspennor. Han fick färdas mången dag och sa, när han kom fram, med vrede. ”Skall då Sandhammaren alltid vara ett slakthus för våra sjömän?”

Så blev det så småningom, kvarnar maler ibland långsamt, en livräddningsstation år 1855. Den kom till Mälarhusen, därför att Sandhammaren var rena rama ödemarken medan det i Mälarhusen fanns gårdar som låg tätt intill varandra och där fanns folket som skulle utföra det. Där uppfördes en livräddningsstation, med en byggnad för den stora Livbåten. En byggnad  blev till på allmänningen. En byggnad avsedd för en raketapparat. Raketer ingick nämligen nu i utrustningen. Och detta var ju innan det första världskriget. Och så upprättade detta Kungliga Lotsverk smala fattigkontrakt med bönder om forslor och allt annat. Nu var det så till råga på allt att de i noll-åtta hade bestämt att det skulle vara en större båt, ordenligt mycket klumpigare än vad som de på kusten var vettigt.

Mårten Österlund, född 1828, finns där mitt i allt ihopa. Han blev chef. Han var tryggt lugn och teg om sina bragder inför sina överordnade, förmodligen därför att han insåg deras inkompetens. Som väl satte i halsen när de på nåt sätt fick reda att han Österlund hade fått en förnämlig engelsk guldmedalj. Självklart kom där från överheten krav på bokstäver om vad som hänt och när. Inte ett ord

Om det måste ju ha varit en sju rackarns bedrift. Utan det var bara något klart gnet, från någon idiot med blyertspenna i högsta hugg.

År 1891 blev livräddningsstationen flyttade till Sandhammaren. Fyrmästaren där skulle cheae även för livräddningsstationen och vara  ”befällhavare” på livbåten. Mårten Österlund fortsatte till 1893. Då kom från Malmö lotsfördelning erkännandet till Mårten Österlund att han ”under sin tjenstetid hafva sig väl förhållit.” Klart att det var allt, men egentligen inte något för allt vad denne man gjort. Livräddningsstationen utförde den allra sista bragden vid andra världskrigets sista slut, den 10 maj räddades 177 personer.

Men fyren då? När kom den? Ja, den blev klar 1862 och konstruerad av pappan till skalden och författaren Verner Von Heidenstam. Denne Verner var då bara tre år.

Men det  fanns ju en Ola Fyr under artonhundratalets början. Han bodde i en lya i sanddynerna och hade sitt bål strax intill, men det kan antas att han stundtals somnade ifrån sitt båleverk.

1862 byggdes det två fyrar på Sandhammaren. De lågo i riktning sydost-nordväst och hade precis samma utseende och storlek. Avståndet mellan dem var omkring 300 meter. En kväll i oktober, den 10 oktober tändes de för första gången. Nu var det så att dessa fyrar förväxlades med fyren på Hammaren på Bornholm och det blev skeppsbrott. Den norra fyren släcktes därför 1891 och flyttades till Rönnskär. Den södra fyren bytte så småningom rovoljelampan mot en fotogenlampa, denna mot luxljus och sist blidde det elektrisk belysning.

När lotsverket uppförde Sandhammarfyren byggdes även bostäder för personalen. De bildade en liten koloni mitt i detta vilda ödemarksområdet. Kan inte alltid hava varit muntert där, ja säkert depressivt långt innan terapeuter och andra ens var påtänkta. Ständigt kröp isoleringen och ensamheten in i dörrspringor och nyckelhål. De där i kolonin kunde nog få känslan av att vara övergivna av både Gud och människor, de som fanns däromkring, kanske så långt borta som Ystad. Ändå tar det inte så ohyggeligtl lång tid att vandra upp till byarna, strax intill.

Med fyren förliste inte fartyg så ofta. Men i bottensanden utanför fyren vilar många punkter, många punkter såsom på en karta, varje punkt är ett fartyg. Punkterna bildar samma mönster liksom himlavalvet med Vintergatan.

Lennart Frii

Tillbaka/Back
Home