Märket – ett märkligt gränsfall

Något framtonar i fjärran. Är det ett spökskepp som bryter horisontlinjen där borta i nordost? Nej, och inte heller någon hägring. Fyrplatsen Märket är verkligen terra firma, fast mark. Den omkring 350 meter långa och 150 meter breda ön är för evigt placerad i de ökända, stormpiskade vatten där Södra Kvarken sammanflödar med Ålands hav.

Men denna dag är det bleke som råder. Havet är som en spegel – perfekta förhållanden för ett efterlängtat strandhugg på Märket. Skeppare under resan dit ut är rospiggen Lars Nylén, till vardags landets kriminalvårdschef men på ledig tid engagerad ordförande i Roslagens Sjöfartsminnesförening. Lars har besökt Märket förr. I föreningens salta årsskrift Rospiggen 1999 ger han en mycket initierad beskrivning av ön.

Resan från Tullinge i södra Stor-Stockholm var dryg: Tre timmar på pendeltåg, tunnelbana, buss och ytterligare en buss till etappmålet Singö i det nordligaste Roslagen. Strax nord om Sjöfartsmuseet i Älmsta på den sydliga grannön Väddö observerades skylten 60:e breddgraden. Den stärkte känslan av ett annalkande mål. Märket ligger på positionen N 60º18' E 19º08'. 

Från Backby på Singö väntar båtfärd till den anrika fyr- och lotsön Svartklubben strax utanför. Den ligger strategiskt vid farleden in mot Hargshamn och Hallstavik samt inomskärsleden upp mot Öregrundsgrepen och vidare mot Gävle. Öns lotsstation inrättades 1833 men hade föregångare i de vågsamma farvattnen ända sedan 1720-talet. 1961 flyttades Svartklubbens lotsstation in till Backby/Kalvskär, under oförändrat namn. Samtidigt automatiserades och avbemannades Svartklubbens trinda och knubbiga fyr på öns sydudde; byggd 1820 och med 19,5 meters lyshöjd. Övrig bebyggelse såldes till privatpersoner, som främst bor där på somrarna.

Tro nu för all del inte att namnet antyder något suspekt. Klubb avser här "över havsytan uppskjutande klippa"; egentligen samma ord som kobbe. På mitt västsvenska modersmål kallas företeelsen snarare böe, även om en sådan lika gärna kan beteckna ett blindskär som inte bryter havsytan. Det passar nog in på Märket under höststormarna, då Bottenhavet lär vräka sig över det låga skäret så att bara fyrbyggnaderna sticker upp.

Däremot vet jag inget om bakgrunden till destinationsortens märkliga namn, eller hur gammalt det är. Ett märke är ett igenkänningstecken, som i sjö- och landmärken. Det kan också betyda förebud, omen eller järtecken. Klart är att ön endast heter Märket, oavsett språk. På engelska blir det Market, med risk för nyansförskjutning. Kanske rentav sammanblandning med the Egg Market, sjömännens gamla öknamn på Falklandsöarna.

Slutetappen ut till Märket i nordost tar omkring en timma. En säl sticker upp sitt svarta huvud ur havet och glor nyfiket på oss. På öns sydsida finns inloppet till öns naturliga "hamn"; en liten vik i lä bakom fyrbebyggelsen när nordan ligger på, men grund och riskfylld för andra än de minsta båtarna. Gränsen syns inte, men jag tror att inloppet ligger i Sverige medan den inre delen tillhör det självstyrande Åland inom republiken Finland. 

Det är just detta som givit Märket dess nimbus; världens enligt uppgift minsta havsomflutna ö som delas av en nationsgräns.

Vi glider upp till nordsidan, som har lagom djup ända in till klippranden. De av havet och vintrarnas drivis fint slipade granithällarna glittrar av glimmer och skiftar i gult av kartlav. Märkligt nog finns även annan växtlighet i denna karga miljö. I skrevor växer gul fetknopp, som är nära släkt med den kärleksört som sjömanshustrur förr brukade hänga i fönstret. Om den höll sig fräsch mådde hennes sjöman bra, men om den slokade och vissnade hade han omkommit ute på havet.

Förr kunde den låga klippön vara svår att sikta från farleden strax intill. Därför var den mycket farlig för sjöfarten. Många grundstötningar inträffade. Av respekt för Märket höll många fartyg för långt västvart – och gick på där i stället...

I lä för nordanvinden växer även baldersbrå, som har associerat till den blide asagudens ögonbryn. Och några ensamma fackelblomster, som även har kallats strandljus. Denna diskreta skönhet har ansetts härbärgera övernaturliga makter, men för mig är det stora mysteriet hur den har lyckats rota sig här. Däremot är vägen hit ut självklar. De klibbiga fröna fastnar lätt på transporterande sjöfåglars fötter. Just intill fackelblomstren ligger två små fågelägg. En tärna cirklar över oss, kanske av oro för äggen.

När Åland och Finland skildes från Sverige 1809, och i stället hamnade under rysk överhöghet, drogs den svensk-ryska gränsen över Märket. I övrigt löper dagens svensk-finska gräns i havet samt längs Torne, Muonio och Könkämä älvar längst i nord. 

Om ålänningarna hade fått som de ville vid en folkomröstning 1917 hade Märket reducerats till ett skär och en fyr bland alla andra. En överväldigande majoritet röstade för att återförenas med Sverige. I så fall hade nationsgränsen i stället dragits längs Skiftet, i fjärden som skiljer Öarnas land från "Riket" (ålänningarnas namn på Finland). Finland satte sig på tvären och fick 1921 Nationernas Förbund på sin linje. Åland blev en del av republiken men tillerkändes ett långtgående självstyre och garantier för svenskans ställning som landskapets enda officiella språk. 

Genom Ålandskonventionen samma år bekräftades landskapets strikt neutrala och demilitariserade status. Det gör att rikssvenska myndighetspersoner bör vara vaksamma på var de lägger till och kliver iland när de inspekterar Sveriges hälft av Märket. Kameraögon som fjärrstyrs från Enskärs sjöbevakningsstation i sydost lär vaka över det som sker på ön. 

Sjöbevakningsväsendet i Finland betraktas som en civil, polisiär verksamhet – en förutsättning för att kunna verka inom Ålands havsområde. Verksamheten kom igång 1930, för att motverka den flodvåg av smuggelsprit som vällde in i det på ädla drycker dränerade Finland under förbudstiden 1919-32...

Redan 1836 utreddes möjligheten att anlägga en fyr på Märket, men det konstaterades vara alltför svårt på det utsatta skäret. Det dröjde ända till 1862 innan ens en halvmesyr kunde uppföras; en ca 11 meter hög järnmast med tunna i topp som sjömärke. Förlisningarna fortsatte. 

Masten kom väl till pass 1885. Den nytillträdde tsaren Alexander III hade nu givit klartecken, så att man äntligen kunde komma igång med fyrbygget. Men i maj högg en våldsam storm till från nord. Fyrbyggarna hann inte evakuera. De klarade sig genom att hoppa i sin båt och med talja hala upp sig i masten. Men stormen och havet tog det mesta av det byggnadsmaterial som man mödosamt lyckats få iland på skäret, som om naturens makter till varje pris ville stoppa bygget.

Arbetet gick vidare. Fyren på toppen av en polkagrisrandig byggnad kunde premiärblinka den 10 november 1885. Fyrbyggnaden är 14,3 meter, lyshöjden över havet 16,8 meter. Arkitekten bakom verket hette Georg Schreck.

Därtill finns två förrådsbyggnader, förbundna med fyrhuset via en gångbro. Fyrplatsen skyddas mot det stormpiskade havet av ett slags vågbrytare på land, en tjock vinkelformad mur i nordlig riktning. På kanten till hamnviken i syd står en "vattenklosett" med väggar och tak i tjock betong. Havet självt står för spolningen. Kanske kan man säga att ventilationen har förbättrats ytterligare, sedan metalldörren rostat sönder och tagits bort.

Underhållet lämnar en del övrigt att önska. Färgen flagnar bort, träpartier murknar och lejdaren upp till fyren rostar. Märket borde kulturmärkas och rustas upp till god sjömansmässig ordning. Är det inte sådant, finska Sjöfartsverket, som man kan få EU-bidrag till?

Förmodligen valdes byggplatsen helt och hållet av hänsyn till det låglänta skärets begränsningar. Ingen reflekterade nog närmare över att den tsarryska fyranläggningen råkade hamna på arvfienden Sveriges sida av ön. Dessutom var fyren efterlängtad även av den svenska sjöfarten, och rikssvenska myndigheter kanske inte hade så täta förrättningar på den vindpinade utposten.

Från det unga självständiga Finlands förbudstid har det berättats att fyrpersonalen brukade gå över på den svenska sidan för att ta en sup. Det är med all säkerhet en skröna, eller en missuppfattning. Både hamnviken i syd och fyrplatsens byggnader låg ju på den svenska sidan. Man kan rentav vända på det: Hade de någonsin anledning att vistas på skärets östliga sida, där förbudet gällde?

Politiskt sett rådde frid och fröjd kring Märket, även om en och annan nog var medveten om intrånget på svensk mark. Så ock under Andra världskriget, då främmande ubåtar strök omkring och lurpassade i de minerade farvattnen. 

För fyrpersonalen var Märket knappast någon drömplacering. De var fem man som egentligen skulle tjänstgöra i två veckor och vara hemma lika länge. Dock kunde jobbtörnarna förlängas till månader, när vädrets lynniga makter hindrade avlösarna från att komma iland på ön. Till all lycka hade fyrfolket både proviant, bastu och bibliotek. Men vid årsskiftet 1976-77 automatiserades och avbemannades Märkets fyr, som numera drivs av solceller. 

Några familjemedlemmar bodde aldrig där ute, utom i rena skrönor om fyrvaktarparets sovrum som delades av riksgränsen och barn som sov i ett annat land än föräldrarna.

Först efter nära 100 år blev det liv i luckan. Sverige och Finland ser över sin gemensamma gräns vart 25:e år. När det senast skedde 1981 uppmärksammandes UD på det utländska svartbygget på svensk mark. 

Något måste göras; något som placerade fyrplatsen på rätt sida utan att påverka strandlinjen och utan att någon av parterna vann markyta på den andres bekostnad.

Den salomoniska lösningen blev en märklig zigzaglinje som åstadkom just detta och i gengäld gav Sverige exakt lika många kvadratmeter på öns östra sida. Då mullrade en hög jurist om att den raka gränsen på Märket var fastlagd i Ålandskonventionen 1921. En gränsrevision måste därmed godkännas av övriga självständiga stater som undertecknat konventionen: Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Italien, Danmark och Polen... 

Hur som helst gäller den nya gränsen sedan 1982. Antagligen kan besökare med bättre orienteringsförmåga än min identifiera den, med hjälp av de bultar som lantmätarna borrade in i urberget. Hur som helst kan man stå på Sveriges östligaste del och ha Finland i väst!

Märket utgör inte bara gräns mellan kungariket Sverige och republiken Finland utan även mellan den åländska kommunen Eckerö och de rikssvenska kommunerna Norrtälje och Östhammar; därmed även mellan landskapet Åland och Stockholms respektive Uppsala län.

Numera är ön ett paradis för sälar, sjöfåglar – och radioamatörer! De snåriga gränsförhållandena har gjort den till ett eget "land" i amatörradiosammanhang. Märkets åländsk-finska del har tilldelats ett eget prefix, OJ0 ("Oscar Juliett Nadazero"), följt av ett individuellt bokstavssuffix för den som sänder från ön. När så sker utfärdas ett särskilt s.k. QSL-kort, bekräftelsen på radiokontakt med Märket alias Market Reef. Mottagaren av ett sådant kort drabbas garanterat av salighetsrysningar, för att inte tala om den som fått möjlighet att rigga upp sändare och antenner och sända härifrån. Från den svenska sidan förväntas sändningar ske med vanliga svenska amatörradiosignaler. 

Så sent som 2002 sände ett gäng svenska radioamatörer trafik med "landet" Märkets signal OJ0SM, enligt väggklotter i ett olåst rum i det sydliga förrådshuset. Här skall även finnas en nödradioanläggning. Jag ser den inte men antecknar ändå mitt besök i den ännu löpande loggbok som aktiverades vid fyrplatsens avbemanning 1977: Hjälpradiostationen vid Märkets fyrplats - besöksbok. Det är den 7 juli, och före oss är det i år endast ett 30-tal namn i boken. Mellan september 2004 och april 2005 var det överhuvud taget inga besökare på Märket, av loggboken att döma. Känslan av att tiden stått stilla förstärks av två kvarlämnade tidningar: Salig Uusi Suomi från nedläggningsåret 1991 och Aftonbladet från 1993.

Nedtill i samma förrådshus finns ett annat öppet utrymme. Bland all bråte ligger faktiskt den nödproviant som också skall finnas här; konserverad ärtsoppa av märket Jalostaja. Eventuellt skeppsbrutna kan tacka sjöbevakarna på Enskär för det... 

Svenska Kustbevakningen håller också utkik över farvattnen, via fjärrstyrda kameror på Marinens sjöbevakningstorn anno 1948 på närbelägna, helsvenska Understen. Även Marinen övervakar därifrån, med radar som fjärrstyrs från Musköbasen. Storebror ser oss, men den lilla klippön västsydväst om Märket förefaller vara helt öde ut när vi passerar på återfärden. Sedan 1996 är Understen avbemannad. 

Den gamla fyrbyggnaden från 1848 bevaras som minnesmärke; den enda av sin tid i Sverige som står kvar i oförändrat skick. 1916 ersattes den av en nybyggd slank fyr, som sedan dess är näst störst i landet. Med sina modiga 39 meter är den endast 2,6 meter kortare än Långe Jan på Ölands södra udde. Men i lyshöjd över havet slår Understens fyr kollegan med 8 meter. Den sägs ha lånat drag av legendariska Eddystone Lighthouse, uppförd 1887 på ett pyttelitet skär utanför Cornwalls stormpiskade kust. Fyren ägs av Sjöfartsverket, medan det som återstår av Marinens installationer nog fortfarande formellt ägs av Fortifikationsverket.

Tobisgrisslor, tordmular och tärnor passerar revy. I nord drar en tugbåt med pråmsläp fram över det fridfulla havet. För ett ögonblick siktas även Grundkallen långt uppe i nordnordväst; en kassunfyr som 1959 ersatte fyrskepp nr 30 Grundkallen. Denna konstgjorda ö av minimal yta var faktiskt bemannad under de första 20 åren. 

Tanken leds till ett drama just vid Grundkallen den 2 mars 2004. Den finska tugbåten Herakles och pråmen Bulk arbetade hårt i åtta meter höga vågor. Vindstyrkan uppges ha varit 30-35 meter per sekund, dvs 11-12 Beaufort eller svår storm till orkan. Pråmen tog in vatten. Ekipaget hamnade i akut sjönöd - och förliste. Under extremt svåra förhållanden bärgade en finsk och en svensk räddningshelikopter de åtta besättningsmedlemmarna, som först hamnade i det isande kalla havet. Helikopterbesättningarna belönades för sin räddningsbragd, bl.a. av Stiftelsen Sveriges Sjömanshus.

För en besökare på Märket i finaste bleke är nyttigt att minnas Herakles-haveriet. Södra Kvarken kan visa en helt annan sida än denna dag.

Om det vittnar radions sjörapporter, där Märket är en av observationsposterna, mellan åländska Nyhamn och svenska Örskär. Märket löste av Grundkallen 1980 och ersattes i sin tur av Understen under ett antal år men är nu åter i ropet. 

Torbjörn Dalnäs