Vid krigsutbrottet upprättades genom lotsstyrelsens försorg skyndsamt förslag och kostnadsberäkning, avseende komplettering av fyrbelysningen i ovannämnda 6 meters farled. Samtidigt uppgjordes även förslag och kostnadsberäkning för komplettering av fyrbelysningen av en likaledes 6 m djup inomskärsfarled utmed hela västkusten upp till norska gränsen. Dessa fyrförslag, omfattande 89 fyrar på ostkusten och 25 fyrar på västkusten, framlades för urtima riksdagen hösten 1939, som beviljade det begärda anslaget, 880.000 kronor, till fyrbelysningens ordnande. När det, som i detta fall, gällde att inrangera en mängd nya fyrar i ett system av förut befintliga fyrar, erbjöd valet av fyrtyper och fyrkaraktärer vissa svårigheter för att förväxling mellan de olika fyrarna ej skulle komma att äga rum samt för att säker vägledning med hjälp av fyrarna skulle kunna erhållas.
Det gällde dessutom här, liksom ofta när det är fråga om fyrbelysning i skärgårdar, att vid ett flertal passager taga ställning till, huruvida företräde skall givas åt ensfyrar eller sektorfyrar. En olägenhet, som vidlåder sektorfyrarna, är, att deras fyrsken vintertid kunna ändra färg på grund av frost och snöbildning på rutorna. Lotsstyrelsen har i ett utlåtande uttalat sig på följande sätt ifråga om det ena eller andra fyrsystemets fördelar och nackdelar:
»Djupet och utrymmet i samt de lokala förhållandena invid en inomskärsled äro de faktorer, som i första hand äro avgörande vid planerandet av fyrbelysning av densamma. Tillåter djupet och utrymmet anordnandet av sektorfyrar, äro dylika att föredraga, enär sektorer i motsats till enslinjer medgiva trafikerande fartyg en viss rörelsefrihet och ökad trygghet vid framförandet förmåner som exempelvis vid möte i leden kunna vara av stor betydelse. I trånga passager, där friledande sektorer icke kunna anordnas, böra däremot ensfyrar uppföras. Att belysa en inomskärsled uteslutande medelst ensfyrar låter sig av tekniska och ekonomiska skäl ej göra, ty dels kunna ensfyrar av byggnadstekniska skäl ej överallt anordnas, där fyrbelysning erfordras, dels skulle ett fyrsystem med endast ensfyrar ofta kräva mångdubbla antalet fyrar i jämförelse med ett system med sektorfyrar. I stället för varje sektorfyr, som ofta har flera ledsektorer, skulle nämligen erfordras ett eller flera par ensfyrar.

Dessutom har av fartygsbefälhavare och lotsar vid upprepade tillfällen framhållits svårigheten att framföra fartyg i enslinjer vid gång från fyrarna, d. v. s. vid akterstyrning. Det har därför ansetts nödvändigt att vid vissa svåra passager med ledning av ensfyrar uppföra ytterligare fyrar uteslutande avsedda som styrmärken. Enär möjligheten att variera fyrkaraktären hos ensfyrar är tämligen begränsad, tvingas man ofta redan vid det jämförelsevis ringa antal ensfyrar, som nu förekommer, att giva även ensfyrarna färgade sken till undvikande av förväxling mellan desamma. Vid en fyrbelysning med enbart ensfyrar skulle man bliva tvungen att allmänt tillgripa färgade sken med ty åtföljande risk för förväxling av fyrarna vid isbeläggning på fyrglasen. I ett sålunda anordnat fyrsystem bortfaller ensfyrarnas företräde framför sektorfyrarna.  (Enslinjens läge blir dock alltid riktigt. Red:s anm.) Därjämte må framhållas, att navigering uteslutande på ensfyrar innebär en viss risk vid fartygsmöten, enär fartygsbefäl i allmänhet visar lättförklarlig obenägenhet att gira ut ur enslinjen för beredande av plats för mötande eller akterifrån passerande fartyg. För att överhuvudtaget inom rimliga ekonomiska gränser kunna åstadkomma en fyrbelysning torde man tillsvidare vara hänvisad att använda sig av sektorfyrar med färgade sken. Man får därvid finna sig i den olägenhet, som vidlåder sektorfyrar till följd därav, att fyrsken en vintertid kunna ändra färg genom isbeläggning på rutorna. Denna olägenhet har sedan lång tid tillbaka varit känd. Varning härför finnes införd i publikationen Svensk Fyrlista. Varje nautiker bör därom äga vetskap. I detta sammanhang bör ock beaktas, att möjlighet finnes att kontrollera bäringarna vid navigering på en fyr .»
Sedan anslag beviljats tillovannämnda 114 fyrar hösten 1939 gällde det att på kortast möjliga tid färdigställa fyrarna ifråga. Det blev därför nödvändigt att i olika avseenden standardisera arbetet, vilket beredde vissa svårigheter bl. a. på grund av att byggnadsplatserna voro av mycket varierande beskaffenhet. Sålunda måste ett mindre antal fyrar uppföras på fritt liggande undervattensgrund, där vattendjupet varierade från 1,0 till 2,5 m, eller på bränningar, som endast vid lågvatten voro torra. En del byggnadsplatser voro mycket otillgängliga och kunde endast angöras vid lugnt väder. Samtliga fyrar uppfördes emellertid på berggrund eller stabil botten och några bottenförstärkningsarbeten blevo därför ej erforderliga.

De olika fyrtyperna inskränktes i möjligaste mån i antal på så sätt, att samtliga

Ovanstående fyrar representera typen 1 b. Överst: Mannen, NO Figeholm, Mittbilden: Prickhällan, mellan Västervik och Valdemarsvik. Nederst: Idö, SO Västervik.fyrar uppdelades i huvudsakligen fyra grupper, nämligen

1 a. Fyrar med fyrapparaten inrymd i fyrkur av gjutjärn, uppställd på betongtorn av olika höjd.
1 b. Fyrar med fyrapparaten inrymd i fyrkur av gjutjärn, uppställd på betongsockel av olika höjd.
2 a. Fyrar med fyrapparaten i form av en fyrlykta, monterad på en betong eller järnmast, uppställd på behållarekur av betong.
2 b. Fyrar med fyrapparaten i form av en fyrlykta, monterad på ett kort järnrör på behållarekur av betong.

Dessutom utfördes ett mindre antal fyr ar med användande av fyrkurar av äldre icke standardiserad modell.
Till grupperna 1 a och 1 b hänfördes fyrar av större betydelse, bland annat sådana som skulle leda in från öppen sjö eller över större öppna fjärdar och därför måste erhålla jämförelsevis stor ljusstyrka, ävensom fyrar med ett stort antal olikfärgade sektorer. Risken för snöbeläggning på glasrutorna och därav uppkommande falska sken är mindre hos fyrkurar med lutande glasrutor än hos fyrlyktor med vertikala skärmglas. Grupp 1 a innefattade fyrar, som måste givas större höjd eller för vilka gasbehållarnas antal var så stort, att de ej kunde inrymmas i fyrkuren. Grupp 1 b innefattade fyrar, som ej behövde byggas upp i höjden och med så ringa antal gasbehållare, att dessa fingo rum i fyrkuren.
Till grupperna 2 a och 2 b hänfördes fyrar, som endast behövde ha ringa lysvidd och voro belägna helt inomskärs i skyddat läge, så att fartyg, som befunno sig i fyrarnas närhet, när som helst skulle kunna stoppa och ankra upp, därest fyrarna på grund av snö eller frostbildning på glasen skulle visa sig otillförlitliga. Skillnaden mellan fyrar av grupp 2 a och grupp 2 b består endast däri, att fyrlågan av olika skäl måste placeras på större höjd i ena fallet än i det andra. Till dessa grupper hörde

Här nedan synas ett par fyrar av typen 2a. Från vänster: Jungfruskär, mellan Västervik och Valdemarsvik; Kockelskär övre,V om Landsort; Grindö, mellan Västervik och Valdemarsvik.

i regel ensfyrarna, den övre (= bakre) fyren i allmänhet till  grupp 2 a och den nedre (= främre) fyren till grupp 2 b, I de flesta fall försågos ensfyrarna med rektangulära eller triangulära dagmärken för att göra dem bättre synliga vid dager.
Till ensfyrar användas oftast lyktor med strålkastarelins, som lysa endast i en riktning, och därför erhålla betydligt större ljusstyrka än fyrlyktor med trumlins, vid samma gas eller strömförbrukning. I fråga om fyrkaraktären för ensfyrar tillämpas i regel den praxis, att den övre fyren gives en kort ljusperiod snabblixtsken och den nedre en längre och lugnare ljusperiod klippsken , enär den senare i regel ligger helt nära farleden och det är lättare att bestämma avståndet till en fyr med lång ljusperiod än till en sådan med kort ljusperiod. Den nedre fyren brukar ofta till skillnad mot den övre förses med fyrsektorer även i andra riktningar än i enslinjen.
Färgen på skenet hos ens[yrar bör i regel vara vit, men om risk för förväxling med andra fyrar föreligger, användes rött eller undantagsvis grönt sken. Vid ensfyrar, där endast en del av enslinjen leder fritt för grund, begagnas ibland färgat sken för att göra de sjöfarande uppmärksamma på, att ensfyrarna endast få användas en viss begränsad sträcka.
Rött respektive grönt sken för ensfyrar, markerande babords respektive styrbords sida i farleden, användes bl. a. vid de parvis anordnade ensfyrarna på ömse sidor om farleden vid det s. k. Tallskärshålet i inloppet till Västervik. I detta fall skola fyrarna ej hållas ens, utan fartygen skola styra mitt emellan de båda fyrparens enslinjer .
Fyrbyggnadernas konstruktion standardiserades i möjligaste mån, i det att ut och invändiga diametrar, väggtjocklekar, räckverk och övriga smiden m. m. gjordes lika inom de olika grupperna. Likaså standardiserades själva byggnadsarbetet i största möjliga utsträckning. Sålunda konstruerades och tillverkades bl. a. monteringsbara, transportabla formar, dels av trä och dels av plåt, vilka skruvades ihop. Även armeringen hos de olika fyrtyperna standardiserades. Samtliga fyrtorn byggdes med 2,0 m utvändig och 1,7 m invändig diameter; väggtjockleken var således 15 cm. Behållarekurarna av betong hade en utvändig diameter av 1,3 m, en invändig diameter av 1,1 m och en väggtjocklek av 10 cm. Höjden från golv till tak invändigt i behållarekurarna var 2,17 m.

Det från början fastställda arbetsprogrammet kunde i stort sett hållas tack vare berömvärda prestationer från alla medverkande parter ej minst AGA, som hade att rekordsnabbt leverera all erforderlig fyrapparatur . Samtliga de 114 fyrar, vartill medel beviljades vid höstriksdagen 1939, färdigställdes sålunda under åren 1939 och 1940, vilket är ett byggnadsrekord utan jämförelse i det svenska fyrväsendets historia, i det att lotsverkets obevakade fyrar på 1 år ökades med omkring 25 procent i antal.
Sedan härigenom de för krigsförhållandena viktigaste skärgårdsfarlederna erhållit en jämförelsevis tillfredsställande fyrbelysning, kunde arbetet med komplettering av vår skärgårdsbelysning under de följande krigsåren bedrivas i ett mindre forcerat tempo. Under åren 194145 uppfördes dock sammanlagt 67 nya mindre inomskärsfyrar, varjämte 38 äldre obevakade fotogenfyrar ändrades till agafyrar. Tillsammans uppfördes under krigsåren 1939~45 sålunda 181 nya mindre fyrar, varigenom lotsverkets bestånd av obevakade fyrar under denna tidsperiod utökades från 464 till 645 eller med cirka 40 procent. Dessutom byggdes under sistnämnda tidsperiod 11 större fyrar, nämligen 8 st. bottenfasta fyrar i Kalmarsund 
(de 5 först uppförda beskrivna i AGAjournalen nr 57, maj 1943), en helautomatisk fyr på Simpnäsklubb i nordligaste delen av Stockholms skärgård (beskriven i AGAjournalen nr 59, juni 1944), en ny fyr på Nidingen, belägen på ett lågt skär utanför kusten mellan Göteborg och Varberg, samt fyren Lilleland på undervattensrevet med samma namn strax öster om Nidingen. Av dessa äro särskilt fyrarna Simpnäsklubb, Sillåsen, Lilleland och Utgrunden märkliga på grund av sin fyrtekniska utrustning och de tre sistnämnda erbjuda därjämte ur byggnadsteknisk synpunkt speciellt intresse.

Lotsverket bidrog sålunda under krigsåren till att i icke oväsentlig grad öka vårt lands beredskap och det arbete, som därvid nedlagts, är dessutom av bestående värde för fredligt värv under lång tid framåt.