En av forntidens sju underverk var Pharos
vid Alexandria. Denna berömda fyr - som beskrives ha varit över
100 m hög, fastän siffran låter otrolig - byggdes under
Ptolemeus II:s regeringstid (283-247 f Kr). Oräkneliga sjöfarare
i östra Medelhavet vägleddes av dess ljus om natten och av dess
rök om dagen, intill dess den förstördes under en stor jordbävning
på 1300-talet. Namnet "pharos" kom slutligen att användas som
namn på alla fyrar
Henry Noren, känd agaitisk fotograf, har tagit den här bilden
av en s.k. polheimerfyr från Östergarn vid Gotlands ostkust.
Fyren är uppförd på 1600-talet och var i bruk omkring 100
år. Fyren eldades med kol och var upptill försedd med 5 hål
genom vilka elden syntes ut över havet. Som en liten kuriositet kan
nämnas att fyren också tjänstgjorde som ässja när
bönderna och fiskarna på Östergarn smidde järn. |
och i den betydelsen finns det kvar i många
språk än i dag.(Fransmännen skriver phare, italienarna
och spanjorerna faro. Det kan i sammanhanget också vara intressant
att erinra om att telegramadressen till AGA är »AGA-FAROS».
Red.anm.
Fyrtornet Pharos var emellertid inte det
första i sitt slag. Torn hade byggts flera sekler tidigare av libyer
och etiopier i nedre Egypten. Eldar underhölls på tornkrönen
av präster. (Fyrar och tempel var inte någon ovanlig kombination
i forntiden.) Den grekiske skalden Homeros talar i Iliaden om en sköld
som Thetis gav till Akilles, och den lyste så klart att seglare trodde
att det var en fyr bland bergen.
Den första fyr om vilken man med
säkerhet vet att den underhölls regelmässigt för sjöfartens
tryggande synes ha legat på Kap Sigeum (nuv. Kap Ynishelir) vid inloppet
till Dardanellerna. Den besjöngs av en grekisk skald Lesches på
600-talet före Kristus. Romarna är mycket kända för
sina fyrbyggen. Fyrtornet vid Ostia restes av kejsar Claudius omkring år
50 e.Kr. och fyrar vid Dover och Boulogne -antagligen de första av
någon betydelse i västra Europa - vägledde de romerska
styrkorna genom Engelska kanalen.
Tanken att resa fyr ar långt ut
från land, utsatta för elementens raseri, uppstod långt
senare. Konstruktörerna av dessa »vågsvepta torn»
måste gå en lång och påfrestande väg. Åtskilliga
av de tidigare fyrarna på dessa utsatta platser förstördes
av stormar och många liv offrades, innan man kom fram till hur de
moderna fyrbyggnaderna skulle konstrueras.
Den berömda engelska fyren vid Eddystone
- känd för oss svenskar bl.a. genom Viktor Rydbergs dikt »Den
flygande holländaren» - var en av de första fyrarna som
byggdes på en klippa ute i öppen sjö. Den första fyren
byggdes av trä och fullbordades år 1698. Konstruktören
hade det största förtroende till sitt verk och uttryckte en önskan
att få vistas i fyren under en hård storm. Hans önskan
uppfylldes en natt den 26 nov. 1703, då en fruktansvärd storm
rasade. När morgonen kom hade fyren, dess skapare och dess besättning
försvunnit i vågorna!
Den andra fyren vid Eddystone av ek och
järn förstördes genom eldsvåda 1755. Konstruktören
av den tredje Eddystonefyren, en urmakare som
En teckning av den första fyren vid Eddystone, byggd av trä
och färdig Jr 1698 men raserad av storm redan 1703. Eddystonefyren
är kanske mest känd i Sverige genom Viktor Rydbergs dikt »Den
flygande holländaren» där det i en strof heter :
Och väktaren på Eddystone
Då över böljans ban
Han skönjer skeppet långt ifrån
Så väntar han orkan |
hette Smeaton, valde sten som byggnadsmaterial
i opposition till många som trodde att strukturen skulle bli för
hård och oböjlig. Hans torn fick formen av stammen till en ek.
Den hårda graniten höggs ut
och passades in vid arbetsplatsen på kusten och skeppades sedan ut
till klippan, där blocken sattes på plats och fogades samman
med en cementblandning, som Smeaton själv hade uppfunnit. Hans teorier
vann en övertygande seger . Hans fyrtorn stod i 120 år och ersattes
med det nuvarande fyrtornet först när klippan under tornet började
rämna. Smeatons cementrecept är i bruk än i dag och moderna
fyrar har mycket av den form han gav den tredje fyren vid Eddystone. I
dag vajar fyrtornen av sten åtskilliga centimeter, när vindarna
blåser som hårdast, men deras väktare, som ofta har både
hem och arbetsplats inom dess murar, jagas inte längre av fruktan
för att bli kastade i havet.
Fyrarna och bränslet
Som brännmaterial användes förr
i tiden trä, harts och kol som förvarades i fyrfat på tornkrönen.
Koleldade fyrar var faktiskt i bruk i Europa
Hällgrunds fyr - kanske den ftörsta robotstyrda fyren i världen,
skriver den engelska tidningen - manövreras med radio från Lilljungfruns
fyrplats. Till höger synes AGA elektriska membransändare, som
sättes i funktion vid osiktbart väder, då man samtidigt
byter acetylenen som ljuskälla mot en kraftigare elektrisk lampa.
|
långt in på 1700-talet. Naturoljor
har också använts och användes fortfarande för att
alstra fyrsken. Man kan bl.a. nämna olivolja, rovolja, kokosolja,
valolja och rapsolja. Bysantinarna uppfann en sluten lampa som måste
ha brunnit med mineralolja - den »flytande elden» som de använde
så effektivt för att bränna fiendeflottor. Vaxljus blev
senare populära som fyrbränsle, och Smeaton använde i tornet
vid Eddystone för första gången i England detta bränsle.
Hans fyrljus bestod av en ljuskrona med 24 stora ljus, vart och ett på
2,8 normalljus. Oljelampor installerades i fyren River Mersey år
1763, men denna metod fick ingen allmän användning förrän
man började med rundveke och lampglas år 1782.
Mineraloljorna kom efterhand att revolutionera
fyrbelysningen. Brännare med en mångfald vekar var de vanligaste,
till dess glödljusbrännare som drevs med fotogen eller andra
mineraloljor uppfanns. Dessa kom först till användning 1898 i
en fransk fyr vid l'I1e Penfret och användes fortfarande över
hela världen. Detta var ett stort framsteg i fyrväsendets historia.
I början av 1900-talet fullbordade
Gustaf Dalen det nu välkända AGA-systemet för fyrbelysning,
där ljuskällan är acetylengas. Dalens uppfinningar innefattar
klippapparat med tryckregulator, solventil samt automatisk glödnätsutbytare.
Sådana fyrar kan arbeta utan tillsyn upp till ett år. Gustaf
Dalens bidrag till säkerheten på haven gav honom Nobelpriset
år 1912. Elektriciteten förde med sig möjligheten att få
starkare fyrsken, elektromagnetiska ljudsignaler och radiofyrar. Många
moderna fyrar förses i dag med elkraft via kablar. Där inte detta
är möjligt har mineraloljan - petroleum - kommit till användning
ännu en gång. En motorgenerator som drivs med dieselolja förser
fyren med egen elektrisk kraft.
Många av dessa moderna fyrar manövreras
genom radiosignaler. Endast genom att trycka på några knappar
vid en lotsstation kan fyrens olika funktioner startas eller stoppas alltefter
väderleksförhållandena. Det kanske också är
möjligt, skriver den engelska tidningen till sist, att radartekniken
kan överta det livräddande arbetet att lotsa fartyg genom mörker
och dimma och kanske en dag för alltid utsläcka de ensamma vaktposterna
som har lyst över all världens kuster i sa många år. |