På Gåsören finns idag det gamla fyrhuset med fyrtorn på taket (1881), det gamla lotshuset (1904), den nu fungerande fyren på betongtorn (1921), en hamn med stenpirar (1930), tre privata sommarstugor, några uthus (det äldsta fr 1881) och sjöbodar (den äldsta fr 1886) samt en källare (1883).

HISTORIK

Då Gåsören 1881 blev fyrplats var läget följande: 
Kända fyrar i norr; Rönnskär (tänd 1880), Ledskär (1879), Rödkallen (1872) och Malören (1851). I söder; Bjuröklubb (1859), Ratan, södra inloppet (1874), Bredskär (1877), Holmögadd (1760/1838) och fyrskeppet Sydostbrotten (1862).
Vår grunda kust hade alltså ganska långt mellan fixpunkterna i mörker. Lägg därtill att de flesta fartyg seglade och att sjökorten var knapphändigare. Något att tänka på när GPS-en slocknar!

Fyrväsendet var under senare halvan av 1800-talet i kraftig utveckling. T ex så ägde Lotsverket 1850 ca 25 bemannade fyrplatser och ett fyrskepp, 1900 ca 100 bemannade fyrplatser och 19 fyrskepp!

1877 överlämnades av Skellefteå stad, ”jemlikt nådiga brefvet”, skäret Gåsören till Lotsverket. Dessförinnan hade Gåsören exproprierats från Yttre Ursvikens byamän för 75 kr. I nådiga brevet ingick att Skellefteå stad, med vederbörligt tillstånd, uppförde fyren som sedan övertogs och underhölls av Lotsverket.

1881 hade Ursvikenlotsarna, 3 lotsar, 125 lotsningar från juni till  november.

Detta år fick Skellefteå stapel-, nederlags- och transitoupplags-rättigheter. Dessförinnan, från 1866, fanns endast tillstånd att införa kaffe och socker till Ursviken.
Ångsågar och trä-massefabriker höll på att industrialisera norrlandskusten och ersätta utskeppningen av trätjära som viktigaste produkt. In skeppades framför allt spannmål och stenkol.

Stambanan hade just nått tilll Ånge och häst- eller sjötransporter var alternativen. Kusttrafiken med kombinerade passagerar- och lastångare, som startat 1837, var väl utbyggd.

Fyrhuset påbörjades 1879, färdigställdes 1881, och dess fotogenfyr tändes den 13 augusti samma år. 
Som första fyrvaktare antogs Carl Svensson.
Huset, i trä och i två plan med fyrtorn på taket är ca 11 meter högt på torntaket och bredden ca 5,1 och längden ca 9 m. På bottenvåningen inreddes med ett rum och kök, vidbyggd förstuga och trapprum och trapp med skafferi inunder. En trappa upp, inreddes 1886 ett vindsrum. Från vinden byggdes en spiraltrappa upp till fyrlanterninen, ca 2 m i diameter.

Fyren var under hela tiden fram till att det nya fyrtornet togs i drift (1881-1921) försedd med en fotogendriven linsfyrapparat av 4:e ordningen (diam. ca ½ m). Fyrlågans höjd över vattnet var 10 meter. Fyrens karaktär var F. K. v., vitt ljus av tre olika karaktärer:
”Hvitt enklipp från S. 31° O. till S. 74° O.: fast, hvitt sken från S. 74° O. till S. 85° O., hvilket vid insegling leder fritt intill sju kabellängder från fyren; hvit tvåklipp från till S. 85° O. öfver O. till N. 32° O.; i öfriga riktningar svagare, hvitt sken.”
Klipp-funktionen drevs troligen med ett lod som med jämna mellanrum fick hissas upp. Lysvidd var 11,5 nautiska mil, ljusstyrka 600 Heffnerljus. Ca 2-3 fat fotogen förbrukades per säsong.
Fyren hölls tänd 1 augusti - 15 november / 1 december.
 Enligt visitations-journalerna fanns fyrvaktaren på plats från maj-juni.
I journalerna finns ingenting nämnt om familjerna till de sju fyrvaktare hann bebo och sköta fyren under dess 40 säsonger.

Uthus, med vedbod och afträde, byggdes samtidigt med fyrhuset 1881 och fick sitt skiffertak 1899 till en kostnad av 443 kronor.

Ensfyr, lanterna på stolpe, uppfördes också 1881, 67 meter väster om gamla fyren. Denna lykta med fast vitt ljus, tjänade i samverkan med fyren som ens in mellan Norra Olsgrundet och Rönnskär. Denna ens försvann troligen 1921, då Olsgrundets fyr tändes.

Källare grävdes/byggdes 1883 för 150 kronor. Taket tjärades 1933-34 för 2 kr och 35 öre.

Brunn grävdes 1884 för 100 kronor och fördjupades 1914 7½ fot för 340 kr.

Fotogenbod byggdes 1886 mellan fyrhuset och källaren och fungerar numera som sjöbod vid hamnen. Den gamla grunden kan fortfarande skönjas.

Den norra större sjöboden vid hamnen har troligen hela tiden varit lotsarnas privata.

Kanske var ändå inte Gåsörens ägarförhållanden klara eftersom uppgifter även finns om att skäret exproprierades från Ursvikens byamän 1890 och överlämnades till Kronan för lots-ändamål 1895!

1897 hade sex fyrar tillkommit norrut och de svenska fyrskeppen var 15 till antalet.
Bergskärets fyr tändes 1893.

Vid sekelskiftet fanns större sågar i bl. a. Bureå, Örviken, Björnsholmen, Nyhamn, Lejonström, Klemensnäs och Sävenäs.

Lotshuset stod ett klart 1904. Lotsarna flyttade då ut från Ursviken, som varit lotsplats sedan 1846, till Gåsören. Bjuröklubb hade varit lotsplats sedan 1821.

Innan lotsarna flyttade ut från Ursviken så fick fartyg söderifrån ta lots från Bjuröklubb vid färd in till Ursviken. Bjuröklubblotsen fick då ta sin privata, vanligen tvåmastade, båt på släp in till Ursviken för att på egen hand kunna segla eller ro hem. Likadant fick Ursvikenlotsarna göra vid utlotsningar. 
Då Ursvikenlotsarna flyttade ut till Gåsören var det bl a för att lättare kunna betjäna både in- och utgående fartyg.

Lotshuset hade ursprungligen byggts 1831 i Jämtösund, Råneå, 1856 flyttats till Råneås lotsplats på Flakaskär och 1901-1904 återuppbyggts på Gåsören. Alltså tredje platsen detta hus står på!
Jämtösundshuset utgör nu en väl dold timmerstomme för lotsuppassningshusets norra del.
Från början var det rött, ungefär hälften så stort som nu, och åtminstone fram till brädpanelningen 1930 med ordet LOTS i vita bokstäver på södra gaveln.

Signalmast, för lotskulan, stod strax söder om lotshuset.

Fyrhusets vindflöjel bär texten ”Lots 1904”. Den sattes alltså upp då fyrhuset var 23 år gammalt och då lotsarna flyttade ut från Ursviken.

Redan 1915 ifrågasattes utbyggnad av lotshuset men det verkar ha dröjt ända till 1942 innan huset förlängdes åt söder till nuvarande storlek.
Huset blev vid utbyggnaden inrett med ett vaktrum med kök, 5 hytter med vardera 2 sov-platser, litet tvättrum, matkällare/skyddsrum och pannrum. Ett vindsrum inreddes 1957 (för lotsarnas familjer?).

Uthus med vedbod byggdes 1904 väster om lotshuset. Det revs 1997, i dåligt skick,  för att ersättas av en bastu. 

Skellefteå stad, och Örvikens trämassefabrik, fick elektricitet 1908. Trämassa började tillverkas i Örviken 1908, Klemensnäs 1912 och Bureå 1928. 
1912 nådde järnvägen till Kallholmen. 1913 färdigställdes kommunens hamn.

Telefonkabel drogs någongång mellan 1912 och 1918 till Gåsören. Stadsfullmäktige bidrog 1913 med 1 000 kr för ”telefonkabels framdragande”, i stället för att tillhandahålla lotsuppassnings-hus i Kallholmen.

Fyrtornet, det ”nya” i betong, 13,7 m högt, stod klart 1921 och den 25 september tändes dess acetylen-drivna AGA-fyr och ersatte den gamla fyrens underhållskrävande fotogensystem.
Gåsörens sjunde och sista fyrvaktare, Oscar Edvard Svenonius, förflyttades till Holmögadd och tillsynen av fyren övertogs av lotsen Knut Ferdinand Vikström.

Med den nya fyren kom en ny ljuskaraktär, Bx. v.r.g., 2 blixtar var 6:e sekund och med röda och gröna sektorer. Även denna försedd med en linsfyrapparat av 4:e ordningen. Lysvidd (för vita ljuset) blev 13 nautiska mil, ljusstyrka 1000 Heffnerljus. Fyrljusets höjd över vattnet 17,8 meter.

Efter fyrvaktarepoken nyttjades troligen fyrhuset som bostad av lotsar under seglationssäsongerna från 1921 och fram till andra världskriget.

1928 byggdes första kajen på Rönnskär där Bolidens smältverk inledde sin produktion 1930.

”Riktig” hamn saknade Gåsören fram till 1930. Nuvarande pirar och en slip byggdes för 40 000 kr och ersatte bojar, plankor och bockar. Kajplanets höjd över medelvatten 1930 var 1,05 meter. Parapeterna, ingjutningen av kajens räcken, gjordes kanske något senare.
En tid var slipen täckt av ett båtskjul, som troligen revs då det blev för litet.

Då elektricitet drogs till ön 1932 så övergick man från acetylen till el-ljus även för fyren. 

Åtminstone fram till 1939 användes lotspersonalens privata båtar. 1938 togs en ny tjänstebåt i bruk.

Fyrhusets senaste inneboende torde ha varit bevakningsstyrkan under 2:a värdskriget.

Efter kriget stannade tiden för fyrhuset. Husets senaste interiörändring verkar ha ägt rum under kriget då väggar och tak boaserades i tidens mode, med fernissad unite.

Dom övriga kända förändringarna på huset är inte många, några exempel: 1883 torntrappan ändrad och golv omlagt för 292:50, 1886 inredning av vindsrum för 150 kr, 1893 taktjärning för 20 kr och 1899 läggning av skiffertak och material till åskledare för 921 kr.

Sen andra världskriget har fyrhuset ”legat i malpåse”, låt vara en malpåse med ovanligt mycket slig-damm i. Det har nyttjats mycket sparsamt, och vad som är bäst, inte renoverats sönder eller byggts om på minsta sätt.

1945 helautomatiserades fyrtornet från 1921.
1958 fick hamnen och sjöboden elbelysning. 1959-60 muddrades 200 m³ ur hamnen.
1967 upphörde Gåsörens 63-åriga lotsplatsepok och en ny lotsstation på fastlandet, Näsudden, togs i bruk. Bjuröklubbs lotsplats hade dragits in året före.
Efter lotsarnas ilandflyttning övertogs husen av försvaret 1972.

Fyrtornets fyr har ändrat karaktär, troligen 1973, till LFl(2) 12s. Nominell lysvidd nu 16,5 M (W).

 SXK

Tack vare dåvarande kretsordföranden Tage Lundmarks idoga arbete fick Svenska Kryssarklubbens (SXK) Skelleftekrets 1985 arrendera fyrhuset och inledde en varsam renovering. Samma år reparerades och muddrades hamnen återigen, denna gång av SXK. 

Tages idoga arbete fortsatte och 1992 kunde SXK köpa fyrhuset och lotshuset med tillhörande tomt samt börja disponera hamnen.
En våldsam isrörelse i april 1992 skadade södra pirens ände och krävde ett omfattande reparationsarbete. För detta ändamål restes pelarsvängkranen på södra piren.

Fyrhusets skiffertak från 1899, vars spikar började vara avrostade, plockades ner och kunde 1994 kunde det läggas om med bidrag från länsantikvarien. Företaget som nu lade skiffer-taket var samma som lade taket 1899, Grythyttans Skifferverk!

I fyrhusets lanternin finns nu, som kuriosa, den eldrivna fyr-utrustningen från Ursviken Övre, ensfyr från 1901/1931, som släcktes ca 1992. Denna fyrlykta är av samma storleks-ordning som fyrhusets ursprungliga.

Lotshuset har av SXK under senare delen av 90-talet renoverats och invändigt byggts om för att bättre kunna användas som samlingslokal av SXK.

SXK disponerar nu ett stycke byggnads- och sjöfartshistoria, som klarat tidens tand och modenycker ganska bra. Tillsammans med hamnen ger det båtfolk ett alternativ till nära utflyktsmål och fast lokal och tak över huvudet för några av SXKs sommar-arrangemang.

Att Gåsören som fyrplats är förhållandevis oförvanskad bekräftas av Dan Thunman, mannen bakom den bebyggelsehistoriska dokumentationen ”Sveriges Fyrplatser”.  I en intervju i Sjöfartsverkets tidning Sjörapporten nämner han Gåsören, Rataskär och Nidingen som tre favoriter.

2001 har fyrhuset, källaren och uthuset byggnadsminnesförklarats. Dessutom ingår hela området från fyrhuset, inkl. lotshuset och hamnen i ett skyddsområde. Syftet är att byggnader och miljö så oförvanskade som möjligt ska finnas kvar till kommande generationer.

VISITATIONER

En visitationsjournal började föras 1882.
Varje säsong, under perioden maj till oktober, fick fyrplatsen besök. 
I visitationsjournalen noterade lotsdirektörer, inspektörer, överlotsar, lotskaptener, fyringenjörer, verk-mästare, byggmästare, general-lotsdirektörer, byråchefer och lotslöjtnanter sina besök på fyrplatsen samt kommentarer därtill.

Kommentarer vanligen i stil med: ”Inspekterat fyrplatsen. God ordning”.
Ev påpekanden rörde som regel annars underhållsarbeten, typ ”affärgning” och målning. Målnings-påpekandena i form av allt från berordranden till försynta upplysningar om att ”målarfärg får tagas ur fyrplatsens förråd”.
Oavsett hur så verkar effekten ha varit ojämn, eftersom vissa målningspåpekanden är återkommande. Detta gäller i synnerhet lanternstolpen (enslyktan), speciellt tråkig att skrapa och måla?

Vid visitationerna noterades ibland leverans av fotogen och i sept 1913 av 389 liter astralolja.

Vid ett tillfälle 1884 ”befans fyrvaktaren af stärka drycker så öfverlastad att någon inventering ej kunde verkställas”. Sedan följde, med några veckors intervall, tre visitationer med noteringen ”Ingen anmärkning”.

 FYRVAKTARE

Som första fyrvaktare, 1881, antogs Carl Svensson, som fortsatte fram till sin död i juni 1885.

G Lundgren var t f fyrvaktare till i augusti samma år.

Som fyrvaktare antogs då Albert Fredrik Svenonius, född 1844, och som varit fyrbiträde på Bjuröklubb. År 1902 fick han medalj i silver av 8:e storleken ”För nit och redlighet i rikets tjänst”. Han avgick, 65 år gammal, april 1909.

Från Bjuröklubb tillträdde sedan fyrvaktare Fredrik Anton Grubbström, född 1860, och som närmast varit extra biträde vid Berguddens fyr. Redan 1910 blev han fyrmästare vid Rönnskärs fyrplats.

Från Rönnskär kom nästa fyrvaktare, Johan Helmer Bäckström, född 1881. Han stannade till 1918, då han blev fyrmästare på Stora Fjäderägg.

Nästa fyrvaktare blev Carl Gustaf Rutkvist, född 1879. Rutkvist hade tjänstgjort på fyrskeppet Norströmsgrund. Han stannade till 1919, då han befordrades till fyrmästare på Holmögadd.

Han avlöstes av fyrvaktare Oscar Edvard Svenonius, född 1881, tidigare fyrbiträde på Holmögadd. Dit återvände han 1921 då Gåsörens fotogenfyr släcktes och den nya AGA-fyren togs i drift. 

Den 40-åriga fyrvaktareran var slut och tillsynen av fyren, liksom Norra Olsgrundets, övertogs av lotsen Knut Ferdinand Vikström.
 

Lars-Jonny Landström 2001

Källor:
Visitationsjournaler för fyrplatsen och för lotsplatsen, personaluppgifter samt andra handlingar från 
Sjöfartsverkets kontor i Umeå, senare Holmsund, med välvillig hjälp från J-Å Hedlund därstädes.
”Redogörelse för Ske-å Stads hamn 1845-1945”, Renhorn och Hedensjö
Intervju ~1985 med förre lotsen på Gåsören (1950-65), Sven A Bergmark, f 1905.
”Fyrskepp i Sverige”, Björn Werner
”Sveriges fyrplatser”, Dan Thunman
”Bland lotsar och fyrmän”, Erik Hägg