Fyrmästare

Från fyrwiki
Hoppa till: navigering, sök

Livet på en fyrplats kännetecknas av att det var en arbetsplats där personalen bodde i tjänstebostäder tillsammans med sina familjer. Fyrmästaren, var chef (befälhavare och uppbördsman, dvs ekonomiansvarig) på bemannad fyrplats eller på bemannat fyrskepp. Han var arbetsledare för fyrvaktare och fyrbiträde.

LFl(2) 12s.jpg

SweFlag.jpg Symbol Person.jpg Symbol fyr.jpg Symbol fsk.jpg Lur ritad.jpg Blixtsymbol.jpg Livet.jpg


Mössmärke för fyrmästare. Figur Leif Elsby
Fyrmästare Uhrberg på Hållö, här i uniform. Arkiv Bengt Wall
Fyrmästare Cornelius Nyström som tjänstgjort på Hållö, Väderöbod, Pater Noster, Klövskär och Varberg/Skrivareklippan. Arkiv Cornelius Nyström
Oscar Eriksson putsar linsen på Svartklubben. Arkiv Karin Gröndahl
Kontroll av maskinrummet på Svartklubben. Arkiv Karin Gröndahl
Fyrmästare Åman kontrollerar glödnätsbytaren för Dalén-ljusetHäradskär
Fyrvaktare Meuller på Hållö får medalj. Arkiv Bengt Wall
Här har lotsar och fyrmän fått medalj. Arkiv Venerns Seglationsstyrelse


Regler för arbetet

1827 i en förordning delades personalen in i fyrmästare, fyrvaktare och fyrbiträde.

Varje fyrplats skulle ha en fyrmästare. Dock bidrog olika omständigheter till hur mycket övrig personal som fanns på platsen.

"Som fyrmästare antages företrädesvis i tjänst varande eller avskedade underofficerare vid flottan, vilka äro kända för duglighet och gott uppförande samt äga nödiga krafter och hälsa."

Om sådana inte fanns tillgängliga kunde man utse de som "är till stadgad ålder komna, kunna läsa, räkna och skriva samt äro kända för nykterhet, ärlighet och i övrigt gott uppförande." (Jämför färdigheter som tillägnas i lotsbarnskolan och Skeppsgossekåren)


I samma förordning från 1827 anfördes att bemanningen skulle anpassas till fyrarnas storlek och behov av skötsel.

  • På de stora förstaklassfyrarna bestod bemanningen av en fyrmästare, en fyrvaktare och en eller två fyrbiträden.
  • Mindre fyrar, andraklassensfyrar hade en tvåmansbemanning, med en fyrmästare och en fyrvaktare.
  • Tredjeklassfyrarna som ansågs mycket lättskötta, sköttes av en ensam fyrmästare.

1835 anställdes även kvinnor. Nu kunde fyren skötas av en (1) familj med man och hustru/hushållerska. Nu behövdes bara bostad för en familj mot tidigare två. Lotsverket sparade pengar. Försöket permanentades.

1838 ändrades vakttjänstgöringen till fyratimmarspass.

I slutet av 1800-talet kom kraven på fyrmästare att skärpas.

  • Bland annat på grund av övergång till mer avancerad teknik i fyrarna jämfört med kolfyrar och lampfyrar.
  • Det blev brukligt med maskinistexamen.
  • En bit in på 1900-talet fordrades även erfarenhet från sjön. Se även sjöman

1926 hade vid årets utgång Lotsverket 101 fyrmästare

2000 hade Sjöfartsverket 2 fyrmästare.

Lite om hur man levde på en fyrplats

På de bemannade fyrplatserna fanns oftast ett par familjer och tidvis en egen skola. Vi tar oss en titt på hur man levde där.

Ett samhälle i miniatyr

Förr hade man andra normer och andra värderingar än vad som gäller idag. Dåtidens samhälle var auktoritärt och patriarkaliskt. Mannens roll var att försörja familjen och vara familjens överhuvud. Fyrplatsen var männens arbetsplats. Det var ett samhälle i miniatyr, ett klassamhälle. Högst i rang stod fyrmästaren, därefter kom fyrvaktaren och sist fyrbiträdet. Fyrmästaren styrde och ställde. Övriga lydde.

Sköta fyren

Man var ju där för att sköta fyren. Tjänsten var reglerad med instruktioner, förordningar och reglementen ner i minsta detalj. Lotsverket hade ju rötter från det militära.

Innan tändning var det en del att bestyra. Över speglar eller lins hängde dammkåpor. Dom skulle lyftas av. Innan man hade elektriskt ljus skulle lysolja fyllas på. Vekar och lampglas skulle putsas. Lanterninens glasrutor skulle torkas av och urverket som drev linsen runt - eller på annan sätt skapade fyrkaraktären - skulle dras upp.

Fyren skulle tändas en halvtimme efter solnedgången. Sedan måste fyren passas hela natten. Lågan skulle brinna klart och utan att sota. Observationer skulle göras och antecknas om fartygstrafik, väder och annat. Under de korta sommarnätterna tog fyrmästare och fyrvaktare var sin natt. Men så snart som natten blev längre än sex timmar indelades den i vakter om fyra timmar.

Fyren skulle släckas en halvtimme före soluppgången. Mörka och disiga morgnar gjorde man undantag och lät den brinna tills det blev full dager. Fyren behövde inte tändas alls de dagar på vintern då isen låg så långt ut att man från tornet inte kunde sikta öppet vatten.

Oavsett om fyrmästaren hade haft nattvakt eller inte så var han skyldig att personligen övervaka tändning, släckning och rengöring. Klockan 10 på förmiddagen skulle fyrpersonalen vara på plats för att utföra den dagliga översynen. Lampor och vekar skulle putsas. Lanterninens glasrutor skulle torkas av ut- och invändigt. Sist sattes dammkåporna på och så fick det stå till på kvällen.

Och även fyrplatsen skulle ha sitt underhåll. Och inte minst båten. Men båten gjorde man oftast i ordning under ett par veckor på våren. Och så var det gjort.

Vakande öga

Man var ju där för att hjälpa andra. Man kände sitt ansvar. Man var stolt över sitt yrke. Och man kände att man kunde göra skillnad. Lysa och sända signaler så att fartygen med last, besättning och passagerare kunde gå säkra. Man höll uppsikt horisonten runt om och sökte kalla på uppmärksamhet om man såg ett fartyg styra med farlig kurs. När så var tvunget tvekade man inte att oavsett väder hjälpa dem som hamnat i nöd.

Piska och morot

Ibland hände det som inte fick hända. Att man var olydig eller onykter i tjänsten eller på annat sätt inte skötte sig. Ibland kunde det gå till handgripligheter. Ibland hände det då man hade vakt av fyrlågan om natten, att man somnade i tjänsten. Då såg man inte mellan fingrarna. Då blev det räfst och rättarting.

Det mildaste straffet var muntlig tillsägelse följt av skriftlig anmärkning. Var det grövre fick man stå till svars inför tinget. Man kunde då bli dömd till mörk arrest på vatten och bröd eller kanske fängelse och avsked. Man kunde gå miste om pensionen. Hade man somnat på sin post och detta lett till att liv gått till spillo var straffet döden. (Se straff)

Hade man däremot skött sig kunde man få goda vistord och söka till en högre tjänst eller söka till en bättre fyrplats. Och om man hade gjort något särskilt bra – då kunde man till och med få medalj.

Familjerna

Familjerna Danielssson och Nord på Måseskär cirka 1910. Arkiv AnnMarie Eklund
Familjerna Danielssson och Nord på Måseskär cirka 1910. Arkiv AnnMarie Eklund
Måseskär med familjerna Danielssson, Nord m.fl. Arkiv AnnMarie Eklund
Examen 1922 i lotsbarnskolan på fyrplatsen Pater Noster med lärarinnan Adriana Olsson. Arkiv Cornelius Nyström
Hamnen på Väderöbod. Arkiv Lars Wässing
Hamnen på Väderöbod. Arkiv Lars Wässing
I radions ungdom var man hänvisad till att lyssna i hörlurar. Vallentuna Bildarkiv
Med telefon rapporterades observationerna om vädret till SMHI. Här ser vi fyrmästare Öhlin på Ölands Södra Udde. Foto okänd

Männen hade sina familjer med sig. Man bodde i de tjänstebostäder som arbetsgivaren Lotsverket ställde till förfogande. Oftast bestod bostäderna av ett rum och kök. Men fyrmästaren kunde ha två rum varav det ena var kontor.

Kvinnan

Kvinnans roll var att föda barn, uppfostra dem och ta hand om familjen. På den tiden var det en ansedd och aktad uppgift. Barnkullarna var med dagens mått ofta stora. 8-10 barn var inte ovanligt. Kvinnans dag innebar att bära vatten och ved, baka, laga mat och få den på bordet diska, städa, tvätta stryka och laga kläder, hålla ihop familjen, sätta ungar till världen, passa och uppfostra dem och att tillfredsställa mannen.

Kvinnorna hölls ofta mer eller mindre oavsiktligt strandsatta på fyrplatsen. De kom ofta att hållas på sin lilla ö. När det var dags för att proviantera fick de oftast inte följa med båten iland. Att föra båten var en syssla för mannen. Kvinnfolk hade man inte gärna ombord.

Men det var oftast kvinnorna som höll ihop det sociala nätverket. Dom skrev brev till släktingar och vänner och hade på så vis kontakten med yttervärlden. Och inte sällan ledde det till att släkt och vänner kom på besök.

För kvinnorna gällde samma hackordning som gällde för deras män. Den gällde i det dagliga och hade särskild betydelse då det var dags att baka i bagarstugan eller tvätta i tvättstugan.

Vad det gällde vatten saknade många fyrplatser en brunn. För att få sötvatten så här vid kusten samlade man in regnvatten från taken och ledde det till en grop i marken. Det var fyrplatsens ”brunn”.

Barnen och skolan

Barnkullarna på fyrplatserna var tidvis ganska stora. Barnen fick tidigt lära sig att hjälpa till med det de kunde. Och det de inte kunde - det fick de lära sig. De äldre barnen fick ta hand om de yngre.

Och när barnen blev tillräckligt stora, då skulle de gå i skolan. År 1842 kom folkskolestadgan som gällde för hela Sverige. Den föreskrev att i varje socken skulle det finnas minst en skola och att den skulle bekostas av socknen. Och att det var obligatoriskt att gå i skolan.

Tre år senare kom Lotsverkets förordning om Lotsbarnskola. Lotsarna var först. 50 år senare kom den till fyrplatserna. Dessförinnan hade fyrbarnen gått i skola iland. Till fyrplatsen kom då en lärare som nästan alltid var en lärarinna. Ett läsår på fyrplatsen kunde vara upp till ett halvår. Men under denna tid lärde man sig minst lika mycket som de som under ett helt läsår gick i en vanlig skola iland.

Skolsalen utgjordes ofta av lärarinnans rum där hon bodde på fyrplatsen. Alla barnen gick i samma klassrum. Det var ofta ett vindsrum. Och om hon hade ätit stekt strömming till middag så luktade det stekt strömming i klassrummet nästa dag.

När barnen till antalet var för få fick de flytta iland och inackorderas där. De kom då kanske hem bara till sommarlov och storhelger. Ibland följde modern med iland för att ta hand om barnen. Då fick mannen klara sig själv på fyrplatsen.

Post och proviant

Med jämna och ojämna mellanrum måste man ta sig iland för att lämna och hämta post. Och inte minst för att proviantera. Då tog man båten. Och innan motorns tid fick man ro och segla. Båt innebar att fyrplatsen skulle ha en hamn och det var inte alltid så lätt att ordna.

För att ge sig iland måste man invänta tjänligt väder. Och det kunde före radions tid vara vanskligt då man inte hade tillgång till sjörapport. Ofta var man två vuxna vid färden. Resan fram och tillbaka kunde ta flera timmar. Under tiden kunde vädret slå om med tilltagande vind och sjö. Då kunde det kanske inte vara görbart att ta sig tillbaka. Hemresan fick ställas in och man fick söka nödhamn tills vädret blev bättre.

På den tiden fanns ingen telefon. De i båten hade ingen möjlighet att meddela sig med fyrplatsen. Där undrade man naturligtvis vad som hade hänt. Hade pappa drunknat eller skulle han komma tillbaka? Väntan kunde vara lång och oviss.

Radion

Med radion kom fyrplatsen närmre yttervärlden. Radion kom med 1920-talet. I hörlurar till knastriga kristallmottagare lyssnade man andäktigt till programmen. De bestod av musik, nyheter, väderleksrapporter och tal av prominenta personer. På fyrplatserna som låg lite längre bort från sändarna krävdes radio med förstärkare. De drevs av batteri. De var dyra och dessutom stora och tunga att bära med sig till fyrplatsen. Man fick därför spara på strömmen och bara lyssna till det viktigaste som väderrapport och nyheter. Oftast turades man om att sitta med lurarna på. Den som lyssnade fick berätta för de andra. - När senare fyrplatserna fick elektricitet behövdes inte batterierna och man fick radio med högtalare.

Telefon

När telefonen kom till fyrplatsen innebar det en enorm förändring. Isoleringen med yttervärlden bröts. Nu fanns världen inte längre bort än i andra änden av luren. De fyrplatser som låg nära bebyggelse fick telefonkabel dragen först. Så till exempel Sandhammarens fyrplats, som fick telefon år 1893. Ursholmen 50 år senare.

Telefonapparaten placerades ofta på fyrplatsens expedition och med anknytning till vaktrummet i fyrtornet. Telefonen var avsedd att användas i tjänsten. Och om man skulle ringa ett privatsamtal, då fick man själv stå för den kostnaden.

Väderobservationer

Från Sveriges lots- och fyrplatser har man sedan 1870-talet gjort observationer om väder och vind. Sikt, moln, lufttryck, vindstyrka och vindriktning, nederbörd, temperatur och soltimmar per dygn har lästs av och antecknats. Observationerna gjordes var tredje timma och var underlag för land- och sjörapport.

Och idag har människan, även vad gäller väderobservationer, ersatts av automatik.

Skrivet av Leif E Elsby, Stockevik/Fiskebäckskil 2015

Länkar


Jfr uniform, Lotsverket, Sjöfartsverket, lotsplats, bemanning, personal, lotsbarnskola, skeppsgossekåren, straff, SMHI, telefon, sjöman, livet