Lindbergs rotator

Lindbergs rotator, en anordning för att ge fyrljuset dess fyrkaraktär. Utvecklad 1881 av L Fr Lindberg. Utvecklad och tillverkad av firma Lyth.

Lindbergs rotator tillverkades av firma Lyth. Arkiv Lyth.

Lindbergs rotator med fast lins och roterande skärm med röda glas, gav omväxlande vitt och rött klippsken. Utlånad från Vänermuseet till Hammarö Skärgårdsmuseum. Foto L Elsby.

Överdelen på en Lindbergs rotator med tvåskenad reflektor. Frilagt foto från Sjöhistoriska Museet.

Lindbergs rotator med fast lins och roterande rött glas. Foto Sjöhistoriska Museet.

Lindbergs rotator, här i förvar hos Sjöfartsmuseet Akvariet i Göteborg.

Lindbergs rotator med bränsletank för 8 dagar, s.k. åtta-dagarslykta. Arkiv Finska Sjöfartsverket.

Förhistoria

Med undantag av ljus från större kustfyrar och angöringsfyrar låg skärgården i mörker fram till 1880-talet. Kostnaden för att bygga ut ständigt bemannade ledfyrar i skärgården var snudd på oöverkomlig. Ett sätt att lösa problemet var att konstruera en lykta som inte krävde så mycket skötsel, så att den kunde lämnas obemannad och bara då och då få tillsyn.

En fabrikör Nyberg lyckades ta fram en lykta med lång brinntid. Som bränsle användes så kallad gasolja, en föregångare till fotogen. Den skicklige instrumentmakaren GV Lyth lyckades utveckla konstruktionen så att den lyste åtta dagar eller mer, s.k. åtta-dagarslykta.

Ljuset var dock vanskligt att skilja från annat sken från samhället. Det saknade en "pulserande" fyrkaraktär som man kunde skilja från fast sken. En lösning blev Lindbergs rotator, som i princip skötte sig själv. En annan lösning blev von Otters klippapparat som dock krävde ständig passning. Den drevs med urverk och lod som med regelbundenhet behövde vevas upp.

Konstruktionen

Den så kallade Lindbergs rotator konstruerades i slutet av 1800-talet av Ingeniören L. Fr. Lindberg. Anordningen tillverkades av Firma Lyth i Stockholm, idag kanske mest känd för kompasser för fartyg. Samarbetet mellan uppfinnaren Lindberg och den klurige instrumentmakaren Lyth ledde fram till denna konstruktionen som egentligen består av tre delar: brännare, det som roterar och bränsletank. Som bränsle användes gasolja som var den tidens fotogen innan fotogen fanns.

Det fina i kråksången är brännaren. Den är patenterad av Lyth och kan brinna dygnet runt utan justering eller tillsyn. Med en passande volym på bränsletanken brann den utan tillsyn i en dryg vecka, kallades därför åtta-dagarslykta. Brännaren avger inte bara ljus, den avger också värme, varm luft som stiger uppåt. Ungefär som på julbordets änglaspel får den en "propeller" att rotera.

Mitt på propellern i den roterande ovandelen, i centrum, sticker en "tagg" neråt och vilar i en "skål" av ett hårt material, här används agat som är en halvädelsten. Detta är lagret kring vilket det hela roterar. Med hjälp av de nedåtriktade "ståltrådarna" sitter skärmar parvis monterade. De kan bestå av metall (=släpper inte fram ljus), inget alls (=släpper fram ljus), även vanligt var rött glas. Det hela blir jämnt balanserat med en tyngdpunkt långt ner. På så sätt slår det rörliga inte i det fasta materialet.

Kombinationen av brännaren, som inte behövde justeras, och vinkeln på bladen i propellern, som var fabriksgjord, gav apparaten sin fyrkaraktär. Vanligt var klippsken, eller med röda skärmar växelsken (ömsom vitt och rött sken).

I den fasta delen kunde man sätta in en eller flera bitar trumlins för att få starkare sken i viss sektor]. Utanför fyrkuren var det vanligt att man satte upp skärmar för att definiera, skärma av, en ledande sektor = vitt ljus eller växelsken.

Även denna konstruktion utvecklades till att bli praktiskt användbar av den skicklige instrumentmakaren GV Lyth.

• 

  Bo fyr 1922. Var utrustad med Lindbergs rotator. Foto Lotsverket.

• 

  Lindbergs rotator och åtta-dagarslykta använd på Tjuvholmen fyr. Arkiv Tore Olsson.

• 

  Ensfyr från Klemensnäs typ Lindbergs rotator. Arkiv Skellefteå Museum.

Bilder från Råå sjöfartsmuseum. Foto Tore Olsson 2000.

Egenskaper

Till skillnad från en fyr med fast sken fick man en fyr som hade en annan fyrkaraktär (blixt, blänk, klipp, intermittent)

För första gången fick man en fyr som kunde visa olika färg på ljusskenen, så kallat växelsken.

• Dessutom kunde man ha färgade sektorer.
• Senare utvecklades rotatorn så att glasen ersattes med linser. Fyrapparaten kom då att visa blixtsken eller blänk. Lysvidden förbättrades.
• Rotatorn kom mest att användes i mindre fyrar såsom ledfyrar.
• Den kom ur bruk då AGA-ljuset infördes.

Ur Lotsstyrelsens underdåniga berättelse för 1882, sid 22, ff

Nytt system för smärre ledfyrar. Uti Styrelsens berättelse för år 1881 omnämndes, att ganska tillfredsställande resultat blifvit gjorda med användande af gasolja till lysämne uti mindre fyrar och att ytterligare försök pågingo till utrönande huruvida dylik olja lämpade sig för användning å flytande sjömärken. Bland de här ofvan omförmälda talrika fyrar, som under år 1882 tillkommit vid de svenska kusterna, är flertalet sådana fasta gasoljefyrar, hvilka alla under den tid af i medeltal 3 månader de brunnit, gifvit tillfredsställande resultat. En lysapparat efter samma system, afsedd för flytande sjömärke, har äfven blifvit tillverkad och kommer ofördröjligen att pröfvas, apterad på en större boj, som skall utläggas i öppen sjö utanför Sandhamn.

Det ifrågavarande nya fyrsystemet, som med afseende på billighet i anläggnings- och underhållskostnad öfverträffar alla andra, delade dock från början med andra smärre ledfyrar med fast sken den olägenheten, att den icke synnerligen stora eller kraftiga fyrlågan i bebyggda skärgårdar med betydlig sjötrafik lätt nog kunde förvexlas med något starkt ljus på land eller från ett fartyg. För att afhjelpa denna olägenhet borde fyren visa tätt återkommande blänkar eller sken med vexlande färger, d. v. s. blifva omkringgående och således äfven förses med ett för sådant ändamål inrättadt urverk. Då emellertid ett af detta systems största företräden bestod just deri, att fyren utan tillsyn kunde förblifva oafbrutet lysande 10 ä 14 dygn, eller om så åstundades ännu längre tid, måste, om denna fördel icke skulle uppgifvas, ett dyrbart urverk anskaffas, hvarigenom åter anläggningskostnaden i betydlig mån skulle förökas.

Sedan det emellertid lyckats Ingeniören L. Fr. Lindberg att på ett särdeles enkelt och tillika sinnrikt sätt besegra dessa svårigheter genom att såsom motor för blänkapparaten använda den genom värmen från lamplågan upphettade luften, har den för ändamålet konstruerade apparaten blifvit använd uti nästan alla de år 1882 uppförde gasoljefyrarne och städse visat sig pålitlig. Ifrågavarande uppfinnings största förtjenst torde ligga i de karakteristiska ljusföreteelser, som genom dess användande åstadkommas och genom hvilka fyrar med dylik apparat alldeles oförtydbart skilja sig från hvarje annat ljussken. Också har systemet väckt uppmärksamhet i flera andra länder såsom Norge, Finland, England och Amerika, från hvilka förfrågningar, och från några af dem äfven beställningar å profapparater ingått.

Utbyggnad

1881 uppsattes på prov den första rotatorn. Försöket slog väl ut.

I perioden 1882 till 1886 anlade Lotsverket 88 ledfyrar utrustade med Lindbergs rotator.

De placerades i små byggnader nära vattnet. Många placerades i trähus som kom att tillverkas av snickerifabrik Bark & Warburg.

1883 uppfördes i Finland 13 ledfyrar utrustade med Lindbergs rotator.

Länkar

• Ledfyr, rotator. Ur Blänket Nr 2014:4 Fyrhuset i Skälderviken, Ulf Wade Andersson

• Ur Blänket Nr 2015:4 Fyrplatsen Alen hade bara en fyrvaktare, Leif Elsby

• Beskrivning av Bygget av en Lindströms Rotator, av Arne Jonsson.

Jfr fyrkaraktär, ledfyr, växelsken, von Otter, Lyth, intermittenshylsa, Hanö, Tärnö, Lindberg.