Carlsten

Från fyrwiki
Hoppa till: navigering, sök

Carlstens fyr, svensk f.d bemannad fyrinrättning på Carlstens fästning i Marstrand, Bohuslän. Skagerack. Västerhavet. Bemannad 1782-1868. Ersatt av fyrarna Pater Noster och Marstrands hamnfyr

Fyren på Carlsten var den första på västkusten norr om Nidingen. Den var placerad på centraltornet. Samtidigt som det var en fyrplats var anläggningen en militär befästning med soldater samtidigt som det var en byggarbetsplats där arbetskraften utgjordes av straffångar. De hade dömts till "marstrandsarbete", ett i lagboken nytt straff. Det var ett sätt för Kronan att låta oönskade personer försvinna samtidigt som Kronan fick nästan gratis arbetskraft. I praktiken var straffet en dödsdom.  
Erholmen karta ritad.jpg
(släckt).jpg

SweFlag.jpg Symbol fyr.jpg Fotogenlamp ritad.jpg Historik.jpg Livet.jpg

Fyren på Carlsten. Ur 1852 års Underrättelser om Fyrar, Känningsbåkar och andra Sjömärken
Teckning gjord 1801 av Gustaf af Sillén. Lägg märke till fyren och den optiska telegrafen.
Carlsten före 1865. Foto Lotsverket
Carlsten målning. Stadsmuseet Göteborg
Carlsten fästning med fyr. Figur Leif Elsby
Marstrand och Carlsten idag, utan fyr på centraltornet. Foto Leif Elsby
Gasstationen Erholmen med Carlstens fästning i bakgrunden. Foto Leif Elsby
Carlsten lanternin. Figur Leif Elsby
Sex speglar. Figur Leif Elsby
Sex plus tre speglar. Figur Leif Elsby
Carlsten fyr och optisk telegraf. Figur Leif Elsby
Sillen går till i Marstrand och kan håvas från land. När renset kokas blir det sillolja
Frimärket visar fyren på toppen av centraltornet
Laddar karta ...


Svenskt nr Int.nr WGS-84 Lat./Long. Fyrkaraktär Lysvidd M Bemannad
finns ej finns ej N 57 53, O 11 35 Blänk - F.d., se bemanning
Tidigaste fyr år Nuvarande fyr år Automatiserad år Avbemannad år Tornets höjd m Lyshöjd m
1782 (riven) - 1868 - -


Staden Marstrands historia

1200-talet blev Marstrands stad, anlagd av den norske kungen Håkon Håkonsson. Den centrala delen ligger på Marstrandsön, som med Koön på norra sidan gav en skyddad hamn, som ofta var isfri eller bara lätt tillfrusen på vintrarna.

1270-talet uppfördes kyrkan, ursprungligen som klosterkyrka för franciskanermunkarna.

1442 är dock de äldsta bevarade stadsprivilegierna från. Marstrand fick rätt att uttaga så kallad pundtull från varje fartyg som anlöpte kusten. Borgarna fick rätt att driva handel var och när de ville i hela Bohuslän.

1531 revs det norska, katolska klostret byggt i trä av lutheranskt sjöfolk från Danmark och Lübeck. De ansåg sig behöva virket som bränsle för att värma sig med under de kalla marsdagarna.

1556-1589 varade en rik sillfiskeperiod. Marstrand var då centrum för fiskhandeln i Bohuslän och utmålades som ett syndens Sodom och Gomorra. När sillen kom betydde det rikedom, när den gått fattigdom.

1566 försökte svenskarna att inta den rika, norska staden men försöket misslyckades.

1581 lades allt sillfiske i hela Bohuslän under Marstrand. Utländska köpmän förbjöds att bedriva handel norr om staden.

1586 jämnades staden med marken i en förödande eldsvåda. Två år senare försvann sillen med både rikedom och syndfullhet.

1643, 1669, 1682 och 1699 härjades staden åter av svåra bränder.

1656-1658 anlades en skans på Fiskholmen (svenskt namn Hedvigsholmen).

1658 vid freden i Roskilde blev Bohuslän svenskt och därmed Marstrand som förlorade sina privilegier. Samtidigt avtog sillfisket och Göteborg började växa vilket fick till följd att Marstrands betydelse minskade.

Fästningen och mer om Marstrand

1667 började fästningen Carlsten, efter ritningar av Erik Dahlberg (1625-1703), att uppföras på Marstrandsön. Fästningen har därefter byggts till under flera perioder. I början av 1700-talet var vallarna runt den stora borgården med det centrala tornet färdiga. På 1700- och 1800-talen byggdes de yttre delarna. 1860 bedömdes fästningen vara färdigbyggd.

1677 intogs fästningen av en dansk- norsk flottstyrka ledd av Ulrik Fredrik Gyldenlöwe (1638-1704), dansk ståthållare i Norge och son till kung Fredrik III av Danmark. Detta skedde under det dansk-svenska kriget 1675-1679. Byggandet av skansen Gustavsborg i det södra inloppet till hamnen var då påbörjat.

1719 intogs fästningen åter av en dansk- norsk flottstyrka, denna gång ledd av den norske sjöhjälten och amiralen Peder Tordenskjold (1691-1720) och som samtidigt beslagtog delar av den svenska flottan. Den 10 juli besattes Koön utan att möta något större motstånd och Tordenskjold hade snart också satt sig i besittning av fästningens utanverk. Den 15 juli kapitulerade Danckwardt och överlämnade Sveriges då starkaste fästning till fienden med alla sina förråd.

1734 påbörjades byggandet av skansen Fredriksborg i det norra inloppet till hamnen.

1746 besöktes staden av Carl von Linné.

  • Staden blomstrade i samband med sillperioderna. Den "stora" sillperioden 1747-1808 var den längsta kända.

1775-1794 var Marstrand "porto franco" dvs frihamn och fristad. Detta innebar bland annat att vilket lands fartyg som helst fick fritt in- och utföra varor på Marstrand, och att vem som helst oavsett trosbekännelse kunde bosätta sig där. Flera judiska familjer, som senare kom att bli verksamma i Göteborg, invandrade. Svensk eller utlänning som flydde till Marstrand för någon förbrytelse som inte gällde ära eller liv kunde oantastad till person och egendom vistas i staden så länge han förblev där. Undantagna var politiska förbrytare och fångar på Carlstens fästning vilka lyckats rymma utanför murarna. Staden ansågs från svensk sida som utländsk ort. Varuutbytet mellan Marstrand och det övriga Sverige var alltså underkastat tullbehandling med undantag för livsmedel från fastlandet avsedda att säljas på torget. Smugglingen tog fart. Sillen kom tillbaka och staden blomstrade under denna tid.

  • För att få arbetskraft för fästningsbygget infördes "Marstrandsarbete" som straff i den svenska lagen. Straffets längd varierade från ett par år till livstid och utdömdes för såväl små som stora försyndelser. Fångarna arbetade och levde under vidriga förhållanden med hög dödlighet. De fick bära halsok och så kallad järnklädning, kedjor runt armar och ben. Den kanske mest kände fången Lars "Lasse-Maja" Molin dömdes 1813 till livstids marstrandsarbete men benådades 1837 av kung Karl XIV Johan. Den därnäst mest kände fången var Carl Fredrik Lilja, på Carlsten 1853-1854.

1780 hade kolonien med judar blivit så stor att en mosaisk församling kunde bildas. Två år senare fick de sin första synagoga, inrymd i ett valv i strandverket Fredriksborg, och utgör Sveriges äldsta mosaiska tempel.

1800 invigdes en optisk telegraf på Carlstens fästning. Den stod via Hisingen i förbindelse med Göteborg. I 70 år stod den stora träställningen på fästningen och sände budskap med militärt och civilt innehåll. 1871 ersattes den av elektrisk telegraf till Marstrand.

1810, då Sverige av Napoleon tvingats förklara England krig, belägrades Marstrand av en engelsk flotta anförd av den ryktbare amiralen James de Saumarez ombord på flaggskeppet Victory. Belägringen blev bara ett spegelfäkteri och den engelska flottan drog vidare till Vinga varifrån kriget fortsattes med diplomati.

Sedan 1822 har Marstrand varit badort, sedan 1843 och Oscar II:s tid Sveriges främsta.

1824 utbröt en större brand i staden. 59 fastigheter brann ner. 300 personer blev husvilla.

1835 ersattes skansen Gustavsborg av det strax intill liggande Södra Strandverket.

1854 tömdes Carlstens fästning på de där inhysta 232 livstidsfångarna. En av dessa var den beryktade Carl Fredrik Lilja.

1868 fick Marstrand reguljär förbindelse med omvärlden via ett eget ångbåtsbolag med järnångare med skruvpropeller.

  • Detta hade med turlista trafik från Göteborg till Strömstad med ett antal mellanliggande orter som anlöptes.

1871 fick Marstrand elektrisk telegraf.

1886 fick Marstrand telefon.

1889 fick Hamngatan elektriskt ljus, se bågljus.

  • Marstrand blev därigenom den första stad i Sverige som införde kommunal elektrisk utomhusbelysning.

Fyren på Carlsten

1781, den 15 februari, stod ett tillkännagivande i Inrikes Tidningar: "Till de sjöfarandes efterrättelse länder att på Carlstens eller Marstrands Fästnings Torn är en fyrbåk inrättad med 6 Bränspeglar, hvilka drifvas af ett urverk, så att de på 5 minuter gå rundt om och gifva under den tid ett skiftande sken af 6 starka och 3 svaga ljus. Denna fyr kommer att tändas den 1 nästkommande augusti."

1782, den 1 augusti, tändes fyrljuset i Carlstens fyr. Fyren var placerad högst upp på Carlstens fästning och var ritad av C Wijnblad. Tornet var runt, lågt och murat i tegel. Det kröntes av en lanternin av trä med spira, kula och vimpel.

Fyrapparaten, världens första med runt en vertikal axel omgående lampor med speglar, var konstruerad av Jonas Norberg. Sex grunda paraboliska speglar av förgylld koppar var monterade på en omgående ställning, som drogs runt av ett urverk. På ställningen satt tre oljelampor. Speglarna var monterade parvis och i vinkel så att varje par utnyttjade ljuset från en oljelampa placerad i respektive brännpunkt. De var en vidareutveckling av fyrljusen från Korsö fyr.

Genom speglarnas placering fick man 6 starka blänk "under varje omgång", som tog 5 minuter. Carlstens fyr blev därigenom världens första blänkfyr. Som lysolja användes sillolja.

1784 kompletterades fyrapparaten med ytterligare tre mindre speglar, vardera med sin oljelampa. Genom speglarnas placering fick man 6 starka och 3 svaga ljus "under varje omgång", som var 5 minuter.

1819 började rovolja att användas som lysolja. (Den "stora" sillperioden varade 1747-1808 och därefter tröt silloljan.)

1822 utbyttes lanterninen av trä mot en dito i järn och installerades nya "Argandska" lampor tillverkade i England.

1829 installerades nya paraboliska speglar, konstruerade av lotskapten Dreutzer i Göteborg.

1836 installerades ny spegelapparat, från England. Sexton paraboliska speglar av försilvrat koppar, placerade i en cirkel, med var sin oljelampa.

  • Den stora ringen med lamporna vreds av ett urverk med ett varv på 8 minuter. Varje blänk var synligt i 25-30 sekunder.
  • Fyren betecknades som den starkaste i landet och var för sin tid av mycket hög klass.
  • Vid siktigt väder kunde seglare till havs ha känning samtidigt av den och Skagens fyr.

Fyren på Carlsten som den såg ut på mitten av 1800-talet och den optiska telegrafen.

Avbemanning och personal

1868 släcktes fyren på Carlsten sista gången.

För att få reda på vilka som arbetat här klicka på länken: fyrpersonal Carlsten

Och sedan

Idag finns inga rester kvar som minner om att här en gång har varit en fyr.

Nuvarande optik: (nedmonterad)

Nuvarande karaktär: (släckt)

Mer om fästningen

1854 den 7 mars befalldes i ett kungligt brev att samtliga fångar på fästningen skulle transporteras till andra platser i riket. Anledningen var att en eventuell indragning i Krimkriget skulle göra det svårt att samtidigt ha fästningen som försvarsanläggning och fängelse fullproppat med förbrytare. 20 dagar senare fördes de 232 livstidsfångarna ombord på en galeas som bogserades in till Göteborg av ångfartyget Freja. 32 fångar fick stanna på Nya Älvsborg medan resten fördes till skansen Kronan i Göteborg.

1857 ansågs utbyggnaden av Carlstens fästning vara avslutad.

1868 släcktes fyren den 1 november, samma dag ersatt av fyrljuset från Pater Noster och hamnfyren i Marstrand.

  • Fyrtornet för fyren på Carlsten revs. Det hade varit beläget på toppen av centraltornet.

1882 upphörde Carlstens fästning som funktion att vara militär befästning i landets fasta försvar.

Skötseln av fyren

Fyren fanns på toppen av centraltornet. För att komma dit från staden fick man gå de branta backarna upp till fästningen och ytterligare de mer än 200 trappstegen inom fästningen.

Fyren skulle tändas en halvtimme före solnedgången. Innan dess var det en del att göra. Över speglarna hängde dammkåpor. De skulle lyftas av. Lysolja skulle fyllas på. Vekar och lampglas skulle putsas. Lanterninens glasrutor skulle torkas av och urverket dras upp. Sedan måste fyren passas hela natten. Det gällde att se till att lågorna brann lika stora och att de inte sotade. Då och då måste lampglasen lyftas av och vekarna jämnas till. Den stora ringen fick då inte stannas utan man fick gåendes följa med apparaten medan den vreds runt av urverket.

Under stormiga nätter flämtade lågorna och sotade. Det hände också att glasrutorna trycktes in av blåsten och gick sönder. Lamporna kunde då slockna. Man hade tätningsbitar av plåt till hands för att tillfälligt ersätta de trasiga glasen. Problemet med rutorna sysselsatte de höga vederbörande. Om man använde sig av starkare, dvs tjockare glas, försvagades lyskraften. Man fick helt enkelt finna sig i att fyren kunde krångla då den behövdes som bäst.

Fyren skulle släckas en halvtimme före soluppgång. Mörka och disiga morgnar gjorde man undantag och den fick brinna tills det blev full dager. På vintrar behövde fyren inte tändas om isen lagt sig så långt att öppet vatten inte kunde siktas från tornet.

Klockan 10 på förmiddagen skulle fyrpersonalen vara på plats för att utföra den dagliga översynen. Lampor och vekar skulle putsas men det viktigaste var speglarna. De lyftes av sina stativ och placerades i en särskild putsstol. Den blanka ytan behövde då inte vidröras med fingrarna. Poleringen skedde med fint linne och sämskskinn. Var fjortonde dag tvättades speglarna med svamp och vatten med "venedisk" tvål. Lanterninens glasrutor skulle torkas ut- och invändigt. Sist sattes dammkåporna på och så fick det stå till kvällen.

Under de korta sommarnätterna tog fyrmästare och fyrvaktare var sin natt men så snart som natten blev längre än sex timmar indelades den i vakter om fyra timmar. Oavsett om fyrmästaren hade haft nattvakt eller ej var han skyldig att personligen se till tändning, släckning samt rengöring.

Fyrmästare Carl Magnus Olsson och hans familj

1847-1868 var Carl Magnus Olsson (1817-1910) fyrmästare på Carlsten. Han var kofferdistyrman och hade gift sig med Anna Charlotta Sandberg (1814-1899). Han sökte sig iland och fick tjänst som fyrvaktare på Morups Tånge. På sommaren 1843 infann han sig där för att göra fyren färdig och övervaka inrättandet av tjänstebostaden. Han skötte sig med all heder. Familjen växte. 1847 hade befattningen som fyrvaktare vid Carlstens fyr blivit ledig. Han sökte den. Eftersom han hade goda vitsord av Lotsdirektören, "gjort sig känd för utmärkt pålitlighet och ordning i sina skyldigheters fullgörande", erhöll han i augusti 1847 sin fullmakt som fyrmästare (!) på Carlsten.

I Marstrand fanns skola för barnen men ingen tjänstebostad. Familjen hyrde av änkan Johanna C Lilja ett litet hus med del i en bod. Betalningen var 100 riksdaler banko per år. Barnen började efterhand den förberedande skolgången hos klockaren och kopparslagaren E Alm. För detta fick han en riksdaler per barn och månad. 1842 hade folkskolestadgan införts. Den påbjöd obligatorisk skolgång för alla barn i Sverige. Det ankom på varje församling att inrätta och bekosta skolan.

Hållö fyrplats var Anton Olsson fyrmästare. Han var bror till fyrmästaren på Carlsten. Modern bodde som änka på gården i Fiskebäckskil. Hos sig hade hon dottern Anna Catharina och dennes man. 1855 dog modern. Svågern löste in brödernas andel. 1863 dog systern. Buden kom Carl Magnus tillhanda via brev från brodern. De två kunde på grund av sina tjänster inte träffas så ofta men desto flitigare skrev man brev. För befordran av post hade skärgårdsborna ännu inget förtroende för ångbåtarna. Man använde sig helst av betrodda, seglande bud.

Efter ett tiotal år hade fyrmästare Carl Magnus Olsson fått åtta barn att försörja. För att dryga ut lönen gjorde han vad han kunde. Redan 1849 hade han blivit förordnad till skeppsmätare i Marstrand efter friherre Evald Uggla, en syssla han hade i 47 år. Han började också att väva vekar till fyren.

Hustru Anna Charlotta drog också sitt strå till stacken. Förutom att ta hand om hem och familj tvättade hon och strök dammkåpor, handdukar och förhängen till fyren. Även hon började att väva vekar. Så även döttrarna då de hade hunnit bli så stora att de kunde hjälpa till. Från och med mitten av 1860-talet skrevs årliga kontrakt mellan fyrmästare Olsson och Lotsstyrelsen om leverans av vekar. De varierade mellan 500 och 1000 alnar om året. När årets kvantitet var färdig anlände en fyringenjör till Marstrand för att kontrollera den. Innan dess fick inte vekarna sträckas eller rullas.

Sedan 1822 har Marstrand varit badort, sedan 1843 och Oscar II:s tid Sveriges förnämsta. Sedan mitten av 1800-talet började Marstrand bli allt livligare besökt av badgäster. Uthyrningen av rum blev undan för undan en växande inkomstkälla. Marstrandsborna byggde sig större hus än vad de själva egentligen behövde bara för att användas för uthyrningen. Så gjorde även fyrmästare Olsson. 1854 köpte han det tomma magasinet på Rådhusgatan. Han lät bygga om och inreda det till ett prydligt boningshus med kakelugnar och vacker möblering. 1856 var det klart och familjen flyttade in. Året därpå kom den första hyresgästen, greve A G Leijonhufvud, som för 475 riksdaler riksmynt fick hyra undervåningen.

Hushållen i staden var vid 1800-talets mitt ännu i stor utsträckning självhushåll. Till fyrmästarens nya bostad hörde ett fähus där man hader höns, ankor, gäss och två kor. Korna fick på dagarna beta bland bergen men varje kväll hämtas ner till gården. Grisar hölls också men de fick på somrarna flyttas till en särskild grisestad söder om fästningen för att inte störa sommargästerna. Fyrmästaren producerade alltså mjölk, smör, ost, ägg, kött och fläsk. Sönerna fiskade och gick på sjöfågeljakt. Trädgården gav frukt och grönsaker. Först fram på 1890-talet upplöstes denna gamla ordning.

Heidenstam i Marstrand

På 1840-talet hade västkusten sex kustfyrar: Nidingen (1624), Carlsten (1781), Vinga (1841), Hållö (1842), Morups Tånge (1843) och Nordkoster (1849-1850). I inloppet till Göteborg fanns ledfyrarna Buskär (1841) och Böttö (1841).

Överfyringenjör Nils Gustaf von Heidenstam hade fått ansvaret att här bygga ut med ytterligare tre kustfyrar: Måseskär (1865), Väderöbod (1866-1867) och Pater Noster (1867-1868). Planläggning och uppföljning av arbetena gjorde det nödvändigt att han vistades på plats. Marstrand blev hans bas och han hade hustru och barnet Werner med sig.

1863 var det första året som Heidenstams bodde i Marstrand. Bland annat undersökte Nils Gustaf förhållandena på Måseskär och fann det lämpligt som fyrplats. Hans förslag och ritningar på Måseskärs fyr godkändes i ett kungligt brev den 16 augusti 1864.

1864 bodde Heidenstams i Marstrand även över vintern. De hyrde ett tvåvåningshus vid Kvarngatan strax intill torget. För att fara ut till sina arbetsplatser fick Nils Gustaf färdas seglande. Han var en skicklig seglare.

1865 i maj inleddes arbetena på fyrplatsen på Måseskär. Samtidigt som dessa pågick tillverkades fyren på Eriksbergs faktori i Göteborg. Den 9 juni 1865 inspekterade och godkände Heidenstam tornet som var uppmonterat i tillverkningshallen. Därefter monterades tornet ner och fraktades i delar till Måseskär. Fyren tändes den 8 oktober.

1868 var den sista sommar Heidenstam med familj vistades på västkusten. Då byggdes fyren Pater Noster färdig. Nils Gustaf tog fru och barn med sig ut till Hamneskär där boningshuset hade blivit klart året innan. I september reste de hem till Olshammar. Fyren Pater Noster tändes den 1 november samma dag som fyren på Carlsten släcktes för gott.

Artikel

Klicka här för artikel om Carlsten


Jfr Skagerack, Kattegatt, Västerhavet, svenskt fyrväsende, Norberg, fyrljusreflektor, Argand, sillolja, rovolja, blänk, Pater Noster, Marstrands hamnfyr, Hanö, kontinentalsystemet, Saumarez, Diana, Lasse-Maja, straff, telegraf, telefon, Christiansö, Dreutzer, optisk telegraf, reverberfyr, elektriskt ljus, ångmaskin, livet