Erholmen

Från fyrwiki
Hoppa till: navigering, sök

Erholmen, ö med lotsstation, "fabrik" för acetylengas och bas för underhåll av fyrar på västkusten, belägen cirka 0,5 M sydväst om Marstrand. Kattegatt. Västerhavet.

Ön har ej någon fyr men har varit centrum för underhåll av Västra Lotsdistriktets fyrar
Erholmen karta ritad.jpg

SweFlag.jpg Vantskruv.jpg Fotogenlamp ritad.jpg Livet.jpg

Gasstationen Erholmen med Carlstens fästning i bakgrunden. Foto Leif Elsby
Erholmens gasstation, "fabriken" för tillverkningen av acetylen och fyllningen av gastuberna. Foto Leif Elsby
Acetylenflaskor för reservbelysning i en Vänerfyr. Numera har de färgkoden "brun med gul topp". Foto Esbjörn Hillberg
Fyren Väcker. Tuberna hissas. Foto Vilgot Andersson
Fyren Väcker. Tuberna på marken. Foto Vilgot Andersson
Arbetsbåten, den så kallade Erholmsjakten. Foto Lennart Hermansson
Laddar karta ...


Lotsstationen

1898 revs det då avbemannade kombinerade fyr-och boningshuset på Kråksundsgap fyrplats och återuppfördes på Erholmen. Där blev det ännu en bostad för de lotsar som fanns där sedan tidigare.

Gasstationen

Bemannad 1918-1965, se bemanning.

1918 uppförde Lotsverket gasstationen, som sköttes av en fyrmästare, en fyrvaktare och två fyrbiträden. De hade sina bostäder på bekvämt avstånd från gasstationen.

  • Stationen försåg Västra Lotsdistriktet med acetylengas
  • Personalen utförde även underhåll av de obemannade acetylenfyrarna inom distriktet
  • Personalen utförde även transporter av bränsle och bohag för de bemannade fyrplatserna i Lotsdistriktet

På stationen producerade man gasen, fyllde den på gastuber, transporterade ut dem till respektive fyr, bytte tuberna, gav fyren erforderligt underhåll och tog sedan hem de tomma tuberna för påfyllning.

Framställningen

Gasen tillverkades genom att karbid fick reagera med vatten och renades.

  • Två behållare, som kallades generatorer, fylldes med vardera 50 kg karbid. Luckorna skruvades på.
  • Karbidklumparna matades ner i vattnet en i taget. Den bildade rågasen samlades i en ”gasklocka”. Därifrån fördes den vidare för rening.
  • Från klockan bubblades gasen genom vattenbad och tre separata ”kistor” för att renas.
  • Föroreningar såsom svavelväte och fosforväte togs bort från gasen genom att få passera kärl med klorkalk resp blykromat.
  • En kompressor ökade trycket så att gasen kunde matas in i tuberna.
  • Kompressorn drevs av en dieselmotor på 10 hkr. Den var på grund av explosionsfaran placerad i ett separat rum.
  • Gasens renhet kontrollerades genom att sätta några droppar silvernitrat på ett läskpapper varefter gasen blåstes ut på det.
  • Om det missfärgades var gasen oren. Då var det hög tid att byta innehåll i reningskistor och vattenbad.

För tillverkningen av gas förbrukade stationen årligen 18 till 20 ton karbid.

  • Som restprodukt bildades kalk slammad i vatten.
  • Den samlades i en stor bassäng utanför stationen och användes för vitkalkning av fyrarna (för att de skulle få vit kulör)
  • Ur 50 kg karbid erhölls 27 kg acetylengas.

Fyllningen

Gasen pumpades över till gasackumulatorer fyllda med lösningsmedlet aceton absorberad i en porös massa, sk AGA-massa.

Innan man skulle fylla tuben skulle den kontrolleras avseende eventuella skador.

  • Den skulle också vägas. Tubens nummer och vikt skulle noteras. Om vikten understeg taran skulle felande vikt aceton fyllas på. Detta gjordes medan det fortfarande var tryck på tuben.
  • Sedan var det dags för fyllning. Flera tuber anslöts samtidigt i så kallade ramper.
  • Efter inkoppling av tuben påbörjades fyllningen med acetylengas.
  • Gastrycket varierade mellan 10 och 25 kg/cm2 beroende på temperaturen.
  • För att gastrycket skulle ”sjunka” i tuberna, det vill säga gasen lösa sig i vätskan, måste påfyllningen ske i omgångar och under en tid av tre dagar. Sedan var tuben klar för användning.

Bytet av gastuber på fyrar

När man skulle byta på fyrarna fylldes lastrummet på tjänstebåten "Erholmsjakten" med tuber fulla med gas.

  • Då man kom fram till fyren lastades de över till en störra eka, som man hade på släp.
  • Varje gastub vägde cirka 120 kg. Den innehöll 9 kg gas. Antalet tuber per fyr varierade mellan 1 och 12 stycken.
  • Och så rodde man till fyren. Om det var besvärande sjögång måste tuberna sättas i land långt från fyren.
  • Sedan fick de bäras i bår över berg och djupa dalar. Det var ett tungt slit och släp.

Avbemanning och personal

1965 gick den siste fyrmästaren i pension. Det innebar också slutet för Erholmens gasstation.

  • Produktionen upphörde.
  • Stationen avbemannades, se avbemanning.

För att få reda på vilka som arbetat här klicka på länken: fyrpersonal Erholmen

Och sedan

Ny leverantör till Västra lotsdistriktets gasfyrar blev AGA AB. Men vid förbränning av acetylengasen därifrån skedde något oväntat. Lågan sotade. Det resulterade i släckta fyrar. Men när felet väl blev känt rättades det så småningom till.

Ön med byggnader innehas idag av privatperson.

Övrigt

1900 hade i källaren till Marstrands hamnfyr anlagts ett acetylengasverk, som bara försåg den fyren.

Åren 1918-1920 tog även Trollhätte kanalverk sin acetylen från Erholmen.

Länkar


Jfr Skagerack, Västerhavet, svenskt fyrväsende, acetylen, gasackumulator, Trollhätte kanal, Kråksundsgap, Marstrand