Karlsson

Från fyrwiki
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Karlsson, Emil (1846-1919?), fyrbyggare.

1887-1906 var han förste fyringenjör på Lotsverkets Fyringenjörskontoret.

1917 skrev han en uppsats om fyrväsendets tekniska utveckling, inledning till denna: se "Anteckningar" nedan.

EmilKarlsson.jpg


SweFlag.jpg Symbol fyr.jpg Historik.jpg Maskaron.jpg Fotogenlamp ritad.jpg Symbol Person.jpg

Plansch ur Kongl. Lotsverkets fasta fyrar 1880. Ritat av Emil Karlsson
Plansch Ur Kongl. Lotsverkets fasta fyrar 1880. Ritat av Emil Karlsson


Emil Karlsson har signerat ritningarna för bland annat följande fyrar

  • 1871 Skrivareklippan. Ett i järn 16,8 m högt tiokantigt fyrtorn försett med lanternin och fyrapparat med lins.
  • 1882 Fjordskär. Ett i trä kombinerat fyr och boningshus.
  • 1884 Hallands Väderö. Ett i järn 13 m högt runt koniskt torn med lanternin, linsfyr.
  • 1885 Valö. Ett i trä kombinerat fyr och boningshus.
  • 1889 Vinga. Ett i huggen granit fyrkantigt 29 m högt torn med lanternin och lins.
  • 1890 Haken (Ven östra). Ett i trä kombinerat fyr och boningshus.
  • 1890 Kråksundsgap. Ett i trä kombinerat fyr och boningshus, flyttat från Husvik på Brännö, tillbyggt.

Planscher

Han har ritat ett antal kolorerade planscher utgivna 1880 över då befintliga svenska fyrar och fyrskepp. Se Lotsverket

Anteckningar rörande svenska statens fasta fyrar av 1:e fyringenjör Emil Karlsson 1917

På de svenska kusterna hafva sedan urminnes tider funnits vardar och spirbåkar till rättelse för de sjöfarande om dagen, hvadan det ock antagligt, att eldar tändts på lämpliga platser för vägledning eller angöring av ankarplats nattetid. Närmare underrättelse därom saknas dock.

De första fyrar, om hvilka man äger närmare kännedom, voro stenkolseldar, då stenkolen låg uti en med rost försedd järngryta, som dels var ställd på en upphöjning i marken, dels på ett af sten muradt torn och dels hängande i en så kallad ”vipp”. Den första af dessa fyrar anlades på Falsterbo udde år 1202 och den sista på Ölands södra udde år 1785. Den stora olägenhet, som vidlådde dessa eldar, att hålla dem klart lysande, utsatta som de voro för storm, regn och snö, afhjälptes genom ett af Danske amiralen von Lövenörn konstrueradt fyrtorn, som var försedt med en lanternin med glasfönster och som medelst draggångar i tornet och ventilationsanordningar i lanterninen tillförde luft till den med ett rost försedda stenkolsgrytan samt bortförde röken. Sedan denna fyranordning med framgång användts i Danmark, förändrades Kullens fyr i överensstämmelse därmed år 1817, hvarefter förut befintliga fyrar förändrades och nya uppfördes på Stor-jungfrun år 1838 och släcktes år 1853. Fyring med stenkol upphörde år 1854, då Holmögadds fyr ändrades. Ehuru dessa fyrar hade en relativt stor ljusstyrka, var åtgången af stenkol, som dels levererades från Skåne, dels från England, mycket stor och underhållet därigenom dyrbart, hvarjämte mycket ljus gick förloradt. En annan olägenhet vidlåddes äfven dessa fyrar, den att man ej kunde skilja en fyr från en annan. Man började då använda spegelapparater, hvarigenom man kunde mera tillgodogöra sig ljuskällan på samma gång som underhållskostnaden blev billigare. Genom att använda rundgående spegelapparater kunde man genom apparatens större eller mindre omloppstid erhålla olika tidsmoment för hvarje blänk och kunde därigenom erhålla olika fyrkaraktärer.

Redan tidigt hade man i Sverige försökt att medelst speglar förstärka fyrljuset, så uppfördes på Örskär ett fyrtorn med lanternin, hvari voro uppsatta lampor med speglar, som till en början voro fasta, men som år 1769 sattes i förbindelse med ett urverk, hvarigenom speglarna flyttades fram och tillbaka i en viss sektor. På Korsö uppfördes år 1757 ett fyrtorn, på hvilket två större lyktor med spegelapparater voro uppsatta, hvilka medels ett urverk rörde sig fram och tillbaka. Dessa fyrar visade visserligen blänksken, men blott öfver vissa sektorer och det var först genom den af Kommissarien Jonas Norberg konstruerade omgående spegelfyrapparaten, som år 1781 uppsattes på Carlstens fästning i Marstrand, som Sverige erhöll en blänkfyr, som lyste horisonten rundt. Fyrapparaten, som äfven var den första af sitt slag i världen, bestod af 6 st. förgyllda speglar med lampor, fästade rundt om en vertikal axel, hvilken kringdrefs af ett urverk. Dessa tre ofvannämnda spegelapparater voro tillverkade i Sverige, men då Carlstens fyrapparat år 1836 kasserades, uppsattes i dess ställe en spegelapparat som var tillverkad i England. För de senare uppsatta fyrapparaterna inköptes speglar så väl från England som Danmark, men sådana tillverkades äfven af Mässingsslagaren C.E.L. Wisén i Stockholm, urverken tillverkades af Fyrmästaren M. Skoglund i Marstrand och af Mekanikus C.W. Gellertsén i Stockholm och lanterniner af Samuel Owen i Stockholm och ofvannämnde Gellertsén. Lamporna voro till en början mycket bristfälliga, vekarna, bestående af bomullsgarn drogos upp med en tång och rökte mycket, så att såväl speglar som lanterninrutor blefve överdragna af sot och det var först på 1820-talet genom användandet af de i Frankrike uppfunna Argandska lamporna med rund veke och lampglas, som spegelfyrarna kunde lysa med full ljusstyrka. Som lysämne användes silltran, hampolja och rofolja, hvilken senare uteslutande användes till dess den utbyttes mot fotogen. Spegelapparater med flera paraboliska speglar och visande blänksken uppsattes sedermera uti ytterligare tio fyrar, de flesta på 1840-talet, den sista uppsattes i Rödkallens fyrtorn år 1872. Spegelapparater med flera speglar och visande fast sken uppsattes uti fyra fyrar, den sista i Holmögadds fyrtorn år 1854.

På 1880-talet ändrades spegelfyrarna från rofolje- till fotogenbelysning, hvarigenom ljusstyrkan för en lampa med spegel ökades från 1.900 Häfnerljus till 2.500 Häfnerljus.

År 1836 inköptes från Frankrike en sideralskensapparat / parabolisk spegel med en i focus satt lampa och lysande horisonten rundt, som uppsattes i Eggegrunds fyr år 1838. Ljusstyrkan var endast omkring 35 Häfnerljus, men anskaffnings och underhållskostnaden ringa, så att liknande apparater uppsattes i 24 fyrar under åren 1838-1883. Lamporna, som från början voro afsedda för rofolja, utbyttes på 1870-talet mot nya för fotogen. Den sista af dessa apparater uppsattes i Oxelösunds fyr år 1883 och innevarande år (1914) återstår endast två, den ena i Hernö fyr och den andra i Godnatts inre fyr. Sideralskenen med lampor tillverkades av C.E. Wisén och Instrumentmakare G.V. Lyth i Stockholm.

En prisbillig spegelapparat för åstadkommande af blänkljus, så kallad treskenad spegel, inköptes från Danmark och uppsattes år 1849 i Svartklubbens fyr. Apparaten utgjordes af tre paraboliska speglar med en i deras gemensamma focus ställd lampa. Speglarna roterade medelst ett urverk och var apparatens ljusstyrka = 250 Häfnerljus. Treskenade spegelapparater uppsattes endast i fyra fyrar, den sistnämnda i Dämmans fyr borttogs år 1904. Apparaten för Dämmans fyr tillverkades av G.V. Lyth.

En spegelapparat, bestående af en roterande spegel, konstruerades på uppdrag af Fyringenjörskontoret af G.V. Lyth och uppsattes år 1896 i Arkö inre fyr. Fyrens ljusstyrka är 2.500 Häfnerljus.


Linsapparater

Behofvet af ökad ljusstyrka för fyrarne gjorde, att man i Frankrike på 1820-talet i en del befintliga fyrar uppsatte de af A. Fresnel så sinnrikt konstruerade linsapparaterna, hvilka betydligt öfverträffade de gamla spegelapparaterna och svenska staten beställde därför från Frankrike en försöksapparat med lampa visande fast sken. Denna apparat afprovades vintern 1832 på en ö i Mälaren och som man befarat, att kölden menligt inverka på densamma, men så ej inträffade och då den i allo syntes tillfredsställande, beställdes från firman Henry Lepaute i Paris en fast linsapparat af 3:e ordningen för Vinga fyr. Denna uppsattes i Vinga fyrtorn år 1841 och hade en ljusstyrka af 900 Häfnerljus. Linsapparaterna, vare sig fasta eller omgående, uppdelades då i 4 ordningar, beroende dels på linssystemets diameter, dels på antalet koncentriska vekar i lampan. Ofvan och nedanför linstrumman voro uppsatta folierade glasspeglar, hvilka sedermera ersattes af katadioptriska linser. Lampan var afsedd för rofolja, som pressades upp i lampnäbben antingen med ett pumpverk eller medelst en med tyngder belastad kanna / moderatörlampa/. Linsapparater, visande fast sken, uppsattes sedan år 1843 i Morups och Falsterbo fyrar af 2:a ordningen och år 1845 i Grönskärs, Ölands norra uddes och Ölands södra uddes fyrar, de två förstnämnda af 3:e och den sistnämnda af 2:a ordningen. Åren 1846-1865 uppsattes fasta linsapparater af 2:a ordningen i Bjuröklubbs, Bremö, Måseskärs och Sandhammarens fyrar samt af 3:e ordningen i Nidingens, Östergarns, Nord-Kosters, Storjungfruns och Gottska Sandöns fyrar. Dessa fyrar hade alla visat fast sken, om man undantager de år 1854 på Vinga och Nord-Koster och år 1861 på Lungö uppsatta fyrarna, hvilka visade fast sken med en blänk hvar 3:e minut.

Ju flera fyrar som tillkommo, dess mera gjorde sig gällande behofvet af att genom olika ljuskaraktärer kunna skilja en fyr från närliggande fyrar. Man hade på sina ställen användt tvåfyrssystemet med två fasta fyrar såsom på Nidingen, Gottska Sandön och Sandhammaren eller en fast och en fast med blänk såsom på Vinga och Nordkoster eller ock fyrar med rödt sken såsom Faludden och Måseskär, men det var först genom uppförandet af fyrar med blänkapparater man kunde erhålla olika fyrkaraktärer, skiljande sig från hvarandra dels genom olika antal blänkar, dels genom olika tider för blänkarna varaktighet.

Blänkapparater uppsattes:

  • 1863 i Häradsskärs,
  • 1867 i Väderöbods,
  • 1868 i Paternosters och Hållö,
  • 1870 i Landsorts, Utklippans och Tylöns,
  • 1871 i Hvens och Varbergs,
  • 1872 i Kapelluddens och Närs,
  • 1874 i Svenska Högarnes,
  • 1883 i Segerstads och Smygehuks,
  • 1884 i Agö, Spårö och Hallands Väderö,
  • 1885 i Stenkyrkehuks,
  • 1886 i Grans,
  • 1887 i Stora Karlsöns och Måseskärs,
  • 1889 i Björns,
  • 1890 i Vinga,
  • 1891 i Rödkallens och Garpens fyrar.

Under åren 1882-1889 uppsattes fasta linsapparater i fyrarna på Simpnäsklubb, Hälsingborg, Ursholmen, Malören, Dämman, i Tistlarna och Högbonden. Under åren 1870-1890 ändrades rofoljelamporna i alla fyrar till förbränning med fotogen, hvarjämte vekarnas antal ökades med en veke för linsapparater af 1:a, 2:a och 3:e ordningen, hvarigenom fyrarnas ljusstyrka blef betydligt förstärkt. En ännu större ljusstyrka uppnåddes, då under åren 1902-1912 de flesta större fyrar förseddes med luxlampor. Ljusstyrkan ökades därigenom för en fast linsapparat

Af 2:a ordningen från 5.000 till 15.000 Häfnerljus, af 3:e ordningen från 2.000 till 10.000 Häfnerljus, af 4:e ordningen från 850 till 4.000 Häfnerljus,

och för blänkapparater, som till exempel för Paternoster /1:a ordningen/ från 47.000 till 108.000 Häfnerljus, för Kapelludden /2:a ordningen/ från 24.000 till 72.000 Häfnerljus, och för Tylö /3:e ordningen/ från 6.800 till 30.000 Häfnerljus.

Sedan fransmannen Bourdelle år 1893 konstruerat s.k. blixtapparater, åstadkommande blänkar af kort varaktighet men en betydande ljusstyrka, hafva sådana uppsatts i Sverige i fyrarna:

  • Holmögadd år 1896,
  • Högby år 1898,
  • Svartklubben år 1899,
  • Kullen år 1900,
  • Tjärfven och Gottska Sandön år 1903,
  • Rönnskär år 1905,
  • Ölands norra och södra samt Hanö år 1906.

För att åstadkomma ett mera karakteristiskt sken å fyrar med fast sken hafva intermittensapparater, konstruerade af G.V. Lyth i Stockholm, uppsatts i fyrarna på Falsterbo och Tistlarna år 1906, i fyrarna på Faludden, Grönskär och Östergarn år 1907 och i fyren på Högbonden år 1909.

Apparaten består af en cylinder, som medelst ett urverk nedsänkes och upplyftes kring lamplågan.


Klippapparater

I början af 1880-talet konstruerade Friherre C.G. von Otter en s.k. klippapparat, afsedd att med framför fyrlågan uppställda persienner, som genom ett urverk öppnades eller slötos och därigenom kunde frambringa en serie af kortare eller längre ljusblänkar, kunna med användande af Morses telegrafalfabet tillkännagifva fyrens namn. Apparaten befanns ej praktisk för detta ändamål, men har i stället kommit till användning för begränsning af grundfria inseglingssektorer. Därvid har användts hvitt två klippsken på styrbordssidan och rödt enklippsken på babordssida om den vita fasta eller intermittenta inseglingssektor vid gång mot fyren. Den första klippapparaten i Böttö fyr /tillhörig Göteborgs stad/ år 1876. Liknande klippapparater hafva uppsatts på 1870-talet i Draghällan, Malmö, Leskärs och Godnatts fyrar, på 1880-talet i Saltviksuddes, Gåsörens, Germandsö, Djurstens, Sandhamns, Fjordskärs, Islandsbergs, Grimskärs och Svangens fyrar samt på 1890-talet i Holmsunds /Fjärdgrundets/ fyr.

Dessa apparater hafva äfven användts för att med klippsken belysa fritt liggande grund eller landgrund såsom vid Ratan, Högbondens, Helsingborgs, Nidingens, Tistlarnas och Ursholmens fyrar.

Fyrar med klippsken på endast en sida af inseglingssektorn samt den andra sidan begränsad af färgadt hafva uppförts på Ispeudde, Klöfskär, Haken, Varö, Bergudden och Dämman.


Bifyrar

Uti nedanstående fyrar hafva under den stora fyrapparaten uppsatts apparater med annan fyrkaraktär:

  • Stora Fjäderägg för ledning i farleden V om Holmön,
  • Rönnskär för angörande af lots,
  • Storjungfrun för utmärkande af grund,
  • Landsort för insegling mellan grund,
  • Gotska Sandön för utmärkande af grund,
  • När för utmärkande af ankarplats,
  • Stora Karlsö för d:o och
  • Ölands södra udde för utmärkande af grund.

Der grundförhållandena icke tilläto en inseglingssektor till hamnar uppsattes öfverens fyrar såsom vid Ystad, Gåsören, Pitsundet, Kråksundsgap, Häfringe och Grimskallen.


Fyrbelysning i skärgården

Fyrbelysningen i våra skärgårdar var mycket bristfällig till in på 1880-talet, de enda ledfyrar som funnos voro Bokö, Leskär och Femörehufvad i Södermanlands skärgård och det var först genom uppfinningen af fyrapparater för kontinuerlig förbränning och dermed följande besparing af fyrvaktare samt bostäder för dessa, som uppförandet af skärgårdsfyrar kunde ta sin början.

En af Fabrikör C.R. Nyberg i Stockholm gjord uppfinning av en glödlampa, där lågan utgjordes av förgasad gasolja gaf Fyringenjörskontoret anledning att uppdraga åt fabrikör G.V. Lyth att med tillämpning af denna idé konstruera en fyrlampa för kontinuerlig förbränning. Lyth konstruerade då år 1881 en lampa för gasolja, bestående af en behållare rymmande olja för 10 dygn, en brännare med munstycke, der oljan förgasades samt ett föreningsrör mellan behållaren och brännaren. Till skenets förstärkning användes gjutna linstrummor af 20 c.m. diameter. För att gifva fyren ett mera karaktäristiskt sken till åtskillnad från ljus i bostäder i skärgården försågs de med en s.k. rotator, en ställning med färgade glasskärmar samt en propeller som drefs omkring af värmen från lågan. Rotatorn, beskrifven af Lotskapten Dreutzer, fullbordades af Konstruktör L. Lindberg. Som kostnaden för dessa fyrar endast belöpte sig till i medeltal 1500kr., fyrhus och förrådsbod voro af bräder och fyrarna behöfde endast tillses en gång i veckan, så kunde under åren 1882-1886 ett större antal af dessa fyrar uppföras. Sålunda uppfördes under dessa år inom:

  • Nedre norra lotsdistriktet 6 st.
  • Mellersta norra d:o 44 st.
  • Östra d:o 12 st.
  • Södra d:o 1 st och
  • Västra d:o 25 st.

Under åren 1887-1888 uppfördes 4 st. dylika fyrar.

Fruktan för att fyrvaktaren (oftast fiskare) skulle kunna skada sig genom handterandet af den explosiva gasoljan gjorde att man sökte utbyta gasoljan mot fotogen och år 1888 konstruerade Lyth en fotogenlampa för kontinuerlig förbränning med fotogen, bestående af en 14 liters behållare samt brännare med dubbelveke. Lampglasen voro af härdadt glas. Som lysämne användes rysk fotogen och var konsumtion 1,1 liter per dygn. År 1889 ändrades alla gasoljefyrar till fotogenfyrar.

Fyrar med liknande lampor uppfördes under åren 1889-1910 inom:

  • Öfre norra lotsdistriktet 10 st.
  • Nedre norra d:o 15 st.
  • Mellersta norra d:o 18 st.
  • Östra d:o 30 st.
  • Södra d:o 3 st och
  • Västra d:o 28 st.

Fyrarna hafva sedermera undergått flera förändringar. Linsapparater af 4:e och 5:e ordningen samt spegelapparater hafva uppsatts i flera fyrar och brännare af norsk modell för astralolja hafva på sina ställen utbytts mot de gamla. I stället för de första fyrhusen af bräder, hafva fyrkurar tillverkats först runda af järnplåt och sedan åttakantiga af gjutjärn med lutande fönster. En del af rotatorerna hafva försetts med mörka skärmar, hvarigenom fyrarna erhållit intermittent sken med en eller två förmörkelser. De först uppförda fyrarna hade endast till uppgift att angifva läget af vissa viktiga uddar i farleden, men sedermera har man genom användande af färgadt sken på ömse sidor af en hvit sektor kunnat uppnå det resultat, att man i flera af våra skärgårdar nattetid passera desamma, genom att endast styra i hvarandra följande hvita grundfria sektorer.

Fyrapparater med Lyths lampa uppsattes 1898-1908 uti fyrarna Gåssten, Bokö, Ledskär, Barösund, Borgholm, Tenungen och Lilla Varholmen, hvarigenom bevakningen derstädes kunde indragas. På Vitten uppfördes år 1896 en fyr med lampa för kontinuerlig förbränning levererad af Barbier i Paris. Lampan, som kunde brinna 3 veckor utan tillsyn, hade en 75 liters behållare och glimmerlampglas.


Acetylenfyr

Lampa med gasverk för acetylengas har användts uti Marstrands hamnfyr, men borttogs år 1914 då fyren ändrades till Aga-fyr.


Agafyrar

En genomgripande förändring i belysningen af våra skärgårdar åstadkoms genom användandet af de af Ingenjör G. Dalén konstruerade Aga fyrapparaterna. Oafsett en större ljusstyrka och en distinkt blänk kan nu sjelfva lysämnet (acetylengas) tillverkas i Sverige och fyrarna behöfva ej så ofta tillses.

Den första Agafyren uppsattes på Gåsfeten år 1904 och sedermera hafva Agaapparaterna uti dels nya, dels gamla fyrar uppsatts under 1906-1914:

  • Öfre Norra distriktet 15 st
  • Nedre Norra distriktet 6 st
  • Mellersta distriktet 34 st
  • Östra distriktet 7 s
  • Södra distriktet 10 st
  • Västra distriktet 20 st

Genom användandet af dessa ledfyrar hafva en stor del af skärgårdarna på östra och västra kusterna blifvit belysta, inloppen till Stockholm och Göteborg äro fullständigt, men ännu återstå en mängd fyrar, innan skärgårdarna kunna i sin helhet passeras nattetid.


Fyrbyggnader

De äldsta fyrtornen uppfördes af sten, granit eller kalksten, beroende på hvad som fanns att tillgå i närheten af byggnadsplatsen, det prydligaste af dem torde vara Örskärs fyr. På 1860-70 talen uppfördes kolonntorn af järn och samtidigt samt sedermera hafva flera fyrtorn af järn uppförts. Fyrtorn af tegel uppfördes på 1850-talet, då beklädda med eldfast tegel och sedermera flera beklädda med klinktegel. Trätorn dels fristående, dels sammanbyggda med fyrvaktarbyggnaden hafva uppförts på flera ställen, de senare där man ej behöft en större höjd för fyrapparaten. På sednare åren har man uppfört fyrtornen af betong och torde detta i förhållande till prisbilligheten och kortare tid för deras uppförande blifvit framtidens byggmateriel, åtminstone för de större fyrtornen.

Boställsbyggnaderna äro med få undantag uppförda af trä, dels af liggande timmer, dels af stående plank.

Jag öfvergår nu till en närmare beskrifning af våra äldsta och större fyrar.


Fyrar, som vid anläggningen saknade apparater för fyrljusets förstärkning.

De första fyrar om hvilka man äger närmare kännedom, Falsterbo, Kullen och Nidingen äro belägna i Skåne och Halland och tillhörde vid sin anläggning Danmark.

I fredsfördraget mellan Sverige och Danmark d. 27 Maj 1660 fastställdes att Danmark skall till Sverige årligen betala 3500 Rdr Hamburg Banko, som ersättning för underhållet af fyringen på Kullen och Falsterbo samt 2 båkar i Halland, för hvilket Danmark erhåller ersättning i Öresundstullen.


Förord - för fyrarnas 6 olika grupper

Anteckningar rörande svenska statens fasta fyrar av 1:e fyringenjör Emil Karlsson 1917 senare kompletterade för Sjöfartsrådet, överfyringenjör Sven Öberg


Fyrar, som vid anläggningen saknade apparater för fyrljusets förstärkning

De första fyrar om hvilka man äger närmare kännedom, Falsterbo, Kullen och Nidingen äro belägna i Skåne och Halland och tillhörde vid sin anläggning Danmark. I fredsfördraget mellan Sverige och Danmark d. 27 Maj 1660 fastställdes att Danmark skall till Sverige årligen betala 3500 Rdr Hamburg Banko, som ersättning för underhållet af fyringen på Kullen och Falsterbo samt 2 båkar i Halland, för hvilket Danmark erhåller ersättning i Öresundstullen.

I denna grupp inkluderar Emil i presentationsordning följande fyrar: Falsterbo (år 1202), Kullen (1560), Nidingen (1635), Landsort (1658), Holmögadd (1763), Djursten (1767), Grönskär (1774), Ölands Södra Udde (1785), Östergarn (1818), Svartklubben (1820) och Storjungfrun (1838).


Fyrar, som vid anläggningen voro försedda med spegelapparater

Örskärs fyr uppförd år 1687 är antagligen den första fyr, som varit försedd med speglar för ljusets förstärkande. ”Memoire sur l’eclariage et le balisage des cotes de France” 1864 par L. Reymond upptager: att spegelapparaten i franska fyrar först blifvit använd i slutet af 1700 talet och Stevenson uti sin ”Lighthouse construction and illumination” af 1881 omnämnes att spegelapparat i engelska fyrar först användts år 1763.

I denna grupp inkluderar Emil i presentationsordning följande fyrar: Örskär (1687), Korsö (1750), Carlsten (1781), Söderarm (1839), Utklippan (1840), Hållö (1842), Hoborg (1846), Fårö (1847), Understen (1848), Stora Fjäderägg (1851), Skag (1871) och Rödkallen (1872).

Fyrar, som vid sin anläggning voro försedda med sideralskensapparater

År 1836 gjordes af Kapten A. Almlöf undersökning rörande en från Frankrike inköpt sideralskensapparat och skrifver han i sitt utlåtande derom, att han endast anser den vara tjenlig vid hamn eller ledfyr för kortare distanser såsom 1½ mil och derunder. L.Reynaud säger i ”Memoire sur l’éclairage et le balisage des cotes de France” 1864 att den endast bör användas vid mindre fyrar, och att man ej bör uppsätta nya sådana. Ljusstyrkan var omkring 35 Häfnerljus. På svenska kusten uppsattes emellertid icke mindre än 24 fyrar med denna apparat under åren 1838 – 1882, af hvilka åtminstone 8 st. voro hafsfyrar och får orsaken dertill tillskrifvas dels apparatens ringa anskaffningskostnad, dels den billigare kostnaden för underhåll och skötsel.

I denna grupp inkluderar Emil i presentationsordning följande fyrar: Eggegrund (), Ystad (), Malören (), Grimskär (), Fjuk (), Hjortens Udde (), Björn (), Vestergarns Utholme (), Näskubben (), Femörehuvud (), Bokö (), Ledskär (), Ratans hamn (), Simpnäsklubb (), Furön (), Bredskär (), Häfringe (), Rönnskär (), Hernö (), Utlängan () och Oxelösund ().


Fyrar, som vid sin anläggning hade treskenade spegelapparater

Dessa apparater hafva endast användts vid fyra fyrar i Sverige, den första, som var inköpt från Danmark, uppsattes på Svartklubbens fyr år 1849, den andra i Nordkosters norra fyr 1850 och de två öfriga i Agö och Dämmans fyrar.

I denna grupp inkluderar Emil i presentationsordning följande fyrar: Agö () och Dämman ().


Fyrar, som vid sin anläggning hade spegelapparat, bestående av 1 el. 2 speglar

I denna grupp inkluderar Emil i presentationsordning följande fyrar: Sandhamn (); Oxdjupet (), Gåssten (), Skäggenäs (), Bergudden (), Burgsvik (), Arkö () och Vinga ledfyrar ().


Fyrar, som vid sin anläggning voro försedda med linsapparater

I denna grupp inkluderar Emil i presentationsordning följande fyrar:


Avskrivet / Esbjörn, Donsö 2020-09-10


Fyr nr 1 till fyr nr 90

Här beskrivs fyrar med början Falsterbo (nr 1) till Fjordskär [nr 90)

(se annan plats)


Slutord av Emil Karlsson mars 1917

Anteckningar rörande svenska statens fasta fyrar av 1:e fyringenjör Emil Karlsson 1917

Ursprungliga anteckningar

De under senare åren nyuppgjorda fyrarna hafva till största delen tillkommit på K. Lotsstyrelsens initiativ och anslag dertill lemnats af Kungl. Maj:t och någon närmare beskrifning öfver dem torde vara obehöflig, synnerligen som fyrarne, sedan dess uppförande, ej undergått någon större förändring,

Arkivforskningarna måste på grund af min sjukdom afbrytas år 1914 och har sedan ej af samma orsak kunnat upptagas, dock anser jag att dessa anteckningar, ehuru ofullständiga, skola lända till någon nytta för den, som en gång skall skrifva svenska fyrväsendets historia.

Källorna för dessa anteckningar äro till största delen hämtade från de i K. Lotsstryrelsens arkiv befintliga handlingar.

Glädjande är emellertid att se huru vårt fyrväsende, trots de oftast knappa medeltillgångarna, utvecklats så att det väl försvarar sin plats bland de öfriga sjöfarande nationerna. Om man tar till exempel Kullens fyr, der förr en svagt lysande stenkolseld utgjorde det enda märket för angörande af Öresund för norrifrån kommande fartyg och nu samma fyr utkastar en ljusknippa af 500.000 Häfnerljus ljusstyrka. Och jämför man fyrvaktarens tjensteåliggande förr och nu, så måste man erkänna att däri inträffat betydligt förbättrade förhållanden. Förr måste han bära den tunga stenkolen uppför en öppen, brant trappa samt sedan under oftast storm, regn och snöfall sköta fyrgrytan under öppen hgimmel, nu deremot kan han i lugn och ro sitta och öfvervaka fyrapparaten i ett uppvärmt vaktrum och kan efter sina fyra timmars vakt gå ned och hvila ut sig i det väl ombonade boningshuset.

Glädjande är ock att Sverige spelat sin rol i fyrväsendets utveckling och vill jag här endast framdraga: Kommisarien Jonas Nyberg, uppfinnaren af den första blänkfyr i världen, Lotsdirektören, Friherre C. G. von Otter, uppfinnaren af klippapparaten, Fabrikören C.G. Lyth, konstruktören af våra första ledfyrar samt Ingeniör G. Dahlén uppfinnaren af den sinnrika Aga-fyrapparaten,

Stockholm i mars 1917

Emil Karlsson

f.d. förste Fyrngeniör


Avskrivet / Esbjörn. Donsö 2020-08-30


Jfr arkitekt, ovanstående namn på fyrplats, kanalbyggare.