Radioprogram

Från fyrwiki
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Radioprogram. Nedan ges länkar till radioprogram med fyrar som tema.

För andra upptagningar med ljud och film/video, klicka här: Video

Radioapparat.jpg


Symbol fyr.jpg Symbol fsk.jpg Symbol kassfr.jpg Lur ritad.jpg Blixtsymbol.jpg Historik.jpg Fotogenlamp ritad.jpg Vantskruv.jpg Kompassros ritad.jpg KanalSymbol.jpg Symbol Person.jpg Maskaron.jpg Livet.jpg

MåseskärFörlängd.jpg

Svenska Fyrar 2022 och 2023

En serie program gjorda av Peter Gropman för Sveriges Radio. https://sverigesradio.se/svenska-fyrar

  • Radio SR Äventyret på Grundkallens kassunfyr, program av Peter Gropman 2023 (9:31 min). Medverkande: Mattias Karlsson, motorman på Baltica, Annah Bohman, matros på Baltica, Jonas Back Vedsmand, kapten på Baltica, Jonas Rosengren, fd anställd på Grundkallen, Leif Elsby, Svenska fyrsällskapet.
  • Radio SR Hållö fyr och flygkraschen, program av Peter Gropman 2023 (9:31 min). Medverkande: Bengt Wall, ordförande i föreningen Hållö fyr.
  • Radio SR Kvinnorna på Knippelholmens fyr, program av Peter Gropman 2023 (9:31 min). Medverkande: Olivia, Elsa och Karin Samuelsson, fyrvaktare, Lennart Hyland, reporter, Yvonne Forsman, släkting till familjen Samuelsson, Björn Forsman, släkting till familjen Samuelsson.
  • Radio SR Nidingen fyrplats med dåligt rykte, program av Peter Gropman 2023 (9:31 min). Medverkande: Johan Elvborn, skeppare och medlem i föreningen Nidingens vänner, Josefina Pehrson, Nidingens fågelstation, Ingvar Helldner, före detta anställd på Nidingen.
  • Radio SR Heidenstams sista fyr, program av Peter Gropman 2022 (9:30 min). Medverkande: Kenneth Gustavsson, historiker. Pekka Väisänen, Finlands fyrsällskap.
  • Radio SR Renovering av fyren Bjuröklubb 2022, program av Peter Gropman 2022 (9:30 min). Medverkande: Staffan Markström, förvaltare på Bjuröklubb. Gustav Grönlund och Pär Lundgren, hantverkare.
  • Radio SR Ensamma på Djurö fyr, program av Peter Gropman 2022 (9:30 min). Medverkande: Benny Jansson, barnbarn till Lars. Klara Eriksson, en av ungdomarna som var ensam på fyren, arkivintervju från 1983. I programmet hörs även radioreportern Claes Astin.
  • Radio SR Islandsberg och Taubes känsla för fyrar, program av Peter Gropman 2022 (9:30 min). Medverkande: David Anthin, litteraturvetare och Taubekännare. Christer Hjelmsten, son till Karin Hjelmsten som bodde några år på fyrplatsen.
  • Radio SR Franska stenarna och den wallerska tuben, program av Peter Gropman 2022 (9:30 min). Medverkande: Mikael Arvidsson, skeppare på Fyrbjörn. Göran Ekberg, marinarkeolog och intendent Statens maritima och transporthistoriska museer.
  • Radio SR Livet på fyrskepp 2b - Almagrundet, program av Peter Gropman 2022 (9:30 min). Medverkande: Stefan Söderberg, ordförande Almagrundets vänner. Inger Wahlund, barnbarn till Gustaf Adolf Jansson. Gustaf Adolf Jansson, fyrmästare i ett arkivklipp från 1938.
  • Radio SR Hoburgs fyr och ljusets betydelse, program av Peter Gropman 2022 (9:30 min). Medverkande: Hasse Hörlin, fd fyrvaktare på Gotska Sandön. Birgitta Lundberg, boende i Sundre socken, norr om Hoburgs fyr. Leif Elsby, Svenska fyrsällskapet.
  • Radio SR Kanonerna på Långe Jan, program av Peter Gropman 2022 (9:30 min). Medverkande: Göran Andersson, fyr- och fågelfantast. Dagny Carlsson, fyrvaktardotter (arkivintervju).
  • Radio SR Pater Noster - fyren som försvann, program av Peter Gropman 2022 (9:30 min). Medverkande: Pelle Stavfeldt, föreningen Pater Nosters vänner (arkivintervju). Mirja Lilja Hagsjö, VD på företaget Pater Noster Ett hem vid horisonten.
  • Radio SR Hemma på Berguddens fyr, program av Peter Gropman 2022 (9:30 min). Medverkande: Josefin Hjärpe Lämås, driver Berguddens fyrvaktarbostäder. Åke Sandström, lokalhistoriker.
  • Radio SR Hjältinnan Beda Alm på Björns fyr, program av Peter Gropman 2022 (9:30 min). Medverkande: Anders Nylund, fyrfantast och guide vid Björns fyr. Kristina Lennestedt, barnbarn till Beda Alm.

Lyssna på SMHI


Länkar till radioprogram, flertalet gjorda av Mats Carlsson Lénart, angående fyrar:

SR P1 Vetandets Värld

Gustav Dalén, 150 år sedan han föddes. Radioprogram i Vetandets Värld, SR P1. Klicka här. (20 min)

SR P4 Gävleborg 2019

Radioprogram av frilansjournalisten Mats Carlsson-Lénart:

SR P4 Västernorrland 2018

Brämön

Antik bild där man ser Brämöns första fyrtorn, byggt 1859 men rivet 1948. Stegen på tornet var till för att Brämöns lotsar skulle kunna hålla utkik från fyren. (De var av fyrmästaren förbjudna att använda trappan inne i tornet). Foto: Bild ur Kerstin Brages samling
Hamn och bergbana på Brämön. Foto Mats Carlsson Lénart

Brämöns fyr tändes 1859 för att vägleda fartyg in till Sundsvall. Idag är Brämöns gamla lots- och fyrplats en sommaridyll vid öppna havet.

I sommarserien ”Ljus i öster” besöker frilansjournalisten Mats Carlsson-Lénart de gamla fyrplatserna i Västernorrland, från Brämön i Syd till Skag i norr.

Brämön, som var den allra första fyren i Västernorrland, tändes den 15 oktober 1859. På Brämön fanns då redan fiskarstugor som tillhörde fiskare från Gävle som på somrarna fiskade i Västernorrländska vatten och en lotsplats som inrättades 1825.

På Brämön, som är en ganska stor ö med stor skogsareal, finns idag två byar. Norrhamn med ett 40-tal bostadshus och Sanna vid Brämösundet med ett fåtal hus. Fyrplatsen ligger på ett berg strax ovanför Norrhamn

Lotsstationen flyttade till Spikarna på Alnön på 1950-talet och 1972 automatiserades fyren och även fyrvaktarna lämnade Brämön som sedan dess saknat bofast befolkning.

Men ljuset i det 16 meter höga fyrtornet lyser fortfarande ut över havet. Mistluren däremot stängdes av 1986. Det stora bostadshuset för fyrpersonalen ägs idag av Kerstin Brage som vistats på ön om somrarna sedan hon var barn. Hennes morfar August Selander var lots på Brämön och bodde där under större delen av 1900-talet.

Dramatiska händelser har inte saknats under Brämöns fyrs snart 160-åriga historia. Inte minst under andra världskriget när många flyktingar från Estland steg i land i Sverige på Brämön.

– Men tyvärr gick det inte bra för alla. En del båtar förliste till havs och en del av dem som kom fram skickade Sverige tillbaka. Men jag minns att mormor försökte hjälpa så många som möjligt, ge dem mat och torra kläder, säger Kerstin Brage. / Mats Carlsson-Lénart

Draghällan

Draghällan under tiden som en bemannad fyrplats (1879-1966). Sedan revs allt utom själva fyrtornet. Foto: Sjöfartsverkets arkiv

Tufft leva på Sundsvalls eget Alcatraz – Draghällan. Draghällan ligger bara kring fem kilometer från Sundsvalls centrum, men var ändå en av Sveriges mest isolerade fyrplatser, svår att ta sig både till och från.

Draghällan är det lilla skäret med fyren som syns bra vid färd söderut på E4:an från Sundsvall. Fyren tändes 1879 och var bemannad av fyrpersonal som bodde i ett stort hus på det lilla skäret fram till 1966. Då automatiserades fyren, personalen flyttade och det stora huset revs.

Draghällan var en så liten ö att de som bodde där inte kunde gå ut, utom när det var riktigt fint väder. Fyrplatsen hade inte heller någon hamn utan fyrens båt fick dras uppför klippan. Fyrfamiljerna var vana vid att ibland vara isolerade i veckor.

- Klippan är så liten så på två sidor stupar gården lodrätt ner i vattnet. Är det ostliga vindar är det särskilt besvärlig, för då är det som en häxgryta runt berget. Såna gånger är det inte gott att få ut en båt eller tänka landa där. Vi kan bli isolerade rätt länge, berättar fyrvaktarhustrun Helga Hägg i en inspelning från 1943.

Kraftig mistlur. Mellan 1890 och 1989 var ön försedd med mistsignalering. Den första mistluren var handdriven men efterhand blev mistlurarna och dess ljud allt kraftigare.

Barbro Stenqvists far Bengt Rutkvist var den näst siste fyrmästaren på Draghällan. Barbro växte delvis upp på den periodvis isolerade ön. Vi träffar också Kenneth Melander som i många år var lots i Sundsvall och även vikarierade som fyrvaktare på 1960-talet. / Mats Carlsson-Lénart

Flasan

För första gången på länge har en fyr släckts i Västernorrland. Det är fyren på det kala skäret Flasan, öster om Ulvöarna som nu inte lyser längre. Fyren på skäret Flasan byggdes 1932.

Enligt lotsområdeschef Dag Tedenby på Sjöfartsverket saknar fyren numera nautisk betydelse för handelssjöfarten och det har inte gått att hitta någon lokalt som ville ta över ansvaret för Flasans fyr.

– Vi prövar alltid innan vi avvecklar en fyr om det finns någon lokal intressent.

Själva fyrtornet på det kala skäret kommer att få stå kvar som sjömärke. / Mats Carlsson-Lénart

Lungö

Lennart von Post, en av ägarna av Lungö fyr. Foto Mats Carlsson-Lénart

Lungö fyrplats vid inloppet till Ångermanälven var släckt och förföll under många år innan några privatpersoner räddade den.

Lungö var en gång i tiden en av Ångermanlands mest folkrika öar med stor jordbruks- och fiskarbefolkning. Lite på behörigt avstånd från Lungös olika bebodda områden anlades 1860-61 en fyrplats, längst i sydost på den stora ön – för att vägleda fartyg till Härnösand och in i Ångermanälven där den industriella revolutionen pågick.

Militär kontroll. Men 1964 automatiserades och avbemannades fyren. Det blev sedan försvaret som under Kalla kriget mer eller mindre övertog hela fyrplatsen då Lungö fyr ligger strategiskt där älvens mynningsområde övergår i öppet hav. Mellan Härnön och Lungö fanns en indikeringsslinga för ubåtar och vid Lungö fyr hade militären också en mycket stark strålkastare som skulle lura fienden att skjuta på Lungö i stället för på Hemsö fästning där de svenska kanonerna fanns.

1988 släckte Sjöfartsverket fyren på Lungö med hänvisning till att kassunfyren Vänta Litets grund, en bra bit ut i Bottenhavet, kunde tjäna som angöringsfyr. Strax efter upphörde Kalla kriget och militärens intresse för och närvaro i området minskade. I mitten av 90-talet utbjöds fyrplatsen till försäljning av Fortifikationsverket och även själva fyrtornet kom att ingå i affären.

Familjer köpte. Lungö fyr köptes av två härnösandsfamiljer; von Post och Norlin, som under de senaste cirka 20 åren lagt ner ett mycket stort arbete på att restaurera den nedgångna gamla fyren och fyrplatsen. År 2001 såg de dessutom till att Lungö fyr återtändes, efter att ha varit släckt i 13 år. / Mats Carlsson-Lénart

Högbonden

Örnnäste på "Djävulsön". Högbondens fyrplats har ett svindlande läge vid Bottenhavet. Foto: Mats Carlsson-Lénart

Högbondens fyr ligger på 61 meters höjd på ön med samma namn. Själva tornet är 14 meter högt så ”lyshöjden” är totalt 75 meter. Fyrplatsen byggdes 1907-09.

Allra först byggdes linbanan från Klubbudden, den låga södra delen av ön och upp på berget där fyren skulle lysa ut över Bottenhavet. Någon hamn fanns inte egentligen utan de mindre båtarna lyftes upp och ned i havet med en handvevad vinsch.

I 54 år var fyrplatsen bemannad. Som mest bodde 21 personer i det stora bostadshuset, bland dem en lotsbarnskolelärarinna som undervisade fyrplatsens barn i en liten sal på vinden.

Men 1963 drogs en elkabel ut till ön, vilket gjorde det möjligt att automatisera driften av fyren. Fyrvaktarna flyttade i land. Under 1960- 70- och 80-talen nyttjades Högbonden delvis av försvaret men i slutet av 1980-talet iordningställdes fyrplatsen som vandrarhem.

Kan bli båtluffarmål: Tidigare i sommar blev det klart att Naturvårdsverket även i fortsättningen ska äga fyrplatsen och dess byggnader (med undantag av själva fyrtornet som är Sjöfartsverkets) och att en välbehövlig renovering av det stora huset ska äga rum så snart som möjligt.

Beskedet var välkommet inte minst för sundsvallsparet Marie och Olle Eriksson som sedan 2014 drivit vandrarhemmet och caféet på Högbonden.

– Vi hoppas få fortsätta här ute och kanske utveckla Högbonden till en destination på en båtluffarled längs Höga kusten, säger Olle Eriksson.

Fyrmästaren och hans sonson: Fyrmästare Erik Axel Söderblom (1879-1968) bodde och arbetade på Högbonden mellan 1913 och 1942.

– Man kan kalla Högbonden för ”Djävulsön”. Det var lite som ett fängelse där ute, sa Söderblom när Sveriges Radios Lars Madsén intervjuade honom 1963.

Gamle fyrmästare Söderblom bodde som pensionär i Bönhamn där han var en respekterad och betrodd person.

– Han var kungen i Bönhamn, minns barnbarnet Berndt Söderblom.

Berndt tillbringade många av sin barndoms somrar på 1930- och 40-talen på Högbonden.

– Hade det inte varit för att farmor Johanna alltid passade på mig hade jag aldrig överlevt. Det var 50 meters stup och jag brukade hänga i knävecken i räcket på kanten. Men en gång föll jag ordentligt, det var inne i fyren när jag skulle dra undan draperiet som skyddar linsen under dagen. Plötsligt föll jag rakt ner två meter. Men det gick bra, minns Berndt Söderblom. / Mats Carlsson-Lénart

Skags udde

Skags udde fyr och lotsstation byggdes 1956-57. Foto: Mats Carlsson-Lénart

Skagsudde är den mest moderna större fyren i Västernorrland, byggd 1957. Tidigare låg Skags fyr på en ö utanför udden.

Vattnen kring Skagsudde är ökända bland sjöfolk. Tillsammans med Hanöbukten och Landsortsområdet anses denna del av Bottenhavet vara en av de värsta passagerna i svenska vatten.

Ytterst på Skagsudde, öster om Örnsköldsvik, ligger sedan 1956-57 en kombinerad fyr- och lotsplats med ett 26 meter högt fyrtorn. Skagsuddes fyr har aldrig haft särskilda fyrvaktare, utan lotspersonalen ansvarade för fyrens drift innan den helt automatiserades.

Ersatte gammal fyr Skagsudde fyr, som fram till 2006 lyste med strålkastare av flygfyrstyp, ersatte Skags gamla fyr som låg på ön Gråklubben, på Skagsuddes östra sida. Den hade tänts 1871 och dess torn var en 18 meter hög så kallad ”Heidenstammare”, en fyr bestående av en fackverkskonstruktion i järn. Lotsstationen låg före 1956 på ön Haraskär som ligger norr om Gråklubben.

Gamla fyrplatsen Skag på ön Gråklubben var en utsatt arbetsplats där vågorna ibland slog mot husen och fyren. Med tiden gjorde dock landhöjningen att fyrplatsen kom något längre upp från havets krafter.

Fartyg förliste Några år före flytten av fyren från ”Klubben” till udden inträffade en uppmärksammad förlisning vid Skagsudde. Det var när Johnsonlinjens ”Colombia”, ett 135 meter långt lastfartyg, i november 1954, blev till vrak efter att ha felnavigerat. Colombias kapten avled i samband med händelsen.

Gamla fyren gick norröver Den gamla fyren på Skag monterades ner av Sjöfartsverket och förvarades under en tid i ett förråd, innan den sattes upp i orten Jävre utanför Piteå – där den ännu står i närheten av E4. En modell av Skags gamla fyr står dock på Skagsudde.

De övriga byggnaderna som fanns på Skags fyrplats finns dock kvar på ön Gråklubben och har nyligen restaurerats av öns ägare. / Mats Carlsson-Lénart

Fyrskeppet Sydostbrotten

Fyrskeppen varnade för grunden i haven. Arkiv Sjöfartsverket

I havet långt öster om Husum låg i 101 år ett fyrskepp ankrat och varnade för de farliga grunden vid Sydostbrotten. 1963 ersattes fyrskeppet av en stor, fast fyr i havet. På tjugofyra olika grund kring Sveriges kuster har det funnits fyrskepp. Den första och sista svenska fyrskeppsstationen var Falsterborev i södra Östersjön där fartyg med fyr ombord låg utlagda mellan 1831 och 1972.

Längs norrlandskusten fanns fyrskepp på fem olika platser. Finngrunden och Västra Banken, båda i havet öster om Gävle. Östra Kvarken som låg sydost om Holmön, Norströmsgrund utanför inloppet till Luleå samt Sydostbrotten som är ett farligt grundområde i Norra Kvarken, alltså det breda sund i Östersjön som ligger mellan Bottenhavet och Bottenviken.

Sydostbrottens fyrskepp låg utlagt under den isfria delen av året mellan 1862 och 1963 (isbrytning inleddes inte förrän senare). Sydostbrotten hade sin vinterhamn vid varvet i Bonässund vid Örnsköldsvik, liksom ett annat av Östra Kvarkens fyrskepp.

På Sydostbrotten var det tre olika fartyg som löste av varann under 101 år. Nr 2A som var byggt 1861 och endast hade segel. Nr 14 som hade ångmaskin och var byggt 1876 och till sist Nr 33 som var Sveriges sist byggda fyrskepp, sjösatt vid Götaverken i Göteborg 1934.

På 1950-talet började Sveriges fyrskepp ersättas av fasta fyrar på grunden i havet, så kallade kassunfyrar. För Sydostbrottens del skedde detta 1963. I 17 år bodde och arbetade människor på Sydostbrottens fyr som fortfarande står i grundområdet (ca 60 km öster om Husum) men som sedan 1980 är automatiserad. / Mats Carlsson-Lénart


SR P4 Värmland 2017

Skoghall

Skoghall. Foto Mats Carlsson Lénart

Skoghalls fyr var första fyren i Vänern. Skoghalls fyr är trots att den inte är den ursprungliga fyren från 1803 ändå Värmlands äldsta bevarade fyrbyggnad och Vänerns första fyrplats.

Idag står fyren sedan länge inne på Skoghallsverkens område men låg tidigare för sig själv på en udde. Fyren byggdes precis efter att den första versionen av Trollhätte kanal öppnats 1803. Även om det ännu inte fanns något bruk här var Skoghall en ut- och inskeppningshamn för varor som fraktades på Klarälven.

- Sjöfarten på Vänern var lite besvärlig med många skeppsbrott. Ett antal rika handelsmän och brukspatroner gick då samman och bildade Vänerns seglationssällskap, med uppgiften av göra en kartering av sjön, sätta upp sjömärken och bygga fyrar, berättar Kristel Brynskog på Hammarö Skärgårdsmuseum.

- Det var en stor infrastruktursatsning helt enkelt!

Fyren på Skoghall var bemannad fram till 1935, och moderniserades i mitten av 1990-talet. / Mats Carlsson-Lénart

Söökojan

Söökojan. Foto Mats Carlsson Lénart

Söökojans fyr förfaller i väntan på avtal. Söökojans fyr som vaktat inloppet till Karlstads hamn i över hundra år skulle kunna bli ett byggnadsminne och en filial till Skärgårdsmuséet. Men en uppgörelse mellan Hammarö kommun och Sjöfartsverket som äger fyrplatsen drar ut på tiden och byggnaderna förfaller.

Kristel Brynskog på Hammarö Skärgårdsmuseum är orolig över att det aldrig kommer ett klart besked kring Söökojan:

- Jag hade ju hoppats att det här skulle ha varit klart våren 2017, så vi kunde börja rusta upp och bevara fyrhusen. Vi har en del saker som hör dit och som vi vill flytta tillbaka, så att kommande generationer kan se hur fyrvaktarfamiljerna bodde.

- Jag förstår inte varför man inte kommer till skott och skriver avtal! För Sjöfartsverkets behov skulle det räcka med en stolpe och ett ljus därute, man har inget behov av husen och redan har en del av uthusen rasat ihop.

På Hammarö skärgårdsmuseum visas en utställning om fyrvaktarlivet och den sista som lämnade sitt arbete var fyrvaktaren på Gälleudde nere i Dalbosjön några år in på 2000-talet.

- De yngsta fyrvaktarbarnen som vi intervjuat är alltså födda på 1980-talet berättar Kristel Brynskog på skärgårdsmuséet.

Ute på Hammarö sydspets vid Skage lyser inte heller fyren längre.

Fyren på ”Skagen” var bemannad mellan 1872 och 1932 / Mats Carlsson-Lénart

Stångudden

Stångudden. Foto Mats Carlsson Lénart

Stånguddens fyr är sydligaste biten av Värmland Värmlands sydligaste plats är också en fyrplats, Stånguddens fyr på Lurö, där fyrvaktardottern Kicki Rask växte upp på 1950- och 60-talet.

Stånguddens fyrplats var bemannad mellan 1871 och 1992, av samma släkt hela tiden. Det sista fyrmästarparet var Valter och Ruth Andersson.

– Jag minns när vi fick elektricitet 1959. Det förändrade tillvaron på fyrplatsen på många sätt, säger Valter och Ruths dotter Kicki Rask som numera är sommarboende på Lurö.

- Jag minns barndomen som ett paradis men min äldre bror flyttade ju tidigt in till fastlandet för att gå i skolan, så jag var ju som ett ensambarn här ute på ön, berättar Kicki Rask.

Även Kicki flyttade in till Värmlandsnäs som sjuåring och längtade ofta tillbaka till barndomshemmet, fisket och utsikten över Vänern. Fyren lyser fortfarande väg för all sjötrafik som ska passera mellan Dalbosjön och Värmlandssjön.

Utsatt plats: I närheten av Stångudden låg förr fyrplatsen på den lilla Trädgårdsholmen. Trots sitt idylliska namn var det en av Vänerns mest utsatta fyrar och stugan med fyrljuset i ett litet torn på taket låg på klippkanten.

– När det blåste från ”fel håll” så var man tvungen att ta fram alla trasor och klutar som fanns för att hindra alltför mycket vatten att tränga in i stugan, säger Kristel Brynskog på Hammarö skärgårdsmuseum.

Trädgårdsholmen var en bemannad fyrplats från 1863 och fram till 1914. Då ändrades farleden och fyren blev överflödig. / Mats Carlsson-Lénart

Tyra från Sätersholmen

Vardagsliv på Sätersholmen där fisket var en viktig binäring tillsammans med jordbruket. Arkiv Hammarö Skärgårdsmuseum

Tyra beskrev livet på Sätersholmarna. Vänern hade som mest 57 bemannade fyrar. Ofta ödsligt belägna på öar, med perioder av isolering på vinterhalvåret.

En som berättat i bokform om livet som fyrvaktarfamilj är Tyra Olsson Sjöberg, fyrvaktardotter från Säterholmarna. Hon beskriver i sin skildring ”Skärgårdsliv kring Säterholmarnas fyr” hur livet gestaltade sig när självhushåll var en tvingande nödvändighet och vädrets makter styrde vardagslivet. Inte särskilt långt från stan men ändå så långt borta.

Tyra Olsson som radiojournalisten Erik Goland intervjuade 1981 var ett av barnen i fyrvaktarfamiljen Olsson, vars släkt i olika generationer skötte fyren i över 70 år.

Tyra Olsson var född 1913 och dotter till Gustaf och Hulda Olsson.

När Gustaf 1929 tragiskt omkom för att isen inte höll för en bil han fått skjuts med, fick hans änka Hulda ta över som fyrvaktare. Men bara några år senare bestämdes att fyrplatsen skulle avvecklas och fyren släckas.

– Vi fick flytta in till Hammarö. Det blev aldrig samma sak, det kändes instängt att inte se öppna sjön och inte höra Vänerns vågor, berättade Tyra Olsson Sjöberg för Erik Goland / Mats Carlsson-Lénart

Stavik

Stavikens fyr påminner mycket om den i Skoghall och har restaurerats fint av de nuvarande ägarna Foto: Foto: Mats Carlsson-Lénart / Sveriges Radio

Staviks fyr lyser på privat initiativ. Ute på Värmlandsnäs ligger en restaurerad fyrplatspärla, Staviks fyr. Varsamt omhändertagen av samma släkt sedan den tändes på 1800-talet - men idag lyser fyren genom ett privat initiativ.

Sjöfartsverket har formellt tagit sin hand ifrån fyren sen några år tillbaka, men det vita ljuset lyser fortfarande i privat regi.

- Vi har avvaktat lite med att släcka för att se om vi kunde finna en vettig lösning, men hittills har vi inte kommit någonvart, berättar Gunno Quist som äger fyrvaktarbostaden och som tycker att Sjöfartsverket borde ta ansvar för att ljusen på historiskt intressanta fyrplatser fortsätter lysa.

Fyren byggdes 1860, och för ett tiotal år sen totalrenoverade Anna-Lena och Gunno Quist så att fyren ska se ut precis som den gjorde när den byggdes för 160 år sen. Att fyren hamnade just här har sina naturliga förklaringar, berättar Gunno Quist:

- Dels är Staviken den enda naturliga platsen på ganska många landmil här på östra Värmlandsnäs att ta skydd i. Den utgör också en sektorfyr som hjälper sjöfarare att inte köra på de grund som ligger rakt österut om man ska åka mellan exempelvis Grums och Karlstad/Hammarö.

Anne-Lena Quist som i rakt nedstigande led härstammar från den förste fyrvaktaren i Staviken tror att många som hamnat i sjönöd suttit i köket genom åren och väntat ut bättre väderleksförhållanden:

- Och vi är här jättemycket, så fort vi kan! / Mats Carlsson-Lénart


SR P4 Göteborg 2015

Tistlarna

Tistlarna. Foto Mats Carlsson Lénart

Tistlarnas fyr ligger på en liten klippö längst söderut i Göteborgs skärgård. Där ute bodde tre familjer fram till avbemanningen 1969.

Tistlarna, i havet rakt väster ut från Särö och Kullavik, var lotspassningsplats i hundratals år innan fyren byggdes 1905. Den borgliknande Tistlarnas fyr var ett av de sista stora fyrtornen som byggdes i Sverige.

I 64 år var ön bebodd av fyrpersonal med familjer. Tistlarna ansågs som en relativt bra plats att vara fyrvaktare på, jämfört med exempelvis Pater Noster och Väderöbod.

­– Inte minst att lotsarna och deras båtar ständigt gick mellan Tistlarna och Vrångö (den närmaste byn) gjorde livet lättare. Vi hade färsk tidning och fick ofta leveranser av mat och annat som behövdes, minns Göran Westerberg som växte upp på Tistlarnas fyrplats på 1950- och 60-talen.

Göran är fiskare på Vrångö men har alltid haft en bod ute på Tistlarna som han besöker flera gånger i veckan under större delen av året.

Tistlarna kan besökas med egen båt och ”lotsdelen” av ön har en hamn som kan användas. Taxibåt kan beställas från Styrsö. / Mats Carlsson-Lénart

Måseskär

Måseskär. Foto Mats Carlsson Lénart

Måseskärs fyr, några distansminuter utanför Käringön, firar 150-årsjubileum i år. Det var en av Sveriges sist bemannade fyrplatser.

Måseskär är en som namnet antyder mycket måsrik ö, längst ut i havet. 1865 inrättades fyrplatsen och ett 21 meter högt fyrtorn av så kallad heidenstammartyp uppfördes. Denna fyr i järn rostade dock under årens lopp så mycket att Sjöfartsverket byggde en ny och modernare fyr på Måseskär år 1979.

Planen var att riva och skrota den gamla fyren. Men det ville inte göteborgsläkaren Leif Lehmann, en av Käringöns sommargäster. Lehmann lyckades rädda fyren åt eftervärlden och bildade även stiftelsen Rädda Måseskär.

Så sent som för några år sen fanns fortfarande planer på att riva fyren men idag är den i relativt gott skick, tack vare idéellt arbete från fyrvännerna i stiftelsen.

Måseskär var en bemannad fyrplats ända tills i slutet av 1990-talet och Bengt Österberg var en av de sista fyrvaktarna.

- Det var väldigt bekvämt och lugnt. Man fick lära känna sig själv för man hade mycket tid att fundera. Man fick klara sig själv i alla lägen, för det var inte alltid man kom i land, berättar Bengt Österberg. / Mats Carlsson-Lénart

Vinga

Vinga. Foto Mats Carlsson Lénart

Vinga fyr ligger strategiskt strax utanför inloppet till Göteborg. Fyren har bland annat blivit känd för att Evert Taube växte upp på ön.

Evert Taubes pappa var fyrmästare på Vinga. Dit kom Evert första gången då han bara var sju dagar gammal, 1890. Han växte upp på ön och fyren omnämns i flera av hans sånger.

Men Vinga förekommer också i sånger av både Lasse Dahlqvist och Håkan Hellström.

Denna omsjungna fyr var fram till 1658 Sveriges utpost i väster. Den består idag av en fyr och en båk och denna ikoniska silhuett har sett ut så sedan 1890.

Fyrplatsen grundades formellt 1841 men redan hundratals år tidigare fanns det båkar på Vinga som markerade de farliga skären och var inloppet till Göta älv låg.

Den nuvarande båken på Vinga byggdes av värmländskt virke av värmlänningar år 1857. Den nuvarande fyren uppfördes av sten bruten på ön år 1890. Fundamentet till det första fyrtornet från 1841 kan fortfarande ses, ett stycke från den nuvarande fyren.

Vinga har också varit lotsplats och lotsutkik. Så sent som på 1940-talet bodde ett 20-tal familjer på den en kilometer långa ön, lotsarna hade sin egen by och de fyra fyrfamiljerna sin egen.

Vinga fyr avbemannades 1975. Lotsutkiken fanns kvar på Vinga fram till 1997. Idag nyttjar Sjöfartsverket fortfarande Vinga ibland men ön är idag framförallt ett utflyktsmål sommartid. Föreningen Winga Vänner och dess medlemmar arbetar ideéllt för att fortsatt bevara miljön på Vinga.

- Det är lite enformigt och ensamt att leva på Vinga, sa fyrmästarhustrun fru Sigrid Holm, född 1888. Hon bodde på Vinga i 24 år. / Mats Carlsson-Lénart

Högholmen/Kråksundsgap

Högholmen. Foto Mats Carlsson Lénart

Från Hälleviksstrand på Orust kan man ta sig vidare med båt ut till en liten ö, på vars högsta topp det fanns en bemannad fyr kring förra sekelskiftet.

På segelfartygens tid behövdes det skyddade ankarplatser längs kusten för att skeppen vid dåligt väder skulle kunna vänta ut mer gynnsammare förhållanden.

En sådan plats var innanför gattet Kråksundsgap och för att fartygen säkrare skulle hitta in till ankarplatsen byggdes 1890 fyren på Högholmen.

Högholmen ligger inte så långt från Orusts västra stränder, nära fiskelägena Edshultshall och Hälleviksstrand. Högst upp på ön fanns i 21 år kring förra sekelskiftet en bemannad fyrplats. Det skyddade läget nära land och samhällen var en stor kontrast till mer utsatta fyrplatser i havsbandet.

Högholmen kunde automatiseras redan 1911, tack vare de uppfinningar som företaget AGA:s grundare, nobelpristagaren Gustaf Dalén gjorde, bl a klippfyren och solventilen.

Men fortfarande kan man på Högholmens topp se rester av den gamla fyrplatsen. I området kring gattet Kråksundsgap har funnits och finns fortfarande flera mindre fyrar.

Andra fyrplatser längs västkusten som endast fanns en kortare period kring förra sekelskiftet, innan Dalénsystemet möjliggjorde automatisering, var Fjordskär utanför Onsalalandet och Klövskär i Sotefjorden. / Mats Carlsson-Lénart

Böttö

Böttö. Foto Mats Carlsson Lénart

På 1840-talet var det dags att göra något åt förhållandena för fartygen som skulle angöra Göteborgs hamn. Därför anlades Böttö, Vinga och Buskärs fyrar.

Böttö på ett litet skär strax nordväst om den betydligt större ön Galterö i Göteborgs södra skärgård fick fyr samma år som Vinga, 1841. Fyrplatsen ligger alldeles intill farleden in mot Göteborg och åker man exempelvis färjan mellan Göteborg och Frederikshavn passerar man nära Böttö.

Böttös fyr var fram till automatiseringen 1964 placerad i en lanternin på taket av fyrplatsbyggnaden som innehåller tre lägenheter. Men numera är fyren ett separat torn på skäret. Själva fyrplatsbyggnaden ägs idag av en förening och kan hyras.

Till skillnad från de flesta andra fyrar i Sverige var Böttö inte en statlig fyr utan drevs av Göteborgs stad (i likhet med Gäveskär som också ligger nära farleden in mot Göteborg).

I inslaget medverkade skepparen Joel Börjesson och fyrentusiasten Kenneth Carlsson från Winga Vänner. Dessutom hördes fyrmästare Edvin Westergren som bodde på Böttö mellan 1920 och 1952, i en intervju från 1960. / Mats Carlsson-Lénart

Fyrpersonal

Familjen Österberg på Islandsberg

År 2008 inledde Svenska Fyrsällskapet arbetet med att skapa ett register över alla som arbetat vid Sveriges fyrplatser, från äldsta tid fram till de sista fyrvaktarna som slutade för 10-15 år sen.

I databasen finns idag drygt 7 000 personer registrerade, varav 20 procent är sådana som arbetat på fyrplatser. – De övriga är familjemedlemmar av olika slag. Föräldrar, hustrur och barn, säger Maria Elsby på Svenska Fyrsällskapet som sedan starten 2008 lagt ner cirka tusen timmars arbete per år på att registrera fyrpersonal.

Databasen finns fritt tillgänglig på Svenska Fyrsällskapets hemsida. – Den tidigaste fyrvaktaren jag har med är nog Gustaf Mohrström på Carlstens fyr. Han var född 1742 och började sin tjänstgöring på fyren 1792 i juli. Jag gissar att han var kvar till framåt 1816 när näste man tog vid, berättar Maria Elsby.

Att fyrvaktaryrket ofta gick i arv från far till son i generationer kan man utläsa om man botaniserar i fyrpersonalregistret. – Och inte bara det. Fyrvaktardöttrar gifte sig ofta med män som var fyrvaktare. Det var dock mycket sällsynt med kvinnliga fyrvaktare, berättar Maria Elsby.

Ett undantag var Olivia Samuelsson som 1919-47 med hjälp av sina döttrar bemannade Knippelholmens nu sen länge försvunna lilla fyrplats i Göteborgs hamninlopp. / Mats Carlsson-Lénart

Islandsberg

Islandsberg. Foto Mats Carlsson Lénart

Knappast någon fyrplats på västkusten har ett läge som Islandsberg. Ett ensamt hus längst ut på en vild och klippig udde. På Islandsberg bodde två familjer mellan 1883 och 1938 då fyren automatiserades och fyrplatsen såldes.

Islandsberg är en ovanlig fyrplats då den saknar fyrtorn och det är svårt att skilja fyrhuset från vilket hus som helst.

Fyrplatsen ligger längst ut på en av Skaftös uddar, utan bilväg och endast tillgänglig på en stig över klippor och mossar. Hamnförhållandena är dåliga. Utanför Islandsberg är det i princip öppna havet.

En av Islandsbergs fyrmästare Hans Jakob Boman var gift med Evert Taubes moster Fredrika Maria Jakobsson.

När fyrplatsen avvecklats och ersatts av en mindre fyr några hundra meter norr om fyrplatsen såldes den 1945 till Torsten Parrow vars hustru Karin var syster till Evert Taube.

Själva den gamla fyrplatsen Islandsberg är i privat ägo men klipporna runt om är allmän mark. / Mats Carlsson-Lénart

Gäveskär

Gäveskär. Foto Mats Carlsson Lénart

Gäveskärs fyr alldeles intill farleden i Göteborgs hamninlopp är ett karakteristiskt inslag i inseglingen till hamnen. Urtypen för en fyr – en liten röd stuga med en inbyggd fyrlanternin.

Det var Göteborgs stad som lät uppföra fyren på Gäveskär som tändes den 1 oktober 1866. Det var ungefär 25 år efter att de första fyrarna i hamninloppet, Vinga, Buskär och Böttö, hade etablerats.

Bakgrunden var att det nattetid behövde bli enklare att komma in på Rivöfjorden.

Den första fyren på Gäveskär som fanns i en liten utbyggnad av det kombinerade bostads- och fyrhuset var en rovoljelampa. På slutet av 1880 talet byttes denna ut mot en fotogenlampa.

År 1915 ersattes den inbyggda fyrlyktan av en åttakantig fristående vit fyrkur av trä med anslutning till bostadshuset. Så såg fyren ut i 34 år innan den elektrifierades 1949. Ett år senare försvann bemanningen.

Nuvarande fyr av betong byggdes 1964 bredvid den röda stugan. Det gamla bostadshuset är numera klätt med rödmålade eternitplattor. / Mats Carlsson-Lénart


Jfr Svenska Fyrsällskapet, Blänket, Video