Straff

Från fyrwiki
Hoppa till: navigering, sök

straff, av samhället utdömd påföljd till lagbrott.

Ur sjöfartsintresse kan nämnas

Bondesamhälle.jpg

SweFlag.jpg Historik.jpg Symbol fyr.jpg Kompassros ritad.jpg Symbol Person.jpg Livet.jpg


StraffSpöpåle.jpg

1798, Drottningholms slott den 29 oktober utgavs "Förordning rörande Båk- och Lotsinrättningar": "... ifrån vårt Amiralitet (ledningen för örlogsflottan) flytta vården och inseendet över samtliga båk- och lotsinrättningar till den över Arméns flotta härstädes förordnade styrelsen ..."

§ 73. "Den lots som av okunnighet, vårdslöshet, försummelse eller oredigt förhållande (onykterhet, se alkohol), under sin tillträdda lotsning sätter fartyget på grund, skall oaktat ingen skada därigenom händer straffas med femton par spö ... "

1817 års utgåva av lotsinstruktion för Trollhätte kanal: Sättes fartyget på grund eller tager annan skada genom lotsens vårdslöshet, oskicklighet eller dryckenskap, skall lotsen plikta fyra (4) gånger beloppet av lotspengarna och dessutom ersätta skadan efter lagarnas föreskrift.

1852 i en förordning stadgas: "Försummar någon att uppehålla fyringar och tända dem i rättan tid böte 100 daler och om skadan åter; sker det uppsåtliga plikte med 32 par spö ändå ingen skada sker, sker skada eller skeppsbrott varde halshuggen och skadan gäldes af hans gods."

Avskräckning eller bot

Med nutida synsätt var Sverige fram till slutet av 1800-talet en militärdiktatur. Sverige var ett u-land kännetecknat av analfabetism. Samhället var patriarkalt och auktoritärt. Det religiösa arvet från Luther präglade hur man tänkte.

Lagen var enkel och rak. Påföljderna var ofta brutala. Straffen skulle för allmänheten visa centralmaktens kraft. Samhället klämde till hårt. Straff utdömdes och verkställdes ”androm slikom till skräck och varnagel”. Avrättningar hörde till vardagen. De var offentliga tillställningar och folkskådespel, utförda i medverkan av kyrkans tjänare.

Sedan senare hälften av 1800-talet har samhället blivit allt mer hänsynsfullt i sitt sätt att bemöta brottslingarna. Brottslingarna har inte alltid levt upp till den artigheten.

Skamstraffen

Skamstraffen räknade direkt med allmänhetens medverkan: skampallen, kyrkoplikt, stocken eller skampålen.

Skampallen hörde till det lindrigaste straffet. Den dömde blev endast föremål för ett tyst begapande från församlingen. Botgöringen ålades vissa brottslingar för att de åter skulle få gemenskap med församlingen och komma i åtnjutande av nådemedlen (sakramenten vid nattvarden). Skampallen stod inne i kyrkan och innebar att den skyldige under kyrkfolkets beskådande fick ligga på knä på den medan gudstjänsten pågick. 1845 avskaffades skampallen.

Kyrkoplikt innebar att den dömde fick göra offentlig avbön inför församlingen. 1855 avskaffades detta straff.

Stocken var mer obehaglig. Till händer och fötter var den dömde fjättrad i denna kyrkomöbel. Den hade sin plats i vapenhuset eller utanför kyrkporten. Kyrkobesökarna kunde inleda och avsluta kyrkobesöket med en stunds förhånande och begapande av den dömde. 1841 avskaffades stocken.

Skampålen, även kallad kåken, var en upprättstående pelare av trä eller sten. Den var uppställd på en offentlig plats, vanligen på en upphöjning, och var försedd med halsjärn. För fötterna fanns någon form av fängsel. Den dömde bands fast vid skampålen för att skymfas av allmänheten eller för att ta emot spöstraff. Den dömde fick inte ha ansiktet dolt utan skulle kunna kännas igen av alla.

I mitten av 1800-talet avskaffades skamstraffen helt och hållet i Sverige. De ansågs vara etiskt nedbrytande på den brottslige.

Kroppsstraff

Kroppsstraff verkställdes av bödel eller soldater: spöstraff, ris, hudstrykning, gatlopp eller tortyr.

Spöstraff och ris. Spö utdömdes till männen, ris till kvinnorna. Det högsta straffet var 40 par spö eller 30 par ris. Den dömde kläddes i en speciell skjorta, som lämnade ryggen bar. Verkställandet skedde med den dömde fasthängd vid skampålen.

Hudstrykning var prygel utförd av bödel. Den utfördes med piska.

Gatlopp innebar att den dömde med ryggen bar fick springa mellan två led med ända upp till 300 soldater och av vardera mottaga ett rapp. Var och en i leden höll i sin hand två slanor av sälj/vide att utdela rappet med vid passagen. Ibland inträffade det att den dömde avled innan gatan hade löpts till ända. Blev brottslingen dömd nio gatlopp var det en nästan lika säker dödsdom, som att bli dömd till döden. 1734 avskaffades gatloppet.

Tortyr användes vanligen för att framtvinga bekännelse eller upplysningar. För utövandet har människan uppvisat en otrolig uppfinningsrikedom. 1868 avskaffades tortyrstraffet i Sverige.

Frihetsstraff

StraffFängelse.jpg

Frihetsstraff verkställdes genom fängelse eller straffarbete (fästningsarbete).

Innan den dömde försvann ur samhällets gemenskap skulle alla och envar se vilken usling han var.

  • Han skulle inte ta avsked av världen omärkligt.
  • Frihetsstraffet kombinerades ofta med någon form av kroppsstraff.

Frihetsstraffet var för det mesta tidsbestämt i ett visst antal månader eller år.

  • Strafftiden "behaglig tid" avsåg tills man tyckte att fången fått nog eller visade tecken på bättring. Detta innebar minst tre år.
  • "Livstid" innebar tills den dömde avled. Undantagsvis kunde den livstidsdömde benådas.

På senare hälften av 1600-talet, då Sverige kom över befästningar från Danmark- Norge, uppstod begreppet fästningsfånge.

  • Fängsligt förvar kombinerades med att bygga ut och underhålla fästningarna, främst i Bohuslän och Skåne.
  • 1825 bestämde Kungl.Maj:t att de på livstid dömda för mord, mordbrand, rån, stöld eller falskmyntning skulle fördelas på Karlskrona, Nya Älvsborg i Göteborg och Carlstens fästning i Marstrand.
  • Andra fästningar som också tjänade som fängelser fanns bland annat i Varberg, Landskrona, Malmö, Kristianstad, Kalmar och Vaxholm.

"Marstrandsarbete" utdömdes för såväl små som stora försyndelser och var en form av straffarbete med placering i Carlstens fästning.

  • Fångarna här arbetade slagna i järn för att inte kunna rymma till den närbelägna fästningen eller staden.
  • 1680 inkvarterades den förste svenske fången.
  • 1697 avled 70 fångar på grund av sjukdom.
  • 1820 hyste Carlsten 154 fångar, varav 60 dömda på livstid.
  • 1845 hyste Carlsten 179 livstidsfångar varav 120 var dömda för stöld och 8 för kyrkostöld.
  • 1854 tömdes Carlstens fästning på de därstädes 232 livstidsfångarna, som delvis fördes till Älvsborgs fästning, resten till skansen Kronan i Göteborg.

Dödsstraff

StraffGalge.jpg

Dödsstraff utdömdes för allvarligare förseelser och verkställdes genom hängning, halshuggning, rådbråkning eller arkebusering.

De olika fögderierna hade sin egen avrättningsplats eller galgbacke, ofta nära en större väg så att det skulle synas.

  • Avrättningar var vanliga i Sverige till långt in på 1800-talet.
  • Åtminstone fram till 1865 avrättades någon person per månad.
  • Avrättningarna var ett "folknöje" och uträttades av bödel i närvaro av en präst, som själasörjare för offret.
  • Mentalt var detta en plåga för många av aktörerna.
  • Bödlarna berusade sig gärna inför avrättningen, vilket knappast gjorde skådespelet mindre blodigt.
  • Den avrättade begrovs i ovigd jord, ofta med det lösa huvudet mellan benen.

Stegling användes som "förstärkning" till dödsstraffet.

  • Den avrättades kropp styckades upp, vanligen i fyra delar plus huvud.
  • Delarna lades upp på vagnshjul som horisontellt underlag, monterade på höga stolpar.
  • Huvudet och ibland högra handen spikades upp för sig. Avskaffades 1841.

Rådbråkning, den ännu levande dödsdömdes skelettdelar krossades ben för ben genom att köras över med hjulen på en vagn.

  • Den efter behandlingen avlidnes kropp uppsattes vanligen väl synlig på ett hjul eller en påle som avskräckande exempel.
  • 1733 var den sista gången i Sverige som rådbråkning användes. 1835 avskaffades rådbråkning i Sverige.

Häxjakt

På 1670-talet drabbades landet av en besinningslös häxhysteri.

  • Den 5:e augusti 1676 verkställdes på Erstaberget i Stockholm straffet för Rumpare-Malin, den finskfödda Malin Matsdotter.
  • Hon angavs av sina döttrar och blev den enda som brändes levande på bål.
  • Andra dömda togs först av daga innan de brändes.

Och sedan

1635 upphörde dödsstraff för horeri. (Enkelt horeri = om ena parten var gift, dubbelt om båda var gifta.)

1832 i januari blev Magnus Christiansson Nederwall den siste svensken att avrättas genom hängning. Brottet var sedelförfalskning. Platsen för avrättningen var Galgholmen i Marstrand.

1876 blev Gustaf Adolf Hjert halshuggen med bila på Lidamon i Södermanland. Fängelsepastorn bistod vid avrättningen. Publiken utgjordes av 1500 nöjeslystna personer.

1890 den 7 augusti blev Anna Månsdotter från Yngsjö den sista kvinnan i Sverige som blev avrättad. Hon halshöggs med bila.

1910 verkställdes det sista dödsstraffet i Sverige. Rånmördaren Alfred Ander giljotinerades på Långholmen i Stockholm.

1921 avskaffades dödsstraffet i Sverige. 1948 återinfördes dödsstraff för vissa brott då riket är i krig.


Jfr Carlsten, Varberg, lots, Lasse-Maja, Gathenhielm, riksdaler, vrak, Älvsborg, kapare, sjörövare, personal, livet