Mistsignal

Mistsignal

Mistsignal är en akustisk signal, som vid osiktigt väder (dis eller tjocka) avges från fartyg eller fyrplats för att varna och vägleda.

De tidigaste anordningarna för att alstra mistsignal inbegrep att man slog på något som gav ljud, typmistklocka (modell liten kyrkklocka) eller gonggong.

• Sedan användes mistsignalkanoner och knallsignalapparat.
• Ungefär samtidigt utvecklades olika apparater och maskiner för att alstra starka ljud.

Hörbarhet

• Det är inte alltid svag vind eller vindstilla vid osiktigt väder.
• Ljudet från vind och hav dämpar hörbarheten från mistsignalen.
• Ljud i luft ”driver med vinden” och medför att räckvidden ökar åt lä och minskar åt lovart.
• Räckvidden för mistsignaler är därför i praktiken ganska begränsad.
• I dimma är dessutom riktningen till ljudkällan svår att bestämma.

Historik

Fyrskeppen var som regel utrustade med anordning för att avge mistsignal. De tidigaste hade små kanoner (så kallade nickhakar) eller klämtade med skeppsklocka. Senare fyrskepp hade vanligen även en större mistklocka, som gav en dovare och starkare klang. Mistklockan placerades oftast nära fören. Jerskullen vid Karlskrona hade dock gonggong. Senare utrustades fyrskeppen med ångmistsirén men detta krävde att de hade ångpanna.

På 1920-talet fick flera fyrskepp Nautofon. Detta krävde dock att fartyget hade försetts med generator för elektricitet, antingen genom ombyggnad eller som nybygge.

Mistklocka

Den första mistklockan uppsattes på Nidingen år 1766. Den gjöts i brons.

• Mistsignaleringen bestod av 4 slag på klockan varje halv timme.

• 1902 flyttades en mistklocka till Draghällan. Den kom via Alen ursprungligen från Simpnäsklubb,

Gonggong

Under 1860- och 1870-talen infördes gonggong som mistsignal på flera fyrplatserna.

Mistsignalkanon

I Sverige infördes mistsignalkanon först på fyrskeppen (från 1831) för att användas som komplement till mistklockan.

• Därigenom minskades också risken att fyrskeppen skulle bli påseglade.
• De utgjordes från början av mynningsladdare tagna från gamla örlogsfartyg.
• Från 1884 infördes en av kommendör C E Engström konstruerade bakladdad mistsignalkanon.

Knallsignalapparat

Från 1894 infördes, som ersättning för mistsignalkanonerna, på flera fyrplatser knallsignalapparater. De var i bruk in på 1950-talet.

Handmistlur

I slutet av 1800-talet fick en del mindre fyrplatser sk misthandlur. Denna bestod av en trälåda med påmonterad lur. Inne i lådan fanns två blåsbälgar som drevs med handvev, vilket gav luren luft. Lådan var släpbar, med svårighet bärbar.

Varmluftsdriven mistlur kontra ångmistsirén

1870 installerades på Vinga den första varmluftsdrivna mistluren.

1883 utbyttes på Vinga den varmluftsdrivna mistluren mot en ångmistsirén. Apparaten krävde att man hade en ångpanna för att generera ångan. Den infördes även vid andra större fyrplatser. Den installerades i speciella maskinhus och hade utvecklats i England av Frederich Holmes och George Slight och patenterades av det amerikanska företaget Brown Brothers. Som ljudalstrare användes två perforerade skivor som ångan passerade igenom. Den ena skivan var fast, den andra roterade. Tonhöjden reglerades med rotationshastigheten hos den rörliga skivan.

Tyfon

1920 uppfanns tyfonen av H Rydberg vid Kockums Mekaniska Verkstad i Malmö. 1923 fick Ven (Haken), som första fyrplats i världen, och därefter Vinga tyfon. Denna har som ljudalstrare ett metallmembran som bringas i svängning med hjälp av trycket från ånga, som senare utbyttes mot tryckluft. Teoretisk räckvidd c:a 5 M.

Nautofon

Under 1920-talet utvecklades i Tyskland den s.k. Nautofonen, en apparat med elektriska spolar och relativt tjocka stålmembran som gav ett kraftigt "bröööl". Spolarna drevs med växelström med en bestämd frekvens och satte membranen i svängning. En 4 enheters Nautofon med tonfrekvens 300 Hz har effektbehov 4,5 kW. Konstruktionen lanserades av AGA. Nautofonen installerades i samband med att fyrplatserna elektrifierades och monterades antingen på fyrtornet eller på ett separat torn på fyrplatsen. Teoretisk räckvidd c:a 21 M.

1966 hade kassunfyren Gustaf Dalén en Nautofonanläggning som samtidigt sände två toner.

Dimdetektor

Med början på 1920-talet utvecklades olika typer av dimdetektorer. De tidigaste var mekaniska. Den modernaste dimdektektorn baseras på elektrooptik och sänder ut ett för ögat osynligt infrarött ljus. I osiktigt väder reflekterar diset denna strålning, påverkar elektronik som startar mistsignaleringen.

1963 installerades på försök för första gången automatisk dimdetektor för att styra mistanläggningen.

Undervattensklocka och vattenmist

1923 installerades undervattensklocka på fyrskepp nr 23 Kopparstenarne.

1927 installerades Sveriges första sk vattenmist (VMS) på fyrskeppsstationen Finngrundet (fyrskepp nr 25 Finngrundet). Utrustningen bestod av en membransändare som sänktes ner i vattnet. Vattenmist och radiofyr var synkroniserade. Genom att ta emot både de utsända signalerna och mäta tidsskillnaden dem emellan (räkna antalet pip från radiofyren) kunde avståndet bestämmas.

Sändarmembranen till vattenmisten satt i ett klockliknande hölje. Detta hängde i en egen dävert och sänktes ner i vattnet vid osiktigt väder. Vattenmisten sände med en ton med frekvensen 1050 Hz. Den matades med en effekt av några kW. Detta skedde en gång per minut. Navigatören måste ha sitt fartyg utrustat med undervattens-mikrofon. Om man hade detta på båda fartygssidorna kunde riktningen till vattenmisten bestämmas.

1929 installerades vattenmist (VMS) på Vinga fyrskepp (fyrskepp nr 32 Fladen). Förutom dessa var bl a Falsterborev och Trelleborgs angöring utrustade med vattenmist. Vid den sist nämnda satt sändaren för vattenmisten 100 m öster om och på 12 meters djup. Färjorna som trafikerade Tyskland använde sig av detta fram till 1950-talet.

Supertyfon

Supertyfon fabrikat Kockums hade tre pipor stämda i vardera sin frekvens (en durtreklang som i "Helan- går"). Supertyfonanläggningen installerad 1963 på kassunfyren Sydostbrottet var dubblerad. Två kompressorer drivna av var sin 8 hk elmotor laddade var sitt tryckluftkärl om 2 m3. Via värmeväxlare togs kompressionsvärmet tillvara och värmde den till tyfonerna utgående luften för att undvika isbildning.

Teckengivare användes för att styra mistsignaleringen.

Under 1980-talet lades flertalet anläggningar för mistsignalering ner.

1994 var mistsignaleringen borta från nästan alla svenska fyrar. Den tekniska utvecklingen i övrigt hade då gjort, att mistsignaleringen inte längre ansågs behövas.

2000 fanns dock fortfarande mistsignalering på kassunfyren Hätteberget (Nautofon), kassunfyren Nordvalen (ljudpipa), kassunfyren Revengegrundet (Nautofon), kassunfyren Utgrunden (Nautofon).

Mistklocka

Mistklocka var en anordning i form av en klocka för avgivande av mistsignal, samma typ som sitter i kyrktorn. Själva klockan gjöts i en speciell brons bestående av 23% tenn och 77% koppar. Denna legering avger en vacker klang med relativt lång varaktighet. Temperaturen på smältan var 1070 °C vid gjutningen. Ljudet alstras av att en vertikalt upphängd kläpp inne i klockan slår mot klockan eller av att en yttre hammare slår mot klockan. En stor klocka alstrar en dovare klang men kräver på grund av sin ansenliga vikt en stabil upphängning, till exempel en klockstapel som till exempel på Nidingen.

1766 uppsattes en mistklockstapel på Nidingen. Klockan gjöts i brons av klockgjutare Georg Meijer i Stockholm. Detta anses vara världens första anordning för mistsignal. Mistsignaleringen bestod av 4 slag på klockan varje halv timme.

År Fyrplats Anmärkning 1766 Nidingen Världens första mistklocka 1850 Utklippan En mindre mistklocka monterades på donjonens tak. 1852 Östergarnsholm 1869 Paternoster Den flyttades och sattes 1900 upp på Måsknuv. 1869 Svartklubben 1873 Skag Den flyttades och sattes 1922 upp på Femörehuvud. 1874 Ratan 1875 Eggegrund Den flyttades och sattes 1905 upp på Djurstens fyr. 1877 Utklippan Ny mistklocka. Ersatte den befintliga mindre klockan. 1900 Måsknuv Flyttad från Paternoster. 1905 Djursten Flyttad från Eggegrund. 1922 Femörehuvud Flyttad från Skag.

Tyfon

Tyfon, mistsignal. Den uppfanns 1920 av H Rydberg vid Kockums Mekaniska Verkstad i Malmö. Tyfonen har som ljudalstrare ett metallmembran som bringas i svängning med hjälp av trycket från ånga, som senare utbyttes mot tryckluft. Teoretisk räckvidd c:a 5 M.

Några fyrplatser och fyrskepp som varit utrustade med tyfon som mistsignal:

Installerad Fyrplats Tyfonen ersatte Tyfonen gav: 19?? Anholt Nord (fyrskepp) (dansk) 2 ljud var 20 s (1,5 + 2 + 1,5 + 15), 255 Hz.

1921(?) Grundkallen (Fsk nr 30 Grundkallen) 1 långt och två korta ljud var 120 s. (5 + 7 + 2 + 7 + 2 + 97). 1923(?) Västra Banken (Fsk nr 23 Kopparstenarne) 1 ljud var 15 s. (4 + 11).

1923 Haken (Ven östra) mistlur den första fyrplatsen med tyfon i världen!

1926(?) Vinga

1927 Brämön mistsirén tyfonen ersattes 1937 av Nautofon 1929 Agö mistlur 2 ljud var 60 s (4 + 5 + 4 + 47).. 1931 Djursten mistklocka 2 ljud var 30 s (2 + 4 +2 + 22) 1931 Draghällan mistklocka 2 ljud var 30 s (2,5 + 2,5 + 2,5 +22,5). tvåtonig, (cirka 210 Hz och cirka 260 Hz). 1931 Gälleudde urverksdriven klocka 2 ljud var 30 s. (2 + 2 + 2 +24). 1935 Grimskär handdriven mistlur 1935 Bergudden mistklocka 1 ljud var 15 s (3 + 12). tvåtonig (ca 205 Hz och ca 260 Hz). 1940 Faludden mistsirén 3 ljud var 60 s (2,5 + 3 +2,5 + 3 +2,5 + 46,5). tvåtonig (ca 210 Hz och ca 260 Hz). 1949 Fårö knallsignal 3 ljud var 120 s (2,5 + 4,5 +2,5 + 4,5 +2,5 + 103,5). 1949 Hallands Väderö knallsignal 3 ljud 120 s (2 + 6 + 2 + 6 + 2 + 102). 1953(?) Fladen (Fsk nr 10B Fladen) 4 ljud var 60 s. (3 + 2 + 3 + 2 + 3 + 2 + 3 + 42). 1956 Kungsgrundet nybyggd 2 ljud var 40 s (4 + 2 +4 + 20) 1958(?) Finngrunden (Fsk nr 25 Finngrundet) Nautofon med reservtyfon 4 ljud var 30 s. 1968 Engelska Grundet (kassun) nybyggd 1 ljud var 20 sek (3 + 17). 1959(?) Falsterborev (Fsk nr 28 Reserv) 2 ljud var 30 s (3 + 6 + 3 + 18). 1959 Grundkallen (kassunfyr) nybyggd 3 ljud var 60 s (2 + 2 + 2 + 2 + 2 + 50). tretonig (cirka 210, 260 och 310 Hz). tvåtonig (cirka 205 Hz och cirka 260 Hz). 1963 Björn mistsirén 2 ljud var 60 s. (3 + 4 + 3 + 50) 1964 Almagrundet (kassunfyr) nybyggd 2 ljud var 30 s (3 + 6 + 3 + 18). tvåtonig (ca 205 Hz och ca 260 Hz).

Nautofon

Nautofon var en apparat för avgivande av mistsignal. Konstruktionen var tysk, utvecklades under 1920-talet och lanserades av AGA. Nautofonen drevs med växelström och installerades i samband med att fyrplatserna elektrifierades. Effektbehovet var relativt stort. En 4 enheters Nautofon med tonfrekvens 300 Hz behövde 4,5 kW effekt. Den akustiska verkningsgraden var 50% eller högre. Nautofonen monterades antingen på fyrtornet eller på ett separat torn på fyrplatsen. Teoretisk räckvidd c:a 21 M.

Nautofonen bestod av elektriska spolar och relativt tjocka stålmembran. Spolarna drevs med växelström och satte membranen i svängning, vilket alstrade det kraftiga ljudet. I början var tonhöjden 300 Hz vanligast men senare fann man att 150 Hz gav större räckvidd. Strömförsörjningen skedde från början antingen med roterande omformare eller motordrivna aggregat som alstrade växelströmmen. För 150 Hz ton användes 75 Hz växelström.