Radiofyr

Från fyrwiki
Version från den 16 november 2015 kl. 13.37 av Leif.elsby (diskussion | bidrag)
Hoppa till navigering Hoppa till sök

SweFlag.jpg DKFlag.jpg NorFlag.jpg FiFlag.jpg Symbol fyr.jpg Symbol fsk.jpg Symbol kassfr.jpg Lur ritad.jpg Blixtsymbol.jpg Historik.jpg Fotogenlamp ritad.jpg Vantskruv.jpg Kompassros ritad.jpg KanalSymbol.jpg Symbol Person.jpg Maskaron.jpg

MåseskärFörlängd.jpg

KemiMarjaniemiUlkokallaKallanNorrskärMäntyluotoKylmäpihlajaEnskärUtöGustavsvärnJussaröPorkalaGråharaRistnaSvalferortDomesnäsLyserortMalörenRödkallenNygrånBjuröklubbRataskärStora FjäderäggHolmögaddSydostbrottenSkags uddeBrämönFinngrundenEggegrundÖrskärGrundkallenUnderstenSimpnäsklubbSvenska BjörnAlmagrundetLandsortGotska SandönFåröGustav Dalén kassunfyrKungsgrundetStenkyrlehukStora KarlsöÖstergarnHoburgÖlands Norra UddeÖlands Södra UddeÖlands Södra GrundUtklippanHammer OddeSandhammarenYstadTrelleborgFalsterborevKullenFladenNidingenTrubadurenHållö
Rund prick = cirkulär radiofyr. Triangel = riktad radiofyr

Blixtsymbol.jpg Radiofyr

Här pejlas riktningen till ett fartyg med radiosändare. Så gjordes från Morups Tånge, Vinga, Hållö, och Landsort
Hållö radiomast 2012. Foto Leif Elsby
Kullen med mottagarantenner för GPS (de tre vita hattarna över tornet) och till höger sändarantenn för D-GPS. Foto Esbjörn Hillberg
Bjuröklubb sändarantenn för D-GPS. Foto Leif Elsby
Anläggning för radiopejl ombord på ett fartyg. Foto Sjöhistoriska
Med en radiopejl från AGA AB kan man själv finna riktningen till en radiofyr
Den runda antennen överst är för pejling av en sändare, t. ex. en radiofyr
En VHF-radio fanns på många båtar i nyttotrafik men även på nöjesbåtar. Med den hade man kommunikation även med land. Foto Leif Elsby
I en välutrustad navigationshytt fanns Decca-mottagare, kortvågsradio, radiopejl, trycklogg, kronometer, sjökort och mycket annat

radiofyr, fyr som sänder med radiovågor.

Fyren kunde vara placerad på marken, till exempel på en fyrplats eller ett fyrskepp, eller högt över våra huvuden i en satellit, till exempel GPS.

En radiofyr är antingen rundstrålande, det vill säga sänder lika åt alla håll horisonten runt, dvs den sänder ut cirkulärt

- eller också sänder den med riktad verkan, t ex i en trafikled.

Radiofyrar finns både för sjöfart och för flyget (flygfyr).

Fasta pejlstationer

I radions barndom fanns inte så många radiosändare eller mottagare. De som fanns var ombord på större fartyg. Radiofyrar fanns ännu inte. Statsmakten ansåg då att man skulle hjälpa sjöfarten med att pejla in fartygens läge.

Åren 1921-1925, försågs fyra svenska fyrplatser med radiopejlstation: Morups Tånge, Vinga, Hållö, och år 1935 Landsort.

1927 uppfördes en landbaserad radiopejlstation på fyrplatsen Ferder i Norge.

En radiopejl är en anordning för att bestämma riktningen till en radiosändare

  • Radiopejlen har en antenn som är riktningskänslig och är kopplad till en mottagare.
  • Den vridbara pejlantennen är försedd med en skala som visar riktningen till aktuell radiosändare/fartyg/fyr

Pejlstationerna sattes upp och drevs av personal från Svenska Telegrafstyrelsen (Telegrafverket).

  • Ett fartyg kunde anropa och be att få bäringen till fartyget radiopejlad. Noggrannheten var god.
  • Med uppgift från minst två bäringar kunde navigatören på fartyget lägga ut dessa i sjökortet och därigenom finna sin position i skärningspunkten för bäringarna, se bestickföring.
  • Tanken var god men utbyggnaden av pejlstationer täckte inte möjligheten till krysspejling.

Egen pejling av cirkulär radiofyr

Allt efter som tekniken utvecklades fick fartygen egna radiopejlanordningar och fyrplatserna fick radiosändare och blev på så vis radiofyrar som kunde pejlas in.

1920-talet började uppbyggnaden av det svenska systemet för cirkulära (rundstrålande) radiofyrar. Det kom att successivt att byggas ut:

  • 1949 omfattade det 25 cirkulära radiofyrar.
  • 1991 omfattade det 38 cirkulära radiofyrar.
  • 1992 omfattade det 13 cirkulära radiofyrar.

Genom att själv krysspejla radiofyrar med hjälp av fartygets egna utrustning kunde navigatören få fram önskade bäringar och därigenom finna sin position.

  • Frekvensband: 285-315 kHz. Utstrålad effekt: 10-1000 W. Nominell räckvidd: 25-200 M.
  • Markvågen används för att pejla riktningen till fyren med hjälp av en pejlantenn.
  • Operatören vrider antennen tills minimum för ljudstyrkan erhålls. (Ett minimum är lättare att uppfatta än ett maximum). (Minimum ligger 90 grader från maximum.)
  • Antennens riktning läses av mot en skala. Med kännedom om fartygets kurs räknar man fram bäringen. Noggrannhet: cirka ± 5°.
  • Med användning av en utrustning av hög kvalitet och inpejling av 3 radiofyrar kunde noggrannheten uppgå till cirka ± 0,3 M ( ± 600 m).

Sändningstider

Under 1930- och 1940-talen installerades cirkulär radiofyrar på många fyrplatser.

  • Flera av dessa saknade landkabel och strömmen togs därför från egna kraftaggregat.
  • Vid klart väder sände de flesta radiofyrar endast under de två första minuterna varje halvtimma.
  • Under osiktigt väder sände man hela tiden. Generatorerna för mistsignaleringen var då igång och man hade god tillgång till ström till radiosändaren.
  • Strömmen togs annars från blybatterier, som laddades från dieselgeneratorerna under natten.

Tidsdelning

Sändningarna från fyrarna var tidsdelade på så vis att

  • näraliggande fyrar, i grupper om högst 6 stycken, sände på samma frekvens, men var synkroniserade att sända
  • i tur och ordning efter varandra.
  • Detta gjorde det enklare för navigatören att bestämma sin position eftersom han med en och samma frekvensinställning kunde pejla mer än en radiofyr.

Igenkänningssignal

För att kunna identifiera radiofyren hade varje sådan sin egen beteckning. En apparat (teckengenerator) formade denna beteckning till en igenkänningssignal bestående av morsetecken.

Cirkulära radiofyrar

1921 installerades den första svenska cirkulära radiofyren. Det skedde på Vinga fyrplats.

1946 var sju av de svenska fyrskeppen utrustade med cirkulär radiofyr, nämligen på stationerna Almagrundet, Falsterborev, Finngrunden, Svenska Björn, Sydostbrotten, Vinga fyrskepp och Ölandsrev.

1953 hade Sjöfartsstyrelsen 25 radiofyrar drift.

1965 hade Svenska kusten cirka 40 radiofyrar.

  • Nu fanns också andra elektroniska navigationshjälpmedel, t ex Decca Navigator och radar. Handelssjöfarten använde så gott som uteslutande dessa system.

Tabell cirkulära radiofyrar

Samverkan i nordiska vatten

1968 var näten med de cirkulära radiofyrarna så utbyggda att de inkluderade alla nordiska vatten.

  • För västerhavet samverkade norska, danska och svenska radiofyrar.
  • För Östersjön samverkade danska, svenska, tyska, östtyska, polska, baltiska, ryska och finska radiofyrar.
  • För Bottenhavet och Bottenviken samverkade finska och svenska radiofyrar.
  • Utöver detta fanns radiofyrar primärt avsedda för flyget (aerofyr).

Riktad radiofyr

De flesta radiofyrar var cirkulära. Det fanns också riktade radiofyrar.

Ändrad modulering

Före 1951 var modulationssättet för radiofyrar nycklad tonsändning, dvs A2, dvs bärvågen inklusive den modulerande hörbara tonen nycklades till/från.

  • Efter 1951 ändrades karaktären genom en internationell överenskommelse till fast bärvåg med nycklad modulerande ton, dvs till A0/A2. Detta kom att gälla samtliga radiofyrar med undantag av några med kortare räckvidd. Dessa sände med nycklad bärvåg utan modulerande ton, dvs A1. Dessa sände i radiofyrbandets övre del, t ex Grundkallen med 314,5 kHz.

Frekvenser 1968

Kanal Frekvens Kanal Frekvens
1 __ 287,3 _____ 8 __ 303,4
2 __ 289,6 _____ 9 __ 305,7
3 __ 291,9 ____ 10 __ 308,0
4 __ 294,2 ____ 11 __ 310,3
5 __ 296,5 ____ 12 __ 312,6
6 __ 298,8 ____ 13 __ 313,5
7 __ 301,1 ____ 14 __ 314,5

Nytt sätt att sända

1992 lades enligt en internationell överenskommelse sändningssättet om till endast nycklad bärvåg, dvs till A1A.

  • Dessutom fick varje radiofyr sin egen frekvens.
  • Avståndet mellan frekvenserna var i steg om endast 500 Hz. Detta krävde att navigatören skaffade sig en ny, smalbandig mottagare med inkopplingsbar intern tonoscillator.
  • Igenkänningssignalen för radiofyren, i form av morsetecken bibehölls oförändrad. Denna sändes 2 till 3 gånger följd av ett cirka 45 sekunder långt pejlstreck (utdragen "ton"), för att sedan upprepas.
  • Det långa pejlstrecket användes av navigatören för att pejla in, dvs bestämma riktningen till, sändaren.
  • Det kan också användas för att sända annan information, vilket dock inte inverkar på radiopejlingens noggrannhet.

Avveckling

Under 1970- och 1980-talen blev Decca Navigator och LORAN C följt av satellitnavigering (GPS) de vanligaste hjälpmedlen för handelssjöfarten.

På 1980-talet fanns radiofyrarna kvar som ett relativt billigt hjälpmedel. De användes mest av fritidsbåtar men utnyttjades även som reservsystem av handelsfartygen.

1992 stängde Sjöfartsverket 25 av sina 38 radiofyrar, dvs 13 stycken behölls i drift. I planerna ingick att de resterande 13 utom 7 skall vara borta före år 2000.

  • Dessa 7 skall användas för att sända korrektionssignaler till GPS, sk D-GPS.
  • Det långa pejlstrecket används för detta.

Radiofyr primärt för sjöfart

Radiofyr primärt för aero

  • Trummen (Vänern), Grebbestad, Norrtälje, Alnö

Fortsättning

Se uppslag för GPS för den fortsatta användningen för de svenska radiofyrarna, nämligen de för D-GPS.


Jfr fyrskepp, fyr, radiofyr, riktad radiofyr, pejlstation, radiopejl, markvåg, morsealfabetet, bäring, radiofrekvens, TRANSIT, GPS, D-GPS, Glonass, Galileo, LORAN, Decca Navigator, TORAN, Consol, Epos, radar, racon, radionavigering, Grimeton, navigering, astronomisk navigation.