Bränsle

Från fyrwiki
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Bränsle för en fyr kunde under tidens lopp vara av olika slag.


F W.jpg

Symbol fyr.jpg Fotogenlamp ritad.jpg Historik.jpg Kompassros ritad.jpg Symbol Person.jpg Livet.jpg

Fyrfat svensk respektive dansk-norsk modell. Figur Leif Elsby.
Öppen kolfyr. Figur Leif Elsby.
Djursten öppen kolfyr. Figur Leif Elsby.
Vippfyr modell Skagen. Figur Leif Elsby.
Svartklubben som täckt stenkolsfyr 1820-1842. Figur Leif Elsby.
Stearinljus. Foto Leif Elsby.
Fotogenlampa med en veke. Foto Leif Elsby.
Fotogenlampa med 5 vekar. Foto Esbjörn Hillberg.
Glödlampa för fyrljus provas hos AGA AB.
Elektrisk armatur med lysdioder (LED) på Ölands Norra Udde. Foto Leif Elsby.


Vedeld

De enklaste och tidigaste fyrljusen åstadkoms med trä som bränsle, så kallad vedeld. Vedelden placerades på underlag på någon upphöjning så att den kunde ses på håll. Den krävde passning och påfyllning av bränsle och kunde därför inte lämnas obevakad någon längre stund.

Se även Antikens fyrar och Medeltida fyrar.

Öppen kolfyr

Fyren eldades ursprungligen med ved, senare med stenkol.

Fyrfaten i dåtidens Sverige var i regel 22 tum (56 cm) i diameter och 18 tum (45 cm) höga med en fast rost som botten. De tillverkades antingen i smitt järn eller i gjutjärn. De vertikala öppningarna var 1½ till 2 tum.

Fyrfaten i Danmark- Norge var i regel 20-22 tum (51-56 cm) i diameter, 27-30 tum (69-76 cm) i höjd och var tillverkade av plattjärn med nitförband. Invändigt vid grytans halva höjd fanns knaster som den lösa rosten vilade på. Denna gryta kunde ställas på valfri kortände. Den ställdes direkt på marken eller på någon upphöjning.

Askan samlades under rosten. Höjden på lågan varierade på grund av väder och passning. När det blåste svepte lågan ner bakom fyrfatet. Vid pålandsvind skymdes lågan av fyrfatet.

Anders Polheimer kommenterade om de svenska fyrarna att kolen bör kastas på glöden i måttliga kvantiteter, "knappt över 2 eller 3 tum tjockt", samt att den underliggande glöden inte bör brinna längre ner än till 4 till 5 tum nära rosten "för att ännu inneha hetta nog till att skyndsamt kunna tända de nykomna kolen".

Polheimer kommenterade också om de svenska kolfyrarna att "luften har ingen annan åtkomst till eldens underhållande än ifrån sidorna och det i mån av blåsvädrets styrka att kunna intränga emellan kolen. Lågelden bibehåller sig därför bäst på den sida som vetter mot vinden. Men blåsvädret kan ej med den livliga lågans bibehållande tränga igenom hela kolmassan som är 22 tum till andra brädden. Härav händer att en del av kolen uti sådan väderlek brinner med lågeld, men de närmaste där intill belägna, på vilka det friska blåsvädret inte kan verka, bliva av de brinnande kolens hetta stekta och mista sitt mesta brännbara uti en tjock gulbrun rök".

Åtgången av kol berodde på väder och vind. I en svensk fyr vid svag till måttlig vind gick det åt 2-3 tunnor kol per natt om 16-17 timmars eldning. I hård vind och storm gick det åt 5-6 tunnor.

För de svenska fyrarna åtgick 600-700 tunnor kol per år och fyrfat.

Den dansk- norska konstruktionen gav lufttillförsel även underifrån genom rosten. Ferder kolfyr hade en kolförbrukningen av 45 läster (630 tunnor) per år.

Stenkol

I Sverige använde man först inhemsk ved, gärna kådrik, men övergick till stenkol som hade längre brinntid. Stenkolen togs först från England men också från kolfälten vid Höganäs i nordvästra Skåne. Den engelska ansågs dock vara av lämpligare kvalitet.

De dansk- norska fyrarna använde stenkol som kom från gruvor vid Leith i Skottland, så kallad Parrol- eller Cannell-kol.

Fram till mitten av 1700-talet användes i de svenska stenkolsfyrarna huvudsakligen endast stenkol från England, så kallade Aloe-kol. Vid utlysande av entreprenader specificerades denna typ. Sedan Skånska Stenkolsintressenterna erhållit entreprenad 1747-1766 för fyrhållningen på Nidingen, Kullen och Falsterbo verkar det som att de har fått tillstånd att använda stenkol bruten ur egna gruvor i Skåne. Man använde ömsom engelskt och ömsom svenskt kol.

Enligt en kungörelse i Stockholms Post Tidningar 1765 skulle fyringen ske med "Engelska Aloe-stenkol, årligen påbörjas den 1 augusti och continuera till den 1 maj i det följande året, och att Pannorne under samma Tid dageligen i rättan Tid för än mörkt blifver warda itände, samt brinna hela nätterna igenom intil dess för ljusa Dagens skull ingen eld mer synas kan. Wid de ankommande Kohl-Fartygens lossande, samt kohlens uppförande till Båkarne, njuter Entrepreneuren handräckning af allmogen genom Hr Landshödingens försorg."

Vissa perioder eldade man med svenska stenkol, t.ex. under den tid (1747-1763) då Skånska Stenkolsintressenterna hade entreprenaden.

1788 fick Anders Polheimer i uppdrag av Amiralitetskollegiet att undersöka vilken kolsort som var den lämpligaste för fyringen. Dessa redovisade han i en skrift som 1793 trycktes av Kungl. vetenskapsakademin.

  • Man gjorde erfarenheten att med eldning med svenskt kol åtgick det cirka 1/6 mer kol jämfört med engelskt kol.

Vippfyr

Kvitsöy vippfyr hade en kolförbrukningen av cirka 400 tunnor per år.

Lykta med talgljus

Högevarde fyr i Norge var försedd med en lykta med tre talgljus.

  • 1807 var den årliga förbrukningen talg för denna 250 pund (cirka 106 kg).

Täckt stenkolsfyr

I den täckta stenkolsfyren skyddades lågan av en lanternin. Rosten var placerad över en vertikal luftkanal. I de dansk- norska fyrarna var rostens diameter 15-18 tum (38-46 cm). När fyrlågan var väl passad och skött var höjden på lågan 2-2,5 alnar (119-149 cm). Rök och sot svärtade ner glasrutorna i lanterninen.

Kolförbrukningen var 1 skäppa (31,4 liter) per timme vid en rost med cirka 40 cm diameter.

  • Detta motsvarar cirka 540 tunnor per år.
  • Vid de största fyrarna i England som hade större rost ses årsförbrukningen ha varit 3000-4000 tunnor per år.

Villa täckta stenkolsfyr hade en kolförbrukningen av cirka 525 tunnor per år.

  • Dessutom åtgick 3 famnar ved för tändningen.

Colzaolja

rapsolja = rovolja. Måste vid nordliga breddgrader hållas uppvärmd för att inte stelna om vinterhalvåret. 1836-1840 ersattes i Norge tran- och talgljus med rapsolja

Skifferolja

Skifferolja kallas även stenolja och bergolja, är en paraffinolja utvunnen genom torrdestillation av oljeskiffer.

  • 1850 startade engelsmannen James Young den första kommersiella oljedestillationen. Ursprungligen var oljan avsedd att användas som smörjmedel. Den relativt höga termiska tändpunkten gjorde oljan säker och lämplig att användas som lysolja till fyrar.
  • 1853 blev de tunnflytande sorterna också använda som belysningsolja.
  • 1868 kom en typ av brännare avsedd för paraffinolja.
  • 1873-1879 ersattes i Norge rovoljelamporna med lampor avsedda för paraffinolja. Ljusstyrkan ökade betydligt samtidigt som kostnaden för bränslet reducerades med 35%. Dessa lampor krävde dessutom mindre passning. Investeringen fick en återbetalningstid på 2-3 år räknat på kostnaden för bränslet. I de norska större fyrarna användes paraffinolja fram till 1925 då denna ersattes av petroleum (fotogen).

Fotogen

Fotogen är en fraktion av petroleum. Detta billiga bränsle kom att revolutionera all belysning, även den för fyrar.

  • 1859 fann överste Drake en oljekälla i Pennsylvania.
  • 1880-talet, började att ersätta rovolja på många svenska fyrar.
  • 1925 hade paraffinolja ersatts av petroleum (fotogen) även i de större norska fyrarna.

Acetylen

Ingenjör Gustaf Dalén och AGA AB kom att erövra världen med fyrljus baserat på acetylen som bränsle.

I Sverige var lysbojen Trädgårdsgrund den första år 1904 och acetylenfyren Lilla Köttö i Fjällbacka, Bohuslän, den sista år 1997 (den sista icke museala acetylenfyren).

Elektriskt ljus

Bågljus. En kraftig ljuskälla rik på violett och ultraviolett ljus (kortvågigt ljus) alstrad genom en ljusbåge i luft mellan två elektroder. För fyrändamål har den dock begränsningar.

Det kortvågiga ljuset absorberas starkare av sjörök, dis och dimma än det mera långvågiga gula och röda ljuset. Bågljuset har därför inskränkt lysvidd vid nedsatt sikt. (Jämför med flyplatser: Landningsbanan är markerad med gulaktigt ljus för att synas på avstånd för en pilot som avser att landa. Blått ljus används för lokalbanor till och från landningsbanan. De skall inte synas från avstånd och kunna distrahera piloten.)

Bågljuset är koncentrerat till en punkt, knappt 1 cm stor. Den passade därför inte de äldre fyrlinserna som var konstruerade för en vekbrännare som har större volym på ljuskroppen.

Elektroderna förbrukas och får ljusbågen att flytta sig från fokus. Diverse sinnrika apparater har dock konstruerats så att elektroderna matas fram efter vad som behövs.

Driften var ganska kostbar. Förutom kostnaden för investering i ångmaskineri och generator krävdes bemanning för att sköta dessa och bränsle.

På 1860-talet tändes de första elektriska fyrljusen i England och Frankrike.

  • 1880 fanns efter 20 års experimenterande ännu bara 3 i England och 2 i Frankrike.
  • 1889 försågs Hanstholm med bågljus och var den första fyr i Danmark med elektriskt ljus. Den var till och med en tid världens mest ljusstarka fyr.
  • 1897 tändes elektriskt bågljus i fyren Ryvingen i Norge. (inga fler med bågljus i Norge).
  • 1941 fanns någon enstaka fyr i världen som använde bågljus.

Atomdrift

På 1960-talet provades alternativ till den tunga hanteringen med gastuber innehållande acetylen. Tegelhällan blev den i Sverige första och enda fyren där atomdrift provades. Det pågick åren 1967-1977. Då det avbröts hade tekniken med solpaneler blivit såpass mogen att den tog över.

Sol, vind och LED

Nu förtiden får fyrljuset i många fyrar sin kraft ur "förnybar" energi. Ur blåsten omvandlas den till elektrisk energi med hjälp av en vindgenerator. Ur solstrålningen omvandlas den till elektrisk energi med hjälp av solpanel. Energin lagras i ett uppladdningsbart batteri tills den behövs.

"Vanliga" glödlampor ersattes av halogenljus - som i sin tur ersätts med LED-ljus.


Jfr fyr, volymmått, öppen kolfyr, vippfyr, talgljus, täckt stenkolsfyr, fotogen, acetylen, AGA-ljus, elektriskt ljus, tändsticka